Gåtan Betelgeuses mystiska ljusstyrkeminskning är löst.

 

Stjärnan Betelgeuse är en superjätte som kan ses i stjärnbilden Orion. Det är den 10:e starkast lysande stjärnan sett från oss även fast dess sken varierar något över tid då dess ljusstyrka varierar.

Det var då Betelgeuse tappade i ljusstyrka i slutet av 2019 och början av 2020 astronomer upptäckte fenomenet med ljusstyrkeförändring. Förändring så stark att det kunde ses direkt utan teleskop från jorden. Det var ett mysterium då. Men verkar ha lösts nu.

Ett forskarlag har publicerat nya bilder av stjärnans yta, tagna med Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope (ESO:s VLT) som tydligt visar hur dess ljusstyrka förändras över tid. Resultaten visar efter analys att Betelgeuse delvis skymdes av ett stoftmoln vilket förklarar stjärnans dramatiska försvagning.

 

Det var när Betelgeuse fick allt svagare ljusstyrka i slutet av 2019 Miguel Montargès och hans forskarkollegor riktade ESO:s VLTmot stjärnan. Jämfört med en bild av stjärnan tagen i januari 2019 visades en bild från december samma år att dess yta blivit betydligt svagare särskilt dess södra del.

Nu är mysteriet löst. Troligast är samma lösning svaret på andra stjärnors minskning av ljusstyrka av tillfällig art i tid (min anm.).

Betelgeuses position i Orion som det ser ut med blotta ögat. Bild från vikipedia.

Uranus intressanta måne Miranda

 

Miranda är den minsta och även den innersta av Uranus fem största månar. Dess diameter är ungefär en sjundedel av vår månes och dess avstånd är cirka 129850 km från Uranus. Månen Miranda består huvudsakligen av is, silikater och organiskt material till största delen i form av metanföreningar. Dess densitet är ungefär 1,2 g/cm³, vilket inte är mycket mer än för vatten.

Ytan är uppdelad i regioner av stökig terräng vilken korsas av jättelika kanjoner (se bild ovan) vilket indikerar att Miranda varit (eller kanske fortfarande är) aktiv. 

 Några månar som har bekräftat underjordiska hav är Enceladus (vid Saturnus) och Europa (vid Jupiter) . Men de kanske inte de enda. Uranus större månar exempelvis Miranda, Ariel och Umbrien kan också ha underjordiska hav.

 Nu har en grupp forskare under ledning av Dr. Corey Cochrane vid NASA: s Jet Propulsion-laboratorium preliminärt  utformat ett arbetssätt i syfte att kunna förvekliga  förbiflygning av Uranus system av månar med en känslig magnetometer ombord vilken ska kunna  ge information om dessa större månar hyser underjordiska hav. Detta arbete är ytterligare ett steg för att öka och söka vad vi anser vara eventuella  miljöer där liv kan finnas.

Jag hoppas undersökningar av månarna däruppe som är betydligt intressantare än vår måne snart kommer igång (min anm.). Vår måne är en stenmåne. Flera månar runt Jupiter, Saturnus, Neptunus och Uranus  har hav av vätska i flera fall av vatten.

Bild från vikipedia närbild av Verona Rupes, en 10 km hög klippa på Miranda.

Neptunus och Jupiters månar får vänta på besök.

 

Det har nu gått 30 år sedan NASA senast besökte Venus då med Magellan orbiter 1990. Nu har två nya uppdrag valts ut för att utforska den heta ogästvänliga atmosfären och dess vulkaniska landskap. Se mitt inlägg från den 12 juni.

 

Processen går tillbaka till februari 2020, Det var då NASA meddelade att fyra planerade uppdrag skulle genomgå en nio månader lång process för att utreda uppdragens genomförbarhet och ekonomi. De var alla en del i  Discovery-programmet. Programmet som startades av NASA 1992  i syfte att samla forskare och ingenjörer för att planera framtida, spännande och banbrytande uppdrag i solsystemet. De två vinnande blev nu Venusuppdragen, Davinci och Veritas vilka nu har tilldelats 500 miljoner dollar och kommer att lanseras någon gång mellan 2028 och 2030.

Konkurrensen var hård från de två förlorande uppdragen som skulle ha gått till Io respektive Triton, Jupiters och Neptunus månar.

Jupiters måne Io är en märklig måne. Troligen är den ganska ung. Här finns få nedslagskratrar men flera hundra vulkaner vilka många än i dag anses aktiva och spy ut lava av smält silikatsten. Hit kommer vi inte under överskådlig tid.

Neptunus är hem för den sjunde största månen i vårt solsystem Triton vilken också skulle besökts. Denna måne har en bana motsatt (motsols) runt Neptunus än övriga månar där (Neptunus har 14 månar). Triton tros den ha kommit från Kuiperbältet en gång.  Här finns  isvulkaner. Materialet som sprutas upp ur vulkanerna är troligen flytande kvävehaltigt stoft och metanföreningar. Hit kommer vi inte under överskådlig tid.

Men det finns även betydligt intressantare månar däruppe som jag hoppas ska få besök i närtid. En av dem är Jupiters fjärde måne Europa där man antar att det finns hav av vatten under den isiga ytan (min anm.). Jag anser vi i första hand ska undersöka platser där det kan finnas liv inte i första hand att besöka platser där vi önskar förstå geologi och hur solsystemet kom till. Venus är intressant men skulle inte varit mitt förstaval. Misstänker att det är kostnader som avgjort målet.

Bild vikipedia här Triton Neptunus största måne fotograferad av Voyager 2 den 25 augusti 1989. En av de månar som nu får vänta på människan.

Den vita stjärnan HR 8799:s fyra planeter blir kaosplaneter i framtiden

 

HR 8799, eller V342 Pegasi, är en pulserande variabel vit stjärna. HR 8799-systemet finns 135 ljusår bort där solen är en 30-40 miljoner år gammal A-stjärna och fyra  massiva planeter var och en med en storlek mer än fem gånger Jupiters massa  alla kretsande mycket nära varandra. Systemet innehåller också två skräpskivor en innanför omloppsbanan på den innersta planeten och en utanför den yttersta planetens.

Ny forskning har visat att de fyra planeterna är låsta i en perfekt rytm där var och en slutför en dubbel omloppsbana om sin granne förutom sin tur runt stjärnan (solen): så för varje bana som är längst slutför, nästa närmaste två, nästa slutför fyra, medan den närmaste slutför  åtta.

Den gång stjärnans tid är ute kommer planeterna att börja flippa ut och bli ett mycket kaotiskt system där deras rörelser blir mycket osäkra. Även wn ändring av någon av dessa planeters position med enbart en centimeter kan dramatiskt förändra resultatet.

 

Medförfattare till studien professor Sasha Hinkley vid University of Exeter sa: "HR 8799-systemet har varit ikoniskt för exoplanet vetenskap sedan upptäckten för nästan 13 år sedan. Det är fascinerande att se in i framtiden för systemet och se det utvecklas från en harmonisk samling planeter till en kaotisk scen. "Fyra planeter låsta i en perfekt rytm runt en närliggande stjärna är avsedda att flippas runt i sitt solsystem när deras sol så småningom dör enligt en ny studie som kikar in i systemets framtid.

Astronomer har modellerat hur förändringen i gravitationskrafter i systemet som ett resultat av att stjärnan blir en vit dvärg kommer att få dess planeter att ryckas loss från sina banor och studsa av varandras gravitation, som bollar som studsar av stötar i ett flipperspel.

Kanske lite svårt att följa resonemanget ovan (min anm.). Men se bild ovan och det som är viktigt i inlägget är egentligen bara att förstå att det finns ett solsystem i harmoni som får en framtid i kaos. Man kan undra om någon av de fyra planeterna hyser liv i dag och hur detta blir vid kaosframträdandet.

Bild vikipedia den vita HR 8799 (i centrum) med planeterna HR 8799e (höger), HR 8799d (lågt till höger), HR 8799c (uppe till höger), HR 8799b (uppe till vänster), foto Keck-observatoriet.

Det finns en gigantisk stjärna som blinkar till oss från Vintergatans centrum.

 

Astronomer har nyligen upptäckt en gigantisk blinkande stjärna 25000 ljusår bort i riktning mot vintergatans centrum. Det var ett  internationellt team av astronomer vilka under ledning av Dr Leigh Smith från Cambridge's Institute of Astronomy, som arbetade tillsammans med forskare vid University of Edinburgh, University of Hertfordshire, University of Warsaw i Polen och Universidad Andres Bello i Chile var de första som observerade stjärnan.

Stjärnan har beteckningen VVV-WIT-08  och dess mysterium är att den minskar i ljusstyrka med en faktor 30 vilket får den att den att nästan bli osynlig. Att ljusstyrkan minskar tillfälligt är något som  många stjärnor gör eftersom de pulserar eller förmörkas av en annan stjärna i ett binärt system (alternativt ett gasmoln). Men det är exceptionellt sällsynt att en stjärna blir svagare i ljusstyrka under en period av flera månader och därefter lyser upp igen.

 Forskarna tror därför att VVV-WIT-08 kan tillhöra en ny klass av "blinkande jätte" i  binära stjärnsystem, där en jättestjärna ⎼ 100 gånger större än solen förmörkas  med några decenniers mellanrum av en från vår synvinkel  osynlig följeslagare. Följeslagaren kan vara en annan stjärna eller  planet vilken är omgiven av en ogenomskinlig gas- eller dammskiva vilket dp får effekten att den på sin färd runt stjärnan täcker denna tillfälligt under viss tid på sin varvning.

Studien om VVV-WIT-08 publiceras i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. Ett annat stjärnsystem av det här slaget har varit känt länge. Jättestjärnan Epsilon Aurigae vilken  nu upptäckts delvis förmörkas av ett enormt dammoln  vart 27:e år vilket resulterar i en 50 % dämpningseffekt av dess ljus som når oss. Ett andra exempel, TYC 2505-672-1 hittades för några år sedan och innehar det nuvarande rekordet för nedtoning av ljus i dess binära stjärnsystem med en omloppstid av ⎼ 69 år ⎼ ett rekord vilket VVV-WIT-08 för närvarande utmanar.

Det brittiska teamet har även hittat ytterligare två av dessa märkliga jättestjärnor utöver VVV-WIT-08, vilket än mer tyder på att man hittat en ny klass av "blinkande jätte" stjärnor vilka blir spännande för astronomer att undersöka vidare.

VVV-WIT-08 hittades av VISTA Variables i Via Lactea-undersökningen (VVV), ett projekt som använder det brittiskbyggda VISTA-teleskopet i Chile som drivs av European Southern Observatory där man observerat samma miljard stjärnor i nästan ett decennium för att söka efter exempel med varierande ljusstyrka i den infraröda delen av spektrumet. Det verkar  finnas omkring ett halvt dussin potentiella kända stjärnsystem av denna typ som innehåller jättestjärnor och stora ogenomskinliga skivor. "Det finns säkert fler att hitta, men utmaningen nu är att ta reda på vad de dolda följarna är och hur de kom att omges av skivor, trots att de kretsar så långt från jättestjärnan (sin sol)", säger Smith. " På så sätt kan vi lära oss något nytt om hur den här typen av system utvecklas."

Kan vara ett eller flera mycket täta damm- gasmoln som kretsar snabbt runt stjärnan och ger effekten (min anm.).Men det är antaganden.

Bild från https://www.youtube.com/watch?v=2hQN0IaGrP4 se gärna en kort film på fenomenet.

Astroiden Psyche är inte vad vi trott den vara.

 

16 Psyche är en asteroid i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars vilken anses som en metallisk asteroid och vara järnkärnan av en  planetbildning som misslyckades under solsystemets tidigaste dagar. Hur detta skulle kunna misslyckas är inte förklarat (min anm).

 Men ny forskning från University of Arizona tyder  på att asteroiden kanske inte är så metallrik eller tät som man trott och påstår en helt annan ursprungshistoria för Psyche. Den slutliga lösningen kan kanske  fås vid NASA:s planerade Psyche-uppdrag 2022 då en farkost sänds upp för att komma fram till asteroiden 2026.

 UArizona-studenten David Cantillo är huvudförfattare till en ny artikel publicerad i The Planetary Science Journal. Här han föreslår att 16 Psyche består av 82,5% metall, 7% lågjärnspyroxen och 10,5% kolhaltig chondrite som sannolikt har sitt ursprungs från nedslag av meteoriter.

Cantillo och hans medarbetare uppskattar att 16 Psyches täthet (densitet) - är cirka 35 %. Detta är stor skillnad mot idigare antagande att asteroiden var kompakt järn upp till 95 %.

Snarare än att vara en intakt kärna av en tidigt misslyckad planetbildning är Psyche en skräphög liknande en annan nu grundligt studerad asteroid - Bennu. 

 Det är från UArizona forskningsuppdragsteamet arbetar på uppdrag av NASA (OSIRIS-REx-uppdrag)  som det hämtades ett prov från Bennus yta som nu är på väg tillbaka till jorden för analys här.

"Psyke som en skräphög skulle vara mycket oväntat, men våra data fortsätter att visa uppskattningar med låg densitet trots dess höga metalliska innehåll", säger Cantillo. 16 Psyche har ungefär lika stor yta som Massachusetts och forskare uppskattar att den innehåller cirka 1 % av allt asteroidbältesmaterial i asteroidbältet. Den upptäcktes första gången av en italiensk astronom 1852 och var den 16:e asteroiden som någonsin upptäckts.

Själv anser jag deras slutsats är trolig då jag har svårt att förstå den tidigare förklaringen om asteroiden (min anm).

Bild från vikipedia på en konstnärs illustration på hur en farkost som landar på Psyche skulle se ytan.

En brun dvärgars atmosfär

 

Jupiter är den mest massiva planeten i vårt solsystem. Men liten jämfört med många av de jätteplaneter som finns runt andra stjärnor.

Dessa främmande världar, kallade super-Jupiters, väger upp till 13 gånger mer än Jupiter.  Astronomer har analyserat sammansättningen av några av dessa jätteplaneter. Men det har varit svårt att analysera deras atmosfärer eftersom dessa gasjättars sken går vilse i sina moderstjärnors sken.

 

Forskare har däremot lättare för att undersöka atmosfären hos bruna dvärgar så kallade misslyckade stjärnor. Objekt som är upp till 80 gånger Jupiters massa. Dessa har bildats ur ett kollapsande moln av gas likt stjärnor gjort, men saknat tillräcklig massa för att bli tillräckligt varma för att upprätthålla kärnfusion i sina kärnor och därmed bli stjärnor.

 

Istället delar bruna dvärgar ett släktskap med super-Jupiters. De är mellanformen av gasjätte och stjärna. Båda typerna av objekt har liknande temperaturer och är extremt massiva. De har också komplexa, varierade atmosfärer.

Den enda skillnaden, tror astronomer är deras ursprung. Super-Jupiters bildas runt stjärnor; bruna dvärgar bildas ofta isolerat enligt ovan.

Ett team av astronomer, ledda av Elena Manjavacas vid Space Telescope Science Institute i Baltimore, Maryland, har testat ett nytt sätt att se genom molnlagren på bruna dvärgar. De använde ett instrument vid W.M. Keck Observatory på Hawaii för att se i nära infrarött ljus färgerna och ljusvariationerna in i lagren av molnstrukturen i den närliggande, fritt flytande bruna dvärgen känd som 2MASS J22081363 +2921215 som finns 115 ljusår bort. 

 

Bruna dvärgar är extremt heta. Den bruna dvärgen i Manjavacas studie är ett fräsande objekt av 1 527 grader Celsius. Den är cirka 12 gånger tyngre än Jupiter. Som ung kropp snurrar den otroligt snabbt och slutför en rotation var 3,5 timme, jämfört med Jupiters 10-timmars rotationsperiod. Här finns en dynamisk, turbulent atmosfär.

 

Keck Observatorys MOSFIRE-instrument stirrade på den bruna dvärgen i 2,5 timmar och tittade på hur ljuset som filtreras genom atmosfären från dvärgens heta inre lyser upp och dämpas över tid. Ljuspunkter som visas på det roterande objektet indikerar regioner där forskare kan se djupare in i atmosfären, där det är varmare. Med infrafraröda våglängder blir det möjligt för astronomer att kika djupare in i atmosfären. Observationerna tyder på att den bruna dvärgen har en fläckig atmosfär av spridda moln.  Dess spektrum avslöjar moln av heta sandkorn och andra exotiska element. Kaliumjodid spåras i objektets övre atmosfär där även magnesiumsilikatmoln finns. Längre ner i  atmosfären finns ett lager av natriumjodid och magnesiumsilikatmoln. Det innersta atmosfärlagret består av aluminiumoxidmoln. Atmosfärens totala djup är 718 kilometer. De upptäckta elementen representerar en typisk del av sammansättningen av bruna dvärgatmosfärer, enligt Manjavacas.

Bild från vikipedia.