NASA:s SPHEREx-uppdrag är att konstruera den "mest färgrika" kosmiska kartan hittills.

 

Bild https://www.jpl.nasa.gov  NASA:s SPHEREx-observatorium genomgår integration och testning vid BAE Systems i Boulder, Colorado, i april 2024. Rymdteleskopet kommer att använda en teknik som kallas spektroskopi över hela himlen och fånga universum i mer än 100 färger. Källa: BAE Systems.

NASA:s SPHEREx-uppdrag kommer inte att vara det första rymdteleskopet (sänds upp senast april 2025) som observerar hundratals miljoner stjärnor och galaxer i 102 färger. Även om dessa färger inte är synliga för det mänskliga ögat eftersom många finns i det infraröda området kommer forskare att använda dem för att lära sig om ämnen som sträcker sig från fysiken som styrde universum mindre än en sekund efter dess tillblivelse till vattnets ursprung på planeter som jorden.

"Det är det första projektet som undersöker hela himlen i så många färger", beskriver Jamie Bock, huvudforskare för SPHEREx, som är baserad vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory och Caltech, båda i södra Kalifornien. "

SPHEREx, som är en förkortning för Spectro-Photometer for the History of the Universe, Epoch of Reionization och Ices Explorer, kommer att samla in infrarött ljus vilket har våglängder som är något längre än vad det mänskliga ögat kan se. Teleskopet kommer att använda en teknik som kallas spektroskopi för att se ljuset från hundratals miljoner stjärnor och galaxer och separera det i enskilda färger, på samma sätt som ett prisma omvandlar solljus till en regnbåge. Denna färguppdelning kan avslöja olika egenskaper hos ett objekt, sammansättning och avstånd från jorden.

Här är de tre viktigaste vetenskapliga undersökningarna som SPHEREx kommer att genomföra.

Det som det mänskliga ögat uppfattar som färger är distinkta våglängder av ljus. Den enda skillnaden mellan färgerna är avståndet mellan ljusvågens toppar. Om en stjärna eller galax rör sig sträcks eller komprimeras dess ljusvågor, vilket ändrar färgerna de verkar avge (Ju längre från oss dess rödare blir det rödförskjutning kallas det. Det är samma sak med ljudvågor, vilket är anledningen till att tonhöjden för en ambulanssiren verkar gå upp när den närmar sig och sjunker efter att den passerat.) Astronomer kan mäta i vilken grad ljuset sträcks eller komprimeras och använda det för att dra slutsatser om avståndet till objektet.

SPHEREx kommer också att mäta det kollektiva sken som skapas av alla galaxer nära oss eller långt bort – med andra ord den totala mängden ljus som galaxer sänt ut under den kosmiska historien. Forskare har försökt uppskatta denna totala ljusproduktion genom att observera enskilda galaxer och extrapolera till de oräkneliga galaxer som finns i universum. Men dessa räkningar kan utelämna vissa svaga eller dolda ljuskällor, till exempel galaxer som är för små eller för avlägsna för att teleskop lätt ska kunna upptäcka.

Med spektroskopi kan SPHEREx också visa astronomer hur den totala ljuseffekten har förändrats över tid.  SPHEREx kommer att mäta mängden fruset vatten, koldioxid och andra viktiga ingredienser för livet som vi känner det längs mer än 9 miljoner ljusår av riktningar i Vintergatan. Denna information kommer att hjälpa forskare att bättre förstå hur tillgängliga dessa nyckelmolekyler är för att bilda planeter. För ytterligare information se här.

Kan utomjordiska AI- robotar i miniformat som drönare finnas här för sökande efter jordens resurser som kan vara intressanta för dem.

 

Bild https://www.frontiersin.org  En ny studie visar att afrikanska jättepåsråttor kan upptäcka illegalt handlande med vilda djur även när det har dolts bland andra ämnen. Bild: APOPO

PÅ jorden har vi snart dessa råttor till hjälp för att söka efter illegalt gods som myrkottsfjäll, elefantbetar, noshörningshorn och sällsynt trä alla intressanta och lönande objekt i illegal handel. Afrikanska jätteråttor har ett skarpt luktsinne som kan användas i jakten på att finna utsmuggling av bland annat dessa objekt.

Forskare visade att råttorna framgångsrikt kan sniffa upp delar från utrotningshotade djur och komma ihåg doften månader efter träning. Att använda dem i fält skulle kunna öka trycket på smugglare av vilda djur och lägga till ett flexibelt verktyg för att kontrollera last, beskriver forskarna.

Tidigare har afrikanska jättepåsråttor lärt sig att upptäcka sprängämnen och den tuberkulosframkallande patogenen. Nu har forskare tränat dessa råttor att även upptäcka doften av myrkottsfjäll, elefantbetar, noshörningshorn och afrikansk svartved. Dessa djur och träd är listade som hotade och löper stor risk att utrotas.

– Vår studie visar att vi kan träna afrikanska jättepåsråttor till att upptäcka illegalt handlade av vilda djur, även när de dolts bland andra ämnen, beskriver Dr Isabelle Szott, forskare vid Okeanos Foundation Stiftelse i Darmstadt, Tyskland, och första medförfattare till studien som publicerats i Frontiers in Conservation Science.

"Råttorna fortsatte också att upptäcka de vilda djuren efter att inte ha stött på den arten under en lång period", tillade medförfattare Dr Kate Webb, en biträdande professor vid Duke University.

Forskningen för den aktuella studien utfördes vid APOPO, en Tanzania-baserad, ideell organisation som tillhandahåller lågteknologiska, kostnadseffektiva lösningar på akuta humanitära utmaningar. Nästa steg, säger forskarna, är att utveckla sätt för råttorna att arbeta i hamnar för att finna smugglingobjekten. För detta ändamål kommer råttorna att utrustas med specialtillverkade västar. Med framtassarna kan de dra i en liten boll som är fäst vid bröstet på västen, vilket ger ifrån sig ett pipande ljud när de finner det de söker.

 På så sätt kommer råttor att kunna larma sina förare när de upptäcker ett mål. "Västarna är ett bra exempel på utveckling av hårdvara som kan vara användbar i olika miljöer och uppgifter, inklusive i en sjöfartshamn för att upptäcka smugglat gods av skilda slag", beskriver Webb.

Vad man kan se här är att inte bara hundar är duktiga på att läras upp för spårning av illegalt gods eller liv. Säkert kan det inom rymdforskning även behövas antingen djurs känsliga nos eller AI i framtiden för att spåra okända (mystiska) doftspår från okända eller giftiga  objekt som finns eller kommit ombord  från provtagningar från ex asteroider . 

Om främmande farkoster från rymden kommit hit kan de ha planterat kamouflerade  små drönare i form av vanliga insekter här  för att söka efter från deras synpunkt och vikt växter eller mineral de behöver. Helt enkelt kartlägga jordens resurser. Det kan ske nu men kan också ha skett för miljoner år sedan. 

Det kan finnas spår av tidigare liv från det forntida Mars.

 

Bild wikipedia. Elektronmikroskopibild som avslöjar kedjestrukturer som liknar levande organismer i meteoritfragment  ALH84001 som kommer från Allan Hills 84001 är en meteorit som hittades i Allan Hills i Victorias land, Antarktis den 27 december 1984. 

 Mars kan ha kryllat av liv för miljarder år sedan. Mars är nu  kall, torr och avskalad från vad som en gång var ett potentiellt skyddande magnetfält. Forskare vill få svar på om Mars en gång hade liv på sin yta och i så fall när.

Frågan "när" har särskilt drivit forskarna vid Harvards Paleomagnetics Lab vid institutionen för geo- och planetvetenskaper. I en ny artikel i Nature Communications lägger forskare fram sitt mest övertygande argument hittills för att Mars magnetfält (som bör ha funnits om liv funnits på Mars) kan ha funnits fram till för cirka 3,9 miljarder år sedan, jämfört med tidigare uppskattningar på 4,1 miljarder år – alltså hundratals miljoner år senare.

Studien leddes av Sarah Steele, student vid Harvard university och Kenneth C. Griffin Graduate School of Arts and Sciences vilka använt datorsimulering och datormodellering för att uppskatta åldern på Mars troliga globala magnetfält. Magnetfält som som kommit till av konvektion i planetens järnkärna likt på jorden. Tillsammans med Roger Fu, John L. Loeb Associate Professor of the Natural Sciences, har forskarlaget arbetat fram en teori som de först argumenterade om i fjol över Mars magnetfält. Där man visar hur fältet kunde avleda skadlig kosmisk strålning längre i historien än vad rådande uppskattningar hävdat hittills.

Teorin  utvecklade de från experiment som simulerade kylnings- och magnetiseringscykler i enorma kratrar på Mars yta. Dessa välstuderade nedslagsbassänger, som är kända för att i dag vara svagt magnetiska, har fått forskare att anta att de bildades efter att magnetfältet försvann.

Ovan tidslinje formulerades med hjälp av grundläggande principer från studiet av en planets förhistoriska magnetfält med hjälp av dataorsimuleringar. Forskare vet att ferromagnetiska mineral i sten anpassar sig till omgivande magnetfält när berget är varmt, men dessa små fält blir "låsta" när stenen har svalnat. Detta förvandlar effektivt mineralerna till fossila magnetfält, som kan studeras miljarder år senare. 

Efter att ha sett på bassänger på Mars med svaga magnetfält antog forskarna att de ursprungligen bildats bland het sten under en period då det inte fanns något magnetfält omkring Mars - med andra ord efter att planetens dynamo hade försvunnit.

Harvard-teamet beskriver att denna tidiga avstängning inte är nödvändig för att förklara de till stor del avmagnetiserade kratrarna. Snarare, hävdar de, att kratrarna kan ha bildats medan Mars dynamo upplevde en polaritetsomkastning ( då nord- och sydpolen bytte plats) vilket genom datorsimulering kan förklara varför dessa stora nedslagsbassänger bara har svaga magnetiska signaler idag. Magnetiska polvändningar inträffar också på jorden med några hundra tusen års mellanrum.

Deras resultat bygger på tidigare arbete som först vände upp och ner på befintliga tidslinjer för livsmöjlighet på Mars. De använde en berömd marsmeteorit, Allan Hills 84001 och ett kraftfullt kvantdiamantmikroskop i Fus laboratorium, för att dra slutsatser om ett längre långvarigt magnetfält fram till för 3,9 miljarder år sedan genom att studera olika magnetiska populationer i tunna skivor av stenen.

Äldre fåglar söker inte nya vänkontakter

 

Bild på sparv https://pxhere.com/

Hos människor antas det att äldre människor har färre vänner eftersom de är mer kräsna när det gäller vem de spenderar sin tid med och vilka kontakter de behåller eller skapar. Det finns också ett problem med att det finns färre människor i deras egen ålder att skapa nya relationer med. Men det är svårt att plocka isär de olika potentiella orsakerna för människor då så mycket kan påverka vilka eller vem som blir ensam och vem som får problem eller inte med ensamhet (obs inte att förglömma i detta är att det finns många människor äldre som yngre som lider av sin ensamhet), därför forskar forskare i djurvärlden efter fenomenet. Teamet bakom forskningen var under ledning från Imperial College London och djuret som det forskades om blev en isolerad population av sparvar på ön Lundy i Bristolkanalen.

Genom att kartlägga åldrar och sociala nätverk hos fåglarna fann de att äldre sparvar tenderar att ha färre vänner liksom  människor. Anledningen kan vara att det inte finns något "evolutionärt tryck" att skapa vänkontakter för äldre fåglar medan vänlighet hjälper yngre fåglar att överleva och få föröka sig mer framgångsrikt.

Äldre fåglar lockar ej till sig det motsatta könet för att bilda familj och därmed ny kull och samma sak sker med människosläktet. Tiden som är kvar hos en gammal människa att planerade arbete familj och framtid är inte lika meningsfull på grund av tidens gång. Hos fåglar är det säkert samma sak men då är det orken och möjligheten att klara av en ny kulls behov som avgör viljan till nya förhållanden. Naturen sätter ett stopp.

Ledande forskare Dr Julia Schroeder, från Institutionen för biovetenskap (Silwood Park) vid Imperial, beskriver det som: "Den evolutionära mekanismen kan också vara verksam hos människor - det kan vara så att äldre människor är mindre benägna att träffa nya vänner när de åldras. I kombination med att det finns färre potentiella vänner i samma ålder och behov kan detta vara en faktor i ensamhetskrisen bland äldre människor.

Medförfattaren Dr Jamie Dunning, nu vid University of Leeds, förklarar: "Vår studie är en av de första som föreslår att fåglar, liksom däggdjur också minskar storleken på sitt sociala nätverk när de åldras. Specifikt minskas antalet vänskaper med åldern och hur central en fågel är för det bredare sociala fågelnätverket,

Lundy Island där fågelforskningen gjordes är värd för en "sluten" population av sparvar, vilket innebär att inga  individer lämnar eller anländer till ön. Detta gör det möjligt för teamet att samla in massor av exakta uppgifter om invånarna, inklusive deras ålder, häckningsframgång och sociala nätverk. Registreringen har pågått i 25 år.

Tidigare forskning från teamet har visat att vänlighet (särskilt till det motsatta könet) hjälper sparvarna på ön att föröka sig framgångsrikt, vilket visar att det är en fördel att ha ett bra socialt nätverk när de är unga.

I den nya studien har forskarna tittat på den andra änden av livet, för att se om vänlighet fortfarande är en fördel för äldre fåglar. De fann att bristen på vänlighet inte var ett problem för äldre sparvar.

Dr Schroeder förklarade: "'Vänlighet', åtminstone när det gäller sparvar verkar förändras med åldern. När de är unga hjälper det dem att få vänner, vilket ger dem en evolutionär "fördel". Men när de väl har förökat sig några gånger verkar det som om det inte har någon evolutionär "kostnad" att vara ovänlig – det finns inga nackdelar som innebär att dess gener inte skulle föras vidare.

Det finns paralleller hos människor för åldersrelaterade tillstånd som Parkinsons – även om sjukdomar som denna helt klart har en kostnad för individen. Fast de uppstår först efter reproduktion, förs de ändå vidare till avkomman, så det finns ingen mekanism för evolutionen att förlora dessa gener.

Dr Schroeder säger: "I slutändan kan studiet av vänlighet med åldern – oavsett om det är hos sparvar eller människor – hjälpa oss att förstå hur vi kan hjälpa äldre människor att få nya vänner och minska bördan av ensamhet för de som upplever detta.

Studien publiceras i dagarna i Philosophical Transactions of the Royal Society B, i ett specialnummer av tidskriften om att förstå ålder och samhälle med hjälp av naturliga populationer.

Om ålder kan ökas och kanske har gjorts för interstellära stjärnresenärer som är (om de finns) på väg mot oss eller har varit här kan äldre varelser vara de bästa resenärerna. De är inte lika impulsiva och har inte behov av att göra sig omtyckta som yngre som konkurrerar om allt. Äldre kalla lugna eftertänksamma resenärer med lång livserfarenhet kan vara bättre på att ta kontakt med och förstå oss jordbor. Yngre kan snabbt ta till misstanke och vapen om de tror de ser ovänligt bemötande. Om man nu ska se på rymdresenärer som likartade människosläktet. Vi ska tänka på att tidiga generationer hade de äldstes råd. I dag är det tvärtom ungdomar gynnas och äldre pensioneras . Men vi ska inte se de tidigare generationerna som dumma de levde och lämnade en planet till oss att leva på,  kommer vi att göra det samma till framtida generationer?

Nytt fynd. Det finns röda klippor med gröna fläckar på Mars

 

Bild https://science.nasa.gov NASA:s Mars Perseverance-rover tog ovan bild som visar en mosaik av nötningsfläcken Malgosa Crest vid "Serpentine Rapids", med hjälp SHERLOC WATSON-kameran som är placerad på tornet i bakre delen av roverns robotarm. Diametern på nötningsplatsen är 5 centimeter och den stora gröna fläcken i mitten till vänster i bilden är cirka 2 millimeter i diameter. Bilden togs den 19 augusti 2024 (marsdag 1 243 av Mars 2020-uppdraget) vid den lokala genomsnittliga soltiden 19:45:30. NASA/JPL-Caltech.

På jorden får rödtonade stenar i allmänhet sin färg från oxiderat järn (Fe3+) vilket är samma form av järn som gör vårt blod rött eller den roströda färgen på järn som rostar. Gröna fläckar som de som observerats i Wallace Butte-nötningen är vanliga i gamla "rödtonade vattensamlingar av järnhaltigt vatten på jorden och bildas när flytande vatten perkolerar genom sedimentet innan det hårdnar till sten vilket startar en kemisk reaktion som omvandlar oxiderat järn till på reducerade yta (Fe2+) vilket ger en grönaktig nyans. På jorden är mikrober ibland inblandade i denna järnreduktionsreaktion. Men gröna fläckar kan också vara resultatet av ruttnande organiskt material som skapar lokala reduktionsförhållanden. Interaktioner mellan svavel och järn kan också skapa järnreducerande förhållanden utan inblandning av mikrobiellt liv.

Tyvärr fanns det inte tillräckligt med utrymme för att säkert placera roverarmen som innehåller SHERLOC-PIRL-instrumenten direkt ovanpå en av de gröna fläckarna i nötningsområdet så sammansättningen förblir ett mysterium. Teamet är dock alltid på jakt efter liknande intressanta och oväntade egenskaper i Mars klippor.

Vetenskaps- och ingenjörsteamen vid University of Oregon iaktar nu när Perseverance  klättrar uppför den branta Jezerokraterkanten.  Det råder ingen brist på förundran och spänning i hela teamet när de funderar över vilka hemligheter de uråldriga stenarna i Jezerokraterkanten kan innehålla.

Inlägget är från en artikel i https://science.nasa.gov/blog  skriven av Adrian Broz, postdoktoral forskare, Purdue University/University of Oregon.

Min uppfattning är att den grönaktiga tonen är naturliga processer i mineraler och inte har med nutida eller forntida organiskt liv att göra.

Ett stort steg till transport av antimateria

 

Bild wikipedia. Partiklar från vänster uppifrån och ner: elektron, proton, neutron. Antipartiklar från höger uppifrån och ner: positron, antiproton, antineutron

Antimateria är motsatsen till vanliga materia vilket vår galax och resten av vårt synliga universum består av. Det blev en antipartikel för varje vanlig partikel: (vid BigBang) till exempel proton–antiproton, neutron–antineutron och elektron–positron. Vissa partiklar är sina egna antipartiklar, till exempel fotoner och Z-bosoner.

CERN:s Antiproton Decelerator Hall är den enda platsen i världen där forskare kan lagra och studera antiprotoner. Forskare som arbetar vid BASE-experimentet hoppas  att en dag kunna ändra på det, tack vare BASE-STEP, en anordning som är utformad för att lagra och transportera antimateria. Den 24 oktober tog forskar- och ingenjörsteamet ett stort steg mot detta mål genom att transportera ett moln av 70 protoner i en lastbil till CERN:s huvudanläggning.

« Om vi kan göra det med protoner kan vi också göra det med antiprotoner, beskriver Christian Smorra, projektledare för BASE-STEP. Den enda skillnaden är att vi för antiprotoner kommer att behöva en mer effektiv vakuumkammare. »

Det här är första gången som obundna partiklar har transporterats i en återanvändbar fälla som forskare sedan kan öppna på en annan plats för att överföra innehållet till ett annat experiment. Målet är att skapa en antiprotonleveranstjänst mellan CERN och till experiment i andra laboratorier.

Antimateria är en kategori av partiklar som finns i naturen; Den är nästan identisk med vanlig materia, men dess laddningar och magnetiska egenskaper är omvända. Detta är en egenhet som länge har fascinerat forskare, eftersom Big Bang enligt fysikens lagar borde ha skapat materia och antimateria i lika stora mängder. Därför borde partiklarna och deras antipartiklar ha förintat varandra snabbt och skapat ett bubblande men tomt universum.

Fysiker misstänker att det finns i dag ännu ej kända skillnader som skulle kunna förklara varför materia finns medan antimateria nästan helt har försvunnit. « Acceleratorns utrustning i antiprotondeceleratorhallen genererar magnetfältsfluktuationer som begränsar mätnoggrannheten, förklarar Stefan Ulmer, talesperson för BASE-experimentet.

 Det är här BASE-STEP-enheten kommer in, vars mål är att fånga antiprotoner och överföra dem till en anläggning där forskare kan studera dem mer ingående. För att göra detta behöver de en enhet som är tillräckligt liten för att lastas in i en lastbil och som kan motstå oundvikliga stötar och vibrationer under transporten. Den nuvarande enheten, som innehåller en supraledande magnet, ett kryogent kylsystem, energireserver och en vakuumkammare som fångar in partiklar med hjälp av magnetiska och elektriska fält väger ett ton och kräver två kranar för att förflytta sig från experimenthallen till lastbilen.

Trots sin tunga vikt är BASE-STEP-enheten mycket mer kompakt än något annat existerande system för att studera antimateria. Till exempel har den en golvyta som är fem gånger mindre än det ursprungliga BASE-experimentet, eftersom den måste vara tillräckligt smal för att passera genom vanliga laboratoriedörrar. Efter det lyckade testet, som krävde omfattande övervakning och datainsamling, planerar forskarna nu att förfina sin procedur med målet att transportera antimateria redan nästa år. – Det här är en helt ny teknik som kommer att öppna upp nya möjligheter för studier inte bara för antiprotoner utan även för andra exotiska partiklar, som ultraladdade joner, beskriver Stefan Ulmer talesperson för BASE-experimentet.

Ett annat experiment, kallat PUMA, arbetar med en transportabel fälla. Nästa år planerar man att transportera antiprotoner 600 meter från Antiproton Decelerator Hall till ISOLDE-anläggningen med målet att använda anläggningen för att studera egenskaper och struktur hos exotiska atomkärnor.

JA det är ett mysterium att inte antimateria och materia utplånade varandra vid BigBang. Vad fick materia att klara sig och vad fick antimateria att inte bli det vi alla är uppbyggda av. Båda formerna är lika hållbara var för sig. Något vi inte förstår av svaghet i antimaterian i förhållande till materia är ännu inte förstått.

Ca 9 km metangas i ytans is skyddar is av vatten på månen Titan.

 

Bild https://www.soest.hawaii.edu  Titans troligaste inre (ej skalenligt), som visar en metanklatratskorpa över ett konvektionerat isskal.

Saturnus största måne Titan är den enda platsen förutom jorden som är känd för att ha en atmosfär och som har vätskor i form av floder, sjöar och hav på sin yta. På grund av dess extremt kalla temperatur är vätskorna på Titan bestående av kolväten som metan och etan medan ytan i övrigt är täckt av is av vatten.

I en ny studie under ledning av forskare vid University of Hawaii i Mānoa, avslöjades att metangas också kan finnas i isen (av vatten)  och bilda en distinkt skorpa som är upp till 9 km tjock vilken värmer den underliggande isen bestående av vatten och detta kan också förklara Titans metanrika atmosfär.

Forskargruppen som leddes av forskarassistenten Lauren Schurmeier, doktorand Gwendolyn Brouwer och Sarah Fagents, biträdande direktör och forskare, vid Hawaii Institute of Geophysics and Planetology (HIGP) vid UH Mānoa School of Ocean and Earth Science and Technology (SOEST), observerade i NASA:s data att Titans nedslagskratrar är hundratals meter grundare än som förväntat 90 kratrar har identifierats på Titan. För att undersöka vad som kan finnas bakom detta mysterium testade forskarna i en datormodell hur Titans topografi skulle kunna skadas eller återhämta sig efter ett nedslag om isskalet täcktes med ett lager av isolerande metanklatratis (ett slags fast vattenis med metangas fångad i kristallstrukturen). Då den ursprungliga formen på Titans kratrar är okänd, modellerade och jämförde forskarna två troliga initiala djup av dessa baserade på fräscha kratrar av liknande storlek på en annan isig måne av liknande storlek. I detta fall Jupitersmåne Ganymedes. 

"Med hjälp av den här modelleringsmetoden kunde vi begränsa tjockleken på metanklatratskorpan till fem till tio kilometer eftersom simuleringar med den tjockleken gav kraterdjup som bäst matchade de observerade kratrarna", beskriver Schurmeier. "Metanklatratskorpan värmer upp Titans inre och orsakar oväntat snabbt topografiskt lugn efter ett nedslag vilket resulterar i att kratern blir grund i en takt som är nära den som finns hos snabbt rörliga smältande glaciärer på jorden."

Om liv existerar i Titans hav under det tjocka ishöljet skulle alla tecken på liv (biomarkörer) behöva transporteras upp i Titans ishöljet för att vi lättare ska komma åt eller se om det finns vid framtida uppdrag", tillade Schurmeier. "Detta är mer sannolikt att inträffa om Titans isskal är varmt och konvektivt."

Med NASA:s Dragonfly-uppdrag till Titan planerat att skjutas upp i juli 2028 och anlända 2034, kommer forskare att ha möjlighet att göra observationer på nära håll av Titan och ytterligare undersöka den isiga ytan, inklusive en krater som heter Selk. Om det kan finnas livsformer under isen får vi säkert svar på någon gång i framtiden. Men om det redan blir 2034 är tveksamt. Om det finns instrument som kan komma ner till flytande vatten under isen med på sonden är okänt.