Astronomer från Kina har upptäckt 591 höghastighetsstjärnor.

 

En kinesisk forskargrupp har upptäckt 591 höghastighetsstjärnor (stjärnor som rör sig genom rummet i högre hastigheter än vad de flesta andra stjärnor gör) baserade på data från Large Sky Area Multi-Object Fiber Spectroscopic Telescope (LAMOST) och Europeiska rymdorganisationens Gaia-satellit.

Stjärnor med hög hastighet klassificeras som detta om de rör sig snabbare än 65 km/s upp till 100 km/s (snabbare har inte hittats) i förhållande till andra stjärnors genomsnittliga rörelser och dessa kan någon gång komma undan från sina galaxer och bli ensamma solsystem mellan galaxerna. Av de nyupptäckta stjärnorna kan 43 av dessa i framtiden komma undan Vintergatans gravitation  och ta vägen in i det intergalaktiska tomrummet.

Totalt över 550 stjärnor med hög hastighet har hittats sedan den första upptäcktes 2005.

Den nya upptäckten har fördubblat det totala antalet kända stjärnor av detta slag, säger Li Yinbi med National Astronomical Observatories i den kinesiska vetenskapsakademin (NAOC) och huvudförfattare till forskningen.

Något som skulle vara intressant att veta (min anm.) är varför de finns. Vad fick dessa stjärnor att få den hastighet de har?

Bild från vikipedia från National Astronomical Observatory of China där observationerna gjorts.

Metan i en atmosfär är starkt tecken på liv

 

Metan en växthusgas och ökande utsläpp från främst olje- och gasutvinning ökar metanhalten i atmosfären vilket anses vara en bidragande orsak till en förstärkt växthuseffekt. De huvudsakliga källorna till metan är utsläpp från ansamlingar av metan på havsbotten och från manteln i jordens innandöme bland annat från lervulkaner.

 Utvinning från fossila bränslen främst från kol. Djurs matsmältningsprocess främst boskap och då från speciellt kor och andra idisslare. Produktion av arkéer i risfält. Anaerob(något organiskt som kräver syre för nedbrytning och sedan ger ifrån sig metan) nedbrytning av organiskt material. Industriella källor. Föråldringsprocessen i vanlig asfalt.

Det ultrakraftiga James Webb Space Telescope som sänds upp senare i år kommer att vara ett kraftfullt verktyg i sökandet av allt möjligt däruppe. Uppdragen och förväntningarna är många från från all världens astronomer. Ett uppdrag kan bli att söka efter metanförekomst i exoplaneters atmosfär om nu forskarna fårtid med teleskopet för detta.

Syre kan verka som det självklara att leta efter i en planets atmosfär när man söker efter tecken på liv, men det är fel. Genom detta antagande kan liv missas. Dess närvaro eller brist på syre är inte en tillförlitlig indikator. Jordens historia visar det.

Jordens atmosfär i dag innehåller cirka 21 % syre, och vi vet att det mesta kommer från organismer i planetens hav. Men det fanns en tid när cyanobakterier på den unga jorden började producera syre som en biprodukt av fotosyntesen (inget syre av betydelse för livsprocesser fanns då) och att det tog lång tid innan denna fotosyntes bidrog till en syrehalt som kunde ge andra slag av liv än dessa bakterier. Troligen en miljard år.

 

Tänk om vi undersökte en exoplanet och inte hittade syre och därmed  antog att där inte finns liv. Det skulle innebära att vi missat att där just nu fanns liv som inte behövde syre men som avgav metan. Mycket metan på en planet är en indikator på liv. Till denna ovanstående planet kom vi en miljard år för tidigt för att finna eventuellt liv av det slag som behövde syre och som kanske skulle vara likt vårt sätt att andas. Planeten var inte syresatt ännu.

Vi bör (min anm) vara uppmärksamma på att liv kan finnas i former vi inte kan föreställa oss. En annan möjlighet även om det finns syre är att liv på en exoplanet kan ha som grundmaterial kisel istället som hos oss kol. En värld med levande varelser vars grund baseras på kisel är en värld av varelser som rör sig så långsamt att vi kan ha svårt att förstå att det är levande kanske intelligenta varelser med en hög civilisation som vi inte kan förstå  att vi funnit.

Bild från pxhere.com. Enligt forskare kommer 17 % av metanutsläppen  från djurs matsmältning. En enda ko beräknas producera 400 gram metan per dag på Jorden. Vad som eventuellt producerar metan på en exoplanet vet vi inte (vikipedia).

Månens kratrar är otroligt många.

 

För att läsa mer om detta forskningsområde av hur många kratrar månen kan den intresserade följa denna länk  här beskrivs forskningsfältet och dess resultat. Övriga kan läsa vidare här och få en uppfattning om nuvarande antal.

Nedslagskratrar som kan anses vara månens motsvarighet till fossiler och är de mest dominerande i månytans struktur som visar solsystemets historia. Nedslagsplatserna av meteoriter.

 Forskare har nu lyckats med att per automatik hitta och leta efter kratrar och uppskatta dess ålder. Från ett initialt litet antal erkända kratrar och daterade sådana i ett antal av 7895 har nu efterhand identifierats nya kratrar och även uppskattat deras åldrar med Chang'E-data och stratigrafisk information genom överföringsinlärning med hjälp av djupsökande neurala nätverk.

Detta resulterade i identifiering av 109956 nya kratrar vilket är mer än ett dussin gånger större antal än det ursprungliga antalet kända kratrar. 18996 av dessa kratrar är större än 8 km i diameter.

Det  härleds och finns nu registrerade i en ny månkraterdatabas om månens mellan- och låg latitud-regioner relaterande från dataanalysen.

Det är en otrolig mängd (min anm.) troligen finns många kraterformationer även under jord, sand och vatten även på Jorden. Men för mer information om ämnet och om Chang'E-data följ länken ovan.

Bild vikimedia på en okänd krater på månen taget av Keplerteleskopet.

Ny metod för beräkning av utomjordiska intelligensers existens.

 

Forskare och allmänhet har länge undrat över om det finns liv på andra planeter eller om vi är ensamma i  ett universum med oräkneliga stjärnor och planeter.

Exoplanetsystem har hittats, många cirklande runt stjärnor mycket lika vår sol. Det har blivit en utmaning att hitta något unikt med vår planet för att rättfärdiga en tro på att jorden ensam innehåller liv. Det unika (enligt mig,) är i så fall slumpen eller gudstron på skapelsen.

I en ny uppsats har ett team av forskare från California Institute of Technology, NASA:s Jet Propulsion Laboratory, och Santiago High School utvecklat en uppdaterad version av en gammal ekvation för att beräkna den sannolika förekomsten av utomjordiskt liv.

De har utgått från forskning som gjordes av Frank Drake vilken med sitt team 1962 utvecklade en ekvation kallad Drake-ekvationen för att beräkna oddsen för utomjordiska civilisationers existens utefter vad som då var känt om rymd och astronomiska objekt. De vägde in sådana variabler som antalet de trodde fanns av exoplaneter och stjärnsystem och hur många av dem som sannolikt skulle kunna stödja livet.

 

I den nya studien har forskarna nu lagt till nya antaganden eller faktorer som inte ansågs viktiga 1962.  Faktorer som att utomjordiska civilisationer likt vi anser människor kommer att göra (civilisationer mm), sannolikheten att oavsiktligt ta livet av sig. Vi kan ju se detta (min anm.) historiskt genom romarrikets fall och flertal civilisationers historien igenom. Tänk om så inte skett hur stora tekniska landvinningar hade mänskligheten inte då haft i dag.

Kanske det är inbyggt i generna att vi ska ta livet av oss vid en viss gräns av civilisation som utvecklats för långt enligt naturen. Idag ser vi på klimatförstörning och nonchalans och respektlöshet för människor och frånvaro av intresse för verkligheten istället levs livet med spännande  fake news, digitala sociala nätverk med tyckanden och likes.  Det är intressantare för många vuxna i dag att stirra i mobilen och ge likes när kompisen visar upp sin dukning inför en fest än vad politiker gör eller barnen vill.  Istället för nyhetssändningar ses på film och serier i mängd. Mat stoppas i munnen i tid och otid och då inte bara av barn utan lika mycket av föräldrar i dag. Människor har blivit eviga tonåringar med egoismen som ledstjärna och njutningen som lockelse.

Se på alla mobilstirrare exempelvis. Dessa som mer är intresserade av likes på sociala medier då de lägger in bilder på en maträtt eller annat njutningsmedel. Samma sak var tidigare civilisationers nedgång romarna levde i uppassning frosseri och njutningar vilket till slut resulterade i att försvarsmakten som varit mycket stark tidigare lades ner nästan helt och slutet blev de så kallade barbarernas invasion. Folkslag med betydligt lägre civilisationsförfining och vilka var ute efter ny mark och högre levnadsstandard tog över men var inte intresserade eller hade samma kunskaper som romarna haft. Allt började om på en lägre social nivå och det övernaturliga tog över igen i människors känsloliv likt i dag fake news gör.

Människor och andra djur har skilda sätt att förstöra sin miljö. Råttor som introduceras till en ö kommer att äta allt om går att äta under sin expansiva förökning och inhemska arter äts upp. Människor pumpar in växthusgaser i atmosfären och konfronterar en framtid där planeten inte längre kan stödja livet i den form vi känner det.

 

Forskare föreslog att sådana bevis förmodligen innebär att om utomjordiska civilisationer har uppstått så har de flesta av dessa förmodligen kommit till denna punkt på grund av deras underlåtenhet och förmåga att förebygga sin död.

Resultatet av teamets arbete är inte en uppskattning av sannolikheten för förekomsten av utomjordiska civilisationer utan en ny formel som andra kan använda för att göra sina beräkningar baserat på vad de anser vara sant.

Själv (min anm.) är jag tveksam till både 1962 års formel och detta tillägg som nu kommit. Vi kan inte ta för givet att Jordens liv eller vår intelligens kan jämföras universellt och dras slutsatser från. Vi glömmer det vi inte kan eller vill förstå. Att det inte går att se oss som jämförbara med eventuellt annat liv däruppe. Liv däruppe är knappast civilisationer av människor.

Bild från pixabay.com

Galax GAL-CLUS-022058s utseende liknar en smält metallring.

 

Den tunna men från vår synvinkel eleganta galaxen på bilden ovan är ett exempel på ett märkligt och mycket sällsynt fenomen. Bilden är tagen med NASA/ESA Hubble Space Telescope och föreställer GAL-CLUS-022058s, som ses från det södra halvklotets konstellation i stjärnbilden ugnen.

GAL-CLUS-022058s är den största och en av de mest kompletta Einsteinringar som  upptäckts. Objektet har fått smeknamnet "Smältring", vilket anspelar på dess utseende. Detta fenomens existens ansåg Newton skulle kunna existera. Nu först har det bekräftats.

 I Einsteins allmänna relativitetsteori förklaras fenomenet som en process som kallas gravitationell linsning, orsakad av att ljus kommer långt borta och böjs på sin väg i en ny riktning av  i ett objekt mellan källan och observatören.

I det här fallet har ljuset från bakgrundens galaxer förvrängts in i kurvan vi ser  galax klustret framför den. Den nära exakta inriktningen av bakgrunden av den centrala elliptiska galaxen i klustret ses i mitten av denna bild och har gett en skev och förstorande bild av bakgrunden och visar därför galaxen som en nästan perfekt ring. Gravitation från andra galaxer i klustret orsakar ytterligare snedvridningar. Bild från NASA 

 

Objekt som dessa är idealiska för att studera galaxer som ofta är för svaga och avlägsna för att annars ses utan detta fenomen som kallas gravitationslinsning.

 Bild på galaxen finns i länk som medföljer nedre bilden. Denna bild som ses längst upp är från vikipedia och här förklaras gravitationslinsfenomenet. Ljus böjs i närheten av massiva objekt. De orangea linjerna visar objektets skenbara position och de vita linjerna visar ljusets väg från källans verkliga position.

Gåtan över de sju (systrarna) stjärnorna (Plejaderna)

 

Plejaderna är en öppen stjärnhop i Oxens stjärnbild som fått sitt namn efter den grekiska mytologins namn på de sju nymferna.  

 Plejaderna finns cirka 440 ljusår från Solen. Med blotta ögat ser Plejaderna ut som en mycket liten karlavagn och man kan vanligen se de sex ljusstarkaste stjärnorna som ingår i stjärnhopen under bra siktförhållanden går det att se upp till tio. I en kikare ses en mängd ytterligare stjärnor totalt några hundra. Stjärnorna är omgivna av en nebulosa vilket går att se i foton med lång exponeringstid. Stjärnhopen är ganska ung, cirka 100 miljoner år. Men själva sjustjärnorna som är Plejaderna kan vi sedan många år med blotta ögat enbart se sex stycken av de sju ingående stjärnorna.

På den norra himlen i december är Plejaderna, eller de "sju systrarna" en vacker syn. Men man kan enbart se sex stjärnor en av de ursprungliga sju finns numera så nära en annan av systrarna att det bara kan ses sex stjärnor om man inte använder ett starkt teleskop.

Många kulturer runt om i världen hänvisar till Plejaderna som "sju systrar", och berättar också ganska lika historier om dem. Efter att ha studerat stjärnornas rörelse mycket noga tror vi att dessa berättelser kan gå tillbaka 100000 år till en tid då konstellationen såg helt annorlunda ut och kunde ses som sju stjärnor utan hjälpmedel. I grekisk mytologi var Plejaderna de sju döttrarna till Atlas (en jätte eller Titan).

En liknande historia finns bland aboriginer över hela Australien. I många australiska aboriginska kulturer är Plejaderna en grupp unga flickor och förknippas ofta med heliga kvinnoceremonier och berättelser. Hur kommer det sig att de australiska aboriginska berättelserna är så lika de grekiska?

 Antropologer brukade tro att européerna kunde ha fört den grekiska historien till Australien där den anpassades av aboriginer för sina egna syften. Men de aboriginska berättelserna verkar vara mycket äldre än den europeiska kontakten med Australien. Och det fanns ytterst lite kontakt mellan de flesta australiska aboriginska kulturer och resten av världen i minst 50000 år. Så varför delar de samma historia?

Alla moderna människor härstammar från Afrika innan de började sina långa migrationer till de bortre hörnen av världen för 100000 år sedan. Kan dessa berättelser om de sju systrarna vara så gamla? Är berättelsen från den afrikanska tiden och togs med när människan reste till Australien, Europa och Asien?

Noggranna mätningar med Gaiateleskopet och andra teleskop visar att Plejadernas stjärnor rör sig långsamt på himlen. En stjärna i systemet Pleione, är nu så nära stjärnan Atlas att de ser ut som en enda stjärna för blotta ögat.

Men om vi tar hänsyn till stjärnors rörelser bakåt i tiden och går tillbaka 100000 år var stjärnan Pleione längre bort från Atlas och skulle ha varit väl synlig för blotta ögat den gången. Så för 100000 år sedan skulle de flesta ha sett sju stjärnor.

Det är fascinerande att tänka sig (min anm.) att berättelsen om Plejaderna funnits med sedan mänsklighetens barndom. Kan det vara så? Ja absolut berättelser gick vidare muntligt från far till son utan avbrott innan skriftspråket kom till.

Bild på Plejaderna från vikipedia,

En Rosettesten för att förklara hur planeter bildas.

 

Rosettastenen (eller Rosettestenen) är en stor, svart granodioritplatta vars inskription är ett dekret utfärdat av Ptolemaios V Epifanes i Memfis i Egypten år 196 f.Kr. Stenen återfanns 1799 av franska soldater vid staden Rosetta nära Alexandria under Napoleon I:s fälttåg i Egypten. 

Inskriptionen fick en avgörande betydelse för uttolkningen av de egyptiska hieroglyferna. Stenen är 112,3 × 75,7 × 28,4 cm stor och väger 750 kg. På stenen finns en och samma text skriven med tre skriftsystem representerande två språk: egyptiska, dels som hieroglyfer, dels som demotisk skrift och antik grekiska skrivet med grekiska bokstäver.

 Detta blev en viktig sten då den hjälpte till att översätta hieroglyferna till förståelig skrift (grekiskan kunde vi redan). Hade vi inte hittat denna sten kanske vi inte lärt oss översätta ovanstående skrifter. Grekiska skriften var lösningsskriften.

Planeter  bildas i skivor av gas och damm runt en stjärna men mekanismerna i detta är  inte helt förståelig. Vi vet dock att gas är den viktigaste drivkraften i denna utveckling av planeter. Den tidsskala över vilken gasen skingras och sammanfaller ger tidsskalan för planetbildning.

Utöver det bestämmer gasens kemiska sammansättning dessa framtida planeters sammansättning och dess atmosfär. Men årtionden av studier av protoplanetära diskar är likväl deras kemiska sammansättningar fortfarande dåligt förstådda och även  gas rörelser till stoft - skeendet är i stort sett okänt.

AB Aurigae är ett  system som kan ses som detta områdes Rosettasten då här finns ett system med en ung övergångsskiva (protoplanetär skiva). En skiva med luckor som tyder på nybildande planeter i dessa. AB Aurigae  är belägen ca 536 ljusår från oss och är det tillräckligt nära för att vara ett bra studieobjekt för att förstå den rumsliga fördelningen av gas och damm i detalj i en skiva av detta slag där planetbildning sker. Här kan vi se olika stadier av stjärnbildning och gaskoncentration.

Avstånd och händelser, tomrum och gaskoncentration ger stora inblickar av skilda skeenden och sammansättningar av gas och stoff. Denna plats kan ses som de protoplanetära skivornas Rosettesten (min anm.)

Bild från vikipedia på den berömda och viktiga Rosettestenen.