För 11 miljarder år sedan minskade nyproduktionen av stjärnor i universum. Varför?

Efter Big Bang för ca 13,8 miljarder  år sedan expanderade universum ur  intet och utvidgade sig i intet. Denna utvidgning accelererade och gör så än.

Även stjärnbildningen tog fart och galaxhopar av stjärnor tog form med solsystem runt troligen varje stjärna.

Troligen expanderade och accelererade även denna bildning. Men sedan hände något för ca 11 miljarder år sedan. Stjärnbildningstakten i galaxerna avtog.

Kanske en bra händelse då en slags balans i galaxerna därmed kom till. Stjärnor dog och nya bildades i en evig händelsekedja. Men det blev en gräns för hur många stjärnor som skulle skapas. Det uppstod en bromsande effekt.

Likt nu har det troligen funnits ett svart hål i mitten av varje galax. I vissa galaxers mitt finns även den bromsande effekten av stjärnbildningar. En kvasar. Kanske enbart i de galaxer där bromsen behövs för att inte stjärnbildningen annars skulle skena i hastighet?

Riktigt hur kvasarer  uppstått vet ingen ännu. Men de är de ljusstarkaste objekten i universum och sänder ut strålning av alla frekvenser. Strålning vilken hindrar mycket av nya stjärnbildningar i centrum av de galaxer där de finns.

Hur, varför och om detta har hänt sedan stjärnbildning startade eller är en effekt av för snabb stjärnbildning vet vi inte. Vi vet bara att de har betydelse för den inbromsning av stjärnbildning vilken uppstod för 11 miljarder år sedan och därefter haft denna effekt i de galaxer där kvasaren finns.

Plutos månar med undantag av Charon kan ha bildats ur en katastrof.

Idag anses att Pluto och Charon kan ha bildats  likt de flesta andra system i solsystemets början. Charon har fångats in från Kuiperbältet och blivit en måne till Pluto.

Men övriga fyra oregelbundna månar runt Pluto kan ha  bildats ur en kollision.

En kollision mellan Pluto och en liknande i storlek stor himlakropp vilken delades i bitar. Här bildades då i resterna Styx,  Nix, Kerberos och Hydra.

Inte så konstigt om detta skett. Teorin om vår månes tillblivelse är även den av en kollision mellan Jorden och en annan himlakropp.

Nu söks spår av vatten på dvärgplaneten Ceres. Gåtan Ceres fortsätter fascinera.

Ceres lysande fält har gett mycket spaltutrymme under förra året och även i år. Idag tror man att dessa består av och saltavlagringar  av kolsyra.

Nu söks spår av vatten påCeres. Ännu är forskarna intresserade av denna dvärgplanet vilken gäckat dessa under lång tid med sina mystiska fläckar vilkas källa  numera tros lösta.

Sökningen efter spår av vatten görs med  Nasas rymdfarkost vilken med hjälp av sin mätutrustning Grand  (The Gamma Ray and Neutron detector) nu undersökt ytan ovan Ceres och vars resultat nu ska analyseras.

Ceres har säkert mer att visa oss ännu gäckar den oss med sina hemligheter.

Astronomer har upptäckt jättegalaxer 3,5 miljoner ljusår bort vilka är ca 10 gånger större än vår 100 000 ljusår stora Vintergata.

Här i supergalaxerna bildas stjärnor i en takt av 30 gånger större hastighet än i vår galax. Ljusstyrkan är enorm från dessa galaxer  upp till 14 gånger högre ljusstyrka har dessa galaxer jämfört med vintergatan.

En skillnad mot vår galax är att de har två kärnor vilket kan ha betydelse för både stjärnbildningstakten och ljusstyrkan.

Det intressanta just nu är att de existerar. Inget annat om dem,  vet vi med säkerhet.

HD 20782 en exoplanet 117 ljusår från Jorden. Med en nästintill platt elliptisk bana av mycket ovanligt slag.

Ingen av våra planeter i vårt solsystem har en sådan udda bana runt sin sol som HD 20782.  Inte heller någon ännu hittad exoplanet har en liknande bana. Den går ytterst nära och snabbt runt sin sol för att sedan gå en lång bana långt utanför densamma.

När den går mot solen ökar dess hastighet och likt en slangbellas projektil slungas den snabbt runt sin sol för att sedan lugna ner sig och  ta en lång tur långt iväg från sin sol.

Hur den en gång fick en sådan bana vilket i första hand är en bansträckning utmärkande för  asteroider och kometer  är en gåta. Om man nu ska se banor från sistnämnda som skilda mot planetbanor. Kanske man inte ska det?

Snabba röda blinkningar har observerats vid ett svart hål

V404Cygn heter ett svart hål där röda mycket snabba blinkningar har upptäckts.

Varje röd blinkning är i tid enbart bråkdelen av en sekund medan skenet  av varje sken är av samma styrka som 1000 solars styrka.

Vi behöver dock inte vara oroliga för skenet då det utspelas 1800 ljusår från oss.

Starka magnetfält från material runt hålet misstänks vara källan men det är inte bevisat.

Dessa blinkande sken är mer intensiva under vissa perioder och mindre under andra.

Vi kan se fenomenet, ett vi inte riktigt förstår däruppe långt ute i rymden.

Asteroider upptäcks inte. Senast det skedde var en som upptäcktes den 15 mars efter passage några dagar tidigare. Hade den träffat Jorden hade en katastrof för många människor inträffat.

Ännu är vi relativt oskyddade för asteroider av mindre format vilka inte alltid upptäcks förrän de passerat Jordens närområde. De döljs ibland av solens sken mm. Men risken för att dessa kommer ner på Jorden är stor.

Det handlar då inte om stenar vilka skulle utplånas i atmosfären vid nedfallet. Dessa blir oftast grus och stjärnfall.

Det handlar istället om sten av några tiotal meters omkrets. Sten vilken kan ge stora skador då merparten kommer ner på Jordytan.

Hur vi ska skydda oss och upptäcka dessa stenar för att varna lokalbefolkningen är idag okänt.