Nya sökningar efter liv på Mars

 

De senaste åren har ett flertal NASA-uppdrag funnit bevis på rikligt med perkloratsalter på Mars yta. Perkloratsalter kan samlas ihop och kombineras med vatten från atmosfären för att bilda koncentrerade saltlösningar. Eftersom flytande vatten är viktigt för liv som vi känner det har NASA beskrivit sin strategi att söka efter liv på Mars efter devisen att söka efter vatten och i detta perkloratsaltlösningar. Fynd som nu har väckt uppmärksamhet i vetenskapsvärlden.

 I en ny forskningsrapport publicerad i tidskriften Nature Communications har forskare vid College of Biological Sciences i labbet studerat hur den unika geokemiska miljön på Mars kunde (kanske) format liv i det förflutna eller i nutid kan göra detta på Mars. Forskarlaget under ledning av biträdande professor Aaron Engelhart har sett  på två typer av ribonukleinsyror (RNA – molekyler som är nödvändiga för levande organismer som vi känner liv) och proteinenzymer på jorden för att undersöka om och hur de fungerar i perkloratsaltlösningar.

De fann att RNA fungerade förvånansvärt bra i perkloratsaltlösningar.

Men proteinenzymer fungerade inte lika bra som RNA i perkloratsaltlösningar. Endast i de proteiner som utvecklats i extrema miljöer på jorden – i organismer som lever vid höga temperaturer eller i höga salthalter – fungerade de.

I perkloratsaltlösningar kan RNA-enzymer göra saker som de normalt inte gör på jorden till exempel att generera nya molekyler som innehåller kloratomer. Denna reaktion hade inte observerats tidigare.

– Sammantaget visar resultaten att RNA är unikt väl lämpat för de mycket salta miljöer som finns på Mars, och som skulle kunna hittas på andra himlakroppar i rymden, beskriver Engelhart. "Denna extrema salttolerans kan påverka hur liv kan ha bildats på Mars i det förflutna eller kan bildas under de förhållanden som råder på Mars idag."

Teamet fortsätter att undersöka kloreringskemin liksom andra reaktioner som RNA kan utföra under förhållanden med hög salthalt.

Forskningen finansierades av National Aeronautics and Space Administration, Heising-Simons Foundation, Research Corporation for Science Advancement och National Science Foundation.

Bild vikipedia Mars sedd från Hubbleteleskopet.

Den linsformade galaxen NGC 4753

 

Bilden ovan från NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble syns den linsformade galaxen NGC 4753 i en riktning nästan helt från sidan. Linsformade galaxer har en elliptisk form och med svagt definierade spiralarmar.

Den här bilden på NGC 4753 är den skarpaste hittills av denna och visar Hubbles stora upplösningsförmåga att avslöja komplexa stoftstrukturer. NGC 4753 finns cirka 60 miljoner ljusår från jorden i stjärnbilden Jungfrun och upptäcktes först av astronomen William Herschel 1784. Den är en av galaxerna i galaxgruppen i Virgo II-molnet vilken består av ungefär 100 galaxer och galaxhopar.

Galaxen är troligen resultatet av en galaktisk sammanslagning med en närliggande dvärggalax för ungefär 1,3 miljarder år sedan. NGC 4753:s distinkta stoftstråk runt dess kärna uppstod troligen av denna sammanslagning.

Astronomer tror att det mesta av galaxens massa finns i en något tillplattad, sfärisk halo bestående av mörk materiamörk materia. 

Mörk materia verkar som  vi tror inte interagera med elektromagnetiska fält och verkar inte avge, reflektera eller bryta ljus. Vi kan bara upptäcka den genom dess påverkan på gravitationen på normal materia.

NGC 4753:s  miljö och komplexa struktur gör galaxen vetenskapligt intressant för astronomer då de kan använda galaxen i datamodeller för att testa olika teorier om hur linsformade galaxer bildas. I galaxen NGC 4753 har också skett  två kända Typ Ia-supernovor. Dessa typer av supernovor är extremt viktiga för studiet av universums expansionshastighet. Eftersom Typ Ia-supernovor är resultatet av exploderande vita dvärgar som haft följeslagare får de alltid samma ljusstyrka och är upp till 5 miljarder gånger ljusstarkare än solen.

Bilden ovan är från NASA och är tagen av rymdteleskopet Hubble. Den visar en nästan framifrån tagen bild av den linsformade galaxen NGC 4753. ESA/Hubble och NASA, L. Kelsey.

Och informationen i inlägget beskriven med egna ord från  Europeiska rymdorganisationen (ESA)

BepiColombo har fått problem.

 

Från vikipedia ”BepiColomboBepiColombo, är en rymdsond som sköts upp med en Ariane 5-raket den 20 oktober 2018. Sondens buss (MTM: Mercury Transfer Module) kommer färdas till Merkurius med två rymdsonder som ska placeras ut och kretsa kring Merkurius: en europeisk som ska kartlägga planetens yta (MPO: Mercury Planetary Orbiter) och en japansk som ska studera dess magnetosfär”  fritt citerat.

BepiColombo är ett  uppdrag och samarbete mellan ESA och Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA) med destination MerkuriusMerkurius. Den minst utforskade planeten i det inre av solsystemet. 

Uppdraget består av två rymdfarkoster som kommer att placeras i skilda omloppsbanor runt Merkurius: ESA:s Mercury Planetary Orbiter och JAXA:s Mercury Magnetospheric Orbiter. Båda fungerar just nu som beräknat. Båda är fullpackade med vetenskapliga instrument och utformade för att studera Merkurius sammansättning, atmosfär, magnetosfär, historia och för att ta itu med frågor om bildandet och utvecklingen av vårt solsystem.

BepiColombo, ESA:s och JAXA:s gemensamma uppdrag till Merkurius, har dock haft ett problem som hindrar rymdfarkostens styrpropellrar från att fungera med full effekt. BepiColombo i sig är en tredelad bestående  av två vetenskapliga sonder (se ovan) och Mercury Transfer Module som är den som bär ovan farkoster utformade för att separeras från varandra som en del av uppdraget. Den 26 april, när BepiColombo skulle påbörja sin en manöver, misslyckades Mercury Transfer Module med att leverera tillräckligt med elektrisk kraft till rymdfarkosten BepiColombo styrpropellrar.

Ett kombinerat team från ESA och uppdragets industripartners började då arbeta i samma ögonblick som problemet identifierades. Den 7 maj hade de återställt BepiColombos dragkraft till cirka 90 procent av den tidigare nivån. Överföringsmodulens tillgängliga effekt är dock fortfarande lägre än den borde vara och därför kan full dragkraft ännu inte återställas.

Teamets nuvarande prioriteringar är att upprätthålla en stabil framdrivning av rymdfarkosterna på nuvarande effektnivå och att uppskatta hur detta kommer att påverka kommande manövrer. Arbetet fortsätter parallellt för att identifiera grundorsaken till problemet och för att maximera den kraft som är tillgänglig för propellrarna.

Flygkontrollteamet BepiColombo, som arbetar vid ESA:s ESOC-kontrollcenter i Darmstadt, Tyskland, har ordnat ytterligare passager till Jorden för att kunna övervaka rymdfarkosten på nära håll och reagera snabbt om det behövs.

Om den nuvarande effektnivån bibehålls bör BepiColombo anlända till Merkurius i tid för sin fjärde gravitationsassistans till de två modulerna  i september i år. Den slutliga omloppsbanan runt Merkurius är planerad till december 2025 och starten av rutinmässiga vetenskapliga operationer till våren 2026.

Bild vikipedia på BepiColombo.

En exoplanet stor som jorden i omloppsbana runt en mycket kall stjärna

Planeten SPECULOOS-3 b Planeten SPECULOOS-3 b är den andra av sitt slag som upptäckts runt denna typ av stjärna en mycket sval dvärgstjärna (SPECULOOS-3. Planeten tar cirka 17 timmar att fullborda en omloppsbana runt stjärnan som är hälften så varm som vår sol,  tio gånger mindre massiv och hundra gånger mindre ljusstark.

Dagar och nätter på planeten SPECULOOS-3b  är sannolikt tidvattenlåsta, så samma sida – "dagsidan" – är alltid vänd mot stjärnan ett förhållande som liknar vår måne och jorden.

Upptäckten av planeten publicerades den15 maj 2024 i Nature Astronomy, och gjordes iSPECULOOS-projektet, som leds från universitetet i Liège i Belgien, i samarbete med universiteten i Birmingham, Cambridge, Bern och Massachusetts Institute of Technology. Projektet SPECULOOS (Search for Planets EClipsing ULtra-cOOl Stars) vilket etablerades för att söka efter exoplaneter som kretsar kring ultrasvala dvärgstjärnor med hjälp av ett nätverk av robotteleskop baserade runt om i världen.

Professor Amaury Triaud, Institutionen för fysik och Exoplanetology Birmingham Fellow beskriver:

Ultrasvala dvärgstjärnor är svalare och mindre än vår sol, deras livslängd är över hundra gånger längre – cirka 100 miljarder år – och de förväntas vara de sista stjärnorna som fortfarande lyser under universums sista tid.

På planeter av detta slag kan det finnas uråldriga livsformer.

Bild flickr.com Hubbleteleskopets bild på galaxkluster SDSS J0333+0651. 

NASA testar tekniska lösningar för Artemis Moonwalks i Arizonaöknen

 

För att förbereda sig för utforskningen av månen under NASA:s Artemis-uppdrag kommer NASA att genomföra ett veckolångt fälttest i det månliknande landskapet i San Francisco Volcanic Field nära Flagstaff, Arizona. Syftet är att öva månpromenadsscenarier.

NASA-astronauterna Kate Rubins och Andre Douglas tjänstgör som besättningsmedlemmar och bär modellsystem för rymddräkter när de färdas genom öknen och genomför en mängd olika teknikdemonstrationer, hårdvarukontroller och Artemis-relaterade operationer.

Under testetUnder testet kommer två integrerade team att arbeta tillsammans där de övar på att utföra månoperationer från början till slut. Fältteamet består av astronauter, NASA-ingenjörer och fältexperter och allt sker i Arizonaöknen där man genomför de simulerade månpromenaderna, medan ett team av flygledare och forskare vid NASA:s Johnson Space Center i Houston övervakar och vägleder deras aktiviteter.

Bild vikipedia (engelsk) av det planerade uppdrag med Artemisprogrammet.

Biomarkörer upptäckta i kosmos

 

2018 upptäcktes mycket stora organiska molekyler i ispartiklar på Saturnus måne Enceladus. Det är fortfarande oklart om dessa skapats av livsformer eller om de skapades på något annat vis. I en nyligen genomförd studie försöker man besvara denna fråga. Det är möjligt att förhållanden som stöder eller upprätthåller liv i utomjordiska hav kan lämna molekylära spår i korn av is på dessas isiga yta. Studien utfördes vid Freie Universität Berlin  under ledning av forskare Dr. Nozair Khawaja, vilken nyligen flyttat till universitetet i Stuttgart.

Livets vagga på jorden låg troligen i en varmvattenventil på havets botten. "Inom forskningen talar vi om ett hydrotermalt fält", beskriver Dr. Nozair Khawaja från Institute of Space Systems (IRS) vid universitetet i Stuttgart. "Det finns övertygande bevis för att det råder förhållanden inom sådana områden som är viktiga för uppkomst eller upprätthållande av enkla livsformer."

Det är möjligt att sådana varmvattenventiler finns även på andra  himlakroppar som inte ligger så långt från oss med kosmiska mått mätt: Saturnus måne Enceladus är ett exempel. Denna måne mäter cirka 500 kilometer i diameter dess yta är täckt av  30 kilometer hög is. År 2005 upptäckte forskare ett enormt moln av ispartiklar ovanför dess sydpol i atmosfären. Tre år senare flög NASA:s rymdsond Cassini genom detta moln. Sondens mätinstrument visade att partiklarnas sammansättning tyder på att det finns ett hav av flytande vatten under Enceladus isiga skorpa. Om det i detta hav finns liv får framtida forskare svara på.

För utförlig och spännande fortsatt läsning från studien se härfrån studien se här. Länken går till university of Stuttgart. 

Bild https://www.goodfon.com/

Livets kosmiska betydelse

 

I en  nyligen publicerad artikel visar forskare vid den kemiska institutionen vid  University of Hawaii i Mānoa hur några av livets viktiga molekyler kan ha bildats i rymden vilket kan ha blivit början till utvecklingen av det liv som uppstod på jorden.

Molekylerna i fråga kallas kvävebärande aromatiska molekyler viktiga inom många områden inom kemi och biologi. De fungerar som byggstenar för ett brett spektrum av föreningar, inklusive läkemedel, färgämnen, plast och naturprodukter. Aromatiska molekyler finns också i viktiga biomolekyler som aminosyror, nukleinsyror (DNA och RNA) och vitaminer.

Med hjälp av molekylära strålar återskapade kemiteamet vid UH, under ledning av professor Ralf I. Kaiser, miljöerna i Oxens molekylmoln (ett tätt område av interstellär gas och stoft i stjärnbilden Oxen, där nya stjärnor aktivt bildas) och Saturnus måne Titans atmosfär (vilkens miljö liknar jordens tidiga förhållanden på grund och dess kväverika sammansättning och närvaro av metan). Titan är Saturnus största måne.

I kombination med beräkningar av elektronstrukturen i denna atmosfär av professor Alexander M. Mebel (Florida International University), tillsammans med interstellär (professor Xiaohu Li, Chinese Academy of Sciences) och atmosfärisk modellering (professor Jean-Christophe Loison, University of Bordeaux), kunde postdoktor Zhenghai Yang lokalisera grundläggande strukturella enheter av aromatiska (inte relaterade till lukt) molekyler, vilket erbjuder nya vägar för att förstå hur byggstenarna i DNA och RNA kan ha bildats i rymden. Vägar som därigenom omformat våra idéer om hur livets ingredienser uppstod i  galaxen.

"Studien tyder på att kvävebärande aromatiska molekyler som pyridin, pyridinyl och (iso)kinolin - kan ha syntetiserats i miljöer som de i atmosfären på Titan då denna atmosfär liknar den vi en gånga hade på jorden ", beskriver Kaiser. (Likheter av Titans atmosfär i dag och Jordens i dess första tid)

– Att förstå hur dessa molekyler bildas är avgörande för att lösa mysterierna kring livets uppkomst. Upptäckter som dessa kan få framtida konsekvenser, bland annat för praktiska tillämpningar inte bara inom bioteknik och syntetisk biologi, utan också inom förbrännings-vetenskap.

Bild flickr.com