Kvasar SDSS J125809.31+351943.0 är en extrem kvasar

 

En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna. Den överglänser sin värdgalax så mycket, att galaxen inte tidigare har kunnat observeras innan känsligare instrument för ändamålet kom. 

Genom att analysera data från astronomiskaundersökningar har nu japanska astronomer upptäckt ett nytt, extremt variabelt kvasi-stellar-objekt (QSO) (en  kvasar). Det nyfunna objektet, betecknat SDSS J125809.31+351943.0, ljusnade i det optiskt bandet 4.0 magnituder under tre decennier vilket innebär att den är en av de ljusaste kvasarer vi känner till. Fyndet redovisades i en artikel publicerad den 3 november i arXiv.org.

Kvasarer är aktiva galaktiska kärnor av mycket hög luminositet som avger elektromagnetisk strålning observerbar i radiobandbredd, infrarödbandet, synlig ljus, ultraviolett strålning och röntgenvåglängder. De är bland de ljusstarkaste och mest avlägsna objekten i det kända universum,  

"Vi upptäckte en extremt variabel kvasar, SDSS J125809.31+351943.0, vilken ökade sin ljusstyrka 4,0 magnituder från 1983 till 2015” beskrev astronomerna vid Shumpei Nagoshi Kyoto-universitetet i Japan  i tidningen.

Ytterligare en oväntad händelse (min anm.) var därmed upptäckt.

Bild från vikimedia där en konstnärs intryck visar hur ULAS J1120+0641 en mycket avlägsen kvasar som drivs av ett svart hål med en massa av  två miljarder gånger solens kan se ut. Denna kvasar är den mest avlägsna som hittats och ses som den var bara 770 miljoner år efter Big Bang. Detta objekt är den överlägset ljusaste objektet ännu upptäckt i det tidiga universum.

Universum blir bara hetare och hetare.

 

Studien om ämnet publicerades den 13 oktober i Astrophysical Journal och behandlar universums termiska historia under de senaste 10 miljarder åren.

Resultatet av studien är att medeltemperaturen på gas över hela universum har ökat mer än 10 gånger den ursprungliga temperaturen under den tidsperioden och är i dag cirka 1999727 Celsius. "Vår nya mätning ger en direkt bekräftelse på det banbrytande arbetet av Jim Peebles - 2019 års Nobelpristagare i fysik - som lade ut teorin om hur den storskaliga strukturen bildas i universum", säger Yi-Kuan Chiang, huvudförfattare till studien och forskare vid Ohio State University Center for Cosmology och Astroparticle Physics.

 Forskarna använde en ny metod i arbetet som gjorde det möjligt att uppskatta temperaturen på gas längre bort från jorden - vilket innebär längre tillbaka i tiden - och jämföra detta med gas närmare jorden nära den nuvarande tiden. ”Nu, sade Yi-Kuan Chiang har forskare bekräftat att universum blir varmare över tid på grund av gravitationell kollaps av kosmiska strukturer. En uppvärmning som kommer att fortsätta enligt den kunskap vi har och utgår från”. Uppvärmningen i universum beror på den naturliga processen för galax och strukturbildning. Den är inte relaterad till uppvärmningen på jorden. Dessa fenomen sker på mycket olika skalor" sade han. "De är inte alls sammankopplade."

En (min anm.) överraskande hög temperatur därute i gasen. Man tänker sig universum annars som en plats där den absoluta nollpunkten är överallt. En annan tanke är om denna temperaturhöjning slutar en gång eller kommer att fortsätta till ett läge där universum kollapsar i en gravitationskollaps genom samma princip och fortsättning som beskrivs ovan.

Bild från pixabay.com

Det finns ensamma planeter därute mellan solsystemen och nu har en jordliknande hittats.

 

Planeter kretsar vanligtvis kring en stjärna. Likt Jorden får de värme och ljus från sin stjärna (sol).   Ljuset från  stjärnor gör det möjligt för oss att se dessa eventuella planetsystem (exoplaneter) när de passerar framför sin sol.

Men det finns också "osynliga" planeter som rör sig därute ensamma mellan stjärnorna. Dessa mörka, ensamma världar har ingen stjärna att kretsa kring, inget ljus att sola sig i, ingen värme att bestrålas av men kan likväl ha en måne eller flera. Vi har hittat några och nu har forskare hittat ytterligare en. En som är ungefär lika stor som jorden och som fått beteckningen OGLE-2016-BLG-1928.

En av de som slogs ut från en sol eller som aldrig fångades in av en sol vid sitt bildande. Vad vi vet i dag anses detta upptäckta objekt vara en planet och inget annat. Men helt säkra kan vi inte vara.

Kan liv ha bildats och överlevt eller slagit sig ner på sådana världar? Kanske tekniskt avancerade civilisationer kan övervinna olägenheter med evigt mörker och kyla genom att använda kärnkraft eller är de icke-biologiska? Frågor som ställs men inte kan besvaras.

Finns risken att Jorden en dag krockar med en sådan vilsen planet då den kommer in i vårt solsystem? Chansen är minimal men den existerar. Kan Jorden en dag kastas ut ur solsystemet och bli en av dessa mörka vilsna planeter? Kanske den dag solen sväller upp om den då får energi ur detta att ta en ny kurs om den inte istället sväljs av den uppsvällande solen.

Detta är inte otänkbart. Först under de senaste åren har vi upptäckt objekt som kommer utifrån som asteroider som Oumuamua (om detta var en asteroid ingen vet säkert vad det var)  och kometer som Borisov båda susade igenom vårt solsystem och  kommer troligtvis inte tillbaks.

När solen om ungefär 4 miljarder år åldras sväller den upp och blåser bort hälften av sig själv ut i rymden då kommer jorden antingen att sväljas av detta skeende eller tvingas bort i hög hastighet. Men det är osannolikt att Jorden kan undkomma gravitationen från solen och undvika att sväljas i en röd sols uppsvällning som då sker.

Bild från pikrepo.com Kan tolkas som en dag kan en okänd himlakropp dyka upp där vi minst anar det och katastrofen kommer.

De gäckande baryonerna kan ha hittats därute.

 

Baryoner är partiklar som består av tre kvarkar vilket ex protoner och neutroner gör. De är delar av atomer och molekyler (som är en hopsättning av atomer)  likt alla de strukturer som kan ses i det observerbara universum (människor, stjärnor, galaxer, galaxhopar, mm).

Enligt vetenskapen saknas det dock baryoner. Baryoner som bör finnas.  De "saknade" baryonerna, anses nu vara upptäckta men får inte ses som samma sak som den saknade mörka materian vilken (om den existerar min anm.) består av icke-baryonisk okänd natur som vi känner den.

Astrofysiker anser numera att omkring 40% av den vanliga materia som utgör stjärnor, planeter och galaxer förblir oupptäckta då de finns dolda inom  het gas därute i kosmos. Nu kan forskare vid Institut d'Astrophysique Spatiale (CNRS/Université Paris-Saclay) ha upptäckt denna saknade materia för första gången genom analys av 20-årig data. Data från ROSAT vilket var ett tyskt rymdteleskop avsett för observation av röntgenstrålar. 

Även Sloan Digital Sky Survey (SDSS) är ett program för kartläggning av himlakroppar med hjälp av ett särskilt 2,5 meter optiskt teleskop som ligger vid Apache Point Observatory (New Mexico, USA) har datainsamling använts även från detta. /

Deras resultat publicerades nyligen i  Astronomy & Astrophysics. Här visas att galaxer fördelas över hela Universum i form av ett komplext nätverk av noder som är förbundna med vad som ser ut som glödtrådar, som i sin tur skiljs åt av tomrum. Detta kallas den kosmiska webben. 

 Glödtrådarna tros innehålla nästan alla så kallade baryoner av materia som saknats  i form av en diffus, het gas. Den signal som avges av denna diffusa gas är dock så svag att 40 till 50 % av baryonerna blir oupptäckta.

En spännande upptäckt. Men (min anm.) jag tycker man ska se mer på detta fenomen och ju mer vi lär oss om materia desto närmre anser jag vi kommer till gåtan mörk materia. Jag påstår  att denna materia är en form av vanlig materia vi inte förstår. Kanske av mycket lågt densitets slag.

Bild  från vikipedia standardbild på kända baryoner.

En exoplanet där vinden består av förångad sten som rör sig i överljudsfart

 

K2-141b finns 202 ljusår bort.  K2 innebär upptäckt av det nedlagda teleskopet Kepler under dess andra sökuppdrag efter exoplaneter. K2-141 är beteckningen på solen där planet K2-141b finns.

K2-141b  har nu av forskare identifierats som en lavavärld med en tunn atmosfär bestående av förångad sten.

K2-141b upptäcktes redan 2017. Planeten är ungefär hälften så stor som jorden och kretsar nära sin stjärna. Två tredjedelar av dess yta är permanent solbelyst. Den är så ung att planeten ännu är en lavavärld med en atmosfär av förångad sten.

"Alla steniga planeter, även jorden, började som smälta världar (lavavärldar) som sedan snabbt kyldes ner och stelnade,"  säger Nicolas Cowan, vid McGill University i Kanada och medförfattare till en ny rapport om exoplaneten. "Lavaplaneter ger oss en sällsynt glimt i detta skede av planeters evolution."

Forskarna bakom rapporten ville förstå vilken typ av atmosfär en sådan het värld kan ha och hur marken består av. Uppdraget att ta in data om denna värld har hittills gjorts inom av Keplerteleskopet under dess uppdrag K2 och Spitzer Space Telescope. Men nu ska ett betydligt kraftfullare teleskop ta över under 2021. Det kommande NASA:s James Webb Space Telescope vilket kommer att kunna analysera komponenterna i avlägsna planeters atmosfärer. Analysera konstant ljus och värme av magmahav på tiotals kilometer djup.

Av erfarenhet från Jorden ser forskarna hur en atmosfär här skulle se ut baserat på tre potentiella huvudingredienser, som alla är vanliga i jordskorpor på steniga planeter.

Alla tre fallen kan stödja en atmosfär av stenstoff beräknar forskarna och ha vindhastigheter på över 11,75 kilometer per sekund, mycket snabbare än ljudets hastighet här på jorden. På Jorden i dess atmosfär har ljudet en hastighet av 1482 meter per sekund. Knappt 1,5km per sekund.

Vid kanterna av atmosfären på exoplaneten där temperaturen sjunker skulle den gasformiga stenen svalna nog för att falla tillbaka till ytan som nederbörd beräknade forskarna. Om atmosfären domineras av kiseloxid eller kiselmonoxid skulle den då falla ner som  nederbörd i magmahavet. Men om atmosfären är övervägande natrium skulle planeten se ännu konstigare med fast natrium sipprande tillbaka mot ytan från atmosfären som glaciärer här på jorden gör mot hav och bergsidor säger forskarna.

Det är en bisarr värld därute jämfört med vad vi är vana vid. Vi får se vad James Webb teleskopet kommer att visa.

Bilden kommer från https://news.yahoo.com/lava-planet-weather-forecast-supersonic-210000228.html och visar denna lavaplanets troliga utseende och sammansättning.

I bana runt Mars finns en asteroid som kan vara en borttappad tvilling till vår måne.

 

Asteroiden i fråga, kallad (101429) 1998 VF31, är en del av en grupp trojanska asteroider som delar Mars omloppsbana. De flesta av trojanska asteroider vi känner till delar Jupiters omloppsbana. Men även andra planeter har trojaner inklusive Mars och jorden. Trojaner är asteroider som följer ex Jordens bana. Vad som gör (101429) 1998 VF31 (hädanefter kallad '101429) intressant är att bland den röda planetens övriga trojaner (de som följer efter Mars när den kretsar kring solen) är 101429 unik. De övriga kallas L5 Mars trojaner och tillhör den så kallade Eureka-familjen. En familj bestående av 5261 Eureka-trojaner. Sten av olika storlek.

"Spektrumet från denna asteroid verkar vara nästan helt likt vår månes spektrum liksom dess utseende med kratrar och berg " förklarar AOP astrokemist Galin Borisov. Jag (min anm) ser dock inte detta som bevis för en borttappad tvilling eller bit av månen utan mer som slumpartat. Det bör finnas fler asteroider som liknar ex vår måne i vårt solsystem i spektrum och utseende då allt har samma bakgrund i tid och rum.

Även om vi inte kan vara säker ännu varför anser forskarna att det är rimligt att anta att denna trojans ursprung började någonstans långt borta från den röda planeten och de övriga stenarna här. Den kan vara ett fragment av vår månes ursprungliga fasta skorpa säger de.

”Om det är sant är frågan hur '101429,  månens sedan länge förlorade tvilling hamnade som en trojan i Mars bana? Det tidiga solsystemet var dock mycket annorlunda än hur det är idag", förklarar huvudförfattaren till studien, AOP-astronomen Apostolos Christou.

"Utrymmet mellan de nybildade planeterna var fullt av skräp och kollisioner var vanligt förekommande. Stora asteroider slog ständigt ner på månen och de andra planeterna. En skärva från en sådan kollision kan ha nått Mars omloppsbana när planeten fortfarande höll på att bildas och var instängd i sina egna trojanska moln."

Det är en fängslande idé, men forskarna säger även att det inte är den enda förklaringen till 101429 förflutna. Det är också möjligt, och kanske mer troligt att trojanen istället är ett fragment av Mars. En bit som kastats upp vid en kollision med den röda planeten; eller kan det vara en vanlig asteroid som genom vittring och processer av solstrålning ser ut precis som månen.

Det (min anm.) sista antagandet tror jag är sanningen.

Bild Asteroiden (101429) 1998 VF31 som den korsar Mars bana grön markering. Bild från vikipedia.

Räkning pågår av hur många kratrar det finns på Jorden.

 

Dr. Thomas Kenkmann är geolog och professor vid Universitetet i Freiburg's på Institute of Earth and Environmental Sciences. Han har tillsammans med mineralog Professor Dr. Wolf Uwe Reimold från University of Brasilia i Brasilien och Dr Manfred Gottwald från German Aerospace Center (DLR) publicerat en atlas som ger en  översikt över alla kända nedslagskratrar på varje kontinent på jorden.

De presenterar mer än 200 nedslagsplatser i högupplösta topografiska kartor och satellitbilder, komplett med detaljerade geologiska beskrivningar och fotografier av kraterstrukturerna och stenarna i dessa. De beskriver även de väsentligt kända och teoretiska detaljerna i varje nedslag.

En intressant atlas som (min anm.) jag inte funnit på nätet. Men hoppas kommer att publiceras.

Bild Europas största nedslagskrater finns i Sverige i landskapet Dalarna. Den kallas Siljansringen och är 52 km i diameter. Den finns vid sjön Siljan. Kartbild som visar konturen av kratern bilden hämtad från vikipedia.