New Horizon farkosten som sände intressanta data från Pluto 2015 har väckts upp därute för sitt nya uppdrag. Ultima Thule väntar på besök.

New Horizon kommer väl de flesta ihåg som farkosten vilken 2015 besökte Pluto och därifrån sände sådan data att vi fick otroligt mycket mer förvånande information om Pluto än vi förväntat oss.

När väl besöket var avslutat stängdes New Horizon ner på sin fortsatta färd ut i Kuiperbältet där 70 000 asteroider och tranneptunska planeter finns (dvärgplaneter).

 Målet den skulle sändas mot bestämdes till 2014MU69 (smeknamn Ultima Thule) en dvärgplanet därute vilken nu ska ses närmre på. 

Ultima Thule upptäcktes 2014 och är likt övriga därute högintressant. Vi vet nästan inget mer om den än att den finns. Besöket ska ske 1 januari 2019. Därför väcks nu New Horizon till liv därute för att det ska gå att åter kontrollera dess funktioner när den närmar sig.

Ultima Thule är ca 10 mil som störst dimensionsmässigt med en långsmal kropp eventuellt är den tvådelad. Ingen vet säkert.

Säkert blir det en spännande händelse värd att följa den 1 januari 2019. Vart farkosten sedan tar vägen är inte känt.

Bild Storleksjämförelse Ultima Thule och kometen Churyumov-Gerasimenko (vilken Rosetta besökte 2014) . Bilden är en konstnärs koncept, som bygger på data vi idag vet om Ultima Thule.

Planet 9 behövs inte för att förklara fenomenen utanför Pluto

Bortom Neptunus finns Pluto med flera objekt av skilda slag (de större kallas dvärgplaneter ex Pluto) ca 70 000 objekt finns här.

Störningar i rörelser sedda från olika observationer har länge nu misstänkt att det därute finns en gäckande svårfångad planet kallad planet 9.

Planet 9 antas vara orsak till de konstiga banorna av vissa objekt i solsystemets utkant. Den antas behöva finnas för att förklara dessa och antas finnas i riktning mot Valfiskens stjärnbild. Sökandet efter den har dock inte gett något resultat.

Nu har ny forskning gett till resultat att vissa anser att det inte behövs en planet 9 för att förklara de rörelser man inte förstår källan från.

Istället anser dessa att det beror på ett antal transneptunska objekts (asteroider o dvärgplaneter) sammanlagda påverkan som får de mystiska datainsamlingarnas mysterier att förstås.

Vad som är sant eller inte vet man inte men om det kan förklaras med den nya teorin är jag beredd att ta till mig den då den låter rimlig. Man ska försöka lösa problem med det man vet, inte söka det okända som man likväl inte klarar av att finna och troligen inte finns där.

Bilden är på en del av de dvärgplaneter som finns bortom Neptunus i Kuiperbältet.

GW170817 är en spännande och viktig händelses namn på en länge sökt händelse därute i universum.

GW170817 var en gravitationsvåg som observerades av LIGO/Virgo i Italien en interferometri- antenn som söker efter gravitationsvågor och varifrån den 17 augusti 2017 man upptäckte en gravitationsvåg vid en kollision mellan två neutronstjärnor.  En våghändelse vilken numera kallas GW170817.

 Det var första tillfället en gravitationsvåg observerades samtidigt med en elektromagnetisk signal vilket innebar ett genombrott. Händelsen skedde i galaxen NGC 4993 vilken finns cirka 130 miljoner ljusår från oss.

Gravitationsvågen varade i ungefär 100 sekunder och omfattade 3000 cykler. Gravitationsvågens frekvens ökade under observationen till några hundra hertz. Händelsen observerades även av både av Fermi Gamma-ray Space Telescope  och INTEGRAL-observatoriet. 

Signalen var relativt svag vilket förklaras av att den inte hade riktningen direkt mot jorden utan observeras i en vinkel av ungefär 30 grader.

Händelsen kopplas som sagt till en kollision mellan två neutronstjärnor vars massor var mellan 0,86 och 2,26 gånger solens massa.

 Det är inte känt vilket sorts objekt som blev resultatet av sammanslagningen.

De tänkbara resultaten enligt nuvarande kunskaper  är antingen: en neutronstjärna tyngre än någon tidigare känd neutronstjärna eller ett svart hål lättare än något tidigare känt svart hål. 

Men teorin just nu är att det troligast bildades ett svart hål.

Bild galaxen NGC 4993 tagit av Hubbleteleskopet 6 dagar efter det att observation av GRB170817 inträffade. Bildkällor: NASA och ESA

Skulle det bevisas att mörk materia har en svag elektrisk laddning kan äntligen jakten på dess existens och användningsområde börja på allvar.

Fysiker från Harvard University utforskar möjligheten av att mörk materia, eller en liten del av det kan ha en elektrisk laddning. Om så, kanske det om mättekniken förbättras bli nya möjligheter att finnas denna gäckande mörka materia och förstå den. Idag vet forskare mycket litet om den. De vet att den bör finnas men mycket mer vet man inte.

Om mörk materia har en elektrisk laddning skulle denna kunna interagera med vanlig materia genom elektromagnetism så forskare skulle kunna finna detta hittills svårfångna material som utgör ca 25 procent av universum.

Det skulle då kunna ge fler infallsvinklar på hur universum en gång bildades. De flesta forskarna tror att när den första generationen av stjärnor lyste utsände de ultravioletta strålar som drog till sig elektroner från väteatomerna.

Detta tillät vätet att absorbera små mängder av den kosmiska bakgrundsstrålningen vilket är den kvarvarande strålningen från Big Bang. Bakgrundsstrålningen.

Dock upptäcktes att vätet var mycket svalare än väntat det är en gåta forskarna numera tror kan lösas av teorin om mörk materia.  Partiklar av mörk materia kan efter dess bildande efter Big Bang då ha fått precis nog av en elektrisk laddning att interagera med vanlig materia.

En elektrisk laddning i storleksordningen av en miljondels av laddningen  i elektron. Detta bör vara tillräckligt för att kyla vanliga väteatomer likställt med  is som kyler en lemonad förklarar Muñoz en av forskarna på Harward university vilken jobbar utefter ovanstående teori.

Vid denna kylning skulle väteatomerna behöva röra sig mycket långsamt för att kunna dra till sig laddade partiklar av mörk materia. Men allt är teorier och om de stämmer är intresset riktat till att först och främst mäta effekten av detta för att den vägen en gång för alla bevisa att mörk materia existerar.

Mindre asteroider vilka brinner upp i atmosfären likt 2018 LA gjorde den 2 juni i Botswana kan i framtiden bli värdefulla.

Den 2 juni tidig morgon upptäcktes av NASA-finansierade Catalina Sky Survey beläget nära Tucson i USA vilket drivs av University of Arizona och NASA i jakten på jordnära asteroider en asteroid i Jordens närområde. Den fick beteckningen 2018 LA.

 Men de lyckades inte få fram tillräckliga uppföljningsdata för att göra exakta förutsägelser för tid och plats där nedslaget skulle ske. Dock var asteroiden så liten ca 2 meter rätt över att den skulle sprängas i bitar vid inslaget i atmosfären.

Möjliga nedslagningsplatser och bana antogs vara  från södra Afrika, över Indiska oceanen och nya Guinea. Rapporter kom åtta timmar senare om ett ljust eldklot över Botswana i Afrika tidig lördag kväll som stämmer med riktningen för den förutspådda banan för asteroiden.

Asteroiden gick in i jordens atmosfär med hastigheten av 17 kilometer per sekund och exploderade som beräknat som ett eldklot i atmosfären. Händelsen bevittnades av ett flertal observatörer och fångades även på video.

Se denna händelse här.

Det är asteroider av detta slag vilka kan vara intressanta vid framtida gruvbrytning i rymden. Om en asteroid av denna storlek har brytbar och lönande malm kan den infångas därute innan den hamnar i Jordens atmosfär eller fortsätter svepa runt därute. Därefter kan den bogseras säkert ner till Jorden  där  kan malmen användas och anrikas.

Bilden visar ett foto på asteroiden från CatalinaSky Survey taget 8 timmar före nedslaget.

Sverige ska delta i jakten på malm på asteroider i framtiden

Asteroider i närheten av Jorden kan innehålla stora metallfyndigheter.

Jakten på dem ska startas i framtiden med så kallade kubsatelliter  där bland annat Nanosat Lab i Kiruna deltar. Ett projekt där hundratals av dessa mindre objekt (kubsatelliter) sänds ut för at kartlägga närområdet, området mellan Mars och Jorden. Ett område där avståndet inte sätter mer eller mindre stopp för brytning. Skulle vi vilja använde asteroidbältet mellan Jupiter och Mars blev avståndet lite väl stort.

Det var inte länge sedan man trodde att området mellan jorden och Mars inte innehöll några större mängder av asteroider. I dag beräknar man att det finns hundratals miljoner av dem, i storlek från någon centimeter till flera kilometer i diameter. Hittills har cirka 18 000 av dem upptäckts.

Värdefulla grundämnen är vad man intresserar sig för exempelvis platinametaller vilket är en viktig komponent i bland annat bränsleceller. I framtiden bli det troligen lönsamt att starta utvinningar av metaller på asteroiderna. 

Dessa går i omloppsbana runt solen och avståndet förändras mellan oss och dem kontinuerligt. Det var inte länge sedan en passerade cirka 150 000 kilometer från jorden. Ett avstånd vilket är närmre oss än avståndet till månen.

I framtiden kan ses möjligheten att skicka upp hela flottor av små kubsatelliter och låta dem kartlägga rymden i jakt på asteroider lämpliga att bedriva gruvbrytning på genom att undersöka dem med hjälp av radar eller optiska instrument.

Bilden är på Ncube-2, en norsk kubsatellit (10 cm kub)

Överraskningen blev stor när man förstod att det finns sanddyner på Pluto

Förutom jorden har Mars, Venus, Saturnus måne Titan och kometen 67 P / Churyumov-Gerasimenko sanddyner. Alla dessa har även en atmosfär vilkens vindar konstruerar dynerna.

Vi visste att varje kropp i solsystemet med en atmosfär och en fast stenig yta kan  ha sanddyner men att det kunde finnas på Pluto med dess svaga atmosfärtryck blev en överraskning sade Matt Telfer, universitetslektor i naturgeografi vid universitetet i Plymouth.

Det visar sig att trots att det finns så lite atmosfär, och yttemperaturen är runt -230 Celsius har dessa dyner konstruerats de senaste  500 000 åren  på Pluto.

För att bilda liknande sanddyner på Jorden med sand krävs starka vindar. Men på Pluto med dess extremt låga lufttryck har vindar med 100 gånger mindre vindhastighet än de som behövs för sandbilning på Jorden fått dyner att växa till över tid på Pluto.

Att sedimenttransport kan ske med så svaga vindar på Pluto orsakas av  solstrålning och temperatur  i granulatet av metanis vilket är dyninnehållet på Pluto (inte sand av det slag som finns på Jorden).

Detta bidrar till möjligheten för dyner fastän Plutos tunna atmosfär har en yta som pressar 100.000 gånger lägre Pluto än Jordens på Jorden. Fastän det är så kan små frusna korn av solid materia bli luftburna och efterhand bilda dyner.

För mer kunskap om vad gasen metan är och hur den uppstår läs om det här.

Bilden visar dvärgplaneten Pluto och en jämförelsevis lika stor måne. Triton  vilken är Neptunus största måne vilken kan ha infångats av Neptunus (vilket skulle klassificerat Triton till en dvärgplanet om den fortfarande varit kvar där) en gång från sin bana i Kuiperbältet där Pluto fortfarande finns.