Tektonik upptäckt på Saturnus måne Titan.

 

Titan är Saturnus största måne och den näst största månen i hela solsystemet på andra plats storleksmässigt kommer Jupiters måne Ganymedes. Titans yta under de kompakta molnen består av kompakt is av vatten hård som sten.

Tektonik är en geologisk synlig process i jordskorpans strukturer från de geologiska processer som skapat dem. Exempel på detta är bergskedjor och dalsystem. Med dessa förklaringar har vi utgångspunkterna till detta inlägg.

 

Ny forskning under ledning av forskare från Mānoa School of Ocean and Earth Science and Technology, University of Hawai'i, tyder på att samma rörelser av tektonisk karaktär som på jorden sker på Titan. På jorden finns som exempel San Andreas förkastningen i Kalifornien. 

 

På jorden drivs rörelsen av plattektonik vilket kommer från konvektion av planetens delvis smälta inre. Kanske man i dessa rörelser även ska tillägga kontinentaldriften (min anm.).

Då de flesta steniga kroppar i vårt solsystem är för små för att hålla tillräckligt med värme inom sig är tektoniska rörelser där mycket begränsade. På Venus förhindrar bristen på vatten eller andra vätskor som fungerar som smörjmedel stora delar av skorpan från att glida längs eller över varandra. Forskare tror att rörelserna längs förkastningarna på Titan drivs av variation av den dagliga tidvattenspänningen - den push och pull som orsakas av månens och Saturnus relativa rörelse till varandra.

 

På grund av den täta atmosfären är det inte möjligt att observera Titans yta direkt. År 2005 kartlade NASA:s rymdsond Cassini Titans terräng och skickade ner ESA:s Huygens-landare till ytan vilket resulterade i några färgbilder under molntäcket. Titan är dessutom den enda platsen förutom jorden som är känd för att ha både en tät atmosfär och vätskor i form av sjöar och hav på sin yta. Titans vätskor är dock bestående av metan och etan. (Inte att förväxla med den stenhårda isytan av vattenis (min anm,)

"Titan är unik eftersom det är den enda kända satelliten som har stabila vätskor på ytan", säger Burkhard. "Vi kunde därför argumentera för att integrera vätskans tryck i små kanalporer i våra beräkningar av tektoniska rörelser något som kan minska den isiga skorpans styrka och kan spela en nyckelroll i Titans tektoniska utveckling." säger Burkhard. "Våra resultat tyder på att under dessa förhållanden är tektoniska rörelser inte bara möjligt utan kan vara en aktiv deformationsmekanism på ytan och under marken på Titan och potentiellt fungera som en väg för underjordsvätskor att stiga upp till ytan."

Bild ovan från vikipedia Huygens  bild från Titans yta - en av få bilder och därför mycket unik  av ytan på Titan utöver den den enda närbild på ytan av en måne eller planet  längre bort än Mars.

Lucy ska besöka åtta asteroider under en 12 årig färd i skyn.

 

Ovanstående rubrik får mig att tänka på titeln till Beatles låt ”Lucy in the sky with diamonds” 

Men Lucy i detta fall är namnet på farkosten till ovan uppdrag en farkost som sändes upp den 16 oktober 2021. De asteroider som ska besökas kan läsas om på Lucys hemsida på NASA se här.

Här finns mycket intressant att ta till sig om uppdraget som nu börjat.

Bilden ovan är på emblemet loggan på Lucy

Under månen Europas istäcke finns ett hav med mer vatten än alla hav på Jorden innehåller sammantaget.

 

Europa är Jupiters fjärde måne storleksmässigt. Den tycks vara helt täckt av is vilket skulle förklara varför den nästan helt saknar kratrar (eller dessa kanske finns under ett tjockt istäcke? (min anm.). Under istäcket tror man att ett flytande hav av vatten kan finnas och där vatten finns kan liv finnas.

 Europa är något mindre än jordens måne. Yttemperaturerna här stiger aldrig över ca  -160 grader Celcius. En temperatur så låg att is av vatten är lika hård som sten.

Under den fasta isskorpan kan det däremot finnas ett hav med mer vatten än vad som finns i alla hav på jorden sammantaget. Genom isen sker ibland gejserutbrott av vattenånga ut i rymden genom sprickor i ytan något som först fotograferades av rymdteleskopet Hubble 2013. Hubble observationer på Europa sträcker sig från 1999 till 2015 och vid analys av dessa har det även visat sig att vattenånga ständigt fylls på över ena halvklotet av månen. Det är lite mystiskt.

Atmosfären är en miljarddel av  jordens atmosfär i densitet. Vattenångan sågs inte direkt utan i syrets ultravioletta spektralavtryck som mättes upp avHubble. Syre är en av vattens beståndsdelar. Till skillnad från gejsrar kommer denna vattenånga inte från Europas inre, utan snarare av solljus som sublimerar isen. 

 En liknande vattenångatmosfär hittades nyligen även på Jupiters största  måne Ganymedes. På Europa sker dock sublimering till vattenånga enbart på ena halvan av månen vilket är svårt att förklara.  

Europa är en spännande måne just för sitt hav under isen  och är ett mål för NASA:s Europa Clipperoch Jupiter Icy Moons Explorer (JUICE) från Europeiska rymdorganisationen – båda planerade att skjutas upp inom ett decennium.

Bild vikipedia på hur Europas inre antas se ut. Is på ytan blått är hav.

Kan det ha funnits hav på Venus.

 

Venus är den andra planeten i solsystemet från solen räknat och har en storlek nästan jämförbar med Jorden.  Venus atmosfär består främst av koldioxid med inslag av lite kväve. Här finns ett atmosfärtryck vid ytan som är ungefär 90 gånger högre än atmosfärtrycket på Jordens yta (Venus atmosfärtryck motsvarar ungefär trycket på en kilometers djup i en ocean på Jorden). Den kraftiga CO2-rika atmosfären tillsammans med det oerhört höga atmosfärstrycket resulterar i en stark växthuseffekt som höjer yttemperaturen med ungefär 400 °C mot vad här annars skulle varit i förhållande till avståndet till solen.  Det ger en yttemperatur av ca 500 °C. Utan växthuseffekten skulle Venus temperatur varit ca 100C. Inte så livsvänligt det heller.

Det är möjligt att Venus en gång i tiden hade lika mycket av flytande vatten som Jorden. Det enligt teorin som gällt tills nu. För fyra miljarder år sedan utstrålade nämligen inte solen lika mycket värme som nu men i takt med att värmen från solen ökade avdunstade vattnets koldioxid upp till atmosfären och ökningen av koldioxid gjorde att värmen på planetens yta steg  och oceanerna  avdunstade. Venus yta domineras numera av stora slätter. 

Men nyligen har Venus blivit ett viktigtforskningsämne för astrofysiker vid ESA och NASA. Det har nu beslutats att det under de närmsta tio åren ska skickas tre rymdutforskningsuppdrag dit. En av de viktigaste frågorna som dessa uppdrag syftar till att besvara är om Venus någonsin haft hav eller inte.

 Astrofysiker ledda av Martin Turbet, forskare vid institutionen för astronomi vid University of Science of the UNIGE och medlem av NCCR PlanetS har försökt svara på denna fråga med de verktyg som finns tillgängliga på jorden.

" Vi simulerade jordens och Venus klimat som vi anser rådde där för mer än fyra miljarder år sedan då planetens yta fortfarande var i smält form", förklarar Martin Turbet. " – Tack vare datasimuleringar kunde vi visa att klimatförhållandena då inte tillät vattenånga att kondensera i Venus atmosfär, säger Martin Turbet.

 Det innebär att temperaturerna aldrig blev tillräckligt låga för att vattnet i atmosfären skulle bilda regndroppar som kunde falla ner på dess yta. Istället blev vattnet kvar i gasform i atmosfären och haven bildades aldrig.

– En av de främsta anledningarna till detta är molnen vilka på Venus bildas företrädesvis på planetens nattsida. Dessa moln orsakar en mycket kraftfull växthuseffekt som hindrade och hindrar Venus från att svalna så snabbt som man tidigare trott, säger denne Genèveforskare. Då detta inte sker kan regn inte falla idag och kunde inte falla då.

Men det förklarar inte enligt mig om vatten en gång funnits här. Det är vad framtida undersökningar kanske kan förklara (min anm.).  Men om analysen stämmer har aldrig vatten funnits där och för mig låter det troligt.

Bild vikipedia på Venus i den färg den har.

Ett Försvar mot oväntade asteroidnedslag arbetas fram.

 

Den 15 februari  2013 var det många teleskop runt om i världen som uppmärksammade asteroiden 2012 DA14, en kosmisk sten av cirka 50 meter i diameter som var på väg att komma närmre jorden än flertalet satelliter gör däruppe.

Den 15 februari 2013 exploderade asteroiden Chelyabinsk, en asteroid av cirka 19 meter i diameter över staden Tjeljabinsk i Ryssland då den gick in i jordens atmosfär i en skev vinkel. Explosionen som följde genom värmen som alstrades av dess färd genom atmosfären krossade fönster och skadade byggnader och nästan två tusen människor skadades men alla överlevde.

 

"Det visade sig senare att dessa två asteroider  helt oberoende av varandra anlände den dagen" säger Philip Lubin, fysikprofessor vid UC Santa Barbara en av de många forskare som analyserat 2012 års DA14-möte passage nära jorden.

"En av dessa asteroider 2013  den som betecknats 2012 DA14 visste vi skulle komma men missa jorden. Den andra visste vi inte ens att den existerade eller skulle komma". Den som svepte ner över Ryssland.

För Lubin och forskare som likt honom analyserar incidenter som dessa påtalar vikten av ett stabilt planetariskt försvar: avkänning, spårning, karakterisering och slutligen försvar mot potentiellt farliga asteroider och kometer något vi behöver arbeta mer med .

 Händelser som hotar oss som  den vid Tjeljabinsk är sällsynta och inträffar ungefär en gång vart 50-100 år, men de kan bli förödande.

Den senaste av  händelser som var mycket förödande var Tunguska-händelsen, en luftexplosion över östra Sibirien 1908, som jämnade hundratals kvadratkilometer skog. Hade den hamnat i en stad hade kanske miljoner människor avlidit och staden jämnats med marken.

Ett försvar och bättre koll på skyn arbetas numera fram. Men ännu kan vi inte känna oss trygga. Om nu detta någon gång blir möjligt (min anm.).

Bild piqsels.com något som ses här önskar ingen uppleva. Och den som upplever det blir det den sista upplevelsen för.

Radiosignalen ASKAP J173608.2-321635 i vintergatans centrum är svårförklarad.

 

Astronomer har upptäckt ovanliga signaler från Vintergatans centrum. Dessa variabla radiovågor passar inte in i den förståelse vi för närvarande har av vågor som dessa. Förslagsvis kommer de från en klass av stjärnobjekt vi ännu inte förstår.

 – Den märkligaste egenskapen med signalen är att den består av en väldigt hög polarisering. Det betyder att ljuset svänger endast i en riktning, men en riktning som roterar utefter tid, säger Ziteng Wang, huvudförfattare till studien av signalen och doktorand vid School of Physics vid University of Sydney. Upptäckten av fenomenet publicerades den 12 oktober 2021 i Astrophysical Journal.

 

"Signalens styrka varierar dramatiskt med en faktor på 100 och signalen slås på och av som det verkar slumpmässigt. Vi har aldrig sett något liknande." Pulsarer, supernovor, flammande stjärnor och snabba radiovågsutkast är alla typer av astronomiska objekt vars ljusstyrka varierar men ingen av dessa sker på ovan sätt.

 

– Först trodde vi att det kunde vara en pulsar – en tät typ av snurrande död stjärna – en typ av stjärna som avger enorma solstormar. Men signalerna från den här källan matchar inte vad vi förväntar oss av pulsarer," sade Wang.

Det var Wang och ett internationellt team, inklusive forskare från Australiens nationella vetenskapsbyrå CSIRO, Tyskland, USA, Kanada, Sydafrika, Spanien och Frankrike som upptäckte objektet med hjälp av CSIRO: s ASKAP-radioteleskop i västra Australien. Uppföljande observationer gjordes därefter med bland annat South African Radio Astronomy Observatorys MeerKAT-teleskop.

Dess beteckning är ASKAP J173608.2-321635 uppkallad efter dess koordinater. Objektet är unikt genom att det börjar som osynligt radioutsläpp blev ljust, bleknade bort och sedan dök upp igen. Detta beteende var extraordinärt."Efter att ha upptäckt sex radiosignaler från källan under nio månader 2020 försökte astronomerna hitta objektet i det visuella ljuset. De hittade ingenting.

Eftersom signalen var intermittent observerade vi den i 15 minuter med några veckors mellanrum med hoppet att vi skulle se den igen.

 

"Signalen återvände men vi fann att källans beteende och ljus nu var dramatiskt annorlunda - källan försvann på en enda dag, även om den hade varat i veckor i våra tidigare ASKAP-observationer." Säger Wang. Denna nya upptäckt avslöjade dock inte mycket mer om hemligheterna hos denna övergående radiokälla Forskarna planerar nu att hålla ett öga på objektet för att leta efter fler ledtrådar om vad det kan vara.

 

– Inom det närmaste decenniet kommer det transkontinentala radioteleskopet Kilometer Array (SKA) att vara online. Det kommer att göra noggranna kartor över himlen varje dag," säger professor Murphy. "Vi förväntar oss att kraften i detta teleskop kommer att hjälpa oss att lösa mysterier som detta och även öppna nya delar av kosmos för utforskning i radiospektrumet."

 

Lösningen på vad objektet är finns därför inte utan det får framtidens observationer försöka lösa. Mysterier kan inte alltid lösas i vår tid med vår nuvarande kunskap och de instrument vi just nu förfogar över (min anm.)

Bild från Astronomers Find Strange Source of Radio Waves near Milky Way’s Center | Sci-News.com där en illustratör visar hur denne tänker sig signalen.

Okända gammastrålningskällor avslöjade

 

Ett internationellt team av astronomer har upptäckt källan till flertalet av  hundratals gammastrålningskällor. De flesta källorna tillhör klassen aktiva galaxer något som kallas blazarer. En blazar (blazing quasi-stellar object) är en mycket kompakt, ytterst ljusstark och snabbt variabel galaxkärna   En av de mest spännande utmaningarna inom modern gammastrålningsteori är att söka efter lågenergimotsvarigheter till kända men oidentifierade gammastrålningskällor.

Oidentifierade källor utgör cirka 1/3 av alla himmelska objekt som hittills upptäckts av Fermi-satelliten vars senaste gammastrålningsuppdrag med oöverträffad kapacitet var att observera gammastrålningsfält. Blazarer är extremt sällsynta. I centrum av en blazard finns ett supermassivt svart hål vilket sveper ut materia med nästan ljusets hastighet liknande bilden av ett kraftfullt jetplan som pekar mot jorden med sin stråle. Partiklar som accelereras i dessa jetstrålar kan avge ljus upp till de mest energirikaste av gammastrålar vi känner till vilket synliggörs av instrument ombord på Fermi-satelliten.

 

Eftersom den största populationen av kända gammastrålningskällor är blazarer, tror astronomer att de också kan klassificera de flesta oidentifierade gammastrålningskällor som blazarer. Arbetet ovan leddes av ett team av Dr. Harold Peña Herazo från Mexikos National Institute of Astrophysics, Optics, and Electronics (INAOE). Här analyserades hundratals optiska spektrabilder insamlade av Large Sky Area Multi-Object Fabre Spectroscopic Telescope (LAMOST) vid Xinglong Station i Kina. LAMOST är värd för National Astronomical Observatories of Chinese Academy of Sciences.

Oidentifierade gammastrålningskällor utgör cirka 1/3 av alla himmelska objekt som hittills upptäckts av Fermi-satelliten. Bilden är från vikipedia och visar satelliten innan den sändes upp den 11 juni 2008.