1952 försvann 3 stjärnor.

 

Den 19 juli 1952 genomförde Palomarobservatoriet en fotoundersökning av natthimlen. Bland annat för att hitta och identifiera asteroider. Omkring klockan 20.52 på kvällen fångades på en fotografisk plåt ljuset från tre stjärnor som låg nära varandra. Med en magnitud på 15 var de ganska ljusstarka. Klockan 21.45 fångades samma område på himlen igen, men den här gången syntes de tre stjärnorna ingenstans. På mindre än en timme var de försvunna.

De tre stjärnorna ses i den vänstra bilden ovan men är borta i den högra. Antagandet är att stjärnornas ljus plötsligt måste ha dämpats men det är svårt att förklara hur. Senare observationer fann inga tecken på att stjärnorna skulle blivit ljussvagare än magnitud 24. Det innebär att de sannolikt har försvagats med en faktor på 10 000 eller mer. Vad skulle kunna få stjärnorna att försvagas så otroligt mycket på ca en timme?

En idé är att det inte var tre stjärnor, utan en. Kanske råkade en stjärna lysa upp under en kort tid, till exempel genom en snabb radioblixt från en magnetar. Medan detta hände passerade kanske ett svart hål mellan objektet och oss vilket fick utbrottet att gravitationellt linsas som tre bilder under en kort tid. Problemet med denna idé är att en sådan händelse skulle vara ytterst sällsynt, ytterligare foton tagna under 1950-talet visar liknande snabba försvinnanden av stjärnor. I vissa fall är stjärnorna åtskilda av bågminuter vilket skulle vara svårt att åstadkomma med gravitationslinsning. 

En annan idé är att det inte alls var stjärnor. De tre ljuspunkterna låg inom 10 bågsekunder från varandra. Om de var tre enskilda föremål, måste något ha utlöst deras ljusförstärkning. Med tanke på tidsspannet på cirka 50 minuter skulle kausalitet och ljusets hastighet kräva att de inte var mer än 6 AU (1 AU är avståndet solen-jorden) från varandra. Det betyder att de inte behöver vara mer än 2 ljusår bort från oss. De kan ha varit objekt i Oorts kometmoln där någon händelse fick dem att lysa upp ungefär samtidigt. Senare observationer kunde inte hitta dem eftersom de sedan dess då bör ha drivit vidare längs sina banor. 

Ett tredje förslag är att de inte alls var objekt. Palomarobservatoriet ligger inte så långt från New Mexicos öknar där kärnvapentester ägde rum under 1950-talet. Radioaktivt damm från testerna kan ha förorenat de fotografiska plåtarna och skapat ljusa fläckar på vissa bilder. Med tanke på liknande försvinnanden som setts på andra fotografiska plåtar från 1950-talet verkar detta fullt möjligt. 

Det tredje förslaget anser jag vara det troligaste.

Bild https://www.universetoday.com/ Tre stjärnors försvinnande. Källa: Palomarobservatoriet/Solano, et al

En mycket gammal radiovågsexplosion i tid och rum kan användas till att väga universum

 

Astronomer har upptäckt den äldsta radiosignalen dom hittills och tänker använda den för att hitta den saknade halvan av universums materia.

Signalen är en snabb radioblixt som kallas FRB 20220610A och sändes ut 8 miljarder år bakåt i universums förflutna och dess ljus pulserade  från centrum av tre galaxer som ses  sammanslås.

Forskarna publicerade sin upptäckt den 19 oktober i tidskriften Nature. Om vi räknar ihop mängden normal materia i universum – de atomer som vi alla består av – finner vi att mer än hälften av det som borde finnas där idag saknas, beskriver studiens huvudförfattare Ryan Shannon, professor i astrofysik vid Swinburne University i Australien. Vi tror att den försvunna materian finns mellan galaxerna, men den kan vara så varm och diffus att den är omöjlig att se med dagens teknik, tillägger han.

Materia kan inte försvinna utan bara omvandlas till ny form. Kan den ha omvandlats till mörk materia? Min tanke.

För närvarande finns det två sätt att approximera den materia som finns i universum. I den första används gravitationslinser för att se hur materia förvränger ljusets väg från avlägsna galaxer genom rymden och den andra ser på universums första ljus från den kosmiska mikrovågsbakgrunden – reststrålning från Big Bang som kan avslöja var materia klumpade ihop sig i universums gryning och hur den utvecklats över tid. 

Problemet är  att dessa två metoder inte stämmer överens resultatmässigt vilket skapar en diskrepans som kallas Sigma-8-spänning och som hotar att slita sönder standardteorin om kosmologi. 

Var den försvunna materian kan finnas är inte förstått men astronomer har en föraning om att den finns i den intergalaktiska rymden i form av stora diffusa moln av gas och stoft. Men för att mäta dessa moln behöver astronomer kraftfulla ljuskällor för att finna den.

Snabba radioblixtar är perfekta för detta då de laddar ur sig mer energi på några millisekunder än vad solen gör på ett år. Astronomer har länge förbryllats över vad källan till dessa plötsliga, ljusa blixtar är. Men eftersom radioblixtar främst får utbrott i galaxer som ligger miljoner till miljarder ljusår bort och blossar upp snabbt är det svårt att vara på rätt plats och ha telekop riktat dit.  En känd källa till radioblixtar är en radiopulsar eller en magnetar ett starkt magnetiserat snabbt roterande skal av en slocknad stjärna. Utrustade med ovanligt starka magnetfält som är biljoner gånger kraftfullare än jordens snurrar de avslocknade stjärnorna i rymden och sveper ut strålar av intensiva radiovågor från sina poler som gigantiska fyrar.

Fram tills nu har astronomer bara upptäckt utbrott från lite mer än 5 miljarder år bak i universums förflutna vilket är för ungt för att göra denna beräkning. Den nu snabba radioblixten kan spåras 8 miljarder år tillbaka i universums 13 miljarder år gamla ålder ger nytt hopp om arbetsmetoden.

Även om vi fortfarande inte vet vad som orsakar dessa massiva utbrott av energiutbrott är snabba radioblixtar vanliga händelser i kosmos och vi kommer troligen att kunna använda dem för att upptäcka matera mellan galaxer och bättre förstå universums struktur (om det finns där), beskriver Shannon. Men det förutsätter att vi har uppmärksamheten riktad mot den plats en radioblixt uppkommer och det är svårt innan vi vet hur de uppkommer och kan rikta teleskopen dit vi förväntar oss en blixt i närtid.

Inlägget har sitt ursprung från en artikel Live Science av Ben Turner en brittisk skribent på vilken skriver om fysik, astronomi, teknik och klimatförändringar. Han tog examen från University College London med en examen i partikelfysik innan han utbildade sig till journalist.

Bild https://www.pexels.com/

Svarta hål kan finnas som par.

 

Svarta hål har en otrolig densitet och en så stark gravitationskraft att ingenting inte ens ljus kan ta sig ut från dessa om det fångas in. Ett svart hål skulle kunna packa ihop jordens massa till ett utrymme stort som en ärta.

Forskare från University of Southampton har tillsammans med kollegor vid universiteten i Cambridge och Barcelona visat att det är teoretiskt möjligt att svarta hål existerar som balanserade par – som hålls i jämvikt av en kosmologisk kraft (gravitation) – men ses som ett enda svart hål i ett teleskop.

Studien genomfördes av professor Oscar Dias (University of Southampton), professor Gary Gibbons (University of Cambridge), professor Jorge Santos (University of Cambridge) och Dr Benson Way (University of Barcelona). Studien publicerades i en artikel med titeln "Static Black Binaries in de Sitter Space" publicerad i tidskriften Physical Review Letters och granskad som en Viewpoint-artikel.

Konventionella teorier om svarta hål baserade på Einsteins allmänna relativitetsteori beskriver hur statiska eller snurrande svarta hål kan existera på egen hand, isolerade i rymden (utan samband med en galax). Svarta hål som av någon anledning hamnat som par skulle så småningom av gravitation enligt teorin  sammanslås till ett enda svart hål.

Detta är sant om man antar att universum är statiskt. Men hur är det med ett  universum som ständigt är i rörelse (som vårt där en ständigt ökande expansion sker)? Kan då par av svarta hål existera i harmoni i ett ständigt expanderande universum och då inte upptäckas som två stycken?

Standardmodellen i kosmologin utgår från att Big Bang gav upphov till universum och att det för cirka 9,8 miljarder år sedan dominerades av en mystisk kraft, kallad "mörk energi", som accelererar universum i en konstant ökande takt, beskriver professor Oscar Dias vid University of Southampton.

Forskare hänvisar till denna mystiska kraft som en "kosmologisk konstant". I ett universum som förklaras utifrån Einsteins teori utifrån en kosmologisk konstant finns svarta hål i en kosmologiskt accelererad bakgrund. Detta flyttar de teoretiska målstolparna av hur svarta hål kan interagera och existera tillsammans.

Genom komplexa numeriska metoder visar teamet bakom den senaste studien att två statiska (icke-spinnande) svarta hål kan existera i jämvikt – deras gravitation till varandra kompenseras av expansionen i samband med en kosmologisk konstant. Till och med i accelerationen av ett ständigt ökat expanderande universum förblir de svarta hålen låsta på ett fast avstånd från varandra. Hur mycket expansionen än försöker dra isär dem, kompenserar gravitationsattraktionen detta.

Sett på avstånd skulle ett par svarta hål vars attraktion kompenseras av den kosmiska expansionen se ut som ett enda svart hål. Det gör det svårt att upptäcka om det är ett enda svart hål eller ett par av dem, tillägger professor Dias.

Professor Jorge Santos vid University of Cambridge tillägger: Vår teori är bevisad för ett par statiska svarta hål, men vi tror att den kan tillämpas på snurrande hål också. Det verkar också troligt att vår lösning skulle kunna gälla för tre eller till och med fyra svarta hål vilket öppnar upp för en hel rad möjligheter.

Bild vikipedia av: Simulering av hur ett svart hål framför Vintergatan skulle se ut. Det svarta hålet har 10 solmassor och ses här från ett avstånd på 600 km. För att upprätthålla detta avstånd krävs en motacceleration på omkring 400 miljoner g.

NY upptäckt i Jupiters atmosfär.

 

NASA:s James Webb Space Telescope har upptäckt en tidigare okänd funktion i Jupiters atmosfär. Det är en snabb jetström som sträcker sig 4800 kilometer över Jupiters ekvator ovan de stora molntäckena. Upptäckten av denna jetstråle ger insikter i hur lagren i Jupiters turbulenta atmosfär interagerar och visar hur Webb kan spåra egenskaper som dessa.

Det här är något som överraskade oss totalt, beskriver Ricardo Hueso vid Baskiens universitet i Bilbao, Spanien, huvudförfattare till artikeln som beskriver upptäckten och som nyligen publicerades i Nature Astronomy.

Det som vi alltid har sett som suddigt dis i Jupiters atmosfär framstår nu i skarpa drag som vi nu kan se följer  planetens snabba rotation, tillägger Hueso.

Forskargruppen analyserade data från Webbs NIRCam (Near-Infrared Camera). Data som insamlats i juli 2022. Även om olika markbaserade teleskop, rymdfarkoster som NASA:s Juno och Cassini och NASA:s rymdteleskop Hubble har observerat Jupiter-systemets förändrade vädermönster har Webbteleskopet tillhandahållit nya upptäckter om Jupiters ringar, månar och atmosfär, noterade  Imke de Pater vid University of California, Berkeley.

Jupiter skiljer sig från jorden på många sätt då Jupiter är en gasjätte och jorden är en stenig tempererad värld men båda planeterna har skiktad atmosfär. Våglängder av infrarött ljus, synligt ljus, radio- och ultraviolett ljus som man observerat Jupiter med under tidigare uppdrag har visat att det i lägre, djupare lager av planetens atmosfär finns stormar och ammoniakismoln.

Den nyupptäckta jetströmmen färdas i en hastighet av cirka 515 kilometer i timmen vilket är dubbelt så snabbt som en kategori 5-orkan här på jorden. Jetströmmen finns cirka 40 kilometer ovanför molnen i Jupiters lägre stratosfär.

Forskarna ska göra ytterligare observationer av Jupiter med Webbteleskopet  för att avgöra om jetströmmens hastighet och höjd förändras över tid.

Medverkande i studien var Ricardo Hueso (Hueso) (UPV), Imke de Pater (UC Berkeley), Thierry Fouchet (Observatoriet i Paris), Leigh Fletcher (University of Leicester), Michael H. Wong (UC Berkeley)

Bild vikipedia på Jupiter tagen 1979 från Voyager 1. Bilden har förbättrats för att framhäva detaljer.

Gasjätteplaneter är vanligare i vissa solsystem i Vintergatan

 

En gasjätte (även kallad jätteplanet eller gasplanet) är en typ av planet som mestadels består av gas eller flytande materia men med en fast kärna.

Ett team av astronomer och astrofysiker från INAF-Osservatorio Astronomico di Padova, Vicolo dell'Osservatorio 5, Universidad Diego Portales, University of Exeter och Sorbonne Université  har funnitatt gasjättar kan vara vanligare i vissa delar av Vintergatan. I studien som publiceras i tidskriften Nature Communications, analyserade gruppen massan och rörelsen av 30 stjärnors planetsystem i Beta Pictoris Moving Group. 

Forskning har tidigare antytt att gasjättar som i vissa avseenden liknar Jupiter, troligen lättast bildas runt stjärnor med egenskaper som liknar solen. Men att hitta  gasplaneter har visat sig svårt.

I sitt arbete fokuserade forskargruppen på 30 stjärnor i ovan grupp för att bestämma deras massa och rörelser. Teamet valde gruppen av flera anledningar: Den är relativt liten. Det är mycket utrymme mellan stjärnorna och de är ganska unga. De resonerade att gasjättar kan vara mer benägna att utvecklas på sådana platser. Teamet hittade bevis på den potentiella existensen av gasjättar i 20 av de solsystem som de studerade  och fann troliga gasplaneter – som alla (om de kan bevisas existera vid fortsatta analyser)  kretsar långt från sin stjärna.

Mer arbete krävs för att bekräfta resultatet. Forskarna menar också att det verkar vara mer sannolikt att gasjättar bildas i små stjärngrupper något som vanligtvis inte har varit i fokus i forskningsinsatser inom detta område. Och det, påpekar de, tyder på att det kan finnas många fler gasjättar än man tidigare förmodat.

Bild vikipedia på Gasjätteplaneten Jupiters uppbyggnad. Denna genomskärning av Jupiter visar en modell av det inre av Jupiter förmodligen finns en stenig kärna täckt av ett djupt lager av metalliskt väte.

Där nya stjärnor inte borde finnas men likväl finns .

 

James Webb Space Telescope har bekräftat att det sker nybildning av stjärnor nära Vintergatans centrala svarta hål. En plats där så inte borde kunna ske.

Detta då det i närområdet av galaxens svarta hål finns stark strålning och stark gravitation vilket borde vara extremt ogästvänliga förhållanden för nybildning av stjärnor.

I årtionden har astronomer observerat unga stjärnor nära Vintergatans centrum. En stjärnhop där känd som IRS13 upptäcktes för över 20 år sedan. Genom att kombinera data från många olika teleskop har astronomer bekräftat att stjärnorna i IRS13 bara är cirka 100 000 år gamla, kosmiskt nyfödda jämfört med jordens sol (4,6 miljarder år gammal), för att inte tala om Vintergatan själv (13,6 miljarder år gammal).

Analysen av IRS13 och den åtföljande tolkningen av hopen är det första försöket att lösa ett decennium gammalt mysterium om de oväntat unga stjärnorna i Vintergatans centrum vilket beskrivs i en ny studie där huvudförfattaren är Florian Peißker, astronom vid Kölns universitets institut för astrofysik.

Peißker och hans kollegor anser att stjärnhopen kan vara nyckeln till att förstå hur så unga stjärnor hamnade där de inte borde finnas.

Vi har samlat in omfattande bevis för att mycket unga stjärnor inom det supermassiva svarta hålets räckvidd kan ha bildats i stjärnhopar som IRS13. Det är också första gången vi har kunnat identifiera stjärnpopulationer av olika åldrar – heta huvudseriestjärnor och unga framväxande stjärnor – i en stjärnhop så nära Vintergatans centrum, beskriver Florian Peißker.

Observationerna tyder på att vissa stjärnor i IRS13 (de heta huvudseriestjärnorna) kan ha kommit till längre ut i  galaxen (längre från det centrala svarta hålet) och sedan migrerat närmare IRS13 och det svarta hålet tills de slutligen fångades in av dess gravitationskraft. När IRS13-hopen drogs in mot set svarta hålet bildades en bogchock – en ansamling av material där spetsen på hopen plöjde genom det stoftrika interstellära mediet, ungefär som fören på ett skepp som skär genom vattnet – vilket stimulerade fler stjärnor att bildas.

 Stjärnbildningsområdet beskrevs i en artikel publicerad den 10 oktober i The Astronomical Journal.

Bild vikipedia Vintergatsbandet i riktning mot Skytten.

Den kryovulkaniska kometen 12P/Pons-Brooks kommer som närmst Jorden under 2024

 

En enorm vulkanrik aktiv komet stor som en liten stad har haft ett vulkanutbrott för andra gången på fyra månader på sin färd mot solen. Likt tidigare utbrott kastades moln av is och gas ut i form av ett gigantiskt par av horn ut ur kometen.

Kometen som fått namnet 12P/Pons-Brooks är en kryovulkanisk komet (innebärande att den har aktiva isvulkaner). Kometen har en solid kärna med en uppskattad diameter på 30 kilometer och består av en blandning av is, damm och gas. En Blandning som kallas kryomagma. Kometen är omgiven av ett suddigt moln av gas som kallas koma och som läcker ut ur kometens inre.

Det sker då solstrålning värmer upp kometens inre och det då byggs upp ett tryck som gör att kometen exploderar våldsamt och skjuter ut frostig ismagma  i rymden genom stora sprickor i kärnans skal. Den 5 oktober upptäckte astronomer ett stort utbrott från kometen efter att kometen blivit dussintals gånger ljusare på grund av det extra ljus som reflekterades från dess expanderade koma, enligt British Astronomical Association (BAA), som övervakar kometen. 

Under de följande dagarna expanderade kometens koma ytterligare och utvecklade då sina "märkliga horn", rapporterade Spaceweather.com. 

Kometen är för närvarande på väg mot det inre av solsystemet där den kommer att slungas runt solen på sin mycket elliptiska 71-åriga bana runt solen. Den följer en liknande bana som den gröna kometen Nishimura  gjorde den 17 september 2023. 

12P/Pons-Brooks kommer att nå sin närmaste punkt till jorden den 21 april 2024, då  kan den bli synlig för blotta ögat innan den slungas tillbaka mot det yttre av solsystemet. Den kommer sedan inte tillbaka förrän 2095.

Bild vikipedia Skiss av kometen av astronom E.E. Barnard den 20 januari 1884.

Kvartskristall upptäckt i moln på WASP-17 b

 

WASP-17b är en exoplanet i stjärnbilden Skorpionen som kretsar kring stjärnan WASP-17 som ligger 1300 ljusår från oss.

Kvartskristall är ett mineral, ett av de vanligaste mineralerna i jordens kontinentala skorpa och består av kisel och syre.

Forskare från Cornell University har nu med hjälp av NASA:s James Webb Space Telescope (JWST)upptäckt att det finns  kvartsnanokristaller i höghöjdsmoln över WASP-17 b. Upptäckten gjordes med MIRI (Webb's Mid-Infrared Instrument). Detta är första gången som kiseldioxidpartiklar (SiO2) har upptäckts i en exoplanets atmosfär.

Kvartskristallerna är endast cirka 10 nanometer i diameter (en miljondels centimeter) små nog för att 10000 skulle kunna passa sida vid sida över ett mänskligt hårstrå. Deras existens rapporterades i artikeln "JWST-TST DREAMS: Quartz Clouds in the Atmosphere of WASP-17b", publicerad i Astrophysical Journal Letters den 16 oktober.

WASP-17 b  är mer än sju gånger större än Jupiter men med en massa mindre än hälften av Jupiters vilket gör WASP-17 b till en av de största och "svulstigaste" kända exoplaneterna. Detta, tillsammans med dess korta omloppstid runt sin sol på 3,7 jorddagar gör planeten idealisk för transmissionsspektroskopi: en teknik som innebär att man mäter filtrerings- och spridningseffekterna från en planets atmosfär mot stjärnljuset för att upptäcka egenskaper i dess sammansättning.

Till skillnad från mineralpartiklar som finns i moln över jorden, sveps inte kvartskristallerna som detekterats i molnen på WASP-17 b  uppstigna av väder och vind från en stenig yta. Istället har de sitt ursprung och bildande i själva atmosfären.

WASP-17 b har en temperatur av cirka 1500 Celsius trycket där kvartskristallerna bildas högt upp i atmosfären är ungefär en tusendel av vad vi upplever på jordens yta. Under dessa förhållanden kan fasta kristaller bildas direkt utan att först gå igenom en vätskefas, beskriver huvudförfattaren till studien David Grant vid University of Bristol.

Exakt hur mycket kvartkristaller det finns och hur utbredda molnen med dessa är är svårt att avgöra, men teamet hoppas kunna undersöka detta genom att kombinera observationerna av WASP-17b med andra observationer av systemet med hjälp av JWST, skriver medförfattare Nikole Lewis docent i astronomi vid College of Arts and Sciences, medlem i Carl Sagan Institute och ledare för Webb Guaranteed Time Observation (GTO)-program. 

WASP-17 b är en av tre planeter som JWST Telescope Scientist Team's Deep Reconnaissance of Exoplanet Atmospheres using Multi-instrument Spectroscopy (DREAMS) har som mål att samla in en omfattande uppsättning observationer från: en het Jupiter (WASP-17 b) de övriga är en varm Neptunus och en tempererad stenplanet. Men det framgår inte vilka dessa är i artiklen från Cornwell University från vilket detta inlägg har som utgångspunkt.

MIRI-observationerna av den heta Jupiterlika WASP-17 b gjordes som en del av GTO-programmet med nr 1353.

Bild vikipedia på storleksjämförelse mellan Jupiter och WASP-17b.

Två stora isplaneter har kraschat med varandra.

 

Onsdagen den11 oktober 2023 rapporterade ett internationellt team av astronomer de första observationerna någonsin av efterdyningarna av två jätteplaneter som kolliderat runt en stjärna lik vår sol i ett annat solsystem.

Kollisioner mellan planeter är inte ovanliga i vårt eget solsystems historia därför är upptäckter av detta slag intressanta då de ger nya rön  över hur kosmiska grannskap av unga slag som liknar vårt eget solsystems förflutna utvecklas genom historien genom kaotiska och våldsamma händelser.

Astronomerna upptäckte först efterglöden av kollisionen mellan dessa isjätteplaneter vilka var tyngre än jorden men lättare än Neptunus i december 2021 när planetsystemets sol 2MASS J08152329-3859234, plötsligt ljusförsvagades.

Uppföljande observationer i synliga ljusvåglängder avslöjade att förmörkningen varade i cirka 500 dagar. Förmörkelsen började 2,5 år efter att observationer i infrarött ljus indikerade att en ljusförändring inträffade vilket tyder på att det som förmörkade stjärnan och fick ljuset att försvagas hade en omloppstid på minst 2,5 år. Jag förstod att det var en ovanlig händelse, beskriver Matthew Kenworthy, docent vid Leidens universitet i Nederländerna och huvudförfattaren till studien i ett uttalande.

Stjärnan är lik vår sol men är bara ungefär 300 miljoner år gammal vilket är mycket yngre än vår egen 4,6 miljarder år gamla sol. Flera stora nedslag av meteorer och planet- och månkrascher var en vanlig företeelse i vårt eget solsystems historia. Forskning har visat att sådana kollisioner i stor skala upphörde för cirka 3,9 miljarder år sedan i vårt solsystem vilket banade väg för det relativt fredliga system vi ser idag även om sällsynta kollisioner fortfarande inträffar.

Resultaten från ovan upptäckt och studie tyder på att även färdigbildade planeter  kolliderar. Framtida observationer med NASA:s James Webb Space Telescope ska observera hur detta stoftmoln (resterna efter kollisionen) sprids under de närmaste åren. Något som kan lära oss mer om tidiga solsystem.

Bild vikipedia  på stjärnbilden Akterskeppets (Puppis) läge. Platsen där ovan kollision skett 1850 ljusår bort från oss.

Fem saker om Psyche-sonden som ska besöka asteroiden Psyche

 

Psyche är en farkost som kommer att utforska ursprunget till planetkärnor genom att studera den metalliska asteroiden 16Psyche. Den 13 oktober började den sin färd och beräknas vara framme under 2029 vid asteroiden.  Fem saker som kan vara intressanta att veta om asteroiden Psyche och sonden Psyche är följande.

1. Om asteroiden Psyche kunde brytas skulle dess järn-, nickel- och guldfyndigheter vara värda 10 kvadriljoner dollar (det är 10 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 dollar) enligt en uppskattning som rapporterats i tidskriften Forbes. Men det finns ingen möjlighet att forsla dessa fyndigheter till jorden

2. Psyche-sonden sändes iväg med en SpaceX Falcon Heavy-raket, men för att slutföra sin 3,6 miljarder kilometer långa resa kommer sonden övergå till en mycket effektivare form av framdrivning.

Psyches solpaneler ska omvandla ljus till elektricitet och ge ström till dess fyra solelektriska propellrar. Dessa använder elektromagnetiska fält för att accelerera och driva ut joner (laddade atomer) av xenon, samma inerta gas som används i bilstrålkastare och plasma-TV-apparater.

3. Med djuprymdsuppdrag krävs högre och högre datahastigheter därför vänder sig NASA nu till laserbaserade system för att komplettera radiofrekvensbaserad kommunikation.

Psyche genomför ett tekniskt experiment genom att använda en "10-faldig ökning av traditionella telekomdatahastigheter, beskriver Abi Biswas från NASA:s Jet Propulsion Laboratory – vilket möjliggör överföring av bilder med högre upplösning, mer vetenskaplig data och strömmande video. NASA kommer att skjuta en laserstråle från en JPL-anläggning på Taffelberget i Kalifornien, och rymdfarkosten kommer att avfyra sin signal tillbaka till Caltechs Palomarobservatorium. Förhoppningen är att så småningom kunna använda tekniken på bemannade uppdrag till Mars.

4. Psyche har en uppsättning dedikerade vetenskapliga instrument för att undersöka asteroidens kemiska och mineraliska sammansättning och leta efter tecken på ett uråldrigt magnetfält.

Forskarteamet kommer också att använda Psyches gamla radiosystem för att undersöka asteroidens gravitationsfält med hjälp av dopplereffekten.

5. Med tanke på Psyches ljusstyrka fanns det tills nyligen en bred konsensus om att Psyche är nästan helt och hållet bestående av metall – i enlighet med teorin om att det är en exponerad planetkärna vars steniga skorpa och mantel blåstes av i en forntida kollision.

Men det sätt på vilket asteroiden påverkar gravitation på närliggande kroppar tyder det på att den är mindre tät än vad  järnkroppar borde vara, enligt en artikel från 2022 av forskare vid Brown University.

En möjlighet som de lägger fram är att järnsprutande vulkaner förde upp metall från Psyches kärna för att täcka dess yta  och bildade en stenig mantel – vilket i praktiken skapade en struktur som liknar en smörgås av metall.

2029 når sonden Psyche sin destination. Asteroiden finns i asteroidbältet emellan Mars och Jupiter. .

Bild vikipedia på 16 Psyche fotograferad av Very Large Telescopes adaptiva optiksystem i augusti 2019.

En vit dvärgstjärna gav sig iväg på egen hand från stjärnhopen Hyades.

 

Stjärnhopen Hyades finns 153 ljusår bort från oss och är synlig med blotta ögat i riktning mot stjärnbilden Oxen. Hyades innehåller hundratals stjärnor av liknande ålder – cirka 625 miljoner år – liknande metallicitet och med likartade rörelsemönster. Men något saknas i Hyadeshopen: vita dvärgstjärnor. Det finns en brist på dem här. Det har bara hittats åtta stycken i klustrets kärna. I en ny studiebeskrivs dock att  man hittat en som kastats ut från klustret. En ultramassiv vit dvärgstjärna viken i storlek närmar sig massgränsen för den här typ av stjärnrest.

”En vit dvärg är en stjärna som varit normalstor men kollapsat till en dvärgstjärna med mycket liten storlek efter att den gjort slut på sitt kärnbränsle. Men då stjärnhopen består av många unga stjärnor kanske bristen på vita dvärgstjärnor inte är så konstig”.

Studien har titeln "An Extremely Massive White Dwarf Escaped From the Hyades Star Cluster". Artikeln har skickats in till The Astrophysical Journal för publicering och finns för närvarande tillgänglig på arXiv:s preprintserver. Huvudförfattare är David Miller från institutionen för fysik och astronomi vid University of British Columbia.

I öppna stjärnhopar som Hyades är stjärnorna löst bundna med varandra och med tiden förloras stjärnor genom växelverkan med gasmoln eller till andra stjärnhopars gravitation sin plats i stjärnhopen. Miller och hans medforskare undersökte bristen på vita dvärgstjärnor i Hyades för att att rekonstruera Hyadhopens historia. Om de kan identifiera stjärnor som har kastats ut särskilt då vita dvärgar kan de pussla ihop stjärnhopens historia.

ESA:s rymdsond Gaia har spårat mer än 1 miljard stjärnor i Vintergatan vilket ger Miller och hans kollegor en massiv sammanställning av data att söka igenom. Teamet hittade tre ultramassiva vita dvärgar med kinematik som tyder på att dessa kan ha lämnat Hyadeshopen. Massan för två av dessa gjorde det däremot osannolikt att dessa två  kom från Hyadeshopen men den tredje kan ha kommit därifrån. Det objektet "verkar med hög sannolikhet vara en rymling från klustret, skriver författarna.

Vita dvärgar är lika massiva som solen men med en storlek som jorden. De består av elektrondegenererad materia och slutade med  fusion för länge sedan. Den enda energi de avger nu är en kvarvarande termisk energi.

Vita dvärgar är slutstadiet för cirka 97 % av stjärnorna i Vintergatan. De styrs av Chandrasekhar-gränsen och kan bara bestå av cirka 1,44 solmassor. Om de har mer massa än så, vanligtvis genom att suga upp den från en dubbelstjärnekompanjon, exploderar de som typ 1a-supernovor och hela den vita dvärgens massa försvinner ut i rymden. 

Vår sol kommer att sluta som en vit dvärgstjärna en gång  i en avlägsen framtid.

Bild vikipedia på stjärnklustret Hyades som finns 157 ljusår bort från oss.

OSIRIS-REx prov från asteroiden Bennu är nu till en del undersökt

 

OSirix Rex sköts upp under 2016 för att ta prov från ytan på asteroiden Bennu Det lyckades den 1 oktober  2020 och nu är detta prov till viss del analyserat efter att farkosten kom tillbaks till Jorden med markprovet den  24 september 2023.

OSIRIS-REx-provet (60 gram av Bennus jord) är det största kolrika asteroidprovet som någonsin levererats till jorden och kommer att hjälpa forskare att förstå mer om livets ursprung på vår egen planet, enligt uttalade av NASA-administratören Bill Nelson. Nästan allt vi gör på NASA syftar till att svara på frågor om vilka vi är och var vi kommer ifrån tillägger Nelson. NASA-uppdrag likt OSIRIS-REx kommer att förbättra vår förståelse av asteroider som kan hota jorden samtidigt som vi får en inblick i vad de består av. Provet från Bennu som nu kommit till jorden kommer att ta decennier att helt undersöka.

Även om mer arbete behövs för att förstå egenskaperna hos de kolföreningar som hittats bådar den första analysen gott för framtida analyser av asteroidprovet. Hemligheterna som finns i stoftet från asteroiden kommer att studeras i årtionden framöver och ge insikter om hur vårt solsystem bildades, hur föregångarmaterialen till liv kan ha uppstått på jorden och vilka försiktighetsåtgärder som måste vidtas för att undvika asteroidkollisioner med jorden.

Våra laboratorier var redo för vad Bennu än hade i beredskap för oss, beskriver Vanessa Wyche, chef för NASA Johnson. Vi har haft forskare och ingenjörer som arbetat sida vid sida i åratal för att utveckla specialiserade handskfack för att ta emot stoftet och utveckla verktyg för att hålla asteroidmaterialet sterilt och för att analysera stoftet så att forskare nu och årtionden framåt kan studera denna värdefulla last från kosmos.

Inom de första två veckorna efter hemkomsten av stoftet utförde forskarna snabbanalys av materialet och samlade in bilder från ett svepelektronmikroskop, infraröda mätningar, röntgendiffraktion och analys av kemiska grundämnen. Datortomografi med röntgen användes även för att framställa en 3D-datormodell av en av partiklarna vilket framhävde dess mångsidiga inre. Denna tidiga glimt gav bevis på rikligt med kol och vatten i stoftet.

Bild vikipedia på asteroiden Bennu.

Vintergatans för flertalet människor okända utseende och rörelse

 

Vintergatan avbildas ofta som en platt snurrande skiva av stoft, gas och stjärnor. Men om man kunnat zooma ut och ta ett foto från kanten har den en distinkt skevhet och denna skeva skiva rör sig därute som en manet gör i havet. Även om forskare länge genom observationsdata har vetat att Vintergatan är skev och dess kanter är utsvängda som en kjol har förklaringen till detta varit okänd.

Harvard-astronomer vid Center for Astrophysics | Harvard och Smithsonian (CfA) har nyligen utfört de första beräkningarna som förklarar detta fenomen, med övertygande bevis som pekar på att förklaringen är att Vintergatan är innesluten i en halo av mörk materia. Beräkningarna stärker också den nuvarande uppfattningen om hur galaxen utvecklades och kan ge ledtrådar till några av den mörka materiens mysterier.

Beräkningarna skedde under ledning av Jiwon Jesse Han, en Griffin Graduate School of Arts and Sciences-student knuten till CfA. Artikeln om arbetet är publicerad i Nature Astronomy och inkluderar medförfattarna Charlie Conroy och Lars Hernquist, båda fakultetsmedlemmar vid CfA vid institutionen för astronomi.

Vår galax ligger inuti ett diffust moln ett så kallat  stjärnhalo som sträcker sig mycket långt ut i universum. I ett banbrytande arbete som publicerades förra året drog Harvard-teamet slutsatsen att stjärnhalot lutar och har elliptisk form som kan liknas vid en zeppelinares eller fotboll av det slag som använd i amerikansk fotboll.

Med utgångspunkt av det antog teamet att det här fanns ett halo  av mörk materia med samma form. Mörk materia utgör 80 procent av galaxens massa men är osynlig eftersom den inte interagerar med ljus, så formen på detta mörka materiahalo måste härledas. Genom att använda modeller för att beräkna stjärnornas banor som en lutande avlång halo av mörk materia fann teamet en nästan perfekt matchning med befintliga observationer av en skev, utsvängd galax.

En lutande mörk materia halo är faktiskt ganska vanlig i simuleringar men ingen har utforskat dettas effekt på Vintergatan, beskriver Conroy. Det visar sig att lutningen är ett elegant sätt att förklara både magnituden och riktningen på vår galax vingliga skiva, beskriver han.

Forskare hade länge antagit att Vintergatan bildades på grund av en galaktisk kollision. Astronomernas arbete bekräftar ytterligare den hypotesen.

Bild från Stjärnor avslöjar Vintergatans rätta jag - Syre Stockholm (tidningensyre.se)  med följande text Kartläggningen av Vintergatan visar att vi lever i en förvrängd värld. Vår egen galax är nämligen böjd i en S-liknande form. Vårt eget solsystem, med jorden och alla planeter, ligger en bit bort från galaxens mitt. En position som på bilden är märkt med en liten sol. Längdskalan visar antal ljusår. | Foto: J Skowron Utöver detta rör sig vintergatan som en manet därute.

I galaxhopen Abell 514 har upptäckts en böjd radiostråle.

 

Astronomer som gjort djupa lågfrekventa radioobservationer av galaxhopen Abell 514 med hjälp av det uppgraderade radioteleskopet uGMRT (Giant Metrewave Radio Telescope i Indien).  upptäckte  en stor böjd radiostråle i stjärnklustret. Fyndet redovisas i en artikel publicerad den 2 oktober på pre-print-servern arXiv. 

Det var då astronomer under ledning av Wonki Lee vid Yonsei University i Seoul, Sydkorea undersökte radiokällor i A514 genom radioobservationer fyndet gjordes.

Observationerna visade att radiostrålningen från en av tre radiogalaxerna i A514, den med beteckningen PKS 0446-20 härstammar från de två radioloberna i den aktiva galaxkärnan (AGN) och sträcker sig ut mot den södra periferin. Den linjära storleken på denna böjda stråle uppmättes till cirka 2,3 miljoner ljusår.

Bilderna som erhöls med uGMRT visar att två radiolober är anslutna till den 1300 ljusår långa nord-sydliga strukturen vilken fått namnet "bron". Den södra änden av bron ansluter till den 1000 ljusår långa "bågen", vilken är konkav mot klustercentret. Den östra änden av bågen verkar ha kontakt med den norra änden av den 1300 ljusår långa svansen.

Observationerna upptäckte också en diskontinuitet i röntgenstrålens ljusstyrka och en hög polarisering vid platsen för den utökade radiostrålningen i A514. Detta är enligt författarna till studien  ett resultat av jetplasmafördelningen längs kallfronten av den senaste klusterfusionen.

Forskarna beskrev att en passiv plasmabubbla, injicerad under en klusterfusion utanför axeln då kan genomgå en sträckning längs den kalla fronten av det infallande klustret vilket ses här.

Denna sträckningsprocess resulterar i en utökad radioemission som liknar observationen i A514. I den sena fusionsfasen omfördelas bubblan i klustrets utkant med sin förlängning inriktad på klustret, beskriver de.

Bild  från https://asd.gsfc.nasa.gov   En PSPC-bild av hopen Abell 514 med en exponeringstid på 18,1 ksek. Den här bilden har utjämnats med en adaptiv utjämning och inkluderar fotoner i energiområdet 0,1 - 2,0 keV. Denna optiska bild är från Digital Sky Survey 2.

För 14300 år sedan skedde historiens största solstorm.

 

Solstormar är kraftiga energiutbrott på solen som består av strålning av laddade partiklar. Stormar på solen kan påverka vardagen på jorden genom exempelvis elavbrott, norrsken eller störningar i flygtrafiken. Riktigt kraftiga utbrott som den nedan nämnda skulle slå ut satelliter och datatrafik på jorden.

Ett internationellt team av forskare har upptäckt enenorm höjd av radioaktiva kolnivåer i 14300 år gamla trädringar i de franska Alperna.

Radiokolrekordet orsakades av en massiv solstorm den största som någonsin identifierats. En liknande solstorm idag skulle vara katastrofal för det moderna tekniska samhället troligen skulle det helt utplåna telekommunikations- och satellitsystem, orsaka massiva elnätavbrott och kosta otroliga summor.

Forskare visar att vi måste förstå och förbereda oss på att sådana stormar förr eller senare uppstår och skydda vår globala kommunikations- och energiinfrastruktur för detta. Upptäcktendjordes av ett internationellt team av forskare och studien publicerades den 9 oktober i The Royal Society's Philosophical Transactions A: Mathematical, Physical and Engineering Sciences i artikeln avslöjas nya insikter om solens extrema beteende och de risker den utgör för jorden.

Teamet av forskare var från Collège de France, CEREGE, IMBE, Aix-Marseille University och University of Leeds. De  mätte radiokolhalter i gamla träd bevarade inom de eroderade bankerna av floden Drouze, nära Gap, i södra delen av  franska Alperna.

Trädstammarna, som är subfossiler - rester vars fossiliseringsprocess inte är fullständig - skars i små enstaka trädringar. Analys av dessa enskilda ringar identifierade en aldrig tidigare skådad höjd av radiokolnivå som inträffat för exakt 14300 år sedan. Genom att jämföra denna radiokolhöjd med mätningar av beryllium (ett kemiskt element som finns i Grönlands iskärnor) föreslår teamet att radiokolrekordet orsakades av en massiv solstorm som skulle ha bombaderat stora volymer energirika partiklar in i jordens atmosfär.

Bild vikipedia en illustration av hur ett område med intensifierad solvind når jorden och ger upphov till en geomagnetisk storm som bland annat trycker ihop magnetosfären.

Svårförklarade objekt flyter genom Orionnebulosan i parformation

 

James Webb Space Telescope har upptäckt dussintals objekt som verkar bryta fysikens lagar och som flyter genom rymden i par. Forskare förstår inte vad de är.

Fritt drivande genom Orionnebulosan med en massa  som Jupiter har upptäckts. Sammanlagt 42 par. Varje parobjekt kretsar sin partner upp till 390 gånger avståndet mellan jorden och solen. Objekten är för små för att vara stjärnor men eftersom de existerar i par är det osannolikt att de är fritt svävande planeter som kastas ut från något solsystem.

 Forskarna publicerade sina resultat den 2 oktober på förtrycksdatabasen arXiv. Hur par av unga planeter kan kastas ut samtidigt och förbli bundna till varandra om än svagt vid relativt breda separationer från varandra är oklart, beskriver forskarna i tidningen. De föreslår istället att det kan vara en ny ännu ej förstådd bildningsmekanism som är svaret på de udda paren.

Paren driver genom Orionnebulosan, ett stjärnbildande område ungefär 1300 ljusår från jorden som består av plymer av stormig gas genomborrad av strålar av stjärnljus. Observationer från markbaserade teleskop har tidigare gett tips till forskarna att även andra mystiska objekt döljs i gasmolnet. Sedan upptäckten har  uppföljningsobservationer gjorts med James Webb Space Telescope.

Föremålen är gasjättar ungefär en miljon år gamla med temperaturer runt 700 grader Celsius. Deras böljande mantlar består främst av kolmonoxid, metan och ånga.

Men det som verkligen förbryllade astronomerna är att många av objekten drar fram i parkonstellation.

Stjärnor kan ta tiotals miljoner år att förvandlas från kollapsande moln av kallt damm och gas till svagt glödande protostjärnor innan de så småningom smälter samman till gigantiska klot av fusionsdriven plasma och blir en sol. När en stjärna bildas snurrar den gasmolnet som den matas med och väver runt sig en skiva av strödda rester från vilka planeter kan bildas. Ibland kan denna skiva splittras i förtid och en glob av materia skapar en andra stjärna bredvid den först bildade och  ett binärt system föds (en dubbelstjärna).

Den teoretiska nedre gränsen för att ett objekt ska bildas ur stjärnliknande molnkollaps är att det bildade objektet blir i en storlek av ungefär tre Jupitrar. Detta gör förekomsten av dessa nu upptäckta pardrivande objekt (som var och en har massor nära en Jupiter) svåra att förklara med nuvarande kunskap De är möjligen utkastade planeter, men hur deras binära relation då uppstått och består efter att ha spottas ut från ett solsystem är svårt att förklara. Alternativt kan de vara en ny kategori av misslyckade stjärnor men hur de blev så små är då ett mysterium. Framtida forskning får lösa gåtan behövs.

Inlägget ovan är en sammanfattning från https://www.livescience.com/  och en artikel av   Ben Turner  a U.K. based staff writer at Live Science.

Bild wikimedia på Orionnebulosan.

Starkast oförklarat gammastrålutsläpp hittills från en pulsar.

 

Forskare som använder H.E.S.S.-observatoriet i Namibia har upptäckt den högsta gammastrålningskällan någonsin  från en slocknad stjärna och då av de en som kallas pulsar. Energin hos gammastrålarna klockade in vid 20 tera-elektronvolt, eller cirka tio biljoner gånger högre  energi än hos synligt ljus. Upptäckten är svår att förena med teorin om pulserande gammastrålar beskriver det internationella laget i tidskriften Nature Astronomy.

Pulsarer är den kvarvarande rester av stjärnor som exploderat som en supernova. Explosionerna lämnar efter sig en liten stjärna med en diameter på  cirka 20 kilometer, som roterar extremt snabbt och har ett enormt magnetfält. Dessa avsomnande stjärnor består nästan helt av neutroner beskriver H.E.S.S.-forskaren Emma de Oña Wilhelmi medförfattare till publikationen och som arbetar vid DESY Deutsches Elektronen-Synchrotron DESY i Tyskland).  

Pulsarer avger roterande strålar av elektromagnetisk strålning och kan ses som kosmiska fyrar. Om deras strålar sveper över vårt solsystem ser vi blixtar av gammastrålning i jämna tidsintervaller. Vela-pulsaren, som ligger på södra himlen i konstellationen Vela (i fartygets segel) är den ljusstarkaste pulsaren i radiobandet i det elektromagnetiska spektrumet och den ljusast ihållande källan av kosmiska gammastrålning i giga-elektronvolt (GeV) -området. Den roterar ungefär elva gånger per sekund.

Men detta är inte slutet på historien: med hjälp av djupobservationer med H.E.S.S. har en ny strålningskomponent med ännu högre energi nu upptäckts, med energi på upp till tiotals tera-elektronvolt (TeV). Det är ungefär 10 000 gånger mer energirikt än all strålning som någonsin upptäckts tidigare från detta slag av objekt, beskriver medförfattaren till studien Christo Venter vid North-West University i Sydafrika.

Denna mycket höga energi uppträder vid samma fasintervall som den som observerats i GeV-området. Men för att uppnå dessa energier bör elektronerna behöva fara ännu längre inifrån pulsaren än från magnetosfären (viket är det som vi vet hittills är källan i en pulsar för gammastrålar) men rotationsemissionsmönstret måste förbli intakt.

Resultatet utmanar vår tidigare kunskap om pulsarer och kräver en omprövning av hur dessa naturliga acceleratorer fungerar, beskriver Arache Djannati-Atai från Astroparticle &; Cosmology (APC) laboratorium i Frankrike, som ledde forskningen.

Bild vikipedia på High Energy Stereoscopic System (H.E.S.S,) observatoriet i Namibia varifrån upptäckten gjordes.

Luminous Fast Blue Optical Transient ett av universums mysterium.

 

En Luminous Fast Blue Optical Transient (FBOT)  är explosionshändelse som liknar supernovor och gammablixtar och ger hög optisk ljusstyrka som stiger och sönderfaller snabbt i spektra koncentrerat i det blå fältet. Den orsakas av någon ännu okänd astrofysisk process av mycket hög energi.

Nuvarande explosion skedde i en galax långt därute och upptäcktes av Hubbleteleskopet. FBOTs är bland de ljusstarkaste kända synliga ljushändelserna i universum endast en handfull har hittats hittills. Sedan den första upptäckten 2018 vilken skedde cirka 200 miljoner ljusår bort har man detekterat en ny varje år.

Det senaste FBOT detekterades av flera teleskop i det elektromagnetiska spektrumet, från röntgen till radiovågor. Den fick beteckningen AT2023fhn och smeknamnet "Finch", den övergående händelsen visade alla egenskaper hos en FBOT. Den lyste intensivt i blått ljus och utvecklades snabbt, nådde maximal ljusstyrka och bleknade efter några dagar, till skillnad från supernovor som tar veckor eller månader för att blekna.

Men till skillnad från någon annan FBOT som setts tidigare fann Hubble att denna skedde mellan två från den närliggande galaxer. Den ena cirka 50 000 ljusår från händelsen den andra spiralgalaxen cirka 15 000 ljusår från händelsen.

Hubble-observation fick oss att inse att detta var ovanligt jämfört med de andra tidigare detekterade händelserna som skett i en galax. Utan Hubble-data skulle vi inte ha vetat detta, beskriver Ashley Chrimes, huvudförfattare till Hubble-studien som publiceras i ett kommande nummer av Månatliga meddelanden från Royal Astronomical Society. (MNRAS). Ashley Chrimes är också medlem i European Space Agency Research Fellow, och fanns tidigare vid Radboud University, Nijmegen, Nederländerna.

FBOT har antagits vara en sällsynt typ av supernova som kallas kärnkollapssupernovor vilka är gigantiska kortlivade stjärnor som slutar som supernovor. Alla tidigare FBOT har hittats i spiralarmarna på galaxer där stjärnfödelse pågår, men den senaste skedde som nämnts ovan mellan två galaxer.

För att förklara detta ovanliga läge överväger forskarna möjligheten att den är resultatet av en kollision mellan två neutronstjärnor som fanns långt utanför sin värdgalax.

Men ett större urval behövs för att få en bättre förståelse av fenomenet, beskriver forskarna. Det i Chile  markbaserade spegelteleskopet Vera C. Rubin-observatoriet som ska kartlägga universum  kanske blir det som i framtiden ger oss förståelse för fenomenet. 

Bild vikipedia en illustration av en FBOT.

En stor stjärna försvann plötsligt

 

översättning från vikipedia: N6946-BH1 är en superjättestjärna som plötsligt försvann  i galaxen NGC 6946 på norra sidan av stjärnbilden Cygnus (Svanen). Stjärnan är antingen en röd jättestjärna eller en gul jättestjärna osäkert vilket och hade 25 gånger större massa än vår sol och befann sig 20 miljoner ljusår från jorden. I mars till maj 2009 ökade dess ljusstyrka till minst en miljon solluminositeter, 2015 hade den försvunnit helt från optisk vy. I nära infrarött ljus är ett objekt fortfarande synligt, men det bleknar bort med en ljusstyrka som är proportionell mot t-4/3. Ljuset var otillräcklig för att vara en supernova och benämns  som  en misslyckad supernova. slut vikipedia.

N6946-BH1. BH1 i beteckningen betyder att astronomer tror att stjärnan kollapsade för att bli ett svart hål snarare än som en supernova. Men det är gissningar. Allt vi har vetat säkert är att den ljusnade under en tid och sedan blev för svagt lysande för teleskop att observera. Men det har nu förändrats tack vare James Webb Space Telescope (JWST).

I den nya studien analyseras data som samlats in av JWST: s NIRCam- och MIRI-instrument. Resultatet  visar en ljus infraröd källa som verkar vara ett kvarvarande stoftskal som omger positionen för den ursprungliga stjärnan. Detta skulle vara förenligt med material som kastades ut från stjärnan när den snabbt ökade i ljusstyrka. Det kan också vara ett infrarött sken från material som tränger in i ett svart hål men det verkar mindre troligt.

Överraskande hittade studieteamet inte ett kvarvarande objekt utan tre. Detta gör den misslyckade supernovateorin än mindre sannolik. Tidigare observationer av N6946-BH1 var en blandning av dessa tre källor (så det sågs enbart en ljuspunkt) eftersom upplösningen inte var tillräckligt hög för att skilja dem åt. Så en mer trolig teori är att ljusökningen 2009 orsakades av en stark fusion. Det som verkade vara en ljusstark massiv stjärna var istället ett stjärnsystem som ljusnade när två stjärnor slogs samman och sedan bleknade.

Medan data lutar mot fusionsmodellen kan man dock inte utesluta den misslyckade supernovateorin. Det gör vår förståelse av supernovor och svarta hål med stjärnmassa mer komplicerad. Vi vet från sammanslagningar av svarta hål observerade av LIGO och andra gravitationsvågobservatorier att svarta hål bestående av stjärnmassa existerar och är relativt vanliga. Vissa massiva stjärnor blir i slutstadiet  ett svart hål. Men om de blir supernovor först är ifrågasatt. Vanliga supernovor kan ha tillräckligt med kvarvarande massa för att bli ett svart hål, men det är svårt att föreställa sig hur de största svarta hålen kan ha bildats efter att först ha varit supernovor.

Studien som kommer från Cornell university av följande skribenter. Emma R. Beasor, Griffin Hosseinzadeh, Nathan Smith, Ben Davies, Jacob E. Jencson, Jeniveve Pearson, David J. Sand har publicerats på arXiv. https://arxiv.org/abs/2309.16121

Bild vikipedia som visar ett par bilder i synligt ljus och nära infrarött ljus från NASA:s rymdteleskop Hubble som visar N6946-BH1 före och efter att det försvann utom synhåll genom att implodera och bilda ett svart hål