Okänt objekt upptäckt därute

 

Astronomerna Pedro Bernardinelli och Gary Bernstein upptäckte nyligen ett okänt objekt med en bana runt solen som sträcker sig in i Oort-molnet. Objektet  har döpts till FN271 2014. De gjorde upptäckten när de studerade arkivbilder som samlats in till Dark Energy Survey  under åren 2014 till 2018. Samarbetet inom detta projekt involverar forskningsinstitutioner och universitet från USA, Australien, Brasilien, Storbritannien, Tyskland, Spanien och Schweiz.

Sedan upptäckten har entiteter som MMPL-forumet, Minor Planet Center och JPL Solar System Dynamics även de spårat objektet och funnit att det kommer att i sin bana vara som närmst jorden 2031. Mätningar av objektet visar en storlek som en större asteroid, liten planet, eller komet med en diameter på 100 till 370 km.

Om det visar sig vara i den större änden av det spektrumet skulle det vara det största Oort-molnobjekt (kometmoln) som upptäckts. Ett varv runt solen har beräknats ta 612190 år för objektet. Just nu närmar det sig det inre av solsystemet vilket innebär att astronomer kommer att få möjlighet att observera det närmre om 10 år. När det närmar sig solen kommer det sannolikt att utveckla en kometliknande svans då fruset material på dess yta förångas. Troligast kommer det att klassificeras som  en komet.

Det är dock ännu inte säkert hur ljusstark 2014 UN271 då kommer att te sig på natthimlen sett från jorden. Troligt är att dess ljusstyrka kommer att ligga någonstans mellan Plutos eller dess måne Charons ljustyrka sett från jorden i ett starkt amatörteleskop. Det blir därmed möjligt för både amatörer och proffs att få en bra bild av det.

Objektet visar inga tecken på att bli en fara för jorden vid närmandet (min anm).

Bild från pixnio.com

Nu finns fler som tvivlar på mörk materias existens

 

Glädjande nog har nu fler forskare  börjat tvivla på den mörka materians existens och istället diskutera fenomenets antagande som vanlig materia inklusive en form av gravitation.

Resonemanget om mörk materia har i många år varit konfliktfylld av astronomer och fysiker. Är den mystiska mörka materia som vi anser oss se tecken på universum verklig eller är det vi ser resultatet av subtila avvikelser av gravitationslagarna som vi känner dem? Det är frågan. Min uppfattning har jag länge förespråkat mörk energi och mörk materia är enbart en form av vanlig energi och materia vi ännu inte helt förstår och gravitationen är iblandad i detta.

2016 föreslog den holländske fysikern Erik Verlinde en teori om framväxande gravitation som förklaring till fenomenet. Ny forskning, publicerad i Astronomi & Astrofysik tänjer på gränserna för  mörk materia till galaxernas okända yttre regioner och omvärderar på så sätt flera mörka materia modeller och alternativa gravitationsteorier. 

Mätningar av gravitationen hos 259000 isolerade galaxer visar ett mycket nära samband mellan den mörka materians och den vanliga materian förklaringsgrund vilket förutspåddes i Verlindes teori om framväxande gravitation och en alternativ modell  kallad Modifierad newtonsk dynamik.

För mer diskussion om detta kan intresserade läsa vidare om för och emot mörk materia modellen. Här. 

Bild pixabay.com

Finns det månlyktor på månen i framtiden?

 

I oktober 2024 är tiden kommen till NASA:s Artemis-program att förverkligas, att återföra astronauter till månens yta för första gången sedan Apollo-tiden.

 Under de nu kommande åren och årtiondena planerar flera rymdorgan och kommersiella partners att bygga en infrastruktur som möjliggör långsiktig kanske permanent mänsklig närvaro och bosättning på månen. En viktig del i förverkligandet av detta handlar om att bygga livsmiljöer som kan säkerställa astronauternas hälsa, säkerhet och komfort i den extrema månmiljön.

Se ovan bild på hur det kan se ut vid en bosättning på månen. Just dessa byggnader finns med i planeringen. I övrigt följ länken här för  att se film och bilder på hur de arkitekter mfl har tänkt sig och tänker ut hur det ska se ut på vår måne i en kanske inte längre avlägsen framtid.

Bild från https://phys.org/

Mysteriet med saknaden av mörk materia har fördjupats.

 

Galaxen NGC 1052-DF2 ca 40-70 miljoner ljusår bort (osäkert vilket) anses i dag 72 miljoner ljusår bort jämfört med 42 miljoner ljusår tidigare. Här anses det vara brist på mörk materia.

Galaxer består delvis av synlig materia  stjärnor och gas. Men huvuddelen av en galax består enligt de flesta forskare av mörk materia. Det osynliga lim som håller kvar stjärnorna så att de inte flyter ut från en galax (inte min uppfattning (min anm.).

 

Galaxen NGC 1052-DF2 utmanar denna teori om hur galaxer hålls samman av detta lim. Stjärnorna här verkar hålla sig på plats utan den gäckande mörka materian. När allt kommer omkring är enligt dagens paradigm hela kosmos byggt på den osynliga byggnadsställningen  mörk materia (idag accepteras föreställning inom vetenskapen (min anm.) men jag protesterar livligt.

 

För att dubbelkolla sin slutsats att här fattades mörk materia använde forskarna ett stort antal av Hubble-exponeringar för att bättre förstå avståndet till galaxen. Om galaxen var närmare oss än de beräknat skulle  mysteriet med den mörka materians brist vara löst enligt beprövad teori. Men resultatet blev tvärtom galaxen var längre bort och mysteriet fortgår.

Forskarna säger att detta bekräftar att mörk materia verkligen saknas i galaxen. De säger att det nu är upp till dem att ta reda på varför och hur galaxens stjärnor likväl blir på plats.

Mörk materia är (enligt rådande teori) det osynliga material som utgör huvuddelen av universums materia. Alla galaxer verkar domineras av det. Faktum är att galaxer tros bildas inuti enorma halos av mörk materia. DF2 är dock inte den enda galaxen som verkar vara utan mörk materia.

Shany Danieli från Institute for Advanced Study i Princeton, New Jersey, använde Hubbleteleskopet under  2020 för att få ett exakt avstånd till en annan spöklik galax, kallad NGC 1052-DF4  vilken även den  uppenbarligen saknar mörk materia. I det här fallet föreslår dock vissa forskare att den mörka materian kan ha försvunnit från galaxen på grund av tidvattenkrafter från en närliggande  galax.

 

Forskarna tror att både DF2 och DF4 var medlemmar i en samling galaxer. De nya Hubble-observationerna visar dock att de två galaxerna ligger 6,5 miljoner ljusår från varandra, längre ifrån varandra än de först trodde. Idén om att detta gett tidvatteneffekt förfalskas därför. Det verkar också som om DF2 har glidit bort från galaxhopen den ansågs tillhöra och är isolerad i rymden.

Men (min anm.) anser att mörk materia är en hallucination inom vetenskapen. Man har gått vilse. Den finns inte och är bara tecken på vanlig materia i form vi inte förstår. Att det skulle vara mörk materia som är vikten av att galaxer håller ihop är inget jag anser. Den galax ovan som anses ha brist på mörk materia är likväl sammanhållen (en galax är benämningen på en stjärnsamling av större format som har ett avstånd till nästa stjärnsamling). Nej galaxer håller samman stjärnor genom gravitationen.

 

Bild från Vikipedia på galaxen NGC 1052-DF2 taget av Hubbleteleskopet.

Gåtan Betelgeuses mystiska ljusstyrkeminskning är löst.

 

Stjärnan Betelgeuse är en superjätte som kan ses i stjärnbilden Orion. Det är den 10:e starkast lysande stjärnan sett från oss även fast dess sken varierar något över tid då dess ljusstyrka varierar.

Det var då Betelgeuse tappade i ljusstyrka i slutet av 2019 och början av 2020 astronomer upptäckte fenomenet med ljusstyrkeförändring. Förändring så stark att det kunde ses direkt utan teleskop från jorden. Det var ett mysterium då. Men verkar ha lösts nu.

Ett forskarlag har publicerat nya bilder av stjärnans yta, tagna med Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope (ESO:s VLT) som tydligt visar hur dess ljusstyrka förändras över tid. Resultaten visar efter analys att Betelgeuse delvis skymdes av ett stoftmoln vilket förklarar stjärnans dramatiska försvagning.

 

Det var när Betelgeuse fick allt svagare ljusstyrka i slutet av 2019 Miguel Montargès och hans forskarkollegor riktade ESO:s VLTmot stjärnan. Jämfört med en bild av stjärnan tagen i januari 2019 visades en bild från december samma år att dess yta blivit betydligt svagare särskilt dess södra del.

Nu är mysteriet löst. Troligast är samma lösning svaret på andra stjärnors minskning av ljusstyrka av tillfällig art i tid (min anm.).

Betelgeuses position i Orion som det ser ut med blotta ögat. Bild från vikipedia.

Uranus intressanta måne Miranda

 

Miranda är den minsta och även den innersta av Uranus fem största månar. Dess diameter är ungefär en sjundedel av vår månes och dess avstånd är cirka 129850 km från Uranus. Månen Miranda består huvudsakligen av is, silikater och organiskt material till största delen i form av metanföreningar. Dess densitet är ungefär 1,2 g/cm³, vilket inte är mycket mer än för vatten.

Ytan är uppdelad i regioner av stökig terräng vilken korsas av jättelika kanjoner (se bild ovan) vilket indikerar att Miranda varit (eller kanske fortfarande är) aktiv. 

 Några månar som har bekräftat underjordiska hav är Enceladus (vid Saturnus) och Europa (vid Jupiter) . Men de kanske inte de enda. Uranus större månar exempelvis Miranda, Ariel och Umbrien kan också ha underjordiska hav.

 Nu har en grupp forskare under ledning av Dr. Corey Cochrane vid NASA: s Jet Propulsion-laboratorium preliminärt  utformat ett arbetssätt i syfte att kunna förvekliga  förbiflygning av Uranus system av månar med en känslig magnetometer ombord vilken ska kunna  ge information om dessa större månar hyser underjordiska hav. Detta arbete är ytterligare ett steg för att öka och söka vad vi anser vara eventuella  miljöer där liv kan finnas.

Jag hoppas undersökningar av månarna däruppe som är betydligt intressantare än vår måne snart kommer igång (min anm.). Vår måne är en stenmåne. Flera månar runt Jupiter, Saturnus, Neptunus och Uranus  har hav av vätska i flera fall av vatten.

Bild från vikipedia närbild av Verona Rupes, en 10 km hög klippa på Miranda.

Neptunus och Jupiters månar får vänta på besök.

 

Det har nu gått 30 år sedan NASA senast besökte Venus då med Magellan orbiter 1990. Nu har två nya uppdrag valts ut för att utforska den heta ogästvänliga atmosfären och dess vulkaniska landskap. Se mitt inlägg från den 12 juni.

 

Processen går tillbaka till februari 2020, Det var då NASA meddelade att fyra planerade uppdrag skulle genomgå en nio månader lång process för att utreda uppdragens genomförbarhet och ekonomi. De var alla en del i  Discovery-programmet. Programmet som startades av NASA 1992  i syfte att samla forskare och ingenjörer för att planera framtida, spännande och banbrytande uppdrag i solsystemet. De två vinnande blev nu Venusuppdragen, Davinci och Veritas vilka nu har tilldelats 500 miljoner dollar och kommer att lanseras någon gång mellan 2028 och 2030.

Konkurrensen var hård från de två förlorande uppdragen som skulle ha gått till Io respektive Triton, Jupiters och Neptunus månar.

Jupiters måne Io är en märklig måne. Troligen är den ganska ung. Här finns få nedslagskratrar men flera hundra vulkaner vilka många än i dag anses aktiva och spy ut lava av smält silikatsten. Hit kommer vi inte under överskådlig tid.

Neptunus är hem för den sjunde största månen i vårt solsystem Triton vilken också skulle besökts. Denna måne har en bana motsatt (motsols) runt Neptunus än övriga månar där (Neptunus har 14 månar). Triton tros den ha kommit från Kuiperbältet en gång.  Här finns  isvulkaner. Materialet som sprutas upp ur vulkanerna är troligen flytande kvävehaltigt stoft och metanföreningar. Hit kommer vi inte under överskådlig tid.

Men det finns även betydligt intressantare månar däruppe som jag hoppas ska få besök i närtid. En av dem är Jupiters fjärde måne Europa där man antar att det finns hav av vatten under den isiga ytan (min anm.). Jag anser vi i första hand ska undersöka platser där det kan finnas liv inte i första hand att besöka platser där vi önskar förstå geologi och hur solsystemet kom till. Venus är intressant men skulle inte varit mitt förstaval. Misstänker att det är kostnader som avgjort målet.

Bild vikipedia här Triton Neptunus största måne fotograferad av Voyager 2 den 25 augusti 1989. En av de månar som nu får vänta på människan.