Finns planet 9?

 

Planet Nio är en planet som kanske finns i det yttre av vårt solsystem. En del forskare söker ännu efter denna som de antar finns därute långt bortanför Plutos bana. Den ska om den finns finnas långt ute i det så kallade Kuiperbältet (Edgeworth-Kuiperbältet) ett bälte med en stor mängd små himlakroppar i banor runt solen bortom Neptunus bana 20 astronomiska enheter utåt från denna planet (en astronomisk enhet är avståndet solen-jorden). Det uppskattas att det finns åtminstone 70000 så kallade transneptuner (TNO) med en diameter större än 100 kilometer i detta bälte. Merparten består dock av mindre asteroider. Men även dvärgplaneter finns här vissa säkert ännu inte upptäckta en av dessa är Pluto.

Enligt datorsimulationer är planet 9 om den finns som närmast 200 och som längst ungefär 1200 astronomiska enheter från solen. Den har uppskattats röra sig i en elliptisk bana och göra ett varv runt solen på mellan 10000 och 20000 år.

Dess diameter uppskattas vara 3,7 gånger jordens och dess temperatur vara -226 grader Celsius. Sedan 2014 har många astronomer sagt att det är möjligt att den finns då de som indicier pekar på att det finns en stor gravitationskälla i rymden därute som de inte finner källan från.

I en ny artikel hävdas nu att denna gravitationskälla bara är en statistisk hägring, konsekvensen av var på natthimlen astronomer riktar sina teleskop.

 Den första antydningen till att denna hypotetiska Planet Nine inte finns kom då man upptäckte en grupp rymdstenar med liknande banor som tycktes vara grupperade ovanligt nära varandra. Redan 2016 märkte astronomerna Konstantin Batygin och Mike Brown vid California Institute of Technology att sex TNOs, inklusive dvärgplaneten Sedna alla hade långa elliptiska och "excentriska" banor orienterade i samma riktning. Det gjorde att vissa forskare då ansåg att detta förklarade gravitationskällan medan andra ansåg att något annat var källan och då en planet som de namngav planet nine (planet 9)  och vilken astronomer ännu söker däruppe.

Lösningen är inte klar i dag. Men jag (min anm.) anser att planet 9 inte existerar utan källan till gravitationen enligt mig är dvärgplaneten  Sedna med följeslagare. 

Bild från vikipedia på hur man kan se på planet 9 om den existerat (enligt mig en fantasi)

Under neanderthalarnas sista tid skedde en katastrof på jorden.

 

Jordens magnetiska poler bytte plats för 42000 år sedan något som hänt flera gånger historiskt och kommer att ske igen. Då som tidigare och i framtiden kan en sådan händelse ge klimatförändringar vilket visas i en ny studie. Jordens magnetiska poler är inte statiska de genereras av elektriska strömmar från den flytande kärnan vilken alltid är i rörelse. På senare tid har jordens magnetiska nordpol vandrat i riktning mot norra Ryssland.

Forskarna har tills nu ansett att den senaste polvändningen inte hade någon större miljöpåverkan. Naturligtvis gjorde den att planetens magnetfält blev svagare vilket gjorde det möjligt för mer kosmiska strålning att tränga ner i atmosfären men växt- och djurlivet ansågs inte att ha påverkats i större grad.

I den nya studien visas däremot att ett mer dramatiskt fenomen inträffade: Den utökade strålningen kan ha förtunnat ozonet och öppnat  för mer ultraviolett strålning i atmosfären. Något som är farligt för livsformer vilket vi vet idag. Förändrat vädermönster kan också ha utvidgat istäcket över Nordamerika och torkat ut Australien vilket troligen då ledde till utrotning av många stora däggdjursarter. En solstorm kan ha drivit forntida människor att söka skydd i grottor och då konkurrensen om resurserna (mat) växte kan vår närmaste utdöda mänskliga släkting neandertalaren ha dött ut vilket skulle ge en förklaring till att de försvann från historien. 

 

”Det skulle ha varit en otroligt skrämmande tid nästan som likt slutet på jordens möjlighet att hysa liv", säger Chris Turney, forskare vid University of New South Wales i en video som beskriver den nya forskningen. För att ta reda på vad som hände med jordens klimat för 42000 år sedan undersökte forskare en infödd nyzeeländare som levde vid den tiden: det gamla kauriträdet. Trädets ringar fungerar som ett register över radioaktiva kolnivåer – en radioaktiv isotop – i atmosfären under tiotusentals år.

Trädringarna visade  stigande radiocarbon (kol-14)   vid den tidpunkt då magnetfälten vände, en händelse som kallas " Laschamp event ". Laschamp event, det senaste exemplet på denna magnetiska flip, ägde troligen rum under en period av 1000 år. Det är en kort tid av jordens livstid. Men tillräckligt länge för att förändra ödet för de som levde på jorden då. 

"I den magnetiska strålningsförändringen när denna vände från norr till söder och söder till norr försvann jordens magnetfält nästan", säger Turney. "Och det öppnade planeten för alla högenergipartiklar från yttre rymden."

Om solen spydde ut extra höga strålningsnivåer i en solstorm under den tiden kan neandertalare ha behövt söka skydd.

Faktum är att Laschamp event sammanföll med en ökning av grottbostäder i Europa och Sydostasien. I synnerhet har forskare hittat röda ochra-handavtryck i regionernas grottor som går tillbaka cirka 40000 år. Enligt den nya studien kunde detta pigment ha fungerat som en form av solskyddsmedel. En vanlig tolkning av ockrans betydelse och funktion är att den röda färgen symboliserar liv och död.

Jag tolkar användningen av ockra som att det ansågs livsskyddande och att insmörjning av detta skyddade huden likt solskyddsmedel i dag (min anm.).  Jag hittar dock inga belägg för att kauriträd kan bli äldre än 2000 år. Trädringar som undersöktes enligt ovan bör komma från förstenade träd. Sedan undrar jag även över varför just neandertalmänniskan skulle dött ut vid klimatkrisen? Varför inte den moderna människan homo sapiens. 

Kan användningen av ockra i större mängd som kanske  neandertalmänniskan använde som solskyddskräm vara giftigt mot huden i större mängd. Kanske de även åt den.  En annan tanke är att neanderthalmänniskan var mer känslig för solljus och lättare fick hudcancer än homo sapiens. De sökte ju skydd i grottor. Vad gjorde homo sapiens under denna tid som fick dessa att överleva sökte de även skydd i grottor och använde de inte ockra? Något i resonemanget stämmer inte.

Bild från vikimedia på ca 40000 år gamla handavtryck av ockra i El Castillogrottan  i Spanien.

Det handlar om gasmoln i Vintergatans centrala delar

 

Vintergatans centrala del innehåller molekylära gasmoln som sträcker sig över galaxens innersta 1600 ljusår i diameter (solen själv är 26600 ljusår från det galaktiska centret) och innehåller ett stort komplex av molekylära moln som innehåller cirka sextio miljoner solmassor av molekylär gas. Gasen i dessa moln finns under mer extrema fysiska förhållanden här än någon annanstans i galaxen i genomsnitt har den högre densitet och temperatur och mer intensivt tryck, magnetfält och turbulens inklusive påverkan från  högre kosmiska strålförekomster ultraviolett och röntgenstrålning än moln i utkanten av galaxen eller för den delen de moln som finns i mindre galaxer eller mellan galaxer.

Dessa moln är därför ett unikt laboratorium för att studera stjärnbildning då här finns alla förutsättningar och skeenden för detta i stort antal.

Det finns dock ett problem att lösa varför stjärnbildningshastigheten här är mycket mindre än vad som kan förväntas, knappt en tiondel av en solmassa per år. Stjärnornas födelseplatser anses vara de tätaste regionerna i gigantiska molekylära moln i så kallade "klumpar", vars karakteristiska storlekar är 1 – 10 ljusår. Astronomerna Cara Battersby, Eric Keto, Daniel Callanan, Nimesh Patel, Qizhou Zhang och Volker Tolls och deras kollegor som forskar på SMITHSONIAN astrophysical  observatory på Cambridge inom detta har släppt en rapport om detta. En komplett och opartisk karta över gasen och dess densitet i regionen. Regioner med hög densitet kvantifieras som mängden molekylär vätgas längs siktlinjerna och kännetecknas av att de innehåller mycket damm och resulterar i att  det synliga ljuset är blockerat.

 

Resultatet var beroende av och bildades genom ett stort 550-timmars Submillimeter Array-program och resulterade i nya kataloger över de kompakta kärnorna i regionen. Det upptäcktes och bekräftades 285 separata kärnor av tät gas men  ytterligare 531stycken kan finnas men är inte säkert identifierade. Kärnorna i CMZ (molekylärmolnet) är liksom på andra håll där sådana finns potentiella platser för framtida stjärnkluster men ljusa förgrunds- och bakgrundsutsläpp mot det galaktiska centret gör det svårt att bestämma dessa kärnors massor exakt vilket gör den kritiska punkten för stjärnbildning mycket osäker. Astronomerna kunde ändå uppskatta kärnornas maximala stjärnbildningspotential i sin katalog genom att göra allmänna men realistiska antaganden om kärnornas massor, temperaturer, kärnor och andra egenskaper. De hittade en maximal potentiell stjärnbildningshastighet på mellan 0,08 – 2,2 solmassor per år.

Nya solsystem bildas ännu idag (min anm.) gamla försvinner. Något att tänka på då vi undrar om livet är konstant och enbart har uppkommit (om det finns) i direkt anslutning till BigBang tidsmässigt.

Bild från flickr.com en blick ut mot vintergatan.

Cygnus X-1 var det första svarta hål som upptäcktes men fortfarande finns mer att upptäcka här.

 

Cygnus X-1 upptäcktes 1964 av en forskargrupp ledd av Riccardo Giacconi (nobelpristagare 2002). Det är en av de starkast och bäst undersökta röntgenstrålkällorna som kan observeras från jorden. Systemet kan enklast beskrivas som två "döda" stjärnor. En större stjärna har kollapsat under sin egen tyngd och gravitationen  har blivit så stark att elektromagnetisk strålning (bl.a. ljus) inte kan ta sig ifrån dess yta. Ett svart hål har bildats eller neutronstjärna som det även kallas.

Allmän relativitetsteori (liksom de flesta modeller om gravitation) säger inte bara att svarta hål kan uppstå närhelst tillräckligt stor mängd materia packas  på en viss plats genom ett skeende som kallas gravitationskollaps. När massan inom regionen ökar deformeras rumtiden omkring den allt mer. När flykthastigheten på ett visst avstånd från centrum ökat till ljushastigheten formas en händelsehorisont inom vilken materia oundvikligen måste kollapsa in mot en enda punkt och en singularitet uppstår.

Stjärnor ( i slutet av sin tid då bränslet i dem börjar sina) med en kvarvarande kärna som är mindre än 1,4 solmassor blir vanligen vita dvärgar stjärnor med en kvarvarande massa på 2–4 solmassor och de kan möjligen även bli kvarkstjärnor (obs kvarkstjärnor är en teori och har aldrig bevisats existera mer än i teorin). 

Stjärnor stora nog att lämna en rest på över 4 solmassor blir svarta hål och än större slutar som en supernova.

Cygnus X-1 har aldrig observerats direkt men blev det första objektet som identifierades som ett svart hål med en stjärnmassas storlek mätt utifrån sin röntgenstrålning. Nya observationer av det svarta hålstjärnparet Cygnus X-1 visar att det svarta hålet väger ungefär 21 gånger så mycket som solen vilket innebär enligt nya rön nästan 1,5 gånger tyngre än tidigare uppskattning. Den uppdaterade massan får astronomer att tänka om när det gäller hur svarta hålbildande stjärnor utvecklas Astronomer fick en ny titt på Cygnus X-1 med hjälp av Very Long Baseline Array, eller VLBA. Detta nätverk av 10 radioteleskop sträcker sig över hela USA, från Hawaii till Jungfruöarna och tillsammans bildar de ett radioteleskopsökfält av en kontinents storlek.

 År 2016 spårade VLBA att  material utgick ur Cygnus X-1:s svarta hål i sex dagar (den tid det tog för det svarta hålet och dess följeslagare att kretsa runt varandra en gång). Dessa observationer gav en tydlig bild av hur det svarta hålets position i rymden skiftade beroende på var det fanns i sin omloppsbana. Det hjälpte i sin tur forskare att förfina det uppskattade avståndet till Cygnus X-1. Cygnus X-1 kretsar runt HDE 226868 /en blå jättestjärna) på cirka 0,2 AU avstånd med en omloppstid på 5,6 dygn. Röntgenstrålningen från Cygnus X-1 uppkommer när materia från den blå jättestjärnans massutkastningar krossas av Cygnus X-1:s kraftiga gravitation och dras in i det svarta hålet.

 

De nya observationerna tyder på att Cygnus X-1 är cirka 7200 ljusår från jorden snarare än den tidigare uppskattningen på cirka 6 000 ljusår. Detta innebär att stjärnan i Cygnus X-1 är ännu ljusare och större än vad astronomerna ansåg tidigare. Det svarta hålet måste också vara mer massivt än tidigare antagits för att förklara dess gravitationseffekt på en så massiv stjärna som den blå jätten HDE 226868. Det svarta hålet väger cirka 21,2 solar betydligt mer än de tidigare uppskattade 14,8 solmassorna, säger forskarna i dag.

Denna bild ovan  från vikipedia togs i röntgenljus av Cygnus X-1 togs av ett ballongburet teleskop, High Energy Replicated Optics HERO-projektet. Cygnus X-1 finns i riktning mot stjärnbilden Svanen  6 000 ljusår från Solen.

Så kan området där Marsfarkosten landade en gång ha sett ut.

 

Mars 2020-uppdraget är det första NASA-uppdraget med en explicit astrobiologikomponent. Mars 2020 och relaterade uppdrag planeras att utföras i flera delar under årtionden och syftar till att vara de första att returnera prover av en annan planets yta i syfte att undersöka denna i sökandet efter liv i det förgångna eller nutid. Undersökningen nu kommer att genera prover som först om något årtionde ska hämtas hem till Jorden om planerna håller.

Forskarna hoppas hitta tecken på om det en gång existerat liv på Mars eller på om det aldrig existerat.

För undersökning om dessa frågor har Woody Fischer, professor i geobiologi och biträdande chef för Caltech Center for Autonomous Systems and Technologies varit en av de som är involverade i projektet. Fischer studerar stenar på jorden efter tecken på forntida liv. En kunskap som kan användas även på sten från Mars.

Det finns många saker som gör Mars annorlunda mot Jorden. En är att Mars  inte är tektoniskt aktiv (inga rörelser i jordskorpan här som de på Jorden med sin kontinentaldrift).

På vissa sätt kan Mars vara ännu bättre lämpat än jorden  att bevara signaturer från  tidigt liv. Jorden är tektoniskt aktiv så varje sten från tidigt i planetens historia, säg tre till fyra miljarder år tillbaka har nu begravts vid höga temperaturer och tryck och dessa förhållanden kan radera alla ledtrådar om liv den kan ha innehållit från det förflutna.

Mars yta å andra sidan, är jämförelsevis oförändrad av ytprocesser som tektonik eller vattnets eroderande kraft genom årtusenden enligt forskarna (hur kan man anta detta min anm.)? Kan vi veta vad som skett här för några miljoner år sedan? Det har ju enligt teorin funnits floder och sjöar.

Om Mars var värd för livet för tre till fyra miljarder år sedan kan det vara ett bevis på det tidigaste livet i solsystemet. Vi vet att Mars brukade vara mycket blötare och vi tror att vatten är en ganska kritisk komponent för liv att utvecklas och frodas.

Faktum är att Jezero Crater landningsplatsen för Mars 2020 valdes eftersom den en gång innehöll en sjö stor som kallas Lake Tahoe. Vatten eroderar  och nedfallande meteoriter förändras vid nedfallet.

Men nu är Mars torrt. Och bristen på vatten innebär att mindre förändringar har inträffat sedan vattnet försvann. Mars kan faktiskt ge oss en bättre chans än jorden att svara på frågor om hur solsystemet såg ut för tre eller fyra miljarder år sedan. En tanke är att om liv funnits kan vi finna detta i en stromatolit om sådana finns och vi har turen att hitta dem. Då blir det sensation och det nu påbörjade marsuppdraget en succé.

 I första hand kan vi hoppas på fossila mikroorganismer företrädesvis cyanobakterier. I lagren av förstenade bakterier kan det även finnas spår av annat som har sedimenterats där under den tid då stromatoliten aktivt växte till.

Om det finns liv så ska vi hitta detta. Frågan är bara när.  Mycket ska stämma men svaret får vi kanske inte nu (min anm.)

Bild från https://bigthink.com/ som visar hur landningskratern kanske såg ut för mycket länge sedan.

NASA hoppas på lyckade helikopterflygningar på Mars.

 

Perseverance rover  landade som beräknat den 18 mars på Mars. Ombord fanns en ny uppfinning i form av en liten helikopter. En farkost som väl i första hand ska ses som en mindre drönare.

Den ska flyga i en mycket tunn atmosfär. Den marsiska atmosfären har endast en procent av jordens densitet. Innebärande att den är ca en hundradel så tät som jordens.

Rotorbladen på den så kallade marshelikoptern väger bara 1,8 kilo och är mycket större och snurrar ungefär fem gånger snabbare – 2 400 varv per minut – än vad som skulle krävas för att generera samma mängd lyftkraft på jorden.

Den får dock lite hjälp från Mars genom att gravitationen enbart är en tredjedel av jordens.

Helikoptern har  fyra ben, en boxliknande kropp och fyra kolfiberblad arrangerade i två rotorer som snurrar i motsatta riktningar. Den levereras med två kameror, datorer och navigationssensorer. Upp till fem flygningar med gradvisa svårigheter planeras under en månad inom de första månaderna under uppdraget.

Den  kommer att flyga på höjder på 3-5 meter och färdas så långt som 50 meter från startområdet och tillbaka.

Varje flygning kommer att pågå upp till en och en halv minut. Detta ska jämföras om man vill med den första flygningen på Jorden. En flygning som gjordes i Kitty Hawk, North Carolina 1903 under 12 sekunder av bröderna Wright. Skillnaden är dock att då var det en större farkost och en människa ombord.

Bild från https://www.freeimg.net på en överblick över Mars yta.

Vid solen TOI 451 har tre spännande världar upptäckts

 

Med hjälp av observationer från NASA: s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) har ett internationellt team av astronomer upptäckt tre heta världar större än jorden kretsande kring en mycket ung sol som fått beteckningen TOI 451.

Systemet finns i en samling stjärnor i riktning mot stjärnbilden Fiskarna. En stjärnhop i vilken stjärnor med en ålder av 120 miljoner år finns. Att jämföra med vårt solsystem som är 4,6 miljarder år gammalt.

Planeterna vid solen TOI 451 upptäcktes i bilder tagna av rymdteleskopet TESS (vilket kan uttydas då stjärnan fått ett T i början på sitt namn) Bilderna är  tagna mellan oktober och december 2018. Uppföljningsstudierna av dessa bilder och fler  observationer  gjordes under 2019 och 2020 med hjälp av NASA:s rymdteleskop Spitzer vilket nu pensionerats.

Flera andra markbaserade anläggningar användes exemeplvis Infraröd data från NASA: s Near-Earth Object Wide-Field Infrared Survey Explorer (NEOWISE) satellit  samlades in mellan 2009 och 2011.

Flera observationer visar att TOI 451 sannolikt har två avlägsna stjärnkamrater (solar)som cirklar runt varandra långt bortom planeterna. Analyserna från ovanstående pågår äänu.

Systemet är intressant för oss astronomer, säger Elisabeth Newton biträdande professor i fysik och astronomi vid Dartmouth College i Hannover i New Hampshire vilken var den som ledde analyseringen och tillägger. "Solsystemet är endast 120 miljoner år gammalt och bara 400 ljusår bort vilket möjliggör detaljerade observationer av detta unga planetsystem. Och eftersom det finns tre planeter mellan två och fyra gånger jordens storlek är de särskilt lovande mål för att testa teorier om hur planeters atmosfärer utvecklas."

Den unga stjärnan TOI 451 är även känd för astronomer som CD-38. Den har 95% av vår sols massa men är 12% mindre, något svalare och släpper ut 35% mindre energi. TOI 451 roterar ett varv på 5,1 dag vilket är mer än fem gånger snabbare än solen.

TESS söker  nya världar genom att leta efter skuggan av dessa då de passerar framför sin sol TESS använder den så kallade transitmetoden . Det har resulterat i att TESS upptäckt tydliga skuggor från alla tre planeterna. Newtons team fick även mätningar från Spitzer som stödde TESS resultat och hjälpte till att utesluta alternativa förklaringar. Ytterligare uppföljningsobservationer kom från Las Cumbres Observatory – ett globalt teleskopnätverk med huvudkontor i Goleta, Kalifornien – och Perth Exoplanet Survey Telescope i Australien.

 

Även TOI 451 mest avlägsna planet kretsar tre gånger närmare sin sol än Merkurius någonsin närmar sig solen )Merkurius omloppstid är 88 dagar) så alla dessa världar är ganska varma och ogästvänliga för livet som vi känner det. Temperaturuppskattningar varierar från ca 1200 grader Celsius för den innersta planeten till ca 450 C för den yttersta.

 

TOI 451 b bana tar 1,9 dagar och har en storlek av 1,9 gånger jordens storlek medan dess beräknade massa varierar från två till 12 gånger jordens.

TOI 451 c, fullbordar en bana på 9,2 dag och är ungefär tre gånger större än jorden och har mellan tre och 16 gånger jordens massa.

Den längst ut från solen och största världen, TOI 451 d, cirklar runt sin sol på 16 dagar och är fyra gånger så stor som jorden och väger mellan fyra och 19 jordmassor.

Astronomer förväntar sig att planeter så stora som dessa behåller mycket av sin atmosfär trots den intensiva värmen från deras närliggande stjärna. Olika teorier om hur atmosfärer utvecklas när ett planetsystem når TOI 451:s ålder förutsäger ett brett spektrum av egenskaper. Läs mer om detta här. 

Bild från https://www.nasa.gov/

Finns en okänd faktor vi missat i sökandet efter bebodda planeter därute?

 

Sökandet efter liv utanför jorden är högprioriterat hos många  astronomer. Den eller de som hittar detta kommer att gå till historieböckerna.

Den mesta forskning görs i sökande i den beboeliga zonen runt en stjärna vilket ses som det avstånd jorden har till sin sol. Naturligtvis med hänsyn till vilket slag av spektraltyp stjärnan har. Allt med syfte att finna rätt temperaturzon för det vi anser viktigt för liv, flytande vatten.

 Något en del i dag ser som naiv urskiljning. Allt behöver inte vara beroende av syre och vatten. Kiselbaserat liv är en möjlighet istället för kolbaserat och även i jordens ungdom var liv i form av bakterier som inte var beroende av syre möjligt (utan syre inget vatten).

Det verkliga testet för huruvida en planet skulle kunna vara värd för livet kan i själva verket vila på andra gaser än syre och då kanske i första hand kväve.

Vi ska komma ihåg att det mesta vatten i universum är fryst till is. Det finns några månar däruppe som innehåller  vatten i frusen form. Mycket vatten är  även inlåst i kometer eller i gas. Flytande vatten är ytterst sällsynt finns endast under vissa särskilda omständigheter (flytande vatten ses som en förutsättning för liv).

Jorden har rätt avstånd till solen för att kunna behålla vatten i flytande form. I jakten på liv utanför jorden söks  i första hand planeter med samma ideala förhållanden i läge vid sin sol.

Visst kan det finnas andra platser där livet blomstrar men eftersom jorden är det enda exemplet på livet vi säkert vet existerar söker vi likartade planeter på rätt avstånd från sin sol.

Med hjälp av en rad datorsimuleringar för att återskapa atmosfäriska förhållanden på planeter har nu astronomer vid Cornell university i Ithaca New York beskrivit alternativt sökande och möjligheter till liv i en publicerad uppsats i https://arxiv.org/abs/1910.02355där de beskriver sina resultat.

Forskarna visar i denna nya studie hur kväveinnehållet kan spela en stor roll för att bestämma den totala temperaturen på en planet och därmed dess möjlighet för livsformer. Avstånd till en sol är inte allt. Vad som gör det mer komplicerat är att det är inte en enkel relation då kväve inte nödvändigtvis gör en planet varmare.

 

Till exempel, om en planets atmosfär inte har  stor densitet och det finns massor av vatten närvarande får kväve en betydelse för att det blir en betydande uppvärmning, eftersom det  atmosfäriska trycket ökar effektiviteten av växthusgaser som koldioxid och vattenånga ökar (det blir för hett för liv som vi känner det). Å andra sidan, på en relativt torr värld gör kväve att mer solvärme försvinner och det leder till dramatisk kylning (allt fryser och liv kan knappast existera som vi känner det).

 

Slutresultatet är att två världar som kretsar kring identiska stjärnor med identiska banor med liknande ytor och sanna avstånd från sin sol (livsmöjliga zonen enligt vår nuvarande kunskap) men olika mängder kväve kan ha dramatiskt olika temperaturer och kan vara svåra att bedöma i om där finns liv.

 

Kväve avger inte heller eller absorberar strålning vid synliga eller infraröda våglängder. Detta gör det svårt att upptäcka om kväve finns i atmosfären på främmande världar. Så även om en planet finns i den beboeliga zonen av sin stjärna får vi svårt att veta dess kväveinnehåll. Något som är viktigt att veta då detta kan avgöra om det kan finnas liv.

Säkert finns fler saker vi borde betänka när vi söker liv däruppe. Vi utgår idag enbart från känd kunskap. Vad som behövs är fantasi och brainstorming min anm.

Bild från pixabay.com vad missar vi eller de därute i sökandet efter liv.

Den 21 mars passerar en stor asteroid jordens bana.

 

En asteroid i storlek som Golden Gate-bron kommer att korsa jordens omloppsbana den 21 mars. Rymdstenen kallad 231937 (2001 FO32) är ca 0,8 till 1,7 kilometer i diameter och kommer enligt NASA att passera inom 2 miljoner kilometer från jorden den 21 mars.

En asteroid betecknas som "potentiellt farlig" när dess omloppsbana skär jordens bana på ett avstånd av högst ca 7,5 miljoner km och är större än 140 meter i diameter.  Små asteroider passerar mellan jorden och månen flera gånger i månaden och fragment av dessa bryter in i jordens atmosfär nästan dagligen (stjärnfall) enligt NASA: s Planetary Defense Coordination Office (PDCO).

Ingen i dag känd asteroid utgör en betydande risk för jorden under de kommande 100 åren. Det nuvarande största kända hotet är en asteroid som kallas (410777) 2009 FD och  har mindre än 0,2% chans att slå ner  på jorden under 2185 enligt NASA: s PDCO.

Kan vi då känna oss helt trygga? Nej ibland dyker asteroider upp som vi missat och dessa är eller kan vara ödesdigra för oss. Men övervakningen av rymden kan aldrig bli helt perfekt. Det finns alltid en slump i övervakningen som gör att något av någon anledning missas (min anm.).

Bild från https://www.today24 som visar storleken på asteroiden 231937 (2001 FO32) som passerar oss den 21 mars 2021

Upptäckt. Det avlägsnaste objekt vi sett i vårt solsystem beteckning 2018 AG37 (Farfarout).

 

Ett team av astronomer där Carnegies Scott Sheppard och David Tholen från University of Hawai'i Institute for Astronomy, och Chad Trujillo från Northern Arizona University ingår har upptäckt det mest avlägsna objekt som någonsin observerats i vårt solsystem.

Officiellt kallat 2018 AG37 och med smeknamnet Farfarout. Denna planetoid (småplanet) kretsar ca 132 AU från solen. 1 AU är avståndet mellan jorden och solen. På 132 AU tar det ett helt årtusende att kretsa runt solen.

De tre kollegorna nämnda ovan kartlägger himlen sedan 2012 och solsystemet bortom Pluto. FarFarOut ansluter sig till en uppsättning av dessa småplaneter som finns bortom Neptunus det så kallade Kuiperbältet där ca 70000 objekt finns från 100 km och uppåt i diameter (inte att förväxla med asteroidbältet mellan Mars o Jupiter eller kometmolnet Ooortskometmoln som omger hela solsystemet). Tidigare har de även upptäckt den småplanet man till nu ansett vara längst ut i vårt solsystem  VG18 (Farout)  vilken tar 124 AU vilken ca 778 år på sig i sin bana runt solen.

Men målet för dem  är dock att finna den gäckande planet 9 en mycket större planet som kan vara i omloppsbana någonstans i ytterkanten av  solsystemet. Farfarouts resa runt solen tar cirka 1000 år och korsar jätteplaneten Neptunus omloppsbana varje gång. Detta innebär att Farfarout förmodligen har upplevt starka gravitationella interaktioner med Neptunus många gånger vilket kan förklara dess stora och långsträckt bana.

Jag säger dock som tidigare (min anm.) att jag tvivlar på den såkallade planet nine (planet 9) tvivlar på dess existens. 

Bild vikipedia på Farfarout 2018 AG37 1000 år  långa bana runt solen.

2026 lanseras PLATO i jakten på att lära mer om exoplaneter

 

Rymdlfarkosttillverkaren RUAG Space kommer att leverera Sunshield Solar Array Subsystem för det europeiska "planet-jakt" uppdraget där rymdobservatoriet PLATO (PLAnetary Transits and Oscillations of stars) är arbetsverktyget och den som ska bygga detta blir företaget OHB. 

 Europeiskarymdorganisationen ESA har med PLATO målet att använda detta rymdobservatorium till att hitta och studera planetsystem runt stjärnorna därute och då de planeter som likt jorden är stenplaneter. I uppdraget ingår att försöka utröna vad dessa stenplaneters markegenskaper är.

PLATO är planerad att lanseras 2026. RUAG Space är den ledande leverantören till rymdindustrin i Europa och ökar sin marknad i USA. Totalt har RUAG Space cirka 1 300 anställda i sex länder. RUAG Space utvecklar och tillverkar produkter för satelliter och uppskjutningsraketer och har en stor nyckelroll och betydelse både på den institutionella och kommersiella rymdmarknaden. Det är som nämnts ovan detta bolag som har huvuduppdraget i byggandet av PLATO.

En ny (min anm.) och spännande tid väntar när väl PLATO börjar jobba däruppe.

Bild på vikipedia på rymdobservatoriet PLATO som lanseras 2026

Kan en dvärggalax bestående av antimateria kretsa runt Vintergatan

 

Paul M. Sutter som är en astrofysiker vid SUNY Stony Brook och Flatiron Institute New York värd för Ask a Spaceman och Space Radio och författare till boken How to Die in Space. Han  säger följande i space.com. Vi vet inte varför universum domineras av materia istället för antimateria. Men det kan finnas hela stjärnor  och kanske till och med galaxer i universum bestående av antimateria.

Antimateria-stjärnor skulle kontinuerligt kasta sin antimateria ut i kosmos och kan teoretiskt ses som en andel av de högenergipartiklar som träffar jorden. Antimateria är precis som normal materia. Varje partikel har en anti-partikeltvilling med exakt samma massa exakt samma spinn och exakt samma av allt. Det enda annorlunda är laddningen. Till exempel är elektronens antipartikel kallad positron och har positiv laddning till skillnad mot vanlig materia där elektronen har negativ laddning. Se bild ovan.

 Dessa två slags materia speglar varandra nästan perfekt. För varje materiapartikel i universum borde det finnas en antimateriapartikel (enligt teorin). Men när vi ser oss omkring upptäcker vi ingen antimateria. Jorden är gjord av materia, solsystemet är gjort av materia, dammet mellan galaxer består av materia; det ser ut som hela universum  helt består av materia. Man kan undra varför antimateria är så sällsynt?

Om materia och antimateria skulle blivit perfekt balanserad vid BigBang, vad hände då med all antimateria? (Om det nu bildats lika mycket av varje slag av materia.  Kanske antimateria var något som bildades av misstag och aldrig skulle bildats och därför finns mycket lite eller knappt något alls. Kanske man kan se den som misslyckad materia (min anm.)? Något som inte kan bestå i mängd av någon fysisk anledning vi ännu inte förstår med vår fysiska kunskap. 

Svaret ligger någonstans i det tidiga universum. Men vad än den processen var om det där fanns eller uppkom någon antimateriadödande mekanism i det tidiga universum har vi ingen förklaring till i känd fysik. Det är möjligt att det tidiga universum kan ha lämnat stora klumpar av antimateria här och där i hela universum enligt Sutters resonemang.

Dessa klumpar, om de existerar, skulle i så fall existera i relativ isolering och kan finnas än i dag. Vi vet att då materia och antimateria träffas förintar de varandra i en blixt av energi. Men klumpar i form av något tusental stjärnor som samlats i en dvärggalax skulle kunna existera runt större galaxer i universum.

De galaxerna tros i så fall vara otroligt gamla, eftersom där inte bildas nya stjärnor numera utan de består av röda gamla stjärnor relativt fria från gas och damm vilket innebär inget bränsle till nya stjärnor (varför detta skulle vara fallet min anm, förstår jag logiskt inte det låter som en krystad teori). Vintergatan har ett följe av ca 150 små galaxer med få stjärnor några av dem kan bestå  av antimateriastjärnor med tillhörande planeter enligt resonemanget enligt Sutter .

Jag kan tänka mig ytterligare en annan förklaring. Att Big Bang skapade två universum ett bestående av materia och ett bestående av antimateria skilda åt i tid och därmed rum. I det andra universum bestående av antimateria är vår materia lika ovanlig som antimateria i vårt universum är. Man kan se det som att viss materia följde med in i parallelluniversum och viss antimateria följde med in i vårt universum vid BigBang Tanken på små dvärggalaxer runt vintergatan av antimateriastjärnor tvivlar jag på.

Bild från vikipedia som beskriver skillnaden i uppbyggnad av en atom av materia och antimateria. Partiklar från vänster uppifrån och ner: elektron, proton, neutron. Antipartiklar från höger uppifrån och ner: positron, antiproton, antineutron.

Upptäckt planet HD 183579b (eller TOI-1055b) ca tre och en halv gånger större och nästan 20 gånger mer massiv än jorden

 

Genom att analysera data om radiell hastighet i äldre arkiv har astronomer upptäckt en utomjordisk värld en het Neptunuslik planet. Den nyfunna exoplaneten har fått beteckningen HD 183579b (eller TOI-1055b) och är ungefär tre och en halv gånger större och nästan 20 gånger mer massiv än jorden.

Fyndet beskrivs i en artikel som publicerades den 28 januari på arXiv. Fastän tusentals nya exoplaneter har hittats med transitmetoden (där man söker efter skuggan av en planet då den passerar framför sin stjärna) har denna teknik en stor svaghet ett planetliknande objekt kan orsakas av åtskilliga falska positiva utslag. Ex smuts på linsen, en passerande asteroid, gas en solfläck av större mörkare slag mm.

 Därför utför astronomer också mätningar i radialhastighet (RV) (detta är lite svårare att förklara kortfattat så följ ovan länk för att förstå mer)   för att bekräfta om det är en planet som upptäckts. Med detta i åtanke har ett team av forskare som leds av Skyler Palatnick vid University of Pennsylvania i Philadelphia analyserat arkiv med RV undersökningar från de senaste två decennierna av rapporter från norra och södra himlen.

De har nu bekräftat planetstatus för en av de misstänkta kandidaterna. Det är ett objekt som först upptäcktes av NASA: s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) och då fick beteckningen TOI-1055b. Men nu även kallas HD 183579b . Denna planet visar sig ha en radie på ca 3,55 jordradier och är ungefär 19,7 gånger mer massiv än Jorden. Den kretsar kring sin sol på 17,47 dagar på ett avstånd av cirka 0,13 AU från den. 1AU är som jag tidigare beskrivit avståndet mellan solen och Jorden,

Planetens temperatur uppskattades till 500 C. Allt som allt gjorde parametrarna för HD 183579b att forskarna klassificerar planeten som en så kallad "het Neptunus". Stjärnan den kretsar runt är HD 183579  sol av spektraltyp G2V. n

Denna sol är cirka tre procent mer massiv än solen vi lever under och har en radie på cirka 0,985 sol radier (jämfört med vår sol). Denna sol (stjärna) är ca 2,6 miljarder år gammal (vår sol är 2 miljarder år äldre) och har en effektiv temperatur på 5500C (vår sol är ca 5700C) och har  en metallicitet på en nivå av ca  0,023 vår sols är 0,0122 (halt av metall).

 Planetsystemet ligger cirka 186 ljusår bort på södra stjärnhimlen i riktning mot stjärnbilden Kikaren.

Med tanke på dess ringa storlek och utmärkta observerbarhet är hd183579b bland de mest tillgängliga små transitplaneter för framtida möjliga atmosfäriska undersökningar. Detta skulle kunna göras av rymdobservatoriet James Webb Space Telescope (JWST). "Vårt arbete belyser att ansträngningarna i att bekräfta och även exakt mäta massorna av nya planetkandidater som inte alltid behöver förvärvas genom nya observationer i vissa fall kan dessa göras genom analyser av befintliga uppgifter”, säger forskarna.

Säkert sant (min anm.) mycket data samlas in hela tiden men analys av detta tar tid så mycket av detta ligger och väntar  i många år.

En illustration på den upptäckta planeten från http://www.111yg.com/chanye/yike-321532.html

Systemet PSR J2039-5617 innehåller en stjärna som efterhand äter upp en annan stjärna i det fördolda.

 

2014 upptäckte forskare PSR J2039–5617  ett stjärnsystem som man misstänkte innehöll en millisekkunds-pulsar och en andra stjärna. Detta skulle då förklara källan till röntgenstrålning, gammastrålar och synligt ljus som utgick härifrån

För att se om antagandet stämde användes datorkraften i Einstein@Home — ett projekt från LIGO Scientific Collaboration och Tysklands Max Planck-institut. I detta projekt har  mer än 500000 frivilliga över hela världen låtit sina sysslolösa datorer arbeta tillsammans i ett stort nätverkssamarbete  med  detta komplexa astronomiproblem.

På två månader avslöjade forskarna att PSR J2039–5617 inrymmer en neutronstjärna eller nova som sänder ut radiostrålning och kallas pulsar. Denna  värmer upp ena sidan av sin följeslagare så sidan på denna stjärna framstår som ljusare och blåare. Den massiva gravitation som då finns här får dem båda att variera i skenbar storlek och ljusstyrka över tid i dess omloppsbanor " säger huvudförfattaren till denna nya rapport astronom Colin Clark på University of Manchester. 

Radiovågutsläppet kan ibland överskuggas av att material blåser bort från ytan av stjärnan och det är detta som innebär att den äts upp då materian istället dras in mot neutronstjärnan (pulsaren). Alla dessa funktioner i det komplexa systemet producerar udda och varierande ljusmönster. Läs mer om neutronstjärna, pulsar pådenna länk från vikipedia för bättre förståelse av vad detta är. 

Bild picryl.com på en illustration av hur vintergatan ser ut där vi finns ute i en spiral.

Vintergatan har en gång utsatts för en våldsam störning. Spåret finns kvar.

 

Vintergatan är galaxen som innehåller vår egen sol och hundratals miljarder andra stjärnor. Vi har lärt oss att det är en spiralgalax vilket innebär en central massa omgiven av en platt skiva av stjärnor som utlöper som en spiral.

"Om du någonsin har sett publiken göra en våg i en stadion är  det är mycket likt det koncept som man nu upptäckt sker i vintergatan," säger Xinlun Cheng, en astronomi doktorand vid University of Virginia's College och Graduate School of Arts & Sciences. "Varje person i publiken står upp  för att sedan sätta sig vid rätt tidpunkt och i rätt ordning för att skapa den mänskliga vågen när den sveper runt arenan.

Det är precis vad stjärnorna i vår galax gör just nu. Vissa forskare föreslår att fenomenet är ett resultat av instabiliteten i själva galaxen medan andra hävdar att det är kvarlevan av en kollision med en annan galax i ett avlägset förflutna.

En nyligen publicerad artikel i The Astrophysical Journal av Cheng som studerar stjärnornas rörelser och hans kollegor, Borja Anguiano, en post-doktoral forskarassistent vid UVA, och Steven Majewski, professor vid högskolans institution för astronomi kan nu äntligen sätta punkt för denna debatt.

 Med hjälp av data från rymdobservatoriet Gaia vilket är en satellit som lanserades 2013 av Europeiska rymdorganisationen (ESA) för att mäta positioner, avstånd och rörelser hos miljarder stjärnor och information från APOGEE, en spektrograf som har koll inom  infraröd strålningsbältet  som utvecklats av UVA för att undersöka stjärnornas kemiska sammansättning och rörelser har astronomer nu verktygen för att observera stjärnornas rörelser i Vintergatan med en aldrig tidigare skådad grad av noggrannhet.

 

"Genom att kombinera information från APOGEE-instrumentet med information från Gaia-satelliten börjar vi förstå hur de olika komponenterna i galaxen rör sig", säger Anguiano,Modellen vid UVA som har hjälpt dem att fastställa att vågrörelsen som inte påverkar vår egen sol men passerar vårt solsystem med en hastighet som resulterar i en full rotation runt galaxen på 450 miljoner år numera inte anses som resultat av Vintergatans egen inre massas rörelse. Istället är det reliken av en gravitationell ryckning i Vintergatans skiva av en närliggande passage av en satellitgalax troligen en dvärggalax  i närheten av Skyttens stjärnbild (centrala vintergatan där det svarta hålet finns) för ungefär 3 miljarder år sedan.

"Vi kan fortfarande se skivan i vår galax skaka som ett resultat av detta möte," säger Anguiano.

Jag (min anm.) tycker det är konstigt att en dvärggalax närgångenhet kan påverka en hel galax av Vintergatans storlek som inte är en dvärggalax och vilken antas gått samman med ett flertal små galaxer i det förflutna. Men kanske blev det i detta fall en effekt så stor genom att de möttes på ett för Vintergatans uppbyggnad känsligt ställe. Men även den dvärggalax som ligger bakom sammanstötningen bör det finnas spår av anser jag.

Bild från vikimedia. Tanke vad är allt och varför?

Vi vill veta om liv funnits på Mars i det förflutna.

 

Briony Horgan är en docent i jord, atmosfärs- och planetvetenskap vid Purdue University  Indiana USA. Hon arbetar med att avgöra om vi är ensamma i universum eller om livet en gång existerade på andra planeter som Mars.

När NASA Marsbil Perseverance beräknas landa på Mars yta den 18 februari 2021 i Jezero Crater ska den söka efter bevis på tidigare liv (om de finns)  från den tid då floder flödade på Mars.

 

Uppdraget är ett steg i sökandet efter tecken på tidigare liv på den röda planeten. Det ska sökas efter gamla mikrober som kan ha funnits i Mars floder, sjöar och träsk för miljarder år sedan. Dessa mikroskopiska bitar av bevis är högintressanta om de finns och hittas.

 

Om liv  en gång fanns på den röda planeten bör det ha lämnat någon  ledtrådar som forskarna hoppas hitta  exempelvis fossil.

"Målet med detta uppdrag är att leta efter tecken från forntida liv på Mars och även samla in prover för framtida hemtagning till jorden med dessa," säger Horgan och tillägger. "Det är möjligen detta är den enda chansen vi någonsin kommer att få att göra båda dessa saker då det är svårt och dyrt att genomföra”.

Det  ska tas fotografier, spelas in video, pulveriseras sten genom att skjuta lasrar på dessa så forskare kan bestämma den kemiska sammansättningen med hjälp av mikroskop för att söka efter spår av organiska molekyler, borras, analyseras mm. Projektet kommer att producera enorma volymer av data som kommer att ta forskarna år att analysera.

 

NASA planerar därefter under nästa årtionde att sända en farkost till Mars med uppdrag att hämta hem proverna till Jorden.

"Att få  prover tillbaka från Mars skulle vara fantastiskt," säger Horgan. "Det skulle inte bara vara en bedrift av tekniskt kunnande att hämta proverna och returnera dem. Det skulle även vara första gången vi skulle få prover till jorden från en annan planet. Det skulle vara historiskt."

OBS: (min anm.) vi har prover från månen som astronauter tagit tillbaks. Men aldrig från någon annan planet däruppe. Men farkosten och rymdbilen som nu landar på Mars den 18 februari i år  har inte kapacitet att återvända med prover.

Bild Konceptbild på farkosterna Perseverance (Marsbilen) och Ingenuity (robot) från vikipedia.

I galaxer därute studsar ljuset runt bland mängder av små svarta hål.

 

Radiovågsbilder av universum har avslöjat hundratals små men supermassiva svarta hål i avlägsna galaxer. Galaxer där ljuset studsar runt på oväntade sätt.

Forskning publicerad i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society fann en överraskande population av galaxer vars ljus förändras mycket snabbt på bara några år. Astronomer tror att det finns ett supermassivt svart hål i mitten av de flesta galaxer. Några av dessa är "aktiva" vilket innebär att de avger mycket strålning.

De svarta hålens kraftfulla gravitationsfält drar in materia från sin omgivning och sliter isär materian till ett moln av het plasma i det som kallas en "accretion-disk". Magnetfält accelererar högenergipartiklar från disken i långa, tunna strömmar eller "jets" längs rotationsaxlarna från det svarta hålet. När dessa strålar kommer längre bort från det svarta hålet blommar dessa jetstrålar ut i stora svampformade moln. Hela denna struktur är det som utgör en radiogalax, så kallad eftersom den avger mycket radiofrekvensstrålning. De kan vara hundratals, tusentals eller till och med miljontals ljusår i diameter och därför kan det ta eoner innan det ses några dramatiska förändringar.

Astronomer har länge ifrågasatt varför vissa radiogalaxer är värd för dessa strålar medan andra förblir små och lugna. Det tittades på data genom en GaLactic och Extragalactic All Sky MWA (GLEAM) undersökning. En undersökning där man såg på himlen på 20 olika radiofrekvenser vilket gav astronomer en oöverträffad radiovågskarta över himlen. 

Data från små radiovågsgalaxer verkar blå vilket innebär att de är ljusare på högre radiofrekvenser. Under det att gamla och döende radiogalaxer visas i rött och är ljusare i de lägre radiofrekvenser.

Det identifierades 554 radiogalaxer. När det tittades på identiska data som tagits  ett år senare blev de förvånade över att det i 123 av dessa strålar studsade runt i skilda ljusstyrkor och verkade flimra. Detta lämnade oss (Dr Natasha Hurley-Walker (Curtin / ICRAR) och GLEAM Team, CC BY-NC)  med ett pussel där vi antar att data pekar på att ljus och strålning studsar ner i skilda små svarta hål vilket ger denna effekt.

Bild pixabay.com. Vad finns däruppe egentligen och varför. ”Jag vill veta”.

Saturnus måne Rhea

 

Hydrazin är en färglös, rykande, hygroskopisk vätska med ammoniaklukt med molekylformeln N2H4. Den är blandbar med vatten i alla proportioner. Hydrazin är mycket energirikt (ΔHf0 12,1 kcal/mol) och används som bränsle i rymdraketer. Ren hydrazin kan självantända,

Rhea är näst störst av Saturnus 82 månar. Rheas yta består av vatten och is och tros under denna ha en stenkärna av storlek av 1/3 av månens volym. Precis som Jordens måne är alltid samma sida av Rhea vänd mot Saturnus (obs Jordens måne mot solen).

I en ny rapport i Science Advances har Mark Elowitz och ett team andra forskare i fysikaliska vetenskaper, optisk fysik, planetarisk vetenskap och strålningsforskning i USA, Storbritannien, Indien, och Taiwan presenterat den första analysen av långvågigt ultraviolett reflektorspektra av regioner på  Rhea. Uppgifter som samlats in av Cassinis instrument där ultraviolettbildåtergivning undersökts i spektrografi nu.

Cassini-Huygens var ett forskningsprojekt som bestod av rymdsonden Cassini och landaren Huygens vilka skickades till planeten Saturnus och dess månar i första hand Titan. Bakom projektet stod NASA, ESA och det italienska rymdorganet Agenzia Spaziale Italiana (ASI). Uppdragets längd var mellan 1997 då den sköts upp och tills kontakten med farkosten bröts den 15 september 2017.

De visades genom spektrografi att det på Rhea fanns  hydrazin monohydrat eller att detta var den mest rimliga kandidaten att förklara funktionen eller absorptionen vid 184 nm. Hydrazin var också ett drivmedel i Cassinis propellrar men då denna insamlingen av data gjordes var inte dessa igång vid överflygningen över isen gjordes och därför antogs signalen vara hydrazin från annan källa.

Forskarna beskriver hur hydrazinmonohydrat kan uppkomma kemiskt på isiga ytor. Ytan på Rhea har stora kratrar såsom stora nedslagskratrar i nord-sydlig riktning. Yttemperaturen på Rhea skiftar mellan ca 150 till 200 C. Hypotesen är att det existerar en källa av koltetraklorid (CCl4) på Rhea och ett färskt lager av vatten-is som har sitt ursprung från Saturnus E-ring. UV-refrestansspektroskoptekniken var  känslig i de övre mikrometrarna vilket gjorde det möjligt för forskarna att upptäcka ett lager av klormetanföreningar under vattenisdepositionerna på Rhea.

Det var dock fortfarande svårt att förklara förekomsten av klorföreningar via kemiska vägar på Rhea eftersom deras ursprung krävde förekomsten av ett inre havsskikt eller exogen leverans av mikrometeoroider eller asteroider som innehåller klor. Även Saturnus månar Titan och Dione antas ha samma uppbyggnad i isen.

Jag (min anm.) är tveksam till resonemanget. Visst har det upptäckts hydrazin men jag anser att detta kommer från raketbränslet. Säkert har de rätt i att propellrarna var avstängda vid överflygning av isytan och inget bränsle då kom ur farkosten. Men bränsleföreningar av detsamma kan ha följt med sedan tidigare som ett tunt moln eller tunt mindre molekylmoln och stört mätningarna eller förfalskat dem. Vi ska komma ihåg att detta är rymden där inga vindar finns som rör bort föroreningar.

 

Bild från vikipedia på Rhea.

Messinger lyckades fotografera ett nedslag på Merkurius

 

Rymdfarkosten Messenger hade i första hand som huvuduppgift att samla in  fakta om Venus atmosfär och att på ett nytt sätt mäta hur länge neutroner kan existera på egen hand.

Nu visar dock en färsk studie (data tar år att gå igenom efter en rymdfärds alla insamlade uppgifter) som publicerats i Nature Communications att rymdfarkosten upptäckte även något annat som går till vetenskapens historia.

Den har mycket sannolikt bevittnat en stor meteoroids nedslag på Merkurius. Det är första observationen någonsin av ett nedslags påverkan på någon annan himlakropp än jorden eller månen. Det anses otroligt att MESSENGER kunde ha turen att se detta hända, säger Jamie Jasinski, rymdfysiker vid Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien och huvudförfattare till en studie om händelsen. "Dessa data spelar en riktigt viktig roll för att hjälpa oss att förstå hur en meteoroids påverkan bidrar till material till Merkurius exosfär." 

Merkurius är två femtedelar av jordens storlek och har bara ett uns av en atmosfär vilken här kallas en exosfär   med ett atmosfärtryck som är en kvadriljon av atmosfärtrycket vid havsnivån på jorden. Exosfären bildas på Merkurius solvända sida från material som ursprungligen fanns på planetens yta av natrium och ett tiotal andra molekyler. Forskare tror att meteoroiders effekter delvis är ansvariga för att ge sådant material till Merkurius exosfär.

Meteoroiderna kommer från asteroidbältet mer än 200 miljoner km bort där interaktioner mellan asteroider (asteroidbältet mellan Mars och Jupiter) får gravitationen   på Jupiter eller Mars att resultera i att dessa rymdstenar i spiralformad resrutt ibland ger sig iväg och in i det inre av solsystemet. Några av dem bör då oundvikligen slå ner på Merkurius och kasta partiklar tusentals km upp i exosfären.

 

Men en sådan händelse hade aldrig registrerats tidigare utan var rent hypotetisk.

Forskare satsade på att MESSENGER som skulle kretsa runt Merkurius i fyra år skulle upptäcka något och det gjorde den. De förväntade sig att rymdfarkosten skulle se två nedslag per år under sitt uppdrag. Men det tog 2 1/2 år innan något hände. Det var den 21 december 2013 då MESSENGER gled över Merkurius solsida som ett av dennas instrument – Snabbbildsplasmaspektrometern (FIPS) upptäckte fenomenet som resulterade i att ett ovanligt stort antal natrium och kiseljoner.

Teamet planerar att utnyttja ett instrument som liknar FIPS på Europeiska rymdorganisationens (ESA)   BepiColombo-uppdrag för att samla mer information och fånga fler nedslag. BepiColombofarkosten sköts upp i riktning mot Merkurius 2018 och kommer att närma sig planeten i slutet av 2025 här ska den under ett år göra liknande observationer som Messinger gjorde men med andra och känsligare instrument och leta efter fler meteoroideffekter under det år som den kretsar kring Merkurius.

 Kanske inte så konstigt att ett meteornedslag sker på andra himlakroppar än på Jorden och på månen (min anm.). Men så länge man inte kunde bevisa att något sådant sker eller skett är allt bara teorier. Men nu har detta antagande bevisats.

Bild vikipedia en illustration på hur farkosten Messinger kretsade runt Merkurius under sitt uppdrag under åren 2004-2015.