Ett svart hål har upptäckts i stjärnhopen NGC 1850 vilken ingår i ”Det stora Magellanska molnet”.

 

Vid Europeiska Sydobservatoriets Very Large Telescope (ESO:s VLT) har astronomer  upptäckt ett mindre svart hål utanför Vintergatan genom att upptäcka hur det påverkar stjärnorna i omgivningen. Det är första gången denna metod har använts för att upptäcka ett svart hål utanför vår egen galax. Upptäckten kan visa sig viktig i det fortsatta sökandet efter gömda svarta hål i Vintergatan och i närliggande galaxer. Syftet är att få beta mer om hur dessa  objekt bildas och utvecklas.

 

Det nu upptäckta svarta hålet finns i NGC 1850 vilket är en massiv öppen stjärnhop med tusentals stjärnor på 160 000 ljusårs avstånd ingående i det Stora Magellanska molnet en av Vintergatans satellitgalaxer.

De allra flesta svarta hål hittas inte genom sökning inom röntgen-  eller gravitationsstrålningsfält. “Den stora merparten kan bara upptäckas dynamiskt” säger Stefan Dreizler  medlem i forskarlaget vid Göttingens universitet i Tyskland (hur det påverkar sin omgivning). “När de samverkar gravitationellt med en stjärna kommer det att påverka stjärnans bana vilket kan detekteras med känsliga instrument”.

Den dynamiska detektionsmetoden används vid Saracino vid Astrophysics Research Institute, Liverpool John Moores University och Sara Saracinos forskarlag där. Metoden kan bana väg för att hitta  fler svarta hål. “Varje enskild detektion vi gör bidrar till ny kunskap om stjärnhopar och de svarta hål som gömmer sig i dem” säger Mark Gieles vid Barcelonas universitet och en av medförfattarna till studien.

 

Upptäckten i NGC 1850 är den första där ett svart hål har hittats i en ung stjärnhop. NGC 1850 innehåller stjärnor som bara är 100 miljoner år gamla. Genom att jämföra unga svarta hål av detta slag med större och äldre svarta hål i gamla stjärnhopar kan astronomerna få en inblick i hur dessa objekt växer genom sammanslagning med stjärnor eller med andra svarta hål. Med större kunskap om “demografin” för svarta hål i stjärnhopar kan också förståelsen för källor till gravitationsvågor i rymden förbättras.

Svarta hål av denna storlek bildas när massiva stjärnor dör och avslocknade stjärnor spelar en betydande roll för galaxers tidiga utveckling och bildningen av de flesta grundämnen. Studier av svarta hål som detta kan därmed ge oss mer kunskap om massiva stjärnors livscykel” säger Chris Usher, astronom vid Stockholms universitet och medförfattare till studien. “Eftersom detta svarta hål befinner sig i en stjärnhop vet vi betydligt mer om detta än man vanligast kan undersöka om svarta hål  i centrum av stora galaxer bland annat dess ålder vilket gör det lättare att räkna ut vilken typ av stjärna det bildades av.”

Vi får hoppas upptäckten (min anm.) kan ge mänskligheten mer kunskap om de mystiska svarta hålen därute. Vi vet inte så mycket i dag.

Bild vikipedia av Hubble rymdteleskop av NGC 1850. Det blå är den omgivande nebulosan bestående av gas och stoff.

En ny metod för att upptäcka planeter med två solar.

 

En ny teknik som delvis utvecklats vid University of Hawai'i  och  av astronom Nader Haghighipour har möjliggjort att lättare upptäcka transiterande planeter (planeter med  två solar).

 

Objekt kallade cirkumbinära planeter som kretsar kring två stjärnor. Många år var tvåsols system bara något man trodde fanns i science fictionberättelser. Men tack vare NASA:s planetsökande med Keplerteleskopet och Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) har nu ett team av astronomer inklusive Haghighipour hittat 14 sådana solsystem. 

Kepler och TESS är båda teleskop däruppe i rymden  upptäcker planeter via transitmetoden. En metod där astronomer mäter den lilla dimningen (försvagningen av ljus) av en stjärna när en planet passerar framför denna och blockerar en del av stjärnljuset. Vanligtvis behöver astronomer se minst tre av dessa transiteringar för att säkert konstatera planetens omloppsbana.

Något som är svårt i solsystem med två solar. Under 2020 hittade Haghighipour och hans team en utväg runt denna svårighet. I en artikel publicerad i The Astronomical Journal beskrev de en ny teknik som  gör det möjligt att upptäcka planeter och räkna ut dess omloppsbana med TESS så länge planeten transiterade båda sina solar under sin omloppsbana runt eller igenom systemet (förmörkade båda solarnas sken).

 

Samma team av astronomer har nu upptäckt den första planeten av detta slag i TESS-data vilket visar att tekniken fungerar. Planetens katalogbeteckning  är TIC 172900988 och observerades i en enda sektor av TESS då dess ljuskurva visade tecken på två transiteringar en över varje stjärna, separerad med bara fem dagar - under samma konjunktion.

"Den här planetens omloppsbana tar 197 dagar på sig i sin omloppsbana - med den traditionella transitmetoden skulle vi ha behövt vänta över ett år för att upptäcka ytterligare två transiteringar. Vår nya teknik minskade den tiden till bara fem dagar, vilket visar att TESS trots sitt korta observationsfönster mot objektet kan användas för att upptäcka planeter av detta slag. Den nya planetens upptäckt är beviset på giltigheten, tillämpligheten och framgången för vår nya teknik," säger Haghighipour, grundare av projektet TESS Circumbinary Planet Working Group. "Upptäckten visar att vår nya teknik fungerar och kommer att kunna hitta många fler planeter."

Det spännande är tanken på hur det skulle varit att bo på jorden under två solar (min anm.).

Bild picryl.com. Tänk om vi haft två solar. Det behövde inte inneburit varmare planet. De kunde varit på avstånd så vi haft samma klimat) kanske det då skulle sett ut som ovan. Alternativt skulle de varit på olika sidor av jorden och vi hade haft evig dag.

Problem med tidsfördröjning vid kommunikation mellan Jorden och Mars

 

Elton John sjöng om att Mars "inte är platsen där man ska uppfostra sina barn", men en dag hoppas likväl rymdbyråer över hela världen att bevisa att han hade fel genom att landa den första människan på den röda planeten som början till en framtida kolonisation av Mars. 

Men de som gör resan till Mars måste inte bara överleva resan fysiskt och mentalt utan även leva på en iskall planet utan andningsbar atmosfär och leva mycket mer isolerat än alla andra upptäcktsresande gjort i mänsklighetens historia. När Mars är som närmst oss är den likväl fortfarande ca 55 miljoner km från jorden vilket gör kommunikationsförseningar och leveransproblem mellan de två världarna stora och oundvikliga.

Detta kräver att besättningsmedlemmarna måste effektivt klara av stressiga förhållanden på egen hand med begränsade autonoma resurser tillgängliga ombord på resan dit eller hem och på ytan av Mars. De måste vara effektiva, initiativrika och iskalla i sina beslut och inte drabbas av panik. Det fodrar att inte vem som helst bör resa dit.

En radiosignal tar ca 30 minuter tur och retur att nå jorden och tillbaks från Mars. En tid då ett problem kan bli än större. För att 30 minutersgränsen ska hållas ska då en lösningshjälp finnas klar att sändas tillbaks omedelbart till Mars. Det fodrar att även Jordens kontaktpersoner är skärpta och kunniga annars kan ett svar ta lång tid och kanske komma försent. Även 30 minuter kan dock vara försent. Det kan vara ett akut nödrop.

 

Med få möjligheter att genomföra en provkörningar i rymden har forskare tillgripit markbundna experiment för att se hur astronauter hanterar sådana utmaningar. Ett tidigare experiment där isolering och tidsförskjutning av kommunikation gjordes  kallat Mars-500 avslöjade att en psykologisk avskildhet från kontrollen på jorden bland dem som deltog väckte rädsla och  kunde leda till motstånd från framtida besättningar i rymden till  kommandon. "Besättningarna på sådana uppdrag tenderar att minska sin kommunikation med kontrollen på jorden under isolering och att dela sina behov och problem mindre och mindre med jorden", säger Dr. Dmitry Shved, vid Ryska vetenskapsakademin och Moskva Aviation Institute,  en författarna till studien.

Det utarbetas numera även AI artificiell intelligens som kan ge förslag på hjälp på plats när något sker däruppe. Risken ser jag även med att isoleringen på Mars kan ge samhällen av typen Flugornas Herre  i isoleringen däruppe.

Bild vikipedia; En konstnärs uppfattning om en bemannad Mars-bas med ett odling.

Artemis månprogrammet uppskjutet på obestämd tid.

 

USA;s planer på att  skicka ett bemannat skepp till månen 2024 har nu reviderats till tidigast 2025, sade NASA-chefen Bill Nelson till reportrar  den 8 nov 2021. Målet 2024 sattes av den tidigare presidenten Donald Trumps administration vilket var den administration som lanserade Artemis-programmet.

 

Programmet har drabbats av många utvecklingsförseningar, allt från fordon till rymddräkter. Nu har dock att NASA vann ett rättsfall väckt av Jeff Bezos Blue Origin som stämde NASA efter att ha förlorat ett landningskontrakt till Elon Musks SpaceX.

 

"Vi förlorade nästan sju månader i rättstvister och det har sannolikt försenat  månlandningen till tidigast 2025", sa Nelson. Detta på grund av kostnader och tid.

 

"Den goda nyheten är att NASA gör goda framsteg", påtalar Nelson och citerade det faktum att uppdragets Orion-besättningskapsel nu har staplats ovanpå det gigantiska rymduppskjutningssystemets raket vid Kennedy Space Center i Florida.

 

NASA siktar på ett första uppdrag, Artemis 1, i februari 2022, och Artemis 2, det första besättningsuppdraget som kommer att utföra en förbiflygning av månen, 2024.

 

Separat måste SpaceX utföra en landning för att testa månversionen av sin rymdskeppsraket, innan samma skepp används för en besättningslandning.

 

Nelson avslöjade att NASA var engagerat i en total utvecklingskostnad för Orion på 6,7 miljarder under perioden mellan 2012 och 2024 inklusive landningen vilken nu istället beräknas ske först 2025 och därmed öka kostnaden från 6,7 miljarder dollar till 9,3 miljarder dollar . Men Nelson varnar för att det kan krävas än mer finansiering från kongressen för att uppfylla de nya tidslinjerna och tillade även att: "Det kinesiska rymdprogrammet är alltmer kapabelt att landa kinesiska taikonauts mycket tidigare än ursprungligen förväntat."

Detta innebär att vi har en kapplöpning med kineserna lik den vi hade med Sovjet under 1960-talet i att vara först på månen (min anm.).

"Vi står inför ett mycket aggressivt och avancerat kinesiskt rymdprogram", säger Nelson.

"Det är NASA: s ståndpunkt och  tro att USA: s regering vill att vi ska vara först tillbaka på månen efter ett halvt sekel."

Kina, världens näst största ekonomi, har satsat miljarder på sitt militärägda rymdprogram med hopp om att ha en permanent bemannad rymdstation 2022.

 

De har redan skickat månbilar till månen, och siktar på ett första bemannat månuppdrag 2029.

Så det är den militära maktbalansen denna gång också som påskyndar rymdprogrammet till månen. Då på 1960-talet Apollo-programmet, på order av president John F Kennedy. Idag Artemis-programmet på order av president Trump (min anm.).

 

Bild från vikipedia på Eugene A. Cernan under Apollo 17 uppdraget där 1972 den sista Apollo färden (den 11:e). Nu har nästa besök på månen som var planerat till 2024 uppskjutits till minst 2025 eller senare. Man börjar undra om månen får något mänskligt besök alls i framtiden?

Tsunamier av gravitationsvågor upptäckta.

 

På mindre än fem månader från november 2019 till mars 2020 registrerade LIGO-Virgo interferometrarna (stora interferometrar utformade för att upptäcka gravitationsvågor som förutspåtts existera av den allmänna relativitetsteorin.)  35 gravitationsvåghändelser. I genomsnitt är det nästan 1,7 gravitationsvåghändelser under varje vecka vid körningen.

"Dessa upptäckter representerar en tiofaldig ökning av antalet gravitationsvågor som upptäckts av LIGO och Virgo sedan de började söka efter dem  i universum", säger astrofysikern Susan Scott vid Australian National University i Australien.

 

– Vi har upptäckt 35 händelser. Detta till skillnad då vi under fyra månader 2015-16 upptäckte enbart tre stycken. Detta är en ny era för gravitationsvågdetektion och den växande populationen av upptäckter avslöjar mycket information om stjärnornas liv och död i hela universum."

 

Av dessa 35 nya upptäckter är 32 troligast resultatet av sammanslagningar mellan svarta hål. Händelser då ett par svarta hål på en nära omloppsbana av varandra dras in av ömsesidig gravitation och till slut kolliderar och då bildar ett enda massivt svart hål.

 

Den kollisionen skickar då krusningar genom rumtiden likt de krusningar som genereras när du kastar en sten i en damm; astronomer kan numera analysera dessa krusningar och  då bestämma egenskaperna hos de svarta hålen vid kollisionsögonblicket.

För ytterligare intresse och något mer fördjupning i detta ämne följ denna länk.  

 

Bild flickr.com tankar över vårt svårförståeliga universum.

En ny solspektograf kallad NEID ska söka efter alienbebodda planeter

 

Tusentals främmande världar har hittats vilka kretsa runt stjärnor i andra solsystem. Men det finns många fler världar, möjligen med liv, därute, som vi kanske hittar i framtiden.

Ett nytt astronomiskt instrument som namngetts NEID, NN-explore Exoplanet Investigations with Doppler spectroscopy har  börjat användas  för att hjälpa forskare att hitta fler främmande världar. NEID gör detta genom att bryta ner synligt ljus från avlägsna stjärnor i sina våglängder med hjälp av en spektrograf, ett enkelt prisma med ytterligare delar likt diffraktionsgaller. Optiska fibrer matar in stjärnljus till spektrografen där sedan ljussignaturer registreras i en detektor.

 

NEID drar nytta av Doppler-effekten. Den insamlade ljusdatan kan sedan  användas för att upptäcka minimala skiftningar i våglängd över tid vilket kan liknas med tonhöjdsförändringen från ett annalkande eller ett avgående  tågs tuta vilket indikerar rörelse.

WIYN-observatoriet ägs och drivs av WIYN Consortium. Dess 3,5 meterteleskop är det näst största optiska teleskopet vid Kitt Peak National Observatory i Arizona. Det är här NEID finns. 

Varje natt samlar NEID in cirka 150 gigabyte ljusdata som sedan skickas vidare till Caltech  (California Institute of Technology) varifrån det sedan till TACC (TEXAS ADVANCED COMPUTING CENTER)  för bearbetning. Centret har  utvecklat ett helautomatiskt slag av  beräkningspipeline för NEID-data.

 

"Pipelinen kopierar data till oss från Caltech via Globus forskningsdatahanteringsnätverk", säger Mike Packard från TACC:s Cloud & Interactive Computing (CIC) grupp. – En dataanalys körs sedan på TACC:s Frontera-system. Den använder Tapis API för att lagra metadata. Sedan skickar den data tillbaka till Caltech för forskare att analysera. https://www.caltech.edu/

 

Bild vikipedia. Kitt Peak nationella observatorium Arizona där solspektografen NEID finns.

Något skedde för 3,9 miljarder år sedan på månen som vi nu försöker förstå.

 

Månen utsattes för 3,9 miljarder år sedan av ett tungt bombardemang av asteroider. Minnen från denna tid ses i dag på månens yta i form av mängder av kratrar.  Men först nu har planetologer vid Münster University testat skilda hypoteser med mycket exakta isotopmätningar av månstenar för att förstå vad som skedde, varifrån och varför. Slutsatsen har publicerats i det senaste numret av tidskriften Science Advances.

Månens beskjutning av asteroider den gången kommer från tiden efter Jordens bildande då mängder av dessa stenar fanns i vårt närområde.

De stenar de undersökt från kratrar innehåller små metallglober bestående av material från nedslagsasteroiderna. Genom att studera den isotopiska sammansättningen av dessa metallglober kunde forskarna avgöra varifrån i solsystemet dessa kroppar härstammade. De fokuserade i undersökningen på elementen ruthenium och molybden då dessa element visar systematiska förändringar i sin isotopiska sammansättning beroende på var de bildats i solsystemet.

 

"Vår forskning visar att beskjutningen av månen var av samma slags sten som bildade jorden och månen", förklarar planetologen och huvudförfattaren till studien Dr. Emily Worsham. Mängden nedslagskratrar på månen beror på ett kontinuerligt bombardemang av överblivna asteroider vid huvudfasen av jordens bildande.

Teoretiska beräkningar visar att gasjättarnas banor förändrades någon gång i solsystemets tidiga historia och därifrån spreds då ett stort antal kroppar från det yttre solsystemet inåt vilka kolliderade med bland annat jorden och månen.

 "Denna händelse måste ha ägt rum tidigare än man tidigare ansett eftersom vi inte hittar några bevis på nedslag av asteroider eller kometer från solsystemets yttre räckvidder i månstenarna", förklarar professor Dr. Thorsten Kleine. Förändringen i gasjätteplaneternas banor ägde därför troligen rum under huvudbildningsfasen av de jordliknande planeterna – det vill säga under de första ungefär 100 miljoner åren av solsystemet – vilket i sin tur stämmer väl överens med de senaste dataanalyserna.

Bild piqsels.com