För första gången har ett dubbelplanetsystem fotograferats.

Nu har för första gången astronomer lyckats fotografera ett dubbelplanetsystem som kretsar kring en stjärna.

Det var med hjälp av Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope (VLT) i Chile som två jätteplaneter som cirklar runt en ung sol cirka 300 ljusår från jorden i riktning mot stjärnbilden det lyckades.

Bilden togs av SPHERE-instrumentet på ESO:s Very Large Telescope och visar stjärnan TYC 8998-760-1 tillsammans med två stora exoplaneter. Detta är första gången astronomer direkt har observerat mer än en planet som kretsar kring en stjärna som liknar solen och fått bildbevis.

"Även om astronomer indirekt har upptäckt tusentals planeter i vår galax, har bara en liten del av dessa exoplaneter avbildats direkt", säger Matthew Kenworthy, docent vid Leiden University i ett uttalande.

Bohn, Kenworthy och dennes kollegor studerade den 17 miljoner år gamla solen 2020 med VLT:s spektropolarimetriska exoplanetforskningsinstrument med hög kontrast och SPHERE med låg kontrast. I SPHERE används en anordning som kallas koronagraf för att blockera en stjärnas bländande ljus, så att astronomer lättare kan se och studera planeter i omloppsbana som annars skulle gå förlorade i bländningen av stark kontrast.

Jag (min anm.) anser att dessa två stora planeter med all säkerhet är gasplaneter. Inget i rapporten säger detta men det är mitt grundantagande.

Bild från vikipedia på YC 8998-760-1, tillsammans med de två exoplaneter, TYC 8998-760-1b och TYC 8998-760-1c.

Exoplaneterna som kallas Mini-neptunus kan vara vattenvärldar.

Många exoplaneter blir kända som "super-jordar". Detta då de har en radie 1,3 gånger jordens och kallas även "mini-Neptunus". Detta då de har lägre densitet än jorden och anses av de flesta astronomer vara gasplaneter vars atmosfär (gas) till stor del består av väte och helium.

Nu har emellertid forskare vid Laboratoire d'Astrophysique de Marseille (CNRS/Aix-Marseille Université/Cnes) utarbetat en ny teori nämligen att den låga tätheten av mini-Neptuner även kan bero på närvaron av ett stort djupt vattenlager där en intensiv växthuseffekt får en stark värme att utvecklas orsakad av bestrålningen från deras värdstjärna (sol). 

Dessa vanliga exoplaneter så kallade mini-Neptunus finns oftast mycket nära sin sol på ungefär samma avstånd från sin sol som Venus, Merkurius i vårt solsystem och och än närmre än Merkurius vår sol i vårt solsystem.

Dessa hypoteser om vattenvärldar som nu lagts fram av franska forskare ska fortsättas arbetas med för att få kunskap om ifall de kan vara rätt.

För min del (min anm.) är jag tveksam jag tror på den gamla beprövade teorin om att dessa mini-Neptunus är gasplaneter.

Bild från vikipedia på Neptunus i vårt solsystem vilken inte är en vattenvärld fast den är blå utan en gasplanet. Bilden tagen av Vouyager 2. Bild 2 K2-288Bb är en potentiell mini-Neptunus även den från vikipedia.

800 miljoner år bak i tiden kom ett stort asteroidregn över oss.

En asteroidsvärm antas ha drabbat månen och jorden för ca 800 miljoner år sedan och  ha utlöst en istid på jorden enligt en ny studie från Japan.

För att lära sig mer om gamla effekter på jorden undersökte forskarna månens kratrar. Kratrar som bevarats väl i vakuum på månens yta.

De undersökte 59 månkratrar var och en av minst 20 km bred eller större med hjälp av den japanska rymdsonden Kaguya (SELENE). 

Forskarna analyserade tecken på från när dessa kratrar bildats genom att undersöka ringarna av sten utkastade från de effekter som uppstod vid kratrarnas bildande. Små meteoroider regnar ner på månen även i dag och lämnar efter sig  kratrar i de stora kratrarna vilka är 100 till 1000 meter i diameter. Genom att räkna antalet små kratrar i de stora kratrarna kunde det uppskattas när de stora kratrarna bildats.

Forskarna fann att åtta av de stora kratrarna bildats samtidigt och bland dem Copernicuskratern som är 93 km i diameter. Den krater från vilken Apollo 12:s astronauter samlade in stenprover i november 1969.

Med hjälp av radioisotopdatering av utkastat material från Copernicuskratern och glasartade pärlor som bildats från meteoritnedslag som samlats in från ett antal andra av de landningsplatser Apolloskeppen landade på kunde forskarna uppskatta att dessa kratrar kommit till genom en meteoritsvärm för ca 800 miljoner år sedan och att detta kunde ha utlöst en istid på jorden den gången.

Intressant men även skrämmande (min anm.) inget säger att inte denna svärm åter kan komma över oss i en okänd framtid.

Bild från vikipedia på det meteoritregn kallat perseiderna vi kan vänta i augusti varje år. I år mellan 17-26 augusti. Men denna svärm är av mindre stenbumlingar och ofarlig för oss. Men ett vackert skådespel på nattskyn.

Aktiva vulkaner på Venus

I en ny studie har identifierats 37 aktiva vulkaniska strukturer på Venus. Studien ger några av de bästa bevisen på att Venus fortfarande är en geologiskt aktiv planet. En forskningsrapport om arbetet som genomfördes av forskare vid University of Maryland och Institute of Geophysics vid ETH Zürich, Schweiz, publicerades i tidskriften Nature Geoscience den 20 juli 2020 och här beskriver forskare att Venus har en yngre yta än planeter som Mars och Merkurius. De senare har en stelnad och kall sådan.

Bevis på en varm interiör och geologisk aktivitet på planetens yta visas i form av ringliknande strukturer som kallas koronastrukturer och som bildas när plymer av varmt material djupt inne i planeten stiger genom manteln och ut i venus yta. Detta skeende liknar hur början till de vulkaniska Hawaiiöarna kom till på jorden.

Tänk om Venus som är av samma storlek som jorden legat lite närmre jorden och haft samma utveckling som jorden vad skulle då för livsformer funnits där? Hade

det varit en tvillingplanet till oss då?

Bild på Venus molnrika atmosfär från vikipedia där det enligt texten ska visa Venus i dess riktiga färgåtergivning.

Fakta om den nu passerade kometen Neowise.

NEOWISE har säkert många lyckats se nu under juli då den utan teleskop kunnat ses på natthimlen. Tyvärr hör jag inte till dem då det varit moln och eller dis varje natt här och mycket träd som skymmer skyn plus hus och gatljus.

Kometens officiella namn är C/2020 F3, Comet.  NEOWISE  har den fått som namn då den upptäcktes den 27 mars 2020, av NEOWISE  mission, Forskningsprojektet vars uppgift är att söka av skyn efter asteroider och kometer. Kometer kretsar runt solen och när de glider närmare solen värms de flesta kometer upp och det är då man kan se en svans. I NEOWISE fall två stycken. En av damm, is  och gas och en "jon svans"  av elektriskt laddade gasmolekyler, eller joner i detta fall av natrium.

Cirka 13 miljoner olympiska simbassänger rymmer denna komet (en sådan bassäng rymmer 250 000 liter) av vatten," säger Emily Kramer  vetenskapskvinna och team co-utredare hos NASA: s NEOWISE vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory under en presskonferens 15 juli 2020.

 NEOWISE rör sig i en hastighet av 231000 km / h. Dess diameter är ca 5 km och porös. Om ca 6800 år kommer den åter att runda solen och bli synlig från jorden. Vem eller vilka varelser som då kan se den från jorden kan vi bara filosofera över. Det är inte en interstellär komet utan den hör till vårt solsystem.

Bild från vikipedia på C/2020 F3 (NEOWISE) fotograferad från Frankrike den 13 juli 2020

Ingen teori håller om hur det första svarta hålet har uppkommit

10 miljoner ljusår från jorden finns en suddig galax som heter Mirach's Ghost (NGC 404) vilken kanske kan hjälpa till att lösa ett av universums mysterier. Mysteriet om hur de svarta hålen i universum kom till. Men denna spöklika galax har också fördjupat mysteriet om var och hur detta skedde.

Ett svart hål är en singularitet innebärande en region i rumtiden där materia har blivit för tät för att upprätthålla sig själv och kollapsat i en formlös punkt. De flesta svarta hål har vuxit betydligt sedan sin början genom att dra till sig gasmoln och damm som kommit nära dem, säger Timothy Davis, en astrofysiker vid Cardiff University i Wales. "Detta har gjort dem större och tätare efterhand och gör det svårt att avgöra massans startskeende."

Om man utgår från att svarta hål från början vara små säger Davis "Har de inte haft chansen att konsumera så stora mängder material i sitt förflutna att de nått nuvarande storlek och massa i dag,"  Detta kan vi (min anm.) tolka som att de var stora redan från början (efter BigBang). Men det är inget större mysterium (anser jag) än om de varit små. Mysteriet är först och främst varför de finns.

Ingen av de teorier som finns om dess ursprung visar sig vara möjlig med den kunskap och förförståelse vi har i dag enligt en del forskare.  Det är även svårt att ge en förklaring till hur en början som litet svart hål har bildats. Det är lättare att visa att små svarta hål inte kan bildas.

Ursprunget till svarta hål är därför ett mysterium. Observationer har visat att mycket stora svarta hål fanns i sin nuvarande form mycket snart efter Big Bang. Något som får teorin om hur de växt att visa sig som mystisk.

"Vi känner till två huvudsakliga sätt att svarta hål kan bildas men inget av dessa kan konstruera svarta hål av stor storlek nästan direkt efter BigBang. Istället måste de ha varit små från början och vuxit till dessa enorma storlekar som idag finns därute. Men hur små svarta hål blivit till är även det en gåta. Stora svarta hål är svårt att förklara eftersom det finns en gräns för hur mycket ett svart hål kan svälja under den tid som finns sedan universum skapades," säger Davis och tillägger. – Vårt arbete förstärker det här problemet. Vi har visat att oavsett mekanism bör de ha en massa mindre än 500000 gånger massan av vår sol när de föds."

Det finns dock ingen teori som visar hur dessa små hål kunnat växa till sig så snabbt eller varför dessa små svarta hål bildats. enligt forskarna. 

Ursprunget till svarta hål är ett mysterium.  Observationer har dock visat att mycket stora svarta hål fanns i sin nuvarande form mycket snart efter Big Bang men varför de fanns kan inte förklaras.

Fysiker är fortfarande inte säkra på var de svarta hålen kom ifrån. Varför de finns och om de är  tecken på något vi ännu inte förstår av universum eller dess start. Kanske svarta hål är en förutsättning för att universum ska finnas med stjärnor, gasmoln och planeter är. I annat fall skulle universum varit ett mörkt vacuum.

Bild från vikipedia på NGC 404 by Hubble Space Telescope

Ett svart hål fluktuerade i ljusstyrka. Vad hände där?

Vad man i dag anser ät att alla galaxer i universum har ett svart hål i centrum eventuellt med undantag av mindre stjärnhopar. Men var gränsen går för svart hål eller ej är okänt.

Det finns en galax därute, 1ES 1927 +654 som befinner sig 275 ljusår bort. Även denna galax har ett svart hål i sitt centrum. Detta svarta hål har en storlek  av miljontals eller miljarder gånger större än vår sol (osäkert vilket). Hålet växer genom att konsumera gas som finns i dess accretion disk (skivan av gas och damm runt hålet se bild ovan).

Svarta hål i sig avger inte eller reflekterar ljus därför kan de inte ses direkt om det inte finns en accretiondisk omkring dem. Det är materialet i denna disk som dras in i det svarta hålet. All form av materia som kommit nära hålet över tid och fortfarande är på väg mot disken (skivan) försvinner efterhand in i det.

Ett ständigt inflöde av gas mm dras in mot det svarta hålet i galax 1ES 1927 +654. Det var inte länge sedan det härifrån sågs ett bleknade av ljuset med en faktor på 10000 i ca 40 dagar. Nästan omedelbart efter denna tid började ljusets styrka öka igen och cirka 100 dagar senare hade det blivit nästan 20 gånger ljusare än före nedtoningen. Något hade stängt ner ljuset och  strålningen för att sedan öka det 20 gånger starkare innan nedtoningen skedde.

 I en ny studie publicerad i Astrophysical Journal Letters lägger forskare fram hypotesen att en skenande stjärna kan ha kommit för nära det svarta hålet och slitits sönder. Om så varit fallet har snabbrörligt material från stjärnan kraschat genom en del av disken och gasen spritts vida omkring vilket kan förklara nedtoningen. När sedan stjärnan kollapsat i sina delar kan ljuset eller skenet ha blivit betydligt starkare än innan händelsen då mycket mer energi nu blivit följden i disken.

Händelseförloppet fick astronomen Ricci och hans kollegor att begärde uppföljning av övervakning av det svarta hålet från NASA: s  NICER ett röntgenteleskop ombord på den internationella rymdstationen ISS. Totalt observerade NICER systemet 265 gånger under 15 månader. Ytterligare röntgenövervakning erhölls med NASA: s Neil Gehrels Swift Observatory - som också observerade systemet i ultraviolett ljus - liksom NASA: s Nuclear Spectroscopic Telescope Array (NuSTAR) och ESA (Europeiska rymdorganisationen) XMM-Newton observatorium där även NASA är en part.

Ovan nämnda förklaring behöver inte vara enda förklaringen till händelsen astronomerna noterar att det kan finnas andra förklaringar. Ett anmärkningsvärt inslag i observationerna var att den totala nedgången i ljusstyrka inte var en långsam övergång.

 Från den ena dagen till den andra skedde stor förändring i röntgenfältet enligt observationen från NICER. På bara åtta timmar förändrades ljusstyrkan med en faktor på 100.

Tidigare observationen har visat på liknande scener i andra galaxer men då under en mycket längre tidsperiod av nedtoning. Så snabb nedtoning som här har aldrig tidigare uppmärksammats.

För min del (min anm.) ser jag stjärnteorin som troligast då händelseförloppet var snabbt. Men varför inte denna närmande stjärna då upptäckts tidigare är en gåta. Det kan dock berott på att inget teleskop haft systemet under uppsikt under en tid. En annan lösning kan vara ett stort förorenat gasmoln som kommit i vägen men som sedan dragits ner i disken eller farit vidare i periferin.

Bild från vikipedia på accretiondisken runt det svarta hålet i mitten i centrum av den elliptiska galaxen Messier 87. Från systemet ovan finns ingen bra bild på en disk och bilden ovan visar klart vad som menas med en accretiondisk.