Google

Translate blog

söndag 20 oktober 2019

En av 2019 års nobelprisvinnare i Fysik Michel Mayor säger att människan aldrig kommer att emigrera till andra planeter


Michael Mayor är  astronom och en av nobelpristagarna i fysik 2019. Han är känd för att ha funnit exoplaneter i andra solsystem. Men anser inte att vi i en avlägsen framtid kommer att bosätta oss på någon planet utanför jorden.


Kolonier eller mindre samhällen på planeter eller månar i vårt solsystem kommer däremot troligen att ske.


Men en emigration till andra planeter utanför vårt solsystem i stor skala eller överhuvudtaget tror han inte kommer att ske. Mayor säger "Dessa planeter är alldeles för långt borta. Även i det mycket optimistiska fallet med en beboelig planet som inte är alltför långt bort, säg några dussin ljusår vilket inte är mycket, det är i grannskapet, är för långt bort”.


"Vi talar om hundratals miljoner dagar i restid med hjälp av de medel vi har tillgång till idag.  Istället måste vi ta hand om vår egen planet. Det är en mycket vacker planet och fortfarande helt beboelig. ”säger han.


Mayor önskar ta bort all tilltro till uttalanden som säger att vi kan fly till en beboelig planet därute den dag liv inte är möjligt på jorden.


"Det är helt galet", tillägger han. Människor kommer aldrig att emigrera till en planet utanför jordens solsystem eftersom det skulle ta alldeles för lång tid att komma dit. Vi letar efter planeter som kan hysa liv och som liknar jorden men vi kan aldrig resa dit men vi är nyfikna på om där finns liv. Vi vet inte! Det enda sättet att göra det är att utveckla tekniker som skulle tillåta oss att upptäcka livet på avstånd” sade han.


Min fundering är om det likväl inte en gång kan bli möjligt att resa till andra solsystem (min anm). Men det förutsätter att vår civilisation överlever och teknik upptäcks för detta. Kanske de så kallade maskhålen finns och kan tämjas för resor ut från vårt solsystem i otrolig hastighet kanske i en hastighet så snabb att den knappt kan mätas. 



Bild på Michel Mayor från vikipedia

lördag 19 oktober 2019

Så anses vatten uppstå på asteroider ute i rymden


Forskarna har upptäckt hur vattenmolekyler kan uppstå på asteroider när dessa rör sig genom rymden.  Forskningen om detta ska publiceras i tidskriften Nature Astronomy. Forskningen kommer från Curtin University’s Space Science and Technology Centre i Perth Australien där en av forskarna Dr Miljkovic Dr Katarina Miljkovic  berättar att vatten kan fyllas på ytan av asteroider om både solvinden och  meteoroider möts vid mycket låga temperaturer. I detta möte sker vittring och då både elektroner och en termisk stark rörelse sker upprätthålls försörjningen av vattenmolekyler på asteroider.


"Denna komplexa process för att förnya ytan med vattenmolekyler kan också vara en möjlig mekanism för att fylla på vatten på andra objekt där atmosfär inte finns såsom på månen,", säger Miljkovic.


Projektet är ett NASA-finansierade projekt och forskarna har i undersökningen använt en bit av meteorit från Australien, Murchisonmeteoriten som föll ner i Victoria (i Australien) för 50 år sedan. Med denna bit av meteoriten i en speciellt byggd maskin där villkoren på en asteroid yta konstruerades lyckades man få vatten.


Laget skapade väderförhållanden som de bör vara på en asteroid och strömförande elektroner för att simulera solvindar och lasrar för att efterlikna då små meteoroider smäller in i en asteroid för att få det resultat av vattenbildning man fick.


Meteoroiders effekt (reaktion) simulerades när solvinden sprängde ytan och lämnade obundet syre och väteatomer fria för att skapa vatten. 


En spännande slutsats (enligt mig) vilken kan förklara mängden vatten överallt i universum. Det verkar ju enligt många upptäckter vara vatten på de flesta platser i någon form.



Bilden är en fri bild från NASA där en illustratör visar på en vattenrik asteroids färd i universum kan se ut.

fredag 18 oktober 2019

Tjugo tidigare okända månar hittade runt Saturnus.


Jupiter med sina 79 månar är inte längre den måntätaste planeten i solsystemet utan den titeln har nu Saturnus tagit över med 82 stycken. Men för hur länge återstår att se. Gränsen för vad som räknas som månar och hur många fler som hittas därute vet ingen. De som nu hittats är inte stora flertalet är ca 5 km i diameter.


Sammantaget kan dessa relativt små månar hjälpa astronomer att bättre förstå de många kollisioner som ägde rum i det tidiga solsystemets historia.


Scott Sheppard en astronom från Carnegie institution for Science i Washington är upptäckaren av de senast funna månarna både vid Jupiter och Saturnus.


NASA ' s Europa Clipper; NASA: s Dragonfly Mission och Europeiska rymdorganisationens (ETA)  är involverade i upptäckterna och i fortsatt undersökning av månar därute. Teleskopet som användes var Subaru teleskopet på Hawai.


Bild från Vikipedia på Saturnus taget av rymdsonden Cassini.

torsdag 17 oktober 2019

För 3,5 miljoner år sedan sändes från Vintergatans centrum ut en energirik stråle rätt ut i universum. Varför och hur gick det till?


För 3,5 miljoner år sedan sköts en stark stråle ut från centrum av Vintergatan troligen genom något slag av reaktion vid det svarta hålet där. Detta var ca 62 miljoner efter det att dinosaurierna försvann från jorden.


Det var en konformad stråle som sköt ut i två motsatta riktningar och vilken hade en sådan kraft att kraften utanför galaxen påverkade dvärggalaxerna. Lilla- och stora Magellanska molnen. När dessa galaxer träffades av strålen stannade dess kretslopp av. Se medföljande länk här där det finns en film som visar hur detta skeende kan ha sett ut.


Händelseförloppets har analyserats genom forskning som bedrevs av en grupp forskare ledda av professor Joss Bland-Hawtorn från Australiens ARC Centre of Excellence.


Det antas från forskningsteamet att händelsen har utlösts av något som skett vid det svarta hålet och att det var en kraftig kärnexplosion.  "Vi har alltid tänkt på vår galax som en inaktiv galax bestående av ett svart hål i centrum. Dessa nya resultat öppnar i stället möjligheten till en fullständig omtolkning av dess evolution och natur.

Händelsen var så mäktig att det hade konsekvenser på omgivningen i vår galax” säger professor Joss bland-Hawtorn i rapporten vilken ska publiceras i The Astrophysical Journal.


Ja (min anm.) vi lever i en falsk trygghet vad som helst kan hända när som helst utan att vi kan skydda oss. En meteor kan överraskande dyka upp och utplåna stora områden på jorden. En stråle av oanad styrka kan plötsligt visa sig på väg mot oss och mot strålning av det slag som nämns ovan kan effekterna bli vad som helst. Strålarna den gången var inte på kollisionskurs med vårt solsystem.

Men vad som orsakade utbrottet är höjt i dunkel.


Bilden från vikipedia på Vintergatans galaktiska centrum på natthimlen ovanför Paranalobservatoriet i Chile.

onsdag 16 oktober 2019

En spännande stjärnbildning av två stjärnor i nebulosan Barnard 59.


De två nyblivna stjärnorna vilka ännu inte är klara storleksmässigt i sitt bildande hittades i en stjärnhop med beteckningen BHB2007 11 systemet och är de senaste stjärnorna i bildningsprocess i nebulosan Barnard 59.


Barnhard 59 är en mörk nebulosa ca 600-700 ljusår bort, se bild ovan från vikipedia eller länk här där en film från youtube visar tvillingstjärnbildningen.


 En mörk nebulosa är ett gas och dammoln där gas och damm inte belyses av en mängd stjärnor utan ses som mörka fält i en teleskop. Just Barnard 59 är en mörk nebulosa. Men i denna ses den tvillingstjärnbildningen som nämns här och då dessa stjärnor lyser ser man hur gas rör sig i banor runt dem.


Genom att studera denna rörelse kan man lära sig hur stjärnor tar stoff och gas från en nebulosa när de bildas. Det är gravitationseffekt vi ser.


Observationer av detta binära system visade den yttre strukturen av detta skeende. Detta kunde göras tack vare den höga upplösningen av ALMA (Atacama Large millimeter/submillimeter array) av ett internationellt team av astronomer ledda av forskare från Max Planck-institutet för utomjordisk fysik (MPE) i Tyskland.


"Vi ser två kompakta källor som vi tolkar som skivor runt de två unga stjärnorna", förklarar Felipe Alves från MPE som ledde studien. "Vi förväntar oss denna två-nivå anhopningsprocess för att driva dynamiken i det binära systemet under sin massanhopning i sitt bildande av stjärna", tillägger Alves. "Även om dessa observationer ser ut att stämma med teorin om hur stjärnor bildas kommer vi att behöva studera mer om unga binära system i detalj för att bättre förstå hur stjärnor formas." tillägger han.


En bra bild av hur det går till är denna upptäckt (min anm) följ länkarna ovan så förstår man processen mer.

tisdag 15 oktober 2019

Andromedagalaxen är på väg mot oss för att sluka Vintergatan


Andromedagalaxen är en spiralgalax i Vintergatans närområde och är svagt synlig med blotta ögat i riktning mot stjärnbilden med samma namn. Den är vår tvillinggalax då det gäller dess form. Avstånd från oss är ca 2,5 miljoner ljusår. Storleksmässigt är den dubbelt så stor som Vintergatan. 


Liksom de flesta stora galaxer, är den likt Vintergatan en galax som dragit till sig andra galaxer och likt Vintergatan har en del dvärggalaxer genom tiderna upptagits i den.

Likt Stora- och Lilla Magellanska molnen vilka är på väg att slukas av Vintergatan i framtiden har Andromediagalaxen slukat dvärggalaxer vilket man ser spåren av i dess utkant.


Vad som sker vid sammanslagningen i en framtid med Vintergatan är okänt. Men då avstånden mellan stjärnorna i båda galaxerna även i en sammanslagning blir långt händer förmodligen inte mer än att det blir en mycket stor galax i slutändan. Kanske kommer även en del solsystem att bli dubbelstjärnsystem.


Dock misstänker jag (min anm.) att det kommer att bli mycket turbulens av asteroider som får en kursändring och meterornedslagen kommer att öka i flera solsystem. Risken för jorden blir stora för meteornedslag under en begränsad tid.



Bild från Vikipedia på Andromedagalaxen.

måndag 14 oktober 2019

Tidigare okända organiska föreningar har upptäckts i is på månen Enceladus.


Enceladus är en av Saturnus månar vilken besöktes av rymdskeppet Cassini under 2004.  Bilder från detta besök analyseras fortfarande. Enceladus har troligen en ocean av vatten under sin istäckta yta.


Nya resultat har nyligen kommit om att tidigare okända organiska föreningar i form av aminosyror har upptäckts i de gejsrar av iskorn som viner ut från månens inre.

 Den nya upptäckten kommer ur den pågående djupdykningen av data från NASA:s rymdskepp Cassinivilken fortfarande efter 15 år inte är klar. Kraftfulla hydrotermiska gejsrar matar ut material från Enceladus inre som blandats med vattnet från den inre oceanen tränger upp och fryses direkt och bildar iskorn. De upptäckta molekylerna i dessa iskorn (hagel) är då kondenserade på iskornen och har visat sig innehålla kväve- och syreföreningar.



På jorden är liknande föreningar en del av kemiska reaktioner som producerar aminosyror, byggstenarna i livsformer. Hydrotermiska ventiler på havsbottnen ger denna energi och reaktion på jorden. Forskarna tror Enceladus hydrotermiska ventiler kan fungera på samma sätt, leverera energi som leder till produktion av aminosyror i dess hav.


Om förutsättningarna är optimala kan dessa molekyler som kommer från djuphavet på Enceladus fungera som  här på jorden. Vi vet dock ännu inte om aminosyror behövs för att livet bortom jorden ska uppkomma men att hitta molekyler som bildar aminosyror är en viktig pusselbit, säger Nozair Khawaja, som ledde forskargruppen vid universitetet i Berlin. Hans fynd publicerades den 2 oktober i Royal Astronomical Society månadsskrift.


De nya fynden kompletterar forskarlagets upptäckt förra året av stora olösliga komplexa organiska molekyler som tros flyta på ytan av Enceladus hav. På grund av denna upptäckt gick forskarteamet djupare i analyshänseende för att hitta ingredienserna vilka upplösta i havet som behövs för de hydrotermiska processer som misstänks ske för bildande av aminosyra på Enceladus och fann ovanstående.


Jag ser det (min anm) som spännande upptäckter på en del av månarna därute. Kan livets byggstenar ha skapat någon form av livsformer i havet på Enceladus? Jag är pessimistisk om det men har full förståelse om andra är optimistiska. Forskarna däremot ska absolut gå vidare och lösa och besvara frågan. Men då behövs någon form av farkost ner i havet på Enceladus.

Bilden är en fri bild från NASA på uppbyggnaden av Enceladus