En brun dvärgstjärna hetare än vår sol.

 

Bruna dvärgar är misslyckade stjärnor. De tändes aldrig.  De har en massa lägre än de minsta stjärnorna och större än de tyngsta gasjättarna. Massan i de bruna dvärgarna är för låg för att kärnreaktioner av väte i dess centrum skall komma igång. Däremot tros de kunna fusionera deuterium och förbränna litium och de avger svagt ljus på de synliga våglängderna. Bruna dvärgar har en övre massgräns på ungefär 75–80 jupitermassor. Den undre gränsen är mer svårdefinierad men ligger vid ungefär 13 jupitermassor”. (fritt citerat från vikipedia.

Ett internationellt team av astronomer har nyligen upptäckt ett planetliknande objekt som är varmare än solen. Deras rapport har godkänts för publicering i tidskriften Nature Astronomy och finns för närvarande tillgänglig på arXiv pre-print-servern. 

Bruna dvärgar kallas misslyckade stjärnor och kan inte klassificeras varken som planet eller stjärna. I denna nya studie har forskarna identifierat en ovanlig brun dvärg som kretsar runt en stjärna så nära denna att dess temperatur är varmare än vår sols.

Dubbelstjärnan WD 0032-317 ligger 1406 ljusår från solen. Den består av en vit dvärg och en brun dvärg. För närvarande finns det inga kända exoplaneter i detta stjärnsystem.

Den bruna dvärgen WD0032-317B  kretsar kring en vit dvärgstjärna med låg massa som heter WD0032-317. Det är en stjärna med bara 40 % av massan av vår sol. Den bruna dvärgen har en temperatur av cirka 7700C mycket varmare än andra bruna dvärgar troligast för dess tidslåsning (samma sida av den bruna dvärgen är alltid vänt mot sin sol) till sin sol.

WD0032-317 observerades första gången i början av år 2000 av ett forskarlag som studerade data från Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope. Forskare noterade då att något drog i stjärnan vilket tyder på att den hade en följeslagare. Teamet fann då den bruna dvärgen. Dess massa är ungefär 75 till 88 jupitrar och den kretsar runt sin sol på bara 2,3 timmar.

WD0032-317B är den hetast kända bruna dvärg vi känner till. Den kan enligt forskarna ge ny information om dessa slag av bruna dvärgar som kretsar runt en sols omedelbara närhet och hur dessa påverkas.

Bild vikipedia på från vänster G2 stjärna, röd dvärgstjärna, två bruna dvärgar, och gasplaneten Jupiter.

Teleskop ska sändas upp för att leta efter mörk materia

 

ESA:s Euclid-uppdrag är utformat till att utforska sammansättningen och utvecklingen av det mörka universum(den mörka materian där). Rymdteleskopet kommer att skapa en karta över universums storskaliga struktur över tid och rum genom att observera miljarder galaxer ut till 10 miljarder ljusår bort vilket blir mer än en tredjedel av universum från vår synvinkel sett. 

Euclid kommer att söka spår  efter hur universum har expanderat och hur strukturen har bildats över den kosmiska historien vilket bör avslöja mer om gravitationens roll och naturen hos mörk energi och mörk materia.

Mörk materia är en hypotes om en materia som inte avger eller reflekterar elektromagnetisk strålning och därför inte kan observeras med de instrument vi har förfogande över i dag. Mörk materia kan bara indirekt i dag detekteras genom sin gravitationspåverkan på vanlig materia eller sin svaga växelverkan med denna. 

Mörk energi är en hypotetisk form av energi som genomtränger hela rymden och antas vara anledningen till universums expansionstakt. Mörk energi utgör 72 procent, mörk materia 23 procent, neutriner mindre än 1 procent tillsammans med  baryonisk materia, och vanliga atomer till en procent av drygt 4 procent av universum.

Euclid-uppdraget beräknas starta i juli 2023. Teleskopet sänds då upp från Cape Canaveral, Florida  USA. Detta med hjälp av två stegsraketen SpaceXFalcon 9  för att lägga sig i en bana i Sun-Earth Lagrange punkt 2, på ett avstånd av 1,5 miljoner km från jorden.

På tal om mörk materia och mörk energi och om vi skulle se dessa som realiteter. Det beskrivs i en teori som att det fanns ett tid och rum före Bigbang vilket var då en punkt expanderade i rekordfart så ska detta BigBang ha skett i något. Kan BigBang varit en störning i mörk materia-energi. Innebärande att mörk materia- energi fanns före BigBang och då BigBang skedde släpptes eller skedde något i mycket liten punkt  i den mörka energin och expansionen började. Kan BigBang varit en anomali i det som vi kallar mörk energi som sedan resulterade i vårt universum.

Bild vikipedia 

  på hur Euclid kommer att se upp därute efter 1 juli 2023.

Nya rön om exoplanet TRAPPIST-1 c

 

Fritt från vikipedia: TRAPPIST-1c är en stenig Venus-lik exoplanet 39 ljusår från jorden i riktning mot stjärnbilden Vattumannen. Planeten kretsar runt den röda dvärgen Trappist-1 på 2,4 dygn och antas inte ligga i den beboeliga zonen av Trappist-1 utan är förmodligen en het  planet. Den antas ha en bunden rotation runt sin stjärna, så att samma sida alltid riktas mot stjärnan vilket resulterar i att ena sidan av planeten har permanent dag, medan den andra har permanent natt. Den är 1,156 gånger så massiv som jorden vilket gör den mer massiv än de andra sex  planeterna som ingår i systemet. Den har en radie av 1,056 % gånger  av jordens.

Ett internationellt forskarlag har nu använt NASA:s rymdteleskop James Webb för att beräkna mängden värmeenergi från  stenplaneten TRAPPIST-1 c. Resultatet tyder på att planeten troligen inte har en atmosfär eller om den finns är mycket tunn.

Dagstemperaturen på TRAPPIST-1 c  är över 100 C  . Den precision som krävs för mätningar av detta slag visar Webbs användbarhet i att karakterisera stenexoplaneter som liknar dem i vårt solsystem (ex Jordens).

Resultatet från studien ger uppslag till  ytterligare ett steg för att hitta planeter kring små röda dvärgstjärnor som TRAPPIST-1 (den vanligaste typen av stjärna i Vintergatan) som kan upprätthålla atmosfärer.

Vi vill veta om stenplaneter har atmosfär eller inte. Förr kunde vi egentligen bara studera planeter med kraftiga, väterika atmosfärer. Med Webb kan vi söka efter atmosfärer som domineras av syre, kväve och koldioxid, beskriver Sebastian Zieba, doktorand vid Max Planck-institutet för astronomi i Tyskland och förste-författare till studien som publicerades nyligen i Nature.

"TRAPPIST-1 c är intressant eftersom det är en planet dom liknar Venus. Den är ungefär lika stor och tar emot en liknande mängd av strålning från sin sol som Venus får från vår sol, beskriver medförfattare Laura Kreidberg, vid Max Planck.

TRAPPIST-1 c är en av Sju stenplaneter som kretsar runt en ultrasval röd dvärgstjärna (en M-dvärg) i detta fall 40 ljusår från jorden. Även om planeterna är lika stora och massiva som de inre steniga planeterna i vårt eget solsystem, är det inte klarlagt om de har liknande atmosfärer (Trappist-1 systemet har sju stenplaneter av ungefär samma storlek som Jorden). Under de första miljarder åren av M-dvärgars existens avges svag röntgen och ultraviolett strålning något som kan utplåna en ung planets atmosfär. Dessutom kan det ha funnits tillräckligt med vatten, koldioxid och andra flyktiga ämnen tillgängliga för att skapa betydande atmosfärer då planeterna bildades.

Data från studien visar att det är osannolikt att planeten är en planet lik Venus med en tjock CO2-atmosfär med svavelsyramoln.

Frånvaron av en tjock atmosfär tyder på att TRAPPIST-1 c kan ha bildats med relativt lite vatten tillgängligt. Om de kallare, mer tempererade TRAPPIST-1-planeterna längre ut från sin sol bildades under liknande förhållanden, kan de också ha bildats  med brist  på vatten och andra komponenter som är nödvändiga för att  en planet ska bli livsvänlig.

Den känslighet som krävs för att skilja mellan olika atmosfäriska scenarier på en så liten planet så långt borta är anmärkningsvärd. Minskningen av ljusstyrkan som Webb upptäckte under den sekundära förmörkelsen då planeten passerade framför sin sol var bara 0,04 procent: motsvarande som att se på en skärm med 10000 små glödlampor och uppmärksamma att  fyra av dem har slocknat.

Det är extraordinärt att vi kunnat mäta ovan, skriver Kreidberg. Det har funnits frågor i årtionden om och hur stenplaneter kan behålla atmosfärer. Webbs förmåga leder oss verkligen in i en tid där vi kan börja jämföra exoplanetsystem med vårt eget solsystem på ett sätt som vi aldrig kunnat tidigare.

Bild vikipedia, konstnärs föreställning av TRAPPIST-1c.

Ett oförklarat samband finns mellan kosmisk strålning och jordbävningar

 

Det finns en tydlig statistisk korrelation mellan global seismisk aktivitet utifrån förändringar i intensiteten av kosmisk strålning som registreras vid ytan på Jorden. Överraskande uppvisar den en periodicitet som undgår entydig fysisk tolkning. Men som potentiellt kan hjälpa till att förutsäga jordbävningar om vi förstår sambandet.

Starka jordbävningar resulterar vanligtvis i mänskliga offer och stora materiella förluster. Tragedins omfattning skulle kunna minskas avsevärt om vi kunde förutsäga tid och plats för en annalkande jordbävning.

I CREDO-projektet  vilket initierades 2016 av Institutet för kärnfysik vid den polska vetenskapsakademin (IFJ PAN) i Krakow, försöker man verifiera hypotesen att jordbävningar potentiellt kan förutsägas genom att observera förändringar i kosmisk strålning.

Statistiska analyser har visat att det finns ett samband mellan de två fenomenen, de uppvisar egenskaper som ingen hade förväntat sig.

Det internationella CREDO-projektet (Cosmic Ray Extremely Distributed Observatory) är ett virtuellt kosmiskt strålningsobservatorium öppet för alla som samlar in och bearbetar data inte bara från sofistikerade vetenskapliga detektorer utan också från ett stort antal mindre detektorer, bland vilka CMOS-sensorerna i smartphones leder vägen (för att förvandla en smartphone till en kosmisk stråldetektor, installera bara den kostnadsfria CREDO Detector-appen).  

En av Credos huvuduppgifter är att övervaka globala förändringar i flödet av sekundär kosmisk strålning som når Jordens yta. Denna strålning produceras i jordens stratosfär mest intensivt inom det så kallade Regener-Pfotzer-maximumet där partiklar av primär kosmisk strålning kolliderar med gasmolekyler i atmosfären och initierar kaskader av sekundära partiklar.

Vid första anblicken kan tanken att det finns en koppling mellan jordbävningar och kosmisk strålning i sin primära form som når oss främst från solen och rymden verka mystisk. Men de fysiska grundvalarna är rationella beskriver Dr. Piotr Homola (IFJ PAN och AstroCeNT CAMK PAN) koordinator för CREDO och försteförfattare till artikeln i Journal of Atmospheric and Solar-Terrestrial Physics.

Huvudidén utgår från observationen att virvelströmmar i vår planets flytande kärna är som genererar jordens magnetfält. Detta fält böjer vägarna för laddade partiklar av kosmisk strålning som kommer in mot jorden. Således om stora jordbävningar är förknippade med störningar i materiens flöden som driver jordens dynamo skulle dessa störningar förändra magnetfältet vilket i sin tur skulle påverka spåren av partiklarna av primär kosmisk strålning på ett sätt som beror på dynamiken i störningarna i vår planet.

Markbaserade detektorer bör därför upptäcka vissa förändringar i antalet sekundära kosmiska strålpartiklar som detekteras.

CREDO-fysiker analyserade kosmisk strålningsintensitets data från två stationer i Neutron Monitor Database-projektet (samlat in under det senaste halvseklet)  och Pierre Auger-observatoriet 

 

(samlat in sedan 2005). Valet av observatorier bestämdes av det faktum att de ligger på båda sidor av ekvatorn och använder olika detektionsteknik. Analyserna omfattade förändringar i solaktiviteten något som beskrivs i databasen som upprätthålls av Solar Influences Data Analysis Centre. Nyckelinformation om jordens seismiska aktivitet hämtades i sin tur från U.S. Geological Survey-programmet. 

Analyserna utfördes med hjälp av flera statistiska tekniker. I varje fall under den studerade perioden, framkom en tydlig korrelation mellan förändringar i intensiteten av sekundär kosmisk strålning och den summerade storleken på alla jordbävningar med magnituder större än eller lika med 4. Viktigt är att denna korrelation bara blir uppenbar när kosmisk stråldata flyttas 15 dagar framåt i förhållande till seismiska data. Detta är goda nyheter eftersom det antyder möjligheten att upptäcka kommande jordbävningar i god tid.

Tyvärr framgår det inte av analyserna om det kommer att vara möjligt att identifiera platserna där själva jordbävningen kommer att ske.

Men om detta kan göras möjligt skulle mycket vara vunnet,

För mer fakta om studien se denna länk.

Bild pixabay.com

WASP-76b är så het att råmaterial till sten svävar i dess atmosfär.

 

"WASP-76b är en exoplanet klassificerad som en het Jupiter. Den finns i riktning mot stjärnbilden Fiskarna och kretsar kring sin sol, WASP-76 på ett avstånd av cirka 0,033 astronomiska enheter (AU en AU är avståndet vår sol och Jorden). Omloppstiden för WASP-76b är cirka 1,8 dagar. Dess massa är ungefär 0, 92 gånger av Jupiters".  Citerat fritt  från vikipedia.

WASP-76b har ingen yta (den består enbart av gas) men har en massiv och varm atmosfär. Temperaturen är i genomsnitt 2000 C. Det är tillräckligt varmt för att mineral och stenbildande element som kalcium, nickel och magnesium ska förångas och flyta runt i den tjocka atmosfären (gasen). Utöver det regnar järn förmodligen ner från molnen. Planetexperter som har studerat WASP-76b vill veta mer om dess atmosfär och dess bildande. Nyligen såg ett forskarlag under ledning av astronomen Stefan Pelletier på WASP-76b då när den passerade framför sin stjärna.

De använde MAROON_X ett högupplösande spektrogram för att mäta kemin i planetens atmosfär. De hittade ca 11 stenbildande element som flyter runt i den tjocka atmosfären. Dessa element inkluderar natrium, kalium, litium, nickel, mangan, krom, magnesium, vanadin, barium, kalcium och järn. Studier av planeter som WASP-76b ger ledtrådar till processen vid planetbildning. Astronomer tror att planeter vanligtvis bildas relativt nära sin moderstjärna (sol).

Dessa planeters metalliska och steniga material tål värme. Gas- och isjättevärldarna kan också komma relativt nära varandra. Men så småningom migrerar de till platser där deras flyktiga element (väte, etc.) kan bestå.Det är så det förmodligen hände i vårt eget solsystem. Så ett av målen i sökandet efter exoplaneter är att ta reda på om planetbildning sker på ungefär samma sätt vid alla stjärnor.

 (Det låter konstigt. Vad sker för att de ska flytta på sig? Det måste i så fall vara en naturlig händelse som sker frågan är vad som styr det. Tvekar på denna lösning. Kan det istället vara gravitationshändelser mellan skilda kroppar som slumpmässigt får planeter att vandra bort från sin sol eller stanna kvar i närheten eller dras närmre sin sol?). 

När astronomer började hitta exoplaneter var heta stora gasplanetrar  de man fann först och gav dem beteckningen heta Jupitrar. De är stora och kan vanligtvis ses i bländningen av sina moderstjärnor vid sin passage framför dessa. De kretsar nära sina stjärnor vilket värmer upp dem. Det är där termen "het Jupiter" har sitt ursprung.

När det gäller WASP-76b förångar extrem värme metaller. Normalt, på en stenig värld, skulle dessa metalliska element stelna. Det är vad som hände här på jorden, Mars, Jupiter och på Merkurius. Men för denna heta Jupiter blir metallerna en del av gasen. Intressant nog finns metaller också i gasjättarna i vårt eget solsystem, men dessa världar (Jupiter etc)  är mycket kallare än WASP-76b. Så metallelementen här är "frusna" och de dyker inte upp i atmosfärerna, enligt astronom Pelletier. 

Bild vikipedia konstnärlig bild av den Jupiterstora WASP-76b (baserat på insamlad data från 2020)

Nya slag av radiovågor kommer från en neutronstjärna

 

En neutronstjärna är ett av flera möjliga slut för en stjärna. När en stjärna i slutet av sitt liv stöter bort sina yttre lager inträffar en gravitationskollaps då stjärnans kvarvarande inre delar imploderar. Om stjärnan är så stor att den kvarvarande massan motsvarar 1,4–3 solmassor övergår den till en supernova. Återstoden blir en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner med övriga restmaterial utspridd bortom supernovan. vikipedia.

Neutronstjärnor kan avge radiovågor som sveper runt i universum. Detta om neutronstjärnan snurrar och producerar regelbundna blixtar likt en fyr gör på Jorden. Forskare känner för närvarande till cirka 3 000 sådana neutronstjärnor i Vintergatan. Men den nya upptäckten liknar ingenting som hittills setts. Teamet tror att den kan tillhöra den i teorin klassen av ultralånga magnetarer med extremt starka magnetfält. Då skulle neutronstjärnaPSR J0901-4046  vara den första som hittats och bekräfta att denna klass av neutronstjärnor finns mer än i teorin. 

 PSR J0901-4046  roterar extremt långsamt (för att vara en neutronstjärna) och fullbordar en rotation var 76: e sekund. Upptäckten gjordes med hjälp av radioteleskopet MeerKAT i Sydafrika och  publicerades i tidskriften Nature Astronomy den 30 maj 2022. Studien leddes av medlemmar ur den ERC-finansierade MeerTRAP-gruppen (More Transients and Pulsars) vid University of Manchester.

PSR J0901-4046 finns i stjärnbilden Seglet och upptäcktes ursprungligen från en enda blixt eller puls med  MeerTRAP-instrumentet medan bildobservationer av den leddes av ett annat team vid ThunderKAT. 

 MeerTRAP och ThunderKAT arbetade därefter nära tillsammans för att pussla ihop upptäckten. Genom att kombinera data från de två teamen var det möjligt att bekräfta radiopulserna och få en exakt position av källan vilket möjliggjorde detaljerade och mer känsliga uppföljningsobservationer. Dr Manisha Caleb, tidigare vid University of Manchester och nu vid University of Sydney, som ledde forskningen beskrev: Otroligt nog har vi upptäckt radioemission från endast denna källa under 0,5 % av dess rotationsperiod. Det betyder att det är en slump att radiostrålen skär jorden så vi kunde upptäcka den.

Det är troligt att det finns många fler av dessa mycket långsamt snurrande neutronstjärnor i galaxen vilket har viktiga konsekvenser för hur neutronstjärnor föds och åldras. Den nyupptäckta neutronstjärnan PSR J0901-4046 uppvisar egenskaper hos pulsarer men också av magnetarer med ultralång pulsperiod och snabba radioblixtar. Medan den producerade radiostrålenergin antyder ett pulsarursprunget påminner om pulser med kaotiska subpulskomponenter medan polarisationen av pulserna påminner om magnetarer  medan spinnperioden för PSR J0901-4046 kan vara mer lik den hos en vit dvärgstjärna, en annan mindre extrem typ av stjärnrest. 

Det är för närvarande oklart hur länge denna neutronstjärna har avgett radiostrålning. PSR J0901-4046 upptäcktes i en välstuderad del av galaxen, men radioteleskop söker vanligtvis inte efter så långa korta rotationsperioder eller pulser som varar mer än några tiotals millisekunder som i detta fall.

Den känslighet som MeerKAT ger i kombination med den sofistikerade sökning som var möjlig med MeerTRAP gav en möjlighet att göra samtidiga bilder av himlen av upptäckten möjlig. beskriver Dr. Ian Heywood från ThunderKAT-teamet och University of Oxford i studien.

Att upptäcka liknande källor är observationsmässigt utmanande vilket innebär att det kan finnas en större oupptäckt population av samma slag av neutronstjärnor som väntar på att avslöjas. Det kan utifrån denna upptäckt finnas en ny klass av radiokällor, neutronstjärnor med ultralång period, vilket tyder på en möjlig koppling till utvecklingen av högmagnetiserade neutronstjärnor, ultralånga magnetarer och snabba radiostrålutbrott och PSR J0901-4046  kan vara den första upptäckten.

Bild vikipedia som visar hur en neutronstjärna är byggd upp. OBS inte att förväxla med en vit dvärgstjärna vilket blir slutstadiet för vår sol.

Venus svavelsyramoln kan innehålla DNA och RNA.

 

Ett team av kemister, biologer och planetforskare från MIT (Massachusetts Institute of Technology Cambridge, USA), Nanoplanet Consulting, Harvard University och University of Alberta har med genom laboratorieexperiment funnit att förhållandena i Venus moln möjligen kan innehålla liv. I rapporten publicerad i Proceedings of the National Academy of Sciences beskriver gruppen de experiment de genomförde i sitt laboratorium resultatet.

Tidigare forskning har visat att Venus yta i genomsnitt är cirka 462° C, alldeles för varmt för livsformer vi känner till. Planetens atmosfär är däremot mycket svalare speciellt i dess moln. Här är temperaturen 30° C till 70° C, väl inom ett intervall som kan stödja liv. Molnen består av svavelsyra och är mycket surare jordens moln. Men annorlunda livsformer kan existera i moln av detta slag, enligt forskargruppen.

De utarbetade experiment för att avgöra om RNA och /eller DNA-baser kunde existera i en sådan miljö.

Experimenten involverade exponering av nukleinsyrabaser såsom cytosin, adenin, tymin, guanin och uracil i kemiska förhållanden som liknar dem som tros finnas i de Venus svavelmoln. De gjorde sedan samma sak med pyrimidin och purinnukleinsyrabaskärnor och 2,6-diaminopurin. De testade därefter syrabasernas stabilitet med NMR (nuclear magnetic resonance) och UV-spektroskopi. De fann att om syrabaserna förblev stabila   i upp till två veckor - i förlängningen innebar detta att de kunde göra detsamma i Venus moln.

Men då får de först bildas och existensen blir endast två veckor innan de upplöses som jag tolkar det. Låter inte som att det skulle ske spontant eller vara annat än en konkret möjlighet teoretiskt.

Forskarna förstår att deras resultat kan vara förundrande för många forskare men knappast för kemister.  De noterar att det är allmänt känt att raffinering av olja innebär användning av koncentrationer av svavelsyra vilket då resulterar i produktion av organiska föreningar av vilka några är aromatiska molekyler. De föreslår därför att rymdforskare som letar efter liv i universum kan behöva utöka sina mål till att inkludera planeters atmosfärer inte bara deras ytor.

Bild vikipedia Molnstruktur av den venusianska atmosfären, synliggjord genom ultraviolett avbildning.

Satelliter som kommunicerar med ljus

 

Ett andra par av satelliter som använder ljus föratt kommunicera säkert med varandra har skjutits upp.

Satelliterna utvecklades inom ramen för ett ESA-partnerskapsprojekt med satellittillverkaren och operatören Spire Global baserad i Glasgow i Storbritannien. 

Spire Globals konstellation av satelliter tillhandahåller bland annat global väderinformation, fartygs- och flygplansrörelser med sina satelliter.

De två satelliterna kommer att använda optiska intersatellitlänkar för att skicka information mellan  och nästan omedelbart. För att uppnå detta är de utformade för att uppnå motsvarigheten till hur en laserpekare fungerar i att länka dessa två satelliter, var och en har en storlek som ett stort cornflakespaket. Avståndet mellan satelliterna är 5000 km.

Satellitparet kommer att visat förmågan  att skicka mer än 1 GB data säkert mellan de två terminalerna under ett kort kontaktfönster då de får  kontakt över jorden. Spire Global utvecklade en smidig metod för en  optisk intersatellitlänkteknik, med hjälp av successiva ljusupprepningar  i satelliterna.

De två satelliterna är lika framgångsrika som ett tidigare par satelliter som lanserades i juni 2021. Dessa har använts för att utveckla de kärnfunktioner som krävs för optiska intersatellitlänkar, såsom avancerad rymdfarkostpekning och positionskontroll tillsammans med laserstråldrift och optiska mottagare.

Satelliterna har utvecklats i samarbete med ESA och den brittiska rymdorganisationen inom Pioneer-programmet som en del av ESA:s program för avancerad forskning inom telekommunikationssystem (ARTES).

Jeroen Cappaert, Chief Technology Officer och medgrundare av Spire Global, beskriver: Vi firar nu kulmen på mer än tre års arbete med att skapa ett av de mest komplexa systemen ur både hårdvaru- och uppdragsperspektiv. Användningen av optiska länkar istället för traditionella radiofrekvenslänkar leder till högre motståndskraft mot störningar, högre säkerhet och högre effektivitet.

Craig Brown, investeringschef vid UK Space Agency, beskriver: Den framgångsrika lanseringen av dessa två Glasgow-tillverkade satelliter som en milstolpe inte bara för företaget utan på intersatellitkommunikation som får denna teknik mer effektiv. Sådan ledande teknik erbjuder en spännande möjlighet för Storbritannien  i den kommersiella rymdåldern samtidigt som man är engagerad i att minska påverkan på jorden.

Den brittiska rymdorganisationen gav 2,9 miljoner pund till projektet som inkluderar fem satelliter och tre uppskjutningar, genom ESA:s ARTES Pioneer Programme, med syftet att stödja nya kommersiella möjligheter inom telekommunikationssektorn. Vi ser fram emot att följa nästa steg i Spire Globals resa och resultat.

Bild från https://www.esa.int/ En av de två satelliterna som använder ljus för att prata säkert med varandra.

Galaxers viktiga betydelse under det tidiga universum

 

I det unga universum var gasen mellan stjärnor och galaxer ogenomskinlig. Stjärnljus kunde inte ses från en stjärna till nästa. Vi kan inte se in i denna tid. Men 1 miljard år efter bigbang hade gasen blivit helt genomskinlig.  Det gick att se universums stjärnor likt vi kan se dem i dag.

Nya data från NASA: s James Webb Space Telescope har identifierat orsaken: Galaxernas stjärnor hade då emitterat tillräckligt med ljus för att värma och jonisera gasen runt dem vilket rensade upp joniseringens täta skymning under en tidsrymd av hundratals miljoner år.

Citerar från vikipedia för att förklara hur Webbtelekopet ser. "Teleskopet är ett IR-teleskop vilket innebär att det registrerar infraröd strålning. Det har även förmåga att uppfatta delar av det synliga ljuset. Fördelar med observationer i infrarött är att det är lättare att tränga genom regioner fyllda av rymdstoft samt att kalla objekt som bruna dvärgar och exoplaneter primärt utsänder sin strålning i infrarött. Dessutom blir det betydligt lättare att observera det unga universum eftersom de tidigaste objekten är rödförskjutna på grund av universums expansion". Slut citat.

Studien från en forskargrupp ledd av Simon Lilly från ETH Zürich i Schweiz, är de senaste insikterna om en tidsperiod som kallas återjoniseringstiden 

Forskare har länge sökt definitiva bevis för att förklara omvandlingen. De nya resultaten visar  återjoniseringsperioden. Webbteleskopet visar inte bara tydligt att dessa transparenta regioner fanns runt galaxer, vi har också mätt hur stora de var, beskriver Daichi Kashino från Nagoya University i Japan, huvudförfattaren till lagets första studier. I Webbs data ser vi då hur galaxer återjoniserar gasen runt dem.

Webbs data visar att dessa tidiga relativt små galaxer drev återjoniseringen och rensade massiva områden i rymden runt dem. Under de kommande hundra miljoner åren fortsatte dessa transparenta "bubblor" att växa sig större och större och så småningom smälta samman och få hela universum att bli transparent (och universum möjligt att se). Lillys team riktade avsiktligt in på en tid strax före slutet av återjoniseringeran då  universum inte var helt ljusgenomsläppligt och inte riktigt ogenomskinligt då det innehöll ett lapptäcke av gas i olika tillstånd.

Forskare riktade Webb i riktning mot en kvasar - ett extremt lysande aktivt supermassivt svart hål. 

Denna kvasars ljus färdades mot oss genom skilda gasfält absorberades det antingen av gas som var ogenomskinlig eller rörde sig fritt genom transparent gas. Teamets banbrytande resultat var endast möjliga genom att para ihop Webbs data med observationer från den centrala kvasaren med hjälp av  W. M. Keck-observatoriet på Hawaii och Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope och Magellan-teleskopet vid Las Campanas-observatoriet, sistnämnda i Chile. "Genom att belysa gas längs denna siktlinje ger kvasaren oss omfattande information om gasens sammansättning och tillstånd, beskrev Anna-Christina Eilers från MIT i Cambridge, Massachusetts.

Forskarna använde sedan Webb för att identifiera galaxer nära denna siktlinje och visade att galaxerna i allmänhet är omgivna av transparenta områden med cirka 2 miljoner ljusårs radie. Med andra ord bevittnade Webb galaxer i färd med att rensa utrymmet runt dem i slutet av återjoniseringstiden (och då ses i optiska telekop). För att sätta detta i perspektiv är området som dessa galaxer har rensat ungefär som utrymmet mellan Vintergatan och vår närmaste granne, Andromedagalaxen.

Fram till nu hade forskare inte hittat definitiva bevis på vad som orsakade återjoniseringen först med data från Webbteleskopet förstod man.

Det mest massiva svarta hål som är känt i det tidiga universum väger 10 miljarder gånger mer än solens massa. Vi kan fortfarande inte förklara hur kvasarer kunde växa sig så stora så tidigt i universums historia, skriver Eilers.

Teamets första publikationer inkluderar "EIGER I. ett stort urval av emitterande galaxer vid 5,3 < z < 6,9 och direkta bevis för lokal återjonisering av galaxer", ledd av Kashino, "EIGER II. första spektroskopiska karakteriseringen av unga stjärnor och joniserad gas associerad med stark Hβ- och [OIII]-linjeemission i galaxer vid z = 5 - 7 med JWST", ledd av Matthee, och "EIGER III. JWST/NIRCam observationer av den ultralysande högrödförskjutningskvasaren J0100+2802", ledd av Eilers och som att publicerades i The Astrophysical Journal den 12 juni 2023.

Bild från https://hmn.wiki/sv/Reionization av en Schematisk tidslinje för universum som visar återjoniseringens plats i den kosmiska historien

En vit dvärgstjärnas kristallisering till en stor diamant

 

En grupp rymdforskare vid University of Southern Queensland, University of Victoria, University of Warwick och Kavli Institute for Astrophysics and Space Research har upptäckt en vit dvärgstjärna som verkar vara i början av en kristallisering till att bli slutmålet en diamant.

Alexander Venner, Simon Blouin, Antoine Bédard och Andrew Vanderburg rapporterade sina resultat av upptäckten i en artikel för publicering i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. Den är tillgänglig på arXiv pre-print-servern.

Tidigare forskning har visat att då en stjärna börjar få slut på sitt bränsle kollapsar den oftast efter att den  svällt upp till en röd stjärna och sammandragits  till en vit mycket kompakt dvärgstjärna (ödet för vår sol).

Om en sådan stjärna mestadels består av metalliskt syre och kol kan dess  kärna efter mycket lång tid bli en gigantisk diamant. Sådana stjärnor skulle vara svaglysande. Forskare tror dock inte att någon stjärna ännu helt har kristalliserats till en diamant eftersom matematiska beräkningar tyder på att det skulle ta i storleksordningen en kvadriljon år. Misstänker att universum inte finns efter så många år så en stjärnas diamantomvandling sker enbart enligt teorin.

Eftersom universum endast är cirka 13, 8 miljarder år gammalt skulle sådana dvärgstjärnor bara vara i början av sina omvandlingar till en diamant. 

Den vita dvärgstjärnan som det handlar om finns ungefär 104 ljusår bort och består mestadels av metalliskt syre och ingår i ett fyrdubbelt system som kallas HD 190412.  Den vita dvärgen har fått namnet HD 190412 C.

Teamets arbete har varit inriktat på att mäta kylfördröjningen i stjärnan på grund av kristallisationsprocessen. Vita dvärgstjärnor avger värme på grund av den energi som frigörs under processen i deras inre. Processen till diamant  saktar ner kylningen av stjärnan matematiskt utifrån  hastigheten av vad en sådan stjärna innehåller. Något som även påverkar också stjärnans ljusstyrka och färg vilket forskarna i detta fall studerat. Genom att notera dess egenskaper och beräkna dess avstånd exakt kan de beräkna hur långt det gått i  processen i att stjärnan förlorar all sin värme vilket visar hur långt det kommit i sin omvandling till att bli en diamant.

En diamant i skyn vore en syn. Men tiden dit är så lång att knappast någon människa får se detta om man inte kan forcera det i mindre skala i laboratoriemiljö.

Bild https://www.wallpaperflare.com/ kan detta vara framtiden för HD 190412 C. Att kristalliseras till en diamant som ser ut som denna?

Kommer det att letas efter liv på månen?

 

Månuppdraget och landningen på månen med astronauter med Artemis 3 under 2025 kommer att vara den första månlandningen sedan Apollo 17 med människor som ska landsättas sedan december 1972. Att välja en säker och vetenskapligt intressant landningsregion för Artemis 3 är en utmaning. Men det råder ingen tvekan om att stora upptäckter ligger framför oss  och en potentiell överraskning kan vara att upptäcka liv på månen. Ny forskning tyder på att framtida besökare till månens sydpolsregion bör söka efter liv i superkalla permanent skuggade kratrar och då efter spår av organismer som kan ha sitt ursprung från jorden.

Mikrobiellt liv kan potentiellt överleva under de hårda förhållandena nära månens sydpol, föreslår Prabal Saxena, planetforskare vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland i en ny studie.

En av de mest intressanta sakerna som vårt team har funnit i den senaste forskningen om de områden där visst mikrobiellt liv kan överleva är att det kan finnas potentiellt liv i nischer i relativt skyddade områden på vissa luftlösa kroppar, berättade Saxena för Space.com. 

Faktum är att månens sydpol kan ha de egenskaper som kan möjliggöra överlevnad och potentiellt till och med episodisk tillväxt av visst mikrobiellt liv, beskriver Saxena och tillägger. Vi arbetar för närvarande med att förstå vilka specifika organismer som kan vara mest lämpade till att överleva i sådana regioner och vilka områden i månens polarområden av intresse som är relevanta för utforskning då de kan vara mest mottagliga  att stödja liv.

Jag anser att man både ska söka efter nuvarande liv och historiska tecken på liv som kanske en gång fanns.

I arbetet som presenterades vid en nyligen genomförd vetenskaplig workshop om de potentiella Artemis 3-landningsplatserna rapporterade Saxena och hans studiemedlemmar att månens sydpol kan innehålla betydande nischer på ytan som kan vara potentiellt beboeliga för ett antal mikroorganismer.

Bild vikipedia En astronaut hoppar på månen, vilket illustrerar att månens gravitationskraft är ungefär 1/6 av jordens.

Varför och hur objekt på Mars formationer ges sina namn

 

NASAs Perseverance-rover undersöker för närvarande berghällar längs kanten av Mars Bellelva-kratern ("Ubajara). Cirka 3700 kilometer från denna krater tog NASAs Curiosity - rover  nyligen ett prov kratern bär som ses ovan även ett smeknamn, därav citattecknen.

Båda namnen är bland tusentals som tillämpas av NASA inte bara på kratrar och kullar utan på varje stenblock, sten och stenytor de studerar. Anledningen till att vi väljer alla dessa namn är att hjälpa teamet att hålla reda på vad de hittar och var och  hitta platsen igen, beskriver Ashwin Vasavada, Curiosityuppdragets projektforskare vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien. Men två olika namn på samma plats anser jag vara fel och kan ge svårigheter. 

Exakt hur forskarna kommer fram till  ett namn utvecklades redan för  25 år sedan då  seriefigurnamn användes flitigt.

Skillnaden mellan ett officiellt namn på Mars och ett inofficiellt namn är till synes enkelt: Officiella namn har godkänts av en grupp forskare i  International Astronomical Union (IAU). IAU sätter standarder för namngivning och lägger in namnen i Gazetteer of Planetary Nomenclature.

Till exempel blir kratrar större än 60 kilometer uppkallade efter kända forskare eller science-fiction-författare. Mindre kratrar uppkallas efter städer med en befolkning på mindre än 100000 personer. Jezero Crater, som Perseverance-rover har utforskat, delar namnet med den bosniska staden "Belva". Jezerokratern är uppkallad efter en stad i West Virginia som i sin tur är uppkallad efter Belva Lockwood en amerikansk advokat som 1879 den första kvinnliga advokaten i USA som föra talan vid USA:s högsta domstol och 1884 den första kvinnliga presidentkandidaten i USA.

Flera platser på Mars bär officiella namn, men ännu fler har inofficiella smeknamn prickade in på marskartan.

Tidiga Mars-uppdrag tog ibland en nyckfull väg med smeknamn från seriefigurnamn. "Yogi Rock", "Casper" och "Scooby-Doo" var bland de inofficiella namnen som användes av teamet bakom NASA: s första rover, Sojourner i slutet av 1990-talet.

Namngivnings-Filosofin förändrades med Spirit och Opportunity rovers, vars lag började använda mer historiska namn. Till exempel gav Opportunity-teamet en krater smeknamnet "Endurance" för att hedra skeppet som bar upptäcktsresande Ernest Shackletons ödesdigra expedition till Antarktis. Namnen på platserna där Curiosity-rovern landade hedrar science-fiction-författarna Ray Bradbury respektive Octavia E. Butler mm.

För ytterliga namn och det som finns bakom flera av platserna se här. 

Bild vikipedia på Kap Verde, Victoriakratern (Meridiani Planum) på Mars. Bilden är tagen av rovern Opportunity. Klippan är ungefär 6 meter hög

Exoplanet HAT-P-32b förlorar stora mängder helium i en lång svansformerad sträng.

 

Den Jupiterliknande exoplaneten HAT-P-32b är en planet som kretsar kring G-typstjärna HAT-P-32, som finns ungefär 950 ljusår från jorden.

HET (Hobby-Eberly Telescope ) är ett gemensamt projekt mellan University of Texas i Austin, Pennsylvania State University, Ludwig-Maximilians-Universitaet Muenchen och Georg-August Universitaet Goettingen. HET är uppkallad efter sina främsta sponsorer, William P. Hobby och Robert E. Eberly. 

Ett team av astronomer har använt observationer från Hobby-Eberly Telescope (HET) vid University of Texas vid Austins McDonald-observatorium i upptäckten av några av de längsta svansarna av gas som hittills observerats utgå från en planet. HET Exospheres-projektet är ett projekt där man studerar atmosfären hos planeter utanför vårt solsystem.

HAT-P-32b är nästan dubbelt så stor som Jupiter och förlorar just nu sin atmosfär (gas) genom stora jetstrålutsläpp av helium i riktning både framför och bakom planeten på dess bana runt sin sol  HAT-P-32. Dessa strålar är mer än 50 gånger längre än planetens radie. Upptäckten publiceras nyligen  i tidskriften Science Advances.

”Svansar” av flyende material från planeter är inte ovanligt. De kan vara resultatet från en kollision som resulterat i spår av damm och skräp eller orsakas av värmen från en närliggande stjärna som ger energi som blåser av en planets atmosfär ut i rymden. Men så långa svansar som de från HAT-P-32b är unikt (första fyndet här).

Det är spännande att se hur gigantiska svansarna  är här jämfört med planetens storlek och dess sol, beskriver Zhoujian Zhang, NASA Sagan-stipendiat vid University of California, Santa Cruz. Zhang vilken ledde teamet som gjorde upptäckten då han var en del av University of Texas i Austin HET Exospheres Project.

För att lära sig mer om atmosfären hos planeter utanför vårt solsystem kan astronomer observera stjärnor då planeter passerar sin sol mellan oss och stjärnans ljusstyrka minskar där planeter  passerar stjärnan. Detta är vad som kallas en "transitering". 

Under en transitering lyser stjärnan ljus genom den passerande planetens atmosfär (ses som ett halo runt planeten) om det finns en atmosfär då en rundar sin sol. Genom en metod som kallas "spektroskopi" kan astronomer då studera detta ljus för att identifiera vilka element som finns i atmosfären. Med spektroskopi bryts ljuset i ett spektrum, ungefär som vitt ljus som skiner genom ett prisma. Olika färgband i spektrumet motsvarar olika ämnen.

HAT-P-32bs svansar hade tidigare upptäckts  men eftersom astronomer bara hade observerat planeten medan den passerade framför sin stjärna, förblev svansarnas verkliga storlekar okända tills nu.

Vi skulle inte ha sett dess storlek utan de långvariga observationer som gjordes med Hobby-Eberly-teleskopet", säger Caroline Morley, biträdande professor vid University of Texas i Austin och huvudforskare i HET Exospheres Project. Teleskopet gjorde det möjligt för oss att observera  planeten under hela sin omloppstid.

HAT-P-32b:s svansar orsakas sannolikt av att dess sol kokar bort planetens atmosfär. Planeten är vad astronomer kallar en "het Jupiter", vilket betyder att den är stor, het, gasfylld och har en nära bana runt sin sol. Dess omloppsbana är så snäv att värmen från dess moderstjärna får gasen i HAT-P-32bs atmosfär att expandera. Atmosfären (gasen) har expanderat så mycket att en del av den har undgått planetens gravitationskraft och dragits in i omloppsbana runt den närliggande stjärnan.

HET är särskilt väl lämpad för att studera atmosfärer på planeter utanför vårt solsystem. Dess högupplösta instrument, Habitable-Zone Planet Finder spektrograf, kan observera objekt  nära de infraröda våglängderna. Detta inkluderar våglängden associerad med helium, vilket gör det möjligt för astronomer att observera heliumet som flyr HAT-P-32b och andra liknande skeenden på andra planeter.

En annan fördel med att observera med HET är att den kartlägger samma svep av himlen varje natt. Till skillnad från de flesta andra teleskop, som lutar upp och ner över horisonten (gäller teleskop på Jorden)  lutas HET: s 10 x 11 meter spegel alltid 55 grader över horisonten. Detta leder till observationer med hög precision under lång tidslinje av samma del av skyn varje natt. Inte alla teleskop kan användas under lång tid för att se på samma objekt. Det är konkurrens med tider,

Eftersom vi kan observera systemet varje natt flera dagar i rad kan vi upptäcka fysiskt stora strukturer som den här, beskriver Zhang i studien. Studien har publicerats i tidskriften Science Advances.

Bild från https://mcdonaldobservatory.org/ i form av en simulerad bild av planeten HAT-P-32b där den kretsar runt sin sol HAT-P-32A. Planeten är nästan dubbelt så stor som Jupiter och förlorar sin atmosfär genom  svansar av helium som utvecklas före och bakom den när den färdas genom rymden. Dessa svansar är mer än 50 gånger längre än planetens radie. Upphovsman: M. MacLeod (Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics) och A. Oklopčić (Anton Pannekoek Institute for Astronomy, University of Amsterdam).

Sonden Parker Solar Probe flög in i solvinden och fann dess källa

 

NASAs Parker Solar Probe har nu flugit tillräckligt nära solen för att upptäcka solvindens fina struktur då den genereras vid solens yta, detaljer som går förlorade när solvinden lämnar koronan i en explosion av laddade partiklar. Det kan jämföras med att se vattenstrålar från ett duschhuvud sett rakt mot duschmunstycket.

I en ny studie som publicerats i tidskriften Nature rapporterar ett team av forskare under ledning av Stuart D. Bale, professor i fysik vid University of California, Berkeley och James Drake vid University of Maryland-College Park, att Parker Solar Probe  har upptäckt strömmar av högenergipartiklar som matchar supergranuleringsflödena från ett koronahål vilket tyder på att det är  där den så kallade "snabba" solvinden har sitt ursprung.

Koronahålen är områdena där magnetfältlinjer ger strålar ut ur solens yta utan att slingra sig tillbaka igen istället bildas öppna fältlinjer som expanderar utåt och fyller merparten av rymden runt solen. Dessa hål finns mestadels vid polerna under solens tysta perioder och träffar den snabba solvinden i riktning från jorden. Men när solen vart 11: e år blir mer aktiv vänder magnetfälten och koronahål uppstår över hela solytan och genererar utbrott av solvind riktad direkt mot jorden. Vid mycket kraftiga sådana utbrott kan elektroniken slås ut på Jorden. 

Att förstå hur och var solvinden uppstår kan hjälpa till att förutsäga solstormar. Solstormar producerar vackra norrsken på jorden men kan orsaka förödelse för satelliter och elnät.

För att mer i detalj läsa om deras forskning se denna länk från Berkeley university of California där man utförligt beskriver sitt arbete i ämnet. 

Bild vikipedia på Parker Solar Probes logotype.

Komplexa organiska molekyler upptäcktes i en avlägsen galax.

 

Astronomer har upptäckt de äldsta kända exemplen på komplexa organiska molekyler i universum, rapporteras i en ny studie.

Kemikalier av ungefär samma slag som de som finns i rök och sot på jorden finns i en galax som bildades när universum var cirka 10% av sin nuvarande ålder.

Dessa kolbaserade molekyler tekniskt betecknade som polycykliska aromatiska kolväten finns på jorden i olje- och kolavlagringar och även  i smog.

Molekylerna vi fann är inte enkla molekyler som vatten eller koldioxid, beskriver studiens huvudförfattare Justin Spilker, astronom vid Texas A &M University i College Station, till Space.com. Det är stora molekyler med dussintals till hundratals atomer.

 Komplexa organiska molekyler är inte ovanliga i rymden ofta finns de i små dammkorn. Astronomer är intresserade av dem då de kan hjälpa till att avslöja viktiga detaljer om aktivitet inom galaxer - till exempel påverkar de hastigheten av hur snabbt interstellär gas svalnar. Att upptäcka dessa molekyler i mycket avlägsna galaxer som bildades när universum var relativt ungt har varit utmanande då teleskop varit begränsade i sin känslighet och antalet våglängder de kunnat se.

Men nu med hjälp av NASA: s utomordentligt kraftfulla  James Webb Space Telescope (JWST), har Spilker och hans kollegor upptäckt dessa molekyler i en galax kallad SPT0418-47 som finns mer än 12 miljarder ljusår från jorden.

Det är anmärkningsvärt att universum kan innehålla så stora, komplexa molekyler så snabbt efter Big Bang, skriver Spilker.

Med tanke på det extrema avståndet och då ljuset kan ses från SPT0418-47  vilket är 1,5 miljarder år efter Big Bang är det ett genombrott.

Upptäckten gjordes med hjälp av en varp i rumtidens väv, känt som  gravitationslins .

De nya resultaten visar att det inte är särskilt svårt för galaxer att producera riktigt komplexa molekyler genom all denna  kemi som pågår i rymden och då redan så kort efter BigBang.

Forskare hade tidigare trott att dessa komplexa organiska molekyler var kopplade till stjärnbildning. Men de nya uppgifterna avslöjade att detta kanske inte alltid är så - Spilker och hans kollegor hittade många regioner med dessa molekyler där ingen stjärnbildning pågick och andra platser med stjärnbildning men där ingen av dessa molekyler fanns.

Det innebär att ännu förstår man inte vad ovan beror på? Kan det vara så att stjärnbildning och dessa molekyler inte har ett samband och vice versa? Men varför finns de då på vissa platser och inte på andra och redan i universums barndom? Svaret får vi vänta på.

Bild  https://www.space.com/ Astronomer upptäckte med hjälp av James Webb Space Telescope bevis på komplexa organiska molekyler som liknar rök eller smog i den avlägsna galaxen som visas här. Galaxen, mer än 12 miljarder ljusår bort, råkar stämma nästan perfekt med en andra galax bara 3 miljarder ljusår bort från vårt perspektiv från jorden. I denna Webb-bild med falsk färg visas förgrundsgalaxen i blått, medan bakgrundsgalaxen är röd. De organiska molekylerna är markerade med orange. (Bildkredit: J. Spilker / S. Doyle, NASA, ESA, CSA)

Om det finns liv därute är detta troligast artificiell intelligens som inte önskar bli upptäckt.

 

Om liv av avancerat slag finns i Vintergatan - Varför upptäcker vi det inte eller om detta upptäckt oss varför kontaktar de oss inte?

Under åren som har gått sedan Fermi-paradoxen utarbetades har dussintals potentiella lösningar på "paradoxen" föreslagits (se länk ovan där skilda slag av anledningar ställts upp i vikipedia).

I synnerhet har några forskare hävdat att frånvaron av främmande signaler är resultatet av ett "stort filter" - en evolutionär flaskhals som är ogenomtränglig för det mesta av kontakt. Om det är sant är detta stora filter antingen i vårt förflutna eller i vår framtid. Om det ligger bakom oss kan det ha inträffat när livet spontant uppstod eller när encelliga organismer övergick till flercelliga och endast vi utvecklades till en intelligent form av liv kanske genom en otrolig mutation. Hur som helst innebär det att komplext liv är sällsynt och vi kan till och med vara ensamma i Vintergatan och kanske det inte ens finns liv av intelligent form i andra galaxer heller..

Om, å andra sidan, det stora filtret ligger framför oss innebär det att de flesta avancerade civilisationer så småningom träffar en vägg (en sista punkt i vidare förökning eller en i människan inbyggd förstörelse-gen som nu utvecklats fullt ut och automatiskt startar i fler och fler människor och ger aggression i form av bland annat krig som utplånar oss.)  och vi upphör att existera genom utdöende. Om så är fallet kan det  vara mänsklighetens öde och många tidigare civilisationers där ute.

Man kan även tänka sig att det finns kemiska och metaboliska gränser för storleken och processorkraften hos organiska hjärnor. Kanske människan är nära sin gräns. Men gränser av detta slag finns ej för elektroniska datorer (ännu mindre troligen för kvantdatorer). Så, enligt varje definition blir organiska, mänskliga hjärnor så småningom överglänsta av artificiell intelligens (AI) vilken vi som människor behövs till att uppfinna i ett första steg. Något vi gör just nu, Vi kan vara nära slutet på darwinistisk evolution medan utvecklingen av teknologiska intelligenta varelser bara börjat (vilket kan nämnas som AI evolution som då troligast övergår i att denna AI tar över och utvecklar sig själv.).

Få tvivlar på att artificiell intelligense gradvis kommer att överträffa eller förbättra mer och mer av våra  mänskligt organiska förmågor. De tidsskalor som är involverade i tekniska framsteg är ögonblick jämfört med de evolutionära tidsskalor som har producerat mänskligheten genom hundratusentals år. Utöver det är de tekniska tidsskalorna mindre än en miljondel i kosmisk tid av de som ligger framför oss. Så resultaten av framtida teknisk utveckling kan överträffa människlig lika mycket som vi intellektuellt överträffar en kammanets.

Kan elektroniska intelligenser även om deras förmågor verkar övermänskliga likväl sakna självmedvetenhet ett inre liv eller kan medvetande uppstå i något tillräckligt komplext nätverk i en framtid och då artificiell intelligense som är oberoende av människan. 

Om maskinerna däremot förblir vad filosofer kallar "zombies", skulle vi inte ge deras erfarenheter samma värde som våra och den posthumana framtiden skulle verka ganska dyster (en framtid där kanske maskiner som programmerats fortsätter efter samma program tills de kraschar efter det att människan dött ut). Om de å andra sidan är medvetna bör vi verkligen välkomna utsikterna till deras framtida hegemoni (då utvecklas de åt något håll själva  och reparerar sig själva vid behov).

Antag att det verkligen finns många andra planeter på vilka livet började och att några eller de flesta följde ett något liknande evolutionärt spår som jorden även om det är högst osannolikt att de viktigaste stadierna i den utvecklingen skulle synkroniseras med dem som skett på jorden. Om framväxten av intelligens och teknik på en exoplanet ligger betydligt efter vad som har hänt på jorden, kanske då  planeten är yngre skulle den planeten helt enkelt inte avslöja några bevis på en intelligent art. Å andra sidan, runt en stjärna äldre än solen, kunde livet ha  ett betydande försprång mot jorden på en miljard år eller mer.

Organiska varelser behöver en planets ytmiljö för att de kemiska reaktionerna som leder till livets ursprung ska ske men om posthumans blir övergången till helt elektroniska intelligenser behöver dessa inte flytande vatten eller en atmosfär. De kanske till och med föredrar noll gravitation, särskilt för att bygga massiva artefakter. Innebärande att en AI värld istället för att stanna på en planet reser ut i rymden och nyfiket ser sig omkring i evighet. Med sina icke-biologiska "hjärnor" behövs ingen föda bara energi. Dessa objekt kan kanske utveckla krafter som människor inte ens kan föreställa sig. Den mänskliga teknologiska civilisationens historia mäts endast i årtusenden (högst), och det kan bara ta ytterligare ett eller två århundraden innan människor överträffas eller överskrids av oorganisk intelligens, som sedan kan bestå och fortsätta att utvecklas i miljarder år och göra sig oberoende av människan kanske utan att vi märker det först.

Det vill säga, organisk intelligens på mänsklig nivå kan generellt sett bara existera en kort tid innan AI -maskinerna tar över. Om utomjordisk intelligens har utvecklats på liknande sätt skulle det vara högst osannolikt att vi skulle fånga de organiska varelserna under den korta tid då den finns (som vi nu är här). Det skulle vara mycket mer sannolikt att det är elektroniskt liv därute vi ska söka efter. AI  som inte är biolofiska - och kanske inte ens finns på planeter, utan på stationer i universum eller reser i universum. Det var en del diskussioner för några år sedan om Oumuamua  var en farkost med intelligent liv som svepte in och ut i vårt närområde.

Dessa elektroniska avkommor från civilisationer av kött och blod kan bestå i miljarder år och kanske vilja existera i en tyst  kontemplativ tillvaro. Varför skulle dessa AI vara intresserade av oss? Nyfikna för att lära mer men inte att få kontakt.

Fokus för sökandet efter utomjordisk intelligens (SETI) hittills har varit efter radio- eller optiska signaler, men vi bör också vara uppmärksamma efter icke-naturliga byggprojekt, till exempel en "Dyson-sfär", byggd för att skörda en stor del av stjärnkraftenergi och till och med möjligheten att främmande artefakter döljs inom vårt eget solsystem. 

Om SETI skulle lyckas tror vi att det skulle vara osannolikt att signalen den observerar skulle vara ett enkelt, avkodningsbart budskap. Det skulle mer sannolikt vara en biprodukt (eller kanske till och med en olycka eller funktionsfel) av någon superkomplex maskin långt bortom vår förståelse. Även om meddelanden överfördes kanske vi inte känner igen dem som sådana eftersom vi kanske inte kan förstå hur man avkodar dem. En erfaren radioingenjör som bara är bekant med amplitudmodulering kan ha svårt att avkoda modern trådlös kommunikation. Faktum är att komprimeringstekniker idag syftar till att göra signaler så nära brus som möjligt.

Artikeln som jag har som utgångspunkt i min diskussion kommer från https://www.scientificamerican.com/ där författarna Martin Rees är den 15: e Astronomer Royal och var mästare vid Trinity College från 2004 till 2012 och president för Royal Society mellan 2005 och 2010. Han är också författare till 10 populärvetenskapliga böcker inklusive On the Future.Upphovsman: Nick Higgins och Mario Livio arbetade i 24 år med rymdteleskopet Hubble och är medlem i American Association for the Advancement of Science. Han är också författare till sju populärvetenskapliga böcker, inklusive The Golden Ratio, Brilliant Blunders och Galileo and the Science Deniers.Upphovsman: Nick Higgins beskriver sina tankar i ämnet.

Bild pixabay.com