Exploderade en liten måne över Australien den 17 oktober 2019?

En meteor  exploderade över den australiensiska öknen den 17 oktober i år kan ha varit en minimåne tror forskare numera.


Ibland kommer som vi vet föremål från rymden riktigt nära jorden men dras inte direkt in av vår planets tyngdkraft. De snurrar en kort tid runt planeten  innan de antingen dras in i atmosfären eller kastas tillbaka ut i rymden av centrifugalkraften. Dessa objekt kallas tillfälligt fångade orbitrar (TCOs) men även naturliga jordsatelliter eller minimånar.


I en undersökning av data från Australiens Desert Fireball Network (DFN) vilket är ett nätverk av kameror i Australien med syfte att hitta objekt som kommer jordnära och brinner upp i atmosfären har en grupp forskare identifierat vad de anser var en minimåne eller ett eldklot.


Detta är andra gången som forskare har identifierat en TCO som flammar genom atmosfären innan den träffar marken. Första säkra obdervationen skedde när forskarna undersökte data om eldklotet med namnet DN160822_03, anser forskarna att den exploderade över den australiska öknen den 22 augusti 2016. 

Genom att studera objekt som detta kan forskare bättre förstå hur vi kan förhindra att objekt kommer nära Jorden och hur vi lättare kan komma åt dessa objekt och de resurser de kan ha.


2006 observerade forskare även då en minimåne som kretsade runt jorden. Objektet, som heter 2006 RH120 sågs genom ett teleskop som kretsade runt planeten. Objektet kretsade om jorden i cirka 11 månader innan det skakade sig fri från jordens tyngdkraft och kastades tillbaka ut i rymden. Det föll aldrig ner på jorden.


Dessutom har en annan minimåne ev ett eldklot observerats. Detta upptäcktes av ett team som drev ett kameranätverk i Europa under 2014. Vart detta blev av är osäkert och det är ej namngivit.


Bild från  som illustrerar hur det kan se ut vid en explosion av ovannämnda slag.

Upptäckt. En enormt stor galax med det hittills största (kusligaste) svarta hål vi kan tänka oss.

Astronomer har upptäckt ett svart hål av enorm dimension. Det är 40000 000000 gånger solens massa eller ungefär två tredjedelar av massan av alla stjärnor i hela Vintergatan. Det gigantiska svarta hålet finns i en galax 700 miljoner ljusår från oss i riktning mot stjärnbilden Cassiopeja och har troligen bildats genom kollisioner av minst åtta mindre galaxer.  Holm 15A är dess namn och det är en enorm elliptisk galax i mitten av ett kluster av galaxer som kallas Abell 85. 


Ett team av astronomer fångade en ögonblicksbild av Holm 15A:s stjärnor i omloppsbana runt galaxens centrala svarta hål och skapade en modell för att beräkna det svarta hålets massa. Författarna till den nya studien fann att Holm 15a är en enormt stor galax i mitten av ett galaxkluster som måste ha bildats efter en sammanslagning av två redan stora elliptiska galaxer. Det betyder att Holm 15A troligen bildades genom en kombination av åtta mindre spiralgalaxer för miljarder år sedan.


Kan (min anm.) ett svart hål av denna storlek existera? Det verkar så. Men risken att det är mätfel utifrån en synvilla i form av reflexer eller ljusböjning finns på dessa avstånd där vi inte kan veta vad som finns mellan källan och oss.


Bild ovan från på hur ett svart hål ska ses. Svarta hål är tredimensionella.

Kina har ett radioteleskop redo för att söka bebodda planeter därute.

Kina har byggt världens största radioteleskop vilket snart är klart för drift efter tre års tester.


Teleskopet finns i södra Kina i Guizhou-provinsen.

China Central Television (CCTV) rapporterar att hittills har upptäckts och identifierats 99 snabbt snurrande neutronstjärnor så kallade pulsarer varav 30 som är särskilt snabbroterande. 


Men teleskopet ska även användas i sökandet efter tecken på liv på främmande planeter. Tecken i form av radiovågssändningar ej orsakade av naturliga källor som vi känner dem.


Låt oss (min anm.) hoppas att det de finner tolkas rätt så vi inte får tag i källor som på grund av okunskap tolkas som källor från civila ursprung på en främmande planet. Inte heller källor som vi råkat få att fastna som kommer från vårt eget solsystem eller planet.


Felmarginalen i tolkning blir stor men för den skull ska vi inte avstå från sökande. Säkert finner man nya rön av skilda slag som ökar mänsklighetens vetande.

Bild från vikipedia på det ovan nämnda teleskopet under dess uppbyggnad.

Om vi kan tyda gravitationsvågorna i rymden kan vi läsa av vad som skett däruppe genom tiden.

Allt som sker eller har skett lämnar spår efter sig. Så även i universum.

Med anläggningar som laser interferometer gravitations-Wave Observatory (Ligo) och Virgo kan vi nu upptäcka de starkaste av de gravitationsvågor från händelser i universum när de sveper över oss.

 Gravitationsvågor lämnar bakom sig ett minne i form av en permanent böjning i rum - tiden när de passerar och vi är nu på gränsen till att kunna upptäcka det också vilket gör att vi kan öka förståelse av händelser som skett. Gravitationsvågor agerar ringformigt från sin källa.  

Dessa ringar härstammar från nästan alla typer av rörelse men eftersom gravitationen är så svag det är den svagaste kraften är det endast de svagaste gravitationsvågorna som kan upptäckas med instrument här på jorden.


Just nu pressas och sträcks du och jag ut av gravitationsvågor från våldsamma händelser miljarder ljusår bort. Gravitation är en knepig sak och gravitationsvågor är en källa till nya gravitationsvågor som blir en källa till nya gravitationsvågor, som blir en källa till nya gravitationsvågor och så vidare. Varje ny generation av vågor är svagare än den senaste men effekten byggs upp i vad forskarna kallar ”ett rymd-tid minne" -en permanent snedvridning av rymd-tid vilken finns kvar från en övergående gravitations våg.


Kan vi mäta detta kan vi gå bakåt i tiden (min anm) och förstå mer om vad som sker och skett.


Men så känsliga instrument tvekar jag kan byggas såvida vi inte kan förstå en gravitationsvåg utifrån determinism  och den vägen gå bakåt i skeende likväl som framåt,



Fri bild av fundersamt slag ovan från

En av de mycket ovanliga ringgalaxerna.

Hoag`s object är en unik ringformad galax 100 000 ljusår tvärsöver och något större än Vintergatan. Avståndet från oss är 600000000 ljusår. I en nyligen tagn bild av Hoag`s object  av Hubble rymdteleskop har en geofysiker Benoit Blanco observerat en ljus ring av miljarder blå stjärnor vilka bildar en perfekt cirkel runt en mycket mindre och tätare sfär av rödaktiga stjärnor  i den mörka klyftan mellan stjärnornas cirklar. Om detta är två cirklar av stjärnor vet inte forskarna.


 Ringgalaxer står för mindre än 0,1% av alla kända galaxer så de är inte de enklaste objekten att studera och jämföra med varandra. Hoag vilken namngivit Hoag`s object föreslog själv att galaxens märkliga ringformation var en optisk illusion som orsakats av gravitationseffekt (en effekt som uppstår när extremt hög massa av objekt böja och förstora ljus). Senare studier med bättre teleskop motbevisade denna idé.


En annan populär hypotes påstår att Hoag`s object  en gång var en diskformad galax men en kollision med en granngalax slet ett hål genom diskens centrum. Om en sådan kollision inträffade under de senaste 300 00 000 åren borde astronomer genom radioteleskop ha kunnat se några av de nedfall som var rester från detta. Inga sådana bevis har hittats.


Om det skett en kosmisk krasch i kärnan av Hoag objekt har det hänt för så länge sedan att alla bevis har sopats bort. Med bara en handfull andra kända ringgalaxer finns att studera (ingen av dem visar så  perfekt symmetriska ringar som i denna). Hoag`s object är ett mysterium. 


För min del ser jag Hoag`s object som ett vackert objekt (min anm) men lutar starkt åt den senare teorin om dess bakgrund att en kollision för mycket länge sedan skett emellan två galaxer och det för så länge sedan att inga spår av denna kan ses i vår tid.

Bild från vikipedia på ringgalaxen Hoag`s object

Varde ljus och det varde ljus i mörkret efter skapelsen, (BigBang) men hur lång var tiden till detta?

Under hundratals miljoner år efter BigBang var rymden tom inget fanns mer än mörker och en dimma av väteatomer vilka kom till ca 400 000 år efter att BigBang skett. 


Teleskop runt om i världen försöker fånga en glimt av det Primalväte (känt som neutralt väte) som då fanns för att lokalisera det ögonblick då den mörka tiden slutligen var över och de första galaxerna bildas. 


Ett team av forskare i Australien har med hjälp av the Murchison Widefield Array (MWA) radio telescope kommit närmare att hitta dem än någonsin tidigare.  En energi som från det tidiga universum som var så stark att varje atom med sina elektroner slets bort vilket gav en positiv laddning. De första av dessa atomer var positivt laddade vätejoner. Under hundratusentals år svalande universum och expanderade tillräckligt för att dessa vätejoner skulle få sina elektroner och bli neutrala. Dessa neutrala väteatomer tros vara det dominerande inslaget i den kosmiska mörka (tiden efter de första 400 000 åren). 


Så småningom, när tillräckligt många av dem klumpat ihop sig till granulat bildades de första stjärnorna. 


Men då universum har expanderat under de senaste 12000000 00 åren har dessa våglängder sträckts ut och gör att det är svårt att se så långt tillbaks i tiden.

 Författarna till den nya studien uppskattade att neutral vätgas våglängd har sträckt till ca 2 meter och det är den signalen de sökte på himlen när de använde MWA. Tecken tyder på att de kan vara detta på spåren enligt dem själva.


Själv anser jag (min anm) det tveksamt att det går att säkert se så långt tillbaks i tiden och dra säkra slutsatser. Tecken på att de hittat något, men vad, kan man dock tänka sig.


Bild från vikipedia på en bit av universum med stjärnor och galaxer.

Stjärnor kastar kometer in i vårt solsystem.

Stjärnorna därute kan ibland vara kometers banändrare. Det kan och har enligt en del forskare resulterat i att kometers banor ändrats. De har fått fart ut från sitt solsystem när de rundat sin sol och vissa har fått en riktning mot oss.


Interstellära kometer har dykt upp den senaste och första vi upptäckt är Comet 2i/Borisov (vilket även är den första vi lyckats upptäcka). Gravitationen då kometer dansar rumt sin stjärn därute kan spåras och ses som färdändring för en viss komet. Många av de kometer vi har i Oorts kometmoln vilka är kometer som tar hundratals år på sig att runda solen i sina banor kan ha kastats hit från främmande solar och fastnat i banor i Oorts kometmoln. Detta moln omger vårt solsystem och är ett kometmoln.

För första gången har en polsk grupp identifierat två närliggande stjärnor som verkar ha plockat upp kometer ändrat dess banor och fått de kometerna att ta kurs mot oss där de kanske kommer att fastna i Oorts moln. 


Astronomer fann stjärnorna efter att ha studerat rörelserna från över 600 stjärnor inom 13 ljusår från solen. Det är inga vanliga händelser. Vi ska veta att merparten av objekt i Oorts kometmoln är rester från när vårt solsystem bildades.


Oorts moln sträcker sig från 66 gånger avståndet från Neptunus till 14 900 000 000 000 kilometer bort från solen. Astronomer tror att Oorts moln är en reservoar för kometer som tar mer än 200 år på sig att kretsa runt solen. Comet Hale-Bopp, som har en 2 500-årig omloppsbana, är en av de mest kända kometerna.


 "Jag tror att det i allmänhet är svårt att associera en viss komets ursprung  med en viss stjärna", säger Coryn Bailer-Jones, en astronom vid Max Planck Institute for astronomy i Tyskland som inte var inblandad i den nya studien.


Det behövs säkert mer fördjupande data (min anm) för att någorlunda spåra en viss komets ursprung. Det bör även spåras om händelser av kometutkastning från stjärnor kan ses och att de instrument som används för detta sökande är tillförlitliga och inte ser eller misstolkar andra sken däruppe.


Men likt Comet2i/Borisov som i dagarna besöker oss från interstellära rymden kan den första asteroid från den interstellära rymden (rymden utanför vårt solsystem)  Oumuamua  ha fått sin kurs med hjälp av en sol i universum. Detta objekts form är inte en komets utan en stor stenskärvas troligen efter en krasch mellan två större objekt.

Bild fritt foto från