Dvärgplaneten Ceres en annorlunda oceanvärld.

Rymdsonden Dawn gick in i omloppsbana runt Ceres (en dvärgplanet i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars)  den 6 mars 2015 och tog då många högupplösta bilder på planeten. På bilder från Hubbletelekopet hade tidigare setts lysande punkter på asteroiden och på ett av fotona taget av Dawn den 19 februari sågs två distinkta fläckar med hög reflektionsförmåga inuti en krater. Detta ledde till spekulationer om en möjlig isvulkan. Men vid bedömning av NASA den 3 mars 2015 meddelades att observationen är förenlig med högreflekterande material som innehåller is eller salter, och att en isvulkan var en osannolik förklaring.

Dvärgplaneten Ceres  antogs länge vara en karg rymdsten. Men har nu visat sig vara en oceanvärld med reservoar av havsvatten under sin yta. Ceres är det största objektet i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

NASA Dawns bilder tagna ca 35 kilometer från asteroiden har en grupp forskare från USA och Europa mu åter analyserat. De fokuserade på den 20 miljoner år gamla Occatorkratern och kom fram till att det finns en "omfattande reservoar" av saltvatten under  ytan. Vi kan nu säga att Ceres är ett slags oceanvärld, liksom några av Saturnus och Jupiters månar, säger Maria Cristina De Sanctis, från Roms Istituto Nazionale di Astrofisica till AFP.

Teamet bakom analysen säger att saltfyndigheter även såg ut att ha byggts upp under de senaste två miljoner åren. Detta tyder på att saltavlagringar fortfarande kan stiga upp från planetens inre enligt, De Sanctis.

"Det material som finns på Ceres är oerhört viktigt när det gäller astrobiologi," sade hon och tillägger.

"Vi vet att dessa mineraler är nödvändiga för uppkomsten av liv.". Det betyder inte att det finns vatten på ytan av Ceres. Men det verkar finnas flytande vatten under ytan.

Månar som Europa och Enceladus, som kretsar kring Jupiter respektive Saturnus, är också misstänkta havsvärldar där tidvattenenergi som genereras av deras banor runt gasjättarna ger isfritt vatten under ytan”, säger Dr O'Neill.

"Under ytan finns där  hav där liv potentiellt skulle kunna existera." Ceres däremot är i en helt annan situation, ute i asteroidbältet och miljontals km från  planeter eller solen, säger Dr O'Neill. Den energi de kan få är något av energi från radioaktivitet i sitt inre, men inte tillräckligt för att hålla ytan varm under långa tidsperioder.

Hur det blev en oceanvärld är en gåta, säger Dr O'Neill, men det ser ut som det inre av Ceres innehåller vätska: starkt salt vätska (kan vara salthalten som gör att den inte fryser min anm.).

En av anledningarna till att all vätska under Ceres yta inte har frusit kan vara kemin i dess skorpa, som innehåller föreningar som kallas klatrat. 

Klatrat är gasmolekyler fångade inuti vatten "burar" och klatrat är en bra isolering.

" Det intressanta med klatrat är att det avger värme riktigt dåligt; de är som att ha en värmesköld runt en planet," Dr O'Neill säger.

På så sätt kan de bromsa värmeförlusten från Ceres. Av vad vi förstår om Ceres historia, tror Dr Raymond att det skulle ha kunnat varit något skede i dess utveckling då Ceres kunnat vara livsvänligt.

Det var varmare då i havet  och det fanns gott om energi  på grund av alla kemiska förändringar som då hände på planeten.

Men det är osannolikt att detta skede  kvarstod över tillräckligt lång tid för att möjliggöra uppkomsten av liv, säger hon.

Så om livet någonsin existerade på Ceres skulle det ha behövts ett interplanetärt livsinnehåll som en typ av extremofila bakterier som kommit dit för att möjliggöra detta.

Men då något haft en tillräckligt stor inverkan på Ceres att mobilisera vatten och salter på planeten kan detta ske igen.

Mycket spännande asteroid är denna (min anm.) och ännu förstår vi inte allt om den.

Bild av Ceres tagen av Dawn den 19 februari 2015 från vikipedia

En stor ring ses på ytan av månen Ganymedes

Forskare från Kobe University och National Institute of Technology, Oshima College har nyligen genomfört en analys av bilddata som togs av Voyager 1, 2 (1979) och Galileo (1995) för att undersöka orienteringen och fördelningen av de tektoniska dalar som finns på Jupiters måne Ganymedes.

De upptäckte då att dalarna är fördelade koncentriskt över stora delar av ytan på månen. Fördelningen indikerar att dalarna kan vara en del av en gigantisk krater som täcker ett stort område på Ganymedes och ses som en ringformation från ovan. I Observatory of Japan (NAOJ), spekuleras det om denna cirkel kan vara en jättekrater om det är så skulle den vara solsystemets största och bör då vara spåret efter en krock med en asteroid med en radie på ca 150 km.

Då är detta det största kraternedslaget som hittills identifierats i solsystemet. Denna upptäckt (om den tolkas enligt ovan) kommer då att ha stor betydelse för Ganymedes prospekteringsprogram som planeras genomföras under de kommande decennierna.

Bilddata från både Voyager 1-2  och Galileo ger bara vyer över Ganymedes yta.

Förhoppningen är att framtida utforskningar ska bekräfta eller förfalska studies resultat genom att genomföra detaljerade undersökningar av multiringformationerna och visa huruvida det finns några rester av storskaliga effekter eller inte av ett nedslag. Detta kommer att ge en djupare förståelse av ursprunget och utvecklingen av Ganymedes.

Kan (min anm.) detta verkligen stämma att denna måne har träffats av den största asteroiden i solsystemets historia? Jag tvekar då Ganymedes inte är så stor och då borde blivit sönderslagen eller fått en mer sönderslagen form. Men det är mina tankar. Dock är Ganymedes solsystemets största måne med en diameter av 520 mil. Så kanske ovan teori likväl är möjlig beroende på nedslagshastighet, riktningen på asteroiden, månens beskaffenhet och densiteten i asteroiden.

Bild från vikipedia där man kan se en del av ringen på Ganymedes.