Kanske är exoplaneterna mer lika Jorden än vad man hittills ansett.

Nya rön visar att de flesta exoplaneter som hittats därute kan ha felbedömts. Vi kommer ihåg att de flesta anses något eller mycket större än Jorden. Men kanske är vissa av dem mycket lika i storlek som Jorden.

Vad har då missbedömts och inte tänkts på? Jo atmosfär och tjocka moln. Moln vilka gett sken av en större planet än vad denna är.

Senast har Kepler exempelvis funnit fem nya exoplaneter av en slump. Men även dessa ses som jättar i storlek. Men är de detta?

Tas hänsyn till ovanstående blir en exoplanets yta mindre. Om det redan gjorts i fallet med Keplers upptäckt vet jag inte.

Här medföljer en artikel vilken visar hur fel det kan bli och har blivit med några exempel. Förhoppningsvis kommer hänsyn till ovanstående at tas i fortsättningen för bättre förståelse av vårt universum och dess planeter runt främmande solar.

Månen har en konkurrent. Jordens andra måne upptäckt.

Vår måne känner alla till och vi har aldrig som jordinnevånare trott på en extra måne. Nu ska vi veta att det finns ingen fastställd gräns i storlek när en himlakropp ska kallas måne eller satellit.

I detta fall anses det att denna asteroid ska kallas kvasi-satellit kan ses som ytterligare en måne till Jorden.  Den har inte alltid snurrat runt Jorden och solen utan har troligen fångats in för några år eller århundraden sedan. Banan går i en bana vilken innefattar både  Jorden och solen under det vi kan kalla kvasi-satellitens månår.

Storleken på kvasi-satelliten är enbart 30-40 meter vilket ska jämföras med vår Månes omkrets av 10940 km.

Den nu upptäckta kvasi-satelliten kallas 2016 HO3. Enligt beräkningar blir den inte en följeslagare till Jorden i all framtid utan kommer att lämna oss och störta in i solen eller hemska tanke och mer otroligt  ner på Jorden inom några hundratal år.  

Städpatruller på väg till rymden.

Det finns en del olyckor i rymden. Satelliter vilka krockat och förstörts. Mycket kretsar däruppe. Mycket skrot från uttjänta satelliter av mänskligt ursprung till fara för de satelliter vilka håller oss med media och information.

Rymdskrot vilket bör avlägsnas och inte förökas över tid. Nu ska ett nytt projekt konstrueras kallat The Technology for Self-Removalof Spacecraft. Det är ett Europeiskt rymdprojekt där EU ska finansiera en del.

Meningen är att några rymdfarkoster ska fjärrstyras till projekt däruppe vilka kan bli en fara vid både nedslag på Jorden och kollisioner med känsliga satelliter däruppe.

Skrotet ska på skilda vis tvingas ändra sin bana.  Bogseras till en lägre fart för att sedan utplånas vid inträde i Jordens atmosfär. Tvingas till ny bana  från Jordens känsliga satelliter eller sprängas där de finns just nu.

Det blir olika lösningar på varje skrotdel vilken kan bli en fara.

Renhållningsfarkosterna ska vara i farten 2018. Det är i första hand gammalt skräp som är faran. Medan de nya farkoster som i framtiden ska sändas upp ska bli  noggrannare  placerade både för sina uppdrag, materialmässigt och möjliga för utplåning när de tjänat ut.  

Maskhål ska kunna göra tidsresor möjliga i teorin. Men vem vill bli en tunn mask för att göra denna resa?

Maskhål i svarta hål där materia kan färdas eller dras in för att komma ut på en annan plats i ett annat svart hål då kallat vitt hål ska kunna existera eller konstrueras i teorin.

Sciencefictionlitteraturen är full av liknande historier om tidsresor i maskhål.

Observera att dessa hål måste skapas de finns inte naturligt.

Är det då möjligt för en människa eller något annat att dras in i ett sådant hål för en resa framåt eller bakåt i tid och rum och även att kontrollera vart denna hamnar när den kommer ur hålet? Om den nu gör detta. Inget vet.

Troligen kommer ingen att vilja färdas genom dessa hål om de nu går att konstruera enligt teorins beräkningar.

Detta då det måste vara maskhål vilket innebär hål av en mycket liten diameter. Dras en människa in blir denna  otroligt tunn och lång, tunnare än den minsta tråd. Det blir en mycket tunn och uttänjd kropp nästan utan slut och ut från mottagarhålet kommer människan som en lång oändlig tråd och förblir sådan. Knappast vid liv.

Nej vad som kan sändas genom dessa eventuella maskhål blir mycket små ting om inte även dessa blir uttöjda och oigenkännliga vid framkomsten till en okänd plats i tid och rum. Vilken användning vi skulle ha av detta sändande till okänd plats och tid är noll.

 Vi skulle inte heller kunna få tillbaks det vi sände. Troligen fungerar det inte eller så är det inget naturen själv kan skapa då inget visat sig komma ur ingenting i vår verklighet. Såvida inte kvarkarna kan ses ha samband med maskhål då dessa kan vara på två platser samtidigt och är omöjliga att förutse var de är från ögonblick till ögonblick.

Big Bang exploderade även i ett ingenting från ingenting kanske kan man se detta även som ett slags maskhål vilket uppstod från något annat universum och skapade ett nytt.

Att återuppväcka celler till bakterier med en ålder av 3,5 miljarder år är knappast ofarligt.

Ovanstående håller vissa forskare på med idag. Deras mål är att undersöka om celler till en viss typ av bakterier förändrats över denna tidsrymd.

Resultatet verkar bli att det är mycket lite skillnad.

Säkert är resultatet relevant. Men den lilla skillnad som finns är enligt mig en fara då dessa  förändringar vilka om de kommer ut i atmosfären kan ge oväntade resultat i vår tid. De är okända för vår  tids liv och skydd  då de en gång försvann i en helt annan tid och ekologisk och botanisk miljö.

Det kan  ge negativa förändringar  för vår tids ekologi och bakterieflora. Troligast sker inte detta. Men det är inte riskfritt att väcka till liv. Liv eller celler vilka inte finns naturliga  i dagens värld.  Det måste även ha funnits en anledning till varför det förgångnas liv en gång försvann.  Tills slut överlevde kanske enbart det liv som var immunt mot en viss form av bakterier. Bakterier vilka senare fick förändra sina arvsanlag för att själva överleva.

Men vad händer om gammalt arvsanlag kommer ut i vårt tid. Skyddet mot detta är knappast kvar efter en så lång tidsrymd.

Triton den största av Neptunus 16 månar kunde lika väl ha bytt plats med Pluto som dvärgplanet.

Triton är den största av Neptunus  16 månar och den sjunde största i vårt solsystem.

Den har stora likheter med Pluto dvärgplaneten och ses därför som troligast infångad från Kuiperbältet. Bältet med större och mindre objekt där Pluto ingår som ett. Det skulle därför lika gärna kunnat vara Pluto som kretsat runt Neptunus och Triton haft Plutos plats. Se storlekar på de två.

Stora delar av månens sydpol täcks av kväveis. Även atmosfären är kväverik. Här finns isvulkaner och gejsar vilka kan spy ut flytande kväve uppåt åtta meter högt.

Självfallet är även Triton likt gårdagens Ariel intressant att undersöka närmare.

Ariel en av Uranus månar och en av de intressantaste i hela solsystemet

En av Uranus månar kallas Ariel. Denna måne har inte besökts från ovan sedan 1986.

Ariels yta är till 70% is och övrig yta består av silikater. Den är Uranus fjärde måne räknat i storlek av de 27 vilka hittills hittats runt planeten. Storleken är ca en tredjedel av vår månes.

Just på grund av sin isbelagdhet är den intressant att vidare utforska.  

Isplaneter har vätska och i denna kan eventuellt finnas intressanta upptäckter. 

Troligen är det koldioxidis som finns. I övrigt finns kratrar en del till hälften under is och kanjoner.