LOFAR har upptäckt ovanliga radiovågor från den närliggande röda dvärgstjärnan GJ1151.

Det nederländska radioteleskopet Low Frequency Array (LOFAR) har nyligen upptäckt ovanliga radiovågor från den närliggande röda dvärgstjärnan GJ1151 som befinner sig 26 ljusår bort i riktning mot Stora Björn.


Radiovågorna är av samma slag som de som sänds ut från norrsken som orsakas av en interaktion mellan en stjärna och dess planet. Radioutsläpp av detta slag har ansetts möjligt att finna från stjärnor men ej bevisats i över 30 år.


Men nu har för första gången astronomer urskiljt dessa radiovågor och bekräftat teorin. Metoden att urskilja dessa var endast möjlig med ett känsligt radioteleskop som LOFAR. Upptäckten gör det möjligt att hitta exoplaneter på detta sätt.


GJ1151 är en röd dvärg vilket är är den vanligaste typen av stjärna i Vintergatan. Röda dvärgar är mycket mindre och svalare än vår sol. Det innebär att för att en planet ska vara beboelig i ett solsystem av detta slag måste planeten finnas betydligt närmare sin stjärna än jorden är från solen. Röda dvärgar har också mycket starkare magnetfält än solen. Det innebär att en beboelig planet runt en röd dvärg utsätts för intensiv magnetisk aktivitet.


Denna aktivitet kan värma planeten och men även urholka dess atmosfär. Radioutsläppen i samband med denna process är ett av de få verktyg som finns tillgängliga för att mäta styrkan i denna effekt.


"Planetens rörelse genom en röd dvärgstjärnas starka magnetfält fungerar som en elektrisk motor mycket likt hur en cykeldynamo fungerar. Detta genererar en enorm ström som ger norrsken och radioutsläpp på stjärnan." säger Dr Harish Vedantham, huvudförfattare till studien och en nederländsk Institute for Radio Astronomy (ASTRON) personal forskare.


Tack vare vår sols svaga magnetfält och det större avståndet till planeterna hos oss genereras inte liknande strömmar i vårt solsystem. Men samspelet mellan Jupiters måne Io med Jupiters magnetfält genererar ett liknande radiovågutsläpp, vilket överträffar solens vid tillräckligt låga frekvenser.


Vi ska (min anm.) inte se dessa skeenden vid röda dvärgstjärnor och dess planeter som något som bevisar dessa planeter livsdugliga. Det kan mycket väl finnas möjlighet till livsformer här. Men däremot upplever man mäktiga norrsken om man skulle stå på en planet av ovanstående slag och man upptäcker exoplaneter i röda stjärnors närhet.


Bild på en  LOFAR-station här vid Onsala rymdobservatorium, Halland, Sverige.

Månen Titan nedklassad som beboelig.

Titan är den näst största månen i vårt solsystem efter Jupiters Ganymedes. Titan är en av månarna vid Saturnus och är unik på två sätt vilket gör att forskare hittills tänkt sig att där kan finnas livsformer. 


Det är den enda månen i vårt solsystem med en tät atmosfär och det är den enda kroppen i rymden förutom jorden som vi vet har pooler där vätska flyter på ytan. På Titans är det iskalla sjöar av kolväten. En del forskare har föreslagit att komplexa strukturer kan uppstå i dessa hav i bubblor i vätskan med speciella egenskaper som efterliknar ingredienser som visar sig vara nödvändiga för livet på vår planet. På jorden kan lipidmolekyler (fettsyror) spontant ordna sig in i bubbelformade membran som bildar barriärerna runt cellerna i alla kända livsformer. Vissa forskare tror att detta var den första nödvändiga ingrediensen för livet som det bildades på jorden.


På Titan har forskare spekulerat i att en motsvarande uppsättning bubblor kan ha uppstått på Titan bestående av kvävebaserade molekyler som kallas azotosomer.

Men för att dessa strukturer ska uppstå naturligt måste fysiken fungera precis rätt under de förhållanden som finns på Titan. På Titan vid temperaturer på cirka minus -185 grader Celsius och utan flytande vatten eller atmosfäriskt syre.


I tidigare studier med hjälp av molekylära dynamiksimuleringar vilket är en teknik som ofta används för att undersöka livets kemi – föreslogs att sådana bubbelstrukturer skulle uppstå och bli vanliga även i en värld som på Titan. Men i en ny artikel, publicerad 24 januari i tidskriften Science Advances påstås att de tidigare simuleringarna var fel. Titan representerar ett "strikt testfall för livets gränser", skriver forskarna i sin rapport. Och i den miljö som finns på Titan misslyckas ovanstående som en gång antas ha skett på Jorden. Misslyckas på grund av temperatur, brist på vatten och en atmosfär utan syre.


Jag anser (min anm.) detta gör att vi kan avsluta idén om att Titan kan ha liv. Åtminstone liv som vi känner det.

Bild på månen Titan

Upptäckt, asteroiden 2020 BX12 med egen måne hälsar på oss regelbundet.

Ett av jordens främsta instrument för att studera närliggande asteroider är tillbaka i arbete efter att ha skakats i obalans av jordbävningar och dess första nya observationer visar att en nyupptäckt rymdsten är två separata asteroider.


Instrumentet som visade detta och som varit ur drift är det planetariska radarsystemet vid Arecibo observatoriet i Puerto Rico. Detta observatorium var stängt  under större delen av januari efter en rad jordbävningar som drabbade ön med början den 28 december 2019. Först den 29 januari 2020 var det i drift igen.


Under den tid det var avstängt gjorde forskare en upptäckt den  27 januari vid teleskopet  på Mauna Loa på Hawaii. De upptäckte en asteroid som astronomer inte hade lagt märke till förut. Teamet gav den namnet 2020 BX12 baserat på en formel som visar dess upptäcktsdatum. På grund av storleken på 2020 BX12 och hur dess omloppsbana närmar sig jordens är asteroiden klassad som en potentiellt farlig asteroid.


Asteroiden har redan kommit så nära jorden som den kommer att göra under detta varv i det inre av solsystemet 4,3 miljoner kilometer från oss. Men i framtiden kan det bli närmre.  Astronomer har dock beräknat asteroidens närhet med jorden inför nästa århundrade då den återvänder. Men även då är kursen riskfri.


Den 29 januari då observatoriet på Luerto Rico åter var i drift riktades teleskopet mot objektet och då upptäcktes att 2020 BX12har en måne. Asteroiden är sannolikt minst 540 meter i diameter och den mindre Stenbumlingen (månen)  är ca 70 m i diameter enligt de observationer som samlats in av Arecibo. När instrumentet observerade avståndet mellan objekten vilket gjordes den 5 februari, verkade de vara åtskilda med ca 360 m.


En (min anm.) ovanlig upptäckt få asteroider har en medföljande måne.

Bild från vikipedia på 2020 BX12 och dess måne taget av the Arecibo Observatory, Puero Rico  i februari 2020.

Hackare kan få satelliter att störta, ändra kurs eller skapa kaos.

Förra månaden hade företaget SpaceX  242 satelliter i banor runt Jorden. Planen är att lansera 42000 (små kubsatelliter) under det kommande årtiondet. Detta ingår i det ambitiösa projektet att ge tillgång till Internet över hela världen. I arbetet att placera satelliter i rymden ingår Amazon, Storbritannien-baserade OneWeb med flera företag.


Dessa satelliter har potential att revolutionera många aspekter av vardagen. Till exempel ge tillgång till Internet i avlägsna hörn av världen, övervaka miljön, leta efter naturtillgångar och väderkoll för att ge några exempel.


 Men om hackare tar kontroll över dessa satelliter kan konsekvenserna bli ödesdigra. Något som skulle kunna ske av ondska, ära hackers emellan eller vid kriser och krig mellan stater. Hackers skulle kunna stänga av satelliter eller neka tillgång till dess tjänster. Hackare kan också störa eller förfalska signaler från satelliter och skapa förödelse för infrastrukturer. Detta inkluderar elnät, vattennät och transportsystem.


Risken för detta är stor och troligen kommer det att ske någon gång. Att skydda digital teknik helt är omöjligt. Det människor skapat kan människor förstöra. Artificiell intelligence som kontrollörer löser inget då även detta är mänskligt skapat och därför kan hackas av människor. Att påstå att AI kan skapa utan människans påverkan är fantasi.


Bild på internationella rymdstationen  (från vikipedia)  vilken det vore en katastrof om hackare tog kommandot över.

Några få dagar om året finns saltvatten på Mars yta.

Flytande vatten är svårt att finna på Mars då is snabbt avdunstar till atmosfären långt innan det når sin smältpunkt under sommartiden. Det beror på det atmosfäriska trycket på Mars.


  Mars har däremot gott om kalla isiga regioner och isfria regioner men isiga regioner där temperaturen stiger över smältpunkten är nästan omöjligt att hitta. säger Schorghofer Senior Scientist planetary Science Institute (PSI).


På Mars fungerar det på följande sätt: ett stenblock som ligger på ytan vid ekvatorn ger en skugga på vintern. Det ständigt skuggade området bakom stenblocket är mycket kallt så kallt att is av vatten bildas här på vintern.


När solen går upp igen på våren värms isen plötsligt upp. I detaljerade modellberäkningar stiger temperaturen från -128 grader Celsius på morgonen till -10 grader Celsius vid lunchtid, en enorm förändring under en fjärdedel av dagen.


Salt gör (det handlar om saltvatten) att smältpunkten i vatten på saltrik mark smälter vid -10 grader Celsius. Detta innebär vatten försvinner snabbt upp i atmosfären genom avdunstning.  Detta skeende är regelbundet år för år.


Nästa Mars-år upprepas samma process. De skuggade områdena bakom stenblocken är så kalla på vintern att inte bara vattenfrost utan även koldioxidis byggs upp. Men allt avdunstar relativt snabbt upp i atmosfären. Vi kan se det som frostlager som försvinner. Det är inte sjöar eller andra vätskefyllda gropar det handlar om.


Bild från  hur en helikoptertur på Mars kan se ut snart.

Upptäckt, asteroider som i en framtid blir ett hot.

Tre astronomer från Leiden University (Nederländerna) har visat att det finns asteroider som anses vara ofarliga för tillfället men om vi räknar ut deras bana långt in i framtiden utgör de en fara för Jorden.


 Detta forskningsresultat fick de med hjälp av datorkörningar utifrån kända fakta om ett antal asteroiders banor de valt ut. Genom dessa datorsimuleringar i en så kallad superdator kunde man även räkna ut när de historiskt tidigare varit på kollisionskurs med Jorden.


Resultaten de fick fram har godkänts för publicering i tidskriften Astronomy & Astrophysics. 


De identifierade finns asteroider som inte tidigare klassificerats som hotfulla. Till exempel upptäcktes att elva av asteroiderna däruppe som ses som ofarliga  2131 och 2923 närmar sig oss och passerar oss tio gånger jordens och månens avstånd och de klassificeras som  högriskasteroider då. Dessa stembumlingar är större än hundra meter i diameter. En storlek som skulle ge fruktansvärda skador och troligen massdöd om de störtade ner på jorden.


Forskarna hoppas att i framtiden upptäcka potentiellt farliga objekt i tid för att på något vis avvärja hoten.


Jag (min anm.) anser dock att de uträkningar som gjorts kan förändras om dessa objekt råkar krocka med andra objekt däruppe. Objekt vi inte räknat med  ändrar då  kurs eller okända objekt som interstellära som dyker upp överraskande inom vårt solsystem. Vi ska veta att bara i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter finns 60000 objekt och i Kuiperbältet med Oorts moln där Pluto ingår finns ca 70000 objekt. Att hålla koll på händelser här kan knappast göras. Vi ska även komma ihåg att det är ett begränsat mycket litet antal objekt forskarna räknat fram banor på i förhållande till hur många objekt som finns däruppe. 


Bild från vikipedia av en konstnärs version av Kuiperbältet och Oorts kometmoln

2MASS 1155-7919 b är en ung intressant jätteplanet 330 ljusår bort.

2MASS 1155-7919 b finns i ett solsystem i riktning mot stjärnbilden Kameleonten.

Forskare vid Rochester Institute of Technology har upptäckt denna nybildade massiva planet kallad 2MASS 1155-7919 b i Epsilon Chamaeleontis Association (stjärnbilden kameleonten) endast 330 ljusår från oss.


Planeten är storleksmässigt  av endast 10 gånger massan som Jupiter vilket innebär att vi sannolikt ser en planet som troligen är mitt i sitt bildande," säger Annie Dickson-Vandervelde, Ph.D. student from West Columbia, S.C.  huvudförfattare av upptäckten. "Även om massor av andra planeter har upptäckts genom ex. rymdteleskopet Kepler är de nästan alla "gamla" planeter.


”Detta är också bara det fjärde eller femte exemplet på en jätteplanet så långt från sin "sol”, att det är svårt att förklara hur den bildades eller hamnade där." Säger hon vidare.


Forskarna använde data från rymdobservatoriet Gaia för att göra upptäckten. Den stora planeten kretsar kring en stjärna som bara är cirka 5 miljoner år gammal ungefär tusen gånger yngre än vår sol. Planeten kretsar kring sin sol på 600 gånger avståndet jorden och solen. Hur denna unga planet kan ha hamnat så långt bort från sin unga "sol" stjärna är ett mysterium. Författarna hoppas att uppföljande bildbehandling och spektroskopi kommer att hjälpa astronomer att förstå hur massiva stora planeter kan hamna där de är.


Jag funderar på om inte just sådana stora som det troligen är i flertalet fall gasplaneter kan ha kommit till i samband med stjärnan själv bildades. Att det finns ett samband vi inte  förstår. Om så är avståndet mellan denna sol och planetens plats inget mysterium utan något som kan förstås (min anm.) Men förklaringen kan även vara ett infångande av en planet som ensam farit runt därute. Dock ej i detta fall för då bör de skilts åt åldersmässigt solen och planeten. I detta fall har de ett samband då de båda är unga.


Bilden är en stjärnkarta där stjärnbilden Kameleonten ses.

Var 16;de dag får vi en mystisk skur radiosignaler från en bestämd plats i universum.

DSS J015800.28+654253.0 är namnet på en  galax 500 miljoner ljusår bort från vilken radiovågorna regelbundet kommer mot oss i intervall av var 16:e dag.


Något i denna galax förvirrar forskare med sina regelbundna signaler. Signalerna sänds i ett upprepande 16-dagars mönster men forskarna har ingen aning om varför.

Enligt en ny studie finns ett mönster i signalerna från dessa snabba radiosignalskurar, Signalerna har fått namnet FRB 180916.J0158 +65 och sker under fyra dagar innan de avstannar i 12 dagar för att sedan upprepas.


 De första 28 cyklerna observerades mellan september 2018 och oktober 2019 med hjälp av CHIME-radioteleskopet i British Columbia. "Vi drar slutsatsen att detta är den första upptäckta periodicitet av något slag i en FRB källa," säger rapportens författare och tillägger. "Upptäckten av en 16,35-dagars periodicitet i av upprepande FRB källa är en viktig ledtråd till vilken typ av detta objekt är."


Det kan röra sig om ett svart hålliknande objekt (ett svart hål menas troligen min anm.) vilket sänder ut signaler vid en viss punkt i sin omloppsperiod. Men det kan även vara ett dubbelstjärnesystem som innehåller en massiv stjärna och en tät neutron stjärna. Neutronstjärnan kan då avge skurarna på sin tur runt den andra stjärnan. Men under sin regelbundna färd döljs då skurarna av rörelser av gravitation från dess större granne regelbundet och sänder strålningen åt andra håll.


Den senare teorin (min anm.) tror jag är mest trolig. Men den förklarar inte helt hur radarsignalerna störs. Möjligheten att det är någon helt annan förklaring i skeendet är stor. Något annat som sker eller stör regelbundet i galaxen eller på vägen från galaxen mot oss. Mycket kan ske på en väg mot oss som är en halv miljard ljusår lång.


Bild ovan från på en plats som kan finnas däruppe på en exoplanet.

Asteroiden Pallas har en våldsam historisk bakgrund.

Man anser att denna asteroid, Pallas, innehåller 7 % av all massa i asteroidbältet som finns mellan Mars och Jupiter. Med en diameter på cirka 530–565 km, ungefär samma eller något större än Vesta men är 20 % mindre massiv hamnar den på tredje plats bland asteroiderna därute.


Pallas anses ha haft en våldsam bakgrund vilket resulterat i dess ovanliga omloppsbana enligt slutsatserna i en ny studie. Mycket förblir okänt om denna aldrig besökta asteroid. För att försöka bättre förstå hur Pallas yta ser ut använde forskare sig av Spectro-Polarimetric High-jämförelse Exoplanet Research (SPHERE) på Very Large Telescope i Atacama Öknen i norra Chile för att försöka undersöka asteroidens form och yta. 


Baserat på 11 bilder av Pallas yta fann forskarna att asteroiden har många kratrar som varierar i storlek från 30 till 120 kilometer i diameter. Genom datorsimuleringar blev resultatet vid jämförelser med den största asteroiden Ceres och den andra i storlek i asteroidbältet Vesta att Pallas har tre gånger fler kratrar än Vesta och två gånger fler än Ceres.


Det finns två stora kratrar på Pallas en som är 60 km i diameter på södra halvan. En på 90 km i diameter nära Pallas ekvator. Pallas (min anm.) kan därmed anses ha haft en våldsam historia med mycket krockar med andra stenbumlingar.


Asteroidbältet har inte brist på stenbumlingar av skilda storlekar. Här finns minst 60000 asteroider att krascha med för den som har otur att vara i vägen för någon av dessa.


Bild från vikipedia på Pallas. Skarpa bilder finns inte på denna asteroid vilken aldrig haft något besök. Bilden tagen med Hubbletelekopet 2007.

Betelgeuse är en 1000 gånger större sol än vår sol och den beter sig besynnerligt.

Betelgeuse är en stjärna (sol) ungefär 1000 gånger större än solen i vårt solsystem enligt NASA;s beräkningar  och den kan ses på axeln av stjärnbilden Orion. Stjärnan vars avstånd från oss är 642,5 ljusår. Betelgeuse är en variabel. 


Variabel innebär att dess sken lyser upp och dämpas regelbundet. På senare tid har det varit ett dämpat sken. Något som leder forskare att spekulera om att Betelgeuse kan vara på väg att explodera i ensupernovaexplosion.


Betelgeuse är så spännande att iaktta att rymdteleskopet Hubble regelbundet vänder sitt kraftfulla teleskop mot Betelgeuse för att hålla koll på stjärnans beteende.

 För att spåra denna stjärna och se den med blotta ögat eller en vanlig kikare följ denna länk med instruktion på hur du går till väga.


Bild ovan från vikimedia  där en illustratör förställer sig hur närområdet vid stjärnan kan se ut.

Uranus och Neptunus är inte så lika som man kan tro.

Uranus

är den sjunde planeten räknat från solen. 

Neptunus

den åttonde.

De är av nästan samma storlek. Större än jorden men mindre än Jupiter och Saturnus och båda har samma blåaktiga eller blågröna färg. De har djupa atmosfärer och isig miljö. Men utöver det skiljer sig Uranus och Neptunus åt radikalt genom olikheter som kan komma utifrån kollisioner med andra himlakroppar i solsystemets begynnelse.



Forskare vid National Centre of Competence in Research PlanetS (PlanetS) vid universitetet i Zürich i Schweiz körde datorsimuleringar för att undersöka eventuella kollisioners roll när det gäller skillnaderna mellan Uranus och Neptunus. Resultaten tillkännagavs av PlanetS den 4 februari 2020 i form av en forskningsrapport.


Uranus och Neptunus är de två mest avlägsna kända stora planeterna i vårt solsystem. Båda anses numera vara isjättar (tidigare antogs de likt Jupiter och Saturnus vara gasjättar). Båda skiljer sig därmed fundamentalt från de större gasjättarna Jupiter och Saturnus, och från de mindre stenplaneterna som ex. Jorden.

Uranus och Neptunus har liknande massor och inre kompositioner. Deras atmosfär består av väte, helium och metan, medan deras mantel (troligen äv yta min anm.) är en kombination av vatten, ammoniak och metanis och deras kärnor är en blandning av sten och is (likt kometers min anm.)


 Uranus är till skillnad mot Neptunus mestadels molnfri. I Neptunus atmosfär ses mörkare band i form av ränder och stråk av vita moln, samt en stor "mörk fläck (likt Jupiters eviga storm men om detta tyder på en storm även här är osäkert men troligt min anm.).


Likt Neptunus och Jorden och de flesta andra stora planeter i vårt solsystem roterar Uranus inte runt en axel som ligger nästan vinkelrätt mot solen. Istället roterar denna likt de  större månarna runt Uranus i stabila banor som är i linje med lutningen på planeten.


Neptunus största måne, Triton cirklar runt planeten i en mycket lutande bana. Neptunus månar är oregelbundna. Dessutom verkar Neptunus ha en inre värmekälla medan Uranus är i jämvikt temperaturmässigt med vad man kan vänta sig i förhållande till avståndet till solen.


Strukturmodeller baserade på gravitationsdata tyder på att Uranus är mer kondenserad i centrum än Neptunus. Resultaten av denna studie kan därmed tolkas som hur slumpmässiga händelser som planetariska kollisioner med andra stora kroppar i det tidiga solsystemet kan påverka den framtida utvecklingen av en planet. Uranus och Neptunus sker sken av sådana händelser, säger studien. Tänk om ingen av dessa hade drabbats av kollisioner? Hur skulle dessa isjättar sett ut i dag då? Det vet vi inte. Men ju mer vi kan förstå desto bättre kan vi förstå hur å bildandet av dessa typer av planeter, liksom gasjättar som Jupiter och Saturnus, och steniga världar som jorden, Mars, Venus och Merkurius ka ha skett.


Med en bättre förståelse för hur planeterna i vårt eget solsystem bildades och utvecklats kan vi sedan också tillämpa denna kunskap på studier av världar i avlägsna solsystem.


Bild 1 från ovan Uranus tagen av Voyager 2. Bild 2 Neptunus även den tagen av Voyager 2.

Brandfarlig is innehåller liv

Genom att studera vad som kallas "brandfarlig is" har forskare upptäckt att mikroskopiska bubblor inom denna innehåller liv. Dessa resultat kan ge uppslag om var man kan söka och identifiera utomjordiskt liv på ex Pluto eller dess måne Charon där is av metan finns. Det är detta slag av is som är brandfarlig.


Brandfarlig is, även känd som metanhydrat skapas när metangas är instängd i ismolekylära strukturer. Bitar av denna frusna gas och is innehåller mikroskopiska bubblor av olja och vatten. I en ny studie fann forskare som studerar "brandfarlig is" i Japanska havet mikroskopiskt små levande varelser i dessa bubblor.  

Forskarna kom genom denna upptäckt på ett nytt sätt att söka efter liv i rymden. Glen T. Snyder, en forskare vid Meiji University och huvudförfattare till den nya studien var en av upptäckarna. I kombination med andra bevis av samma slag som samlats in av kollegorna till Snyder visades att även under nära fryspunkten av etan och extremt högt tryck bestående av endast tung olja och saltvatten fanns det liv i denna is.
  

Stephen Bowden vid University of Aberdeen's School of Geosciences i Skottland, en av medförfattarna till studien sade i ett uttalande. ”Så vad ger detta oss i sökandet efter utomjordiskt liv? "Metan i "metan hydrat" är känd för att försämra organiskt material på havsbotten. Men vad vi aldrig förväntade oss att hitta var att mikrober fortsätter att växa och producera dessa sfäroider, hela tiden i isolerade i små kalla mörka fickor av saltvatten och olja i denna metan," "Det ger verkligen idé till att söka liv på  kalla mörka platser och öppnar upp en teori om förekomsten av liv på andra planeter."


Liv (min anm) är verkligen något som finns överallt på Jorden. Men finns det någon annanstans? Jag tvekar.



Bild från  på islandskap men det är inte denna form av is på Jorden som det handlar om. Det är bara en illustration på islandskap. Länken ovan i inlägget visar denna.

Galax XMM-2599 och dess kända historia

Astronomer upptäckte en sällsynt stor galax som snabbt kom till i universums barndom. 


Galaxen är känd som XMM-2599 och finns cirka 12 miljarder ljusår från jorden vilket innebär att forskarna ser galaxen som den fanns när universum var ungt. (The Big Bang som skapade universum inträffade för 13,82 miljarder år sedan.)


 Redan innan universum var 2 miljarder år gammalt hade  XMM-2599 uppstått med massa av mer än 300 miljarder solar. " Benjamin Forrest,  postdoktor forskare vid Institutionen för fysik och astronomi vid University of California Riverside (UCR) säger i en ny rapport att än mer anmärkningsvärt är att  XMM-2599 bildade de flesta av sina stjärnor i en enorm hastighet när universum var mindre än 1,8 miljard år gammalt och sedan blev inaktivt när universum var bara 1,8 miljarder år gammalt (stjärnbildningen avslutades).


Vi vet inte vad galaxen är i dag," säger Wilson en annan forskare . " Vi vet att den inte kan förlora massa. En intressant fråga är vad som händer runt omkring. Med tiden kan gravitationskraften  ha dragit till sig närliggande stjärnbildande galaxer och dessa då bildat en ny stjärnbildning omkring galaxen (vi vet inte vi ser galaxen som den såg ut för 12 miljarder år sedan).


Men ingen kan förutsäga vad som sker över tid (min anm.) Kanske galaxens stjärnor som är väldigt lika i ålder en gång dör ut tillsammans under en för universum kort tid. Vi får en galax av avdöda stjärnor i formor av supernovor och novor.


Bild ovan från https://www.flickr.com/photos/flights_of_fancy/11731678775 på  tanken om ett parallet universum som existerar samtidigt som vårt skilt åt i rummet och tiden. Tankar av detta slag finns och jag ser dem inte som omöjliga.

Gåtan om de mystiska isringarna i Sibiriens istäcke kan vara löst.

Bajkalsjön är världens största och djupaste sötvattensjö, enligt Gizmodo. Det är hem för många sorter av fisk som inte finns någon annanstans i världen, och även en population av sötvattensälar finns här.

Isringarna i Bajkalsjön  i Sibirien har förbryllat forskare i årtionden.
Nu har forskare kommit till resultatet att de orsakas av varma, cirkulära virvelströmmar av vatten under isen. Forskare  anser att detta sker på grund av vindmönster, floder som rinner ut i sjön och formen på sjöns kust och botten.


Virvlarnas starka strömmar smälter isen vid kanten men är inte tillräckligt starka för att för att ge effekt av snösmältning i centrum av de bildade hålformationerna.

"Resultaten av våra fältundersökningar visar att det finns varma virvlar som cirkulerar i medurs riktning under istäcket", säger Alexei Kouraev, hydrolog vid universitetet i Toulouse, i ett uttalande från  NASA. I virvelns mitt smälter isen inte – även om vattnet är varmt – eftersom strömmarna är svaga", säger han. "Men på virvelgränsen är strömmarna starkare och varmare och vattnet leder då till snabb avsmältning."De flesta  ringarna uppstår i mars och april och har diametrar på ca 4-6 km. De ses inte från marken utan kan bara ses från satelliter. Dess varaktighet är i en del fall endast några dagar andra någon månad. 


Forskning av detta slag av geologiska fenomen likväl som väderfenomen mm är viktigt att göra på jorden där detta inte fullt ut förstås. Resultaten ger även kunskap om hur vi då ska tolka resultat vi ser eller mysterier vi upplever i formationer eller mönster på främmande planeter eller månar däruppe.


Bild ovan från vikipedia på is i sjön.

Brittiska UFO-filer släppta till allmänheten

Ufo-rapporter från 1950-2009 offentliggörs nu av försvarsministeriet i Storbritannien. Troligen då det anses att eventuella rapporter som kan varit på hemliga projekt inom försvaret nu är förlegade. 


Nyare rapporter efter 2009 släpps inte. Säkerligen för att de kan innehålla bilder på försvarshemliga objekt av flygkaraktär. Drönare av militärs slag exempelvis.

Säkert finns i de släppta rapporterna inget av topphemligt försvarsmaterial. Men säkert finns i rapporterna även det som inte kunnat förklaras fullt ut. 


Himlafenomen av slaget klotblixtar, reflexer från kameralinser och väderfenomen.

För min del anser jag att det inte finns något som bevisar det omöjliga (enligt mig) besök från främmande utomjordiska varelser.



Bild från  som visar en fantasivy av Ufo möte. En vacker bild anser jag.

Protostjärnan G358-MM1 ses bildas just nu

Solen är en av miljarder stjärnor i den galax där vi ingår, Vintergatan. Solen är ganska liten jämfört med många andra stjärnor.  Det finns många som är minst åtta gånger mer massiva än solen.  Dessa stjärnor påverkar strukturen formen och det kemiska innehållet i en galax. 


När de har uttömt sitt vätgasbränsle sker bland de större en explosiv händelse som kallas en supernova. Denna explosion är ibland så stark att den utlöser bildandet av nya stjärnor av det material från den döda stjärnan som nu finns i supernovans omgivning.

Men det finns ett mysterium vi inte kan förklara ännu.  Astronomer vet inte hur de ursprungliga massiva stjärnorna bildats. En teori är att en roterande skiva av gas och damm dras samman (bör vara genom gravitation och rörelse min anm.) och ur detta uppstår kärnreaktioner vilket resulterar i att en stjärna föds. Något som tar lång tid och mycket rörelse.


 Det är därför astronomer är uppspelta över en nyligen gjord observation av fenomenet som verkar bekräfta teorin.  Utifrån denna kommer astronomer att utveckla och testa teorier för att förklara hur dessa kompakta stjärnor får sin massa mer i detalj genom olika utsagor och prövningar av data, datasimuleringar och matematik.

Uppspeltheten beror på att de upptäckt en protostjärna. En protostjärna är ett förstadium i en stjärnas utveckling när moln av väte, helium och rymdstoft genom gravitation och rörelser dras ihop. En sådan har nyligen upptäckts 22000 ljusår bort och getts namnet G358-MM1.


Efter den första upptäckten av  anhopningsexplosionen ( G358-MM1) under 2016 enades astronomer från hela världen 2017 om att samordna sina ansträngningar för att observera mer. Fler observationer krävs och detta kräver en gemensam global insats av astronomer och teleskop över hela världen. Ur detta bildades projektet Maser Monitoring Organisation (M2O). 


För mer info om detta projekt följ denna länk direkt från deras hemsida M20.


Bild ovan från vikipedia på en protostjärna tagit av Spitzerteleskopet i  infrarött ljus. Vilken är okänt.

Hur universum troligen fick sina stjärnor.

En gång för länge sedan lyste ingen stjärna i universum. Det var i början av allt, efter BigBang explosionen från ingenstans i ingenting. Tid och rum hade nu kommit till.


I början av vårt kosmos var det nästan samma genomsnittliga densitet överallt. Inget var existerande som ett objekt. Det var en stor förändring när de första stjärnorna kom till.


I ny forskning har ett team av astronomer identifierat några av de äldsta galaxerna som någonsin setts. Dessa galaxers stjärnor bildades när universum var 680 miljoner år gammalt enligt forskarna vilka även funnit bevis för att dessa galaxer överöste sin omgivning med extrem ultraviolett strålning.


Denna överösning bildade gigantiska bubblor av vätgas. Denna blev strömförande och joniserad och gav därmed astronomer den första direkta bilden av en stor omvälvande epok av vårt universum. Ännu tidigare under universums ålder under de första hundra tusen år efter Big Bang var vårt universum varmt och tätt och bestod av plasma innehållande fria elektroner och kärnor.


Men allt kaos slutade när universum blev ca 380 000 år gammalt. Det var då plasman av elektroner, neutroner, och protoner genom att temperaturen i universum gick ner och var tillräckligt låg  för elektronerna att kombinera sig med kärnor av protoner och elektroner och bilda atomer till den första vätgasen och heliumet. De första grundämnena gaserna bildades.
  

Denna händelse resulterade i frisläppandet av en enorm mängd strålning som vi fortfarande känner av, den kosmiska mikrovågstrålningen. I miljontals år skedde sedan inte mer. 


Inte mer än att universum expanderade vidare, kyldes av och gaserna fick högre densitet och formades till bubblor lite här och lite där och densiteten ökade än mer.

Detta förtätande av gasen  innebar att gravitationskraften ökade och drog gasen allt tätare samman och så vidare. Det resulterade i de första metallfattiga stjärnorna vilka efterhand som de åldrades blev novor och supernovor vilka bildade skilda slag av grundämnen och materia grundämnena till de slags stjärnor vi sedan känner igen som vår sol och planeter mm.


För att läsa än mer om detta och lite om fortsättningen. Se här  .


Genom eoner växte de första stjärnorna till i bubblorna nämnda ovan  och  blev fler och fler och bildade galaxerna i det tysta, mörka, neutrala expanderande universumet där vi senare blev en del.

Bild från på en blick ut i universum.

Då två neutronstjärnor kraschade 2017 skakade universum

Svarta hål kan ses som döda" stjärnor. De uppstår då en större stjärna har kollapsat under sin egen tyngd och gravitationen har blivit så stark att elektromagnetisk strålning (bl.a. ljus) inte kan ta sig ut från dess yta. Allmän relativitetsteori (liksom de flesta modeller om gravitation) säger inte bara att svarta hål  finns utan förutsäger även att de kommer att ta form i naturen närhelst tillräckligt stor mängd materia packas i en viss region genom ett skeende som kallas gravitationskollaps.


En neutronstjärna är ett av flera möjliga slut för en stjärna. När en stjärna i slutet av sin existens stöter bort de yttre lagren inträffar en gravitationskollaps och stjärnans kvarvarande inre delar imploderar. En stjärna som i storlek motsvarar 1,4 - 3 solmassor övergår i en supernova återstoden blir då en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner och övrigt material vilket är resterna från supernovan. 

En vanlig neutronstjärna är endast ca 20 km i diameter, men har en massa som 1,4 - 3 solmassor. Det innebär att denna har en densitet som är ca 1 miljard ton per kubikcentimeter. Gravitationsfältet vid stjärnans yta är därmed tvåhundra miljarder gånger starkare än på jorden vilket resulterar i en neddragningshastighet på ungefär 100 000 km/s, ungefär 1/3 av ljusets hastighet. Ett fallande föremål här skulle då ha hasigheten 6,5 miljoner km/h redan efter en meters fall.


Neutronstjärnor har fått sitt namn utifrån att gravitationen är så stark att atomerna i stjärnans inre kollapsar vilket gör att protonerna och elektronerna smälter samman och bildar neutroner.


2017 upptäcktes att två neutronstjärnor slogs ihop långt bort i rymden vilket skapade en kraftfull skakning i universum i form av gravitationsvågor. Inspelningen av dessa gravitationsvågor, anser nu ett par fysiker, att de har hittat bevis från. I allmänna relativitetsteorin är svarta hål enkla objekt, oändligt komprimerade singulariteter eller punkter av materia omgivna av händelsehorisonter (ytan av ett svart hål) genom vilka inget ljus, ingen energi eller materia kan fly från. Hittills har data från svarta hål visat denna modell.


Men på 1970-talet beskrev Stephen Hawking en serie studier som tyder på att gränserna för svarta hål inte är riktigt så enkel. Istället suddas händelsehorisonterna  ut tack vare en rad effekter kopplade till kvantmekanik som gör att "Hawkingstrålning" kan fly. 



Under åren sedan dess har ett antal alternativa svarta hål modeller beskrivits där dessa släta, perfekta händelsehorisonter ersätts med tunnare mindre täta membran (händelsehorisonter). På senare tid har fysiker förutspått att dessa mebran skulle vara särskilt intensiva runt nybildade svarta hål och tillräckligt betydande för att ge gravitationsvågor som kan upptäckas som gravitationsekon. Nu har efterdyningarna av ovanstående neutronstjärnors kollision hittats av två fysiker. De hävdar att det svarta hål som bildades när neutronstjärnorna kraschade gav detta eko i form av en gravitationsvåg som lyckades ta sig ut från händelsehorisonten.

 Något kunde (min anm.) därmed lämna det svarta hålet vilket tidigare ansetts som omöjligt enligt mest gällande teori.

Frågan jag ställer mig är något helt annat. Då vi anser oss veta att alla galaxers centrum har ett stort svart hål undrar jag hur detta har bildats. Vad kollapsade för att bilda dessa i varje centrum av galaxerna? Det finns inget svar på detta (vad jag vet).


Bild på en fantasi från men skakningen kanske kan ses som denna bild.

Rumtiden virvlar runt en slocknad stjärna däruppe.

Hur tid och rum virvlar runt en död stjärna (neutronstjärna) har bekräftat ännu en förutsägelse av Einsteins relativitetsteori enligt en ny studie. 



Det är ett fenomen som kallas Lense-Thirring effekt. 

Det anger att rumtiden virvlar runt en massiv roterande kropp (likt Merkurius gör runt solen se ovan länk om relativitetsteorin). 


Experiment har upptäckt Lense-Thirring effekt  i gravitationsfältet från den roterande jorden. Men effekten är utomordentligt liten och har därför varit svår att mäta. Objekt med större massor och mer kraftfulla gravitationsfält såsom neutronstjärnor erbjuder bättre möjligheter att undersöka detta fenomen.


Forskare fokuserade på PSR J1141-6545, en ung pulsar ca 1,27 gånger solens massa. Pulsaren finns 10.000 till 25.000 ljusår från jorden i stjärnbilden Flugan nära de södra korset.


En pulsar är en snabbroterande neutronstjärna som avger radiovågor längs de magnetiska polerna. (Neutronstjärnor är slutprodukten av stjärnor som dog i som supernovor i ett skeende  kraftfullt nog att krossa protoner tillsammans med elektroner för att bilda neutroner.)


Runt PSR J1141-6545 cirklar en vit dvärg med en massa ungefär som solens. Vita dvärgar är det som blev kvar av utbrända stjärnor efter stjärnor i medelstorlek som uttömt sitt bränsle och kastat från sig sitt yttre lager. Vår sol kommer att sluta som en vit dvärg en dag, liksom mer än 90 % av alla stjärnor i vår galax.


Pulsaren kretsar runt den vita dvärgen i en stram snabb bana mindre än 5 timmar lång och rusar genom rymden i en hastighet av 1 miljon km/h enligt, studiens huvudförfattare Vivek Venkatraman Krishnan, astrofysiker vid Max Planck Institute for Radio Astronomy i Bonn, Tyskland. Han säger även att "System som PSR J1141-6545 där pulsaren är yngre än den vita dvärgen är ganska sällsynta,". 


En svår (enligt mig) tanke enligt mig,  rum-tiden och relativitetsteorin är jag inte helt hemma inom.

Bild från  som visar hur vi förundras över verkligheten

Nära krasch mellan två satelliter.

Det hela började med en rad signaler från LeoLabs. Ett företag som använder radar för att spåra satelliter och skräp i rymden. Signalerna visade att risken för att två gamla satelliter riskerade att kollidera var stor. Risken var en på hundra för en frontalkrock den 30 januari i år. 


På LeoLabs uppskattades att satelliterna dock troligast skulle passera inom 15-30 meter från varandra. Någon möjlighet att innan mötet få kontakt med någon av satelliterna för kursändring eller förstöring fanns inte. Det var bara att avvakta och se vad som skulle ske.


Efter LeoLabs varning började andra organisationer ex, Aerospace Corporation att ge liknande förutsägelser. Däremot var beräkningar från andra teleskop mindre allvarliga i sina data för risken av kollision. Varken det amerikanska flygvapnet eller NASA utfärdade någon varning.


De satelliter det handlade om var  Infrared Astronomical Satellite (IRAS). 

Ett stort rymdteleskop som väger runt ett ton vilket sändes upp 1983. Det avslutade framgångsrikt sitt uppdrag senare samma år och har sedan dess åkt runt däruppe i sin ensamhet. 


Den andra satelliten har en något mer spännande historia.   Det är en tidigare hemlig satellit vilken sköts upp 1967. GGSE-4 var en del av ett mycket större projekt för att leta efter  radarsignaler från Sovjetunionen. Denna satellit innehöll också ett experiment för att utforska sätt att stabilisera satelliter med hjälp av gravitationen. Den väger 83kg. Det är mycket mindre än IRAS  men har en mycket ovanlig och olycklig form. Den har en 18m utskjutande arm med en vikt på slutet vilket gör den till ett mycket större mål. 


Nästan 24 timmar senare visade data från LeoLabs risken för kollision  kunde nedgraderas  till en på 1000  och reviderade det förutspådda passerandet mellan satelliterna till 13-87m. Även om det fortfarande var närmare än risken skulle vara borta var det en avgjort mindre risk. 


Men mindre än 15 timmar efter det larmade LeoLabs ännu en gång att sannolikheten för kollision ökat igen till en på hundra och senare till en på 20. Detta  efter att formen på GGSE-4 blivit känd. 


Den goda nyheten nu är att de två satelliterna verkar ha missat varandra. Men med alla satelliter däruppe och annan skrot är alltid risken stor för en kollision.

En intressant referens är följande.  NASA flyttar ofta den internationella rymdstationen ISS när risken för kollision är bara en på 100000. 


Förra året flyttade Europeiska rymdorganisationen en av sina satelliter när sannolikheten för kollision med en SpaceX-satellit uppskattades till en på 50 000. Den gången ökade dock risken till en av 1000 när det amerikanska flygvapnet som upprätthåller kanske den mest omfattande katalogen av satelliter gav mer detaljerad information.


Bild från https://pixabay.com/sv/photos/satellit-sojuz-rymdskepp-67718/ på en satellit däruppe (obs har inget med ovan) den ryska Sojuz.

Forskare diskuterar om en komet hämtat liv från Jorden och spridit det till en ny plats i universum.

Några astrofysiker från Harvard har föreslagit att  livet kan ha spridit från jorden och ut till andra planeter i universum.


För Miljoner kanske några miljarder år sedan kom en stor komet in mot jorden och snuddade jordens atmosfär men kraschade inte in i jorden. Den snuddade  atmosfären och fortsatte sin färd förbi jorden och vidare ut genom solsystemet.



Extremt härdiga mikrober längst uppe i jordens atmosfär ( det har hittats sådana  min anm.) överlevde kollisionen med isbollen och medföljde denna inkapslade i isen. Dessa mikrober hamnade inbäddade djupt inne i kometens porösa yta skyddad från strålning och kometens färd fortsatte. Vi har ju bara nyligen haft besök av interstellära objekt ex. Borisov under 2019 denna kom dock inte nära jorden. Teorin är därför inte omöjlig då det gäller besök av interstellära objekt i närområdet. 


Tiotusentals kanske miljoner år gick innan den teoretiska kometen ovan (eller fler)  hamnade i ett annat solsystem och krashade på en exoplanet där och smittade denna med jordiskt liv. Detta anses ha kunnat ske. Men det är en väldigt lik teorin om när livet kom till jorden. Det är samma teori men spegelvänd. 


Själv (min anm.) tror jag varken på det ena eller andra. Livet anser jag är unikt för jorden och att det är skapat är inte omöjligt låt oss kalla det av Gud. En bättre förklaring har jag inte.

Fri bild från