Här finns Vintergatans äldsta stjärnor

 

En grupp MPIA-astronomer (Max Planck Society) har lyckats identifiera Vintergatans äldsta stjärnor. De finns i en population av stjärnor som  kvar från den tidigaste historien av vår hemgalax. Det är metallfattiga stjärnor i centrum av galaxen.  Dessa första stjärnor var annorlunda då de innehöll ingen metall.  Flertalet i universum av de första stjärnorna  har gjort slut på sitt bränsle och exploderat som supernovor för länge sedan och då gett upphov till dagens stjärnor och planeter av hög  metallhalt. 

Forskarnas data kommer från den senaste utgåvan av ESA: s Gaia Mission ett neuralt nätverk för att extrahera metalliciteter i två miljoner  jättestjärnor i den inre regionen av vår galax.

Upptäckten av dessa gamla stjärnor och dess uppbyggnad ger bekräftelse för de kosmologiska datasimuleringar av vår hemgalax tidigaste historia som tidigare gjorts och dragits slutsatser från.

Vintergatan, bildades gradvis under nästan hela universums historia som sträcker sig över 13 miljarder år tillbaks i tiden. Under de senaste decennierna har astronomer genom datamodellering lyckats rekonstruera olika epoker av den galaktiska historien.  Alla stjärnor har genomgått en uppbyggnadsmodell som möjliggör en allmän bedömning av ålder: en stjärnas metallhalt, definierad som mängden kemiska element tyngre än helium i stjärnans atmosfär.

Grundämnen, som astronomer kallar metaller, produceras inuti stjärnor genom kärnfusion och släpps ut nära eller i slutet av en stjärnas liv - då en stjärna med låg massas atmosfär skingras.  Men desto större massa en stjärna innehåller desto mer våldsamt slut får en stjärna den exploderar då som en supernova. På detta sätt förändras varje generation av stjärnor ur den interstellära gasen från vilken nästa generation stjärnor bildas och i allmänhet kommer varje generation av stjärnor att innehålla högre metallhalt än tidigare generationer av stjärnor.

För mer om detta ämne se denna länk https://phys.org/news/2022-12-astronomers-ancient-heart-milky-galaxy.html

Bild  https://phys.org/ Karta över särskilt metallfattiga jättestjärnor identifierade från Gaia DR3-data som visar, som en koncentrerad region (markerad med en circke), de äldsta stjärnorna  i centrala delarna av Vintergatan. Kartan visar hela natthimlen på samma sätt som vissa kartor över världen visar jordens yta. I mitten av kartan är riktningen mot mitten av Vintergatan. Upphovsman: H.-W. Rix / MPIA

Mysteriet med Vintergatans satellitgalaxer

 

Det finns 59 små galaxer (dvärggalaxer) bekräftade inom 1,4 miljoner ljusår liggande nära  Vintergatan. Alla befinner sig däremot inte i omloppsbana runt galaxen.  Se denna länk vilka dessa 59 dvärggalaxer är. Några känner de flesta till som ex det lilla och stora Magellanska molnet. 

Detta som man kan se som  arrangemang av galaxer  har förbryllat astronomer i mer än 50 år. Något som fått många att ifrågasätta den kosmologiska standardmodell vi utgår från då det gäller galaxer.

En modell har utarbetats  nu som kan förklara bildandet av universum och hur galaxerna vi ser bildas ännu idag är bildade i klumpar av kall mörk materia. Det mystiskt ämne som utgör cirka 27 procent av universum.  Ett ämne jag tvivlar på finns utan istället är en form av vanlig materia som påverkats till denna form av gravitation och kanske har samband med kvantteorin och kan förklaras med strängteorin men vi inte förstår idag (min anm.).  

Eftersom det inte finns någon känd fysisk mekanism som skulle konstruera långlivade satellitplan (den bana eller de banor dessa dvärggalaxer finns inom) ansåg en del  astronomer att teorin om kall mörk materia för galaxbildning skulle vara fel. Även jag tror det är fel och det ännu idag (min anm.).

Den nya forskningen utförd tillsammans med ett internationellt team av forskare, har nu funnit att satellitplanet i Vintergatan är kosmologiskt möjligt att förklara med påverkan av mörk materia. Det innebär att forskarvärlden inte vill lämna idéen om mörk materia utan på alla vis försöker få den att passa in i de fall det finns motsättningar till den. Anledningen är att i annat fall får kosmologins hörnpelare arbetas om och sökandet efter förklaringar börja om (min anm.). Ett nytt paradigm inom naturvetenskaper berör all kunskap och förfalskar gammal.

Med hjälp av data från Europeiska rymdorganisationens rymdobservatorium GAIA använde forskarna superdatorteknik för att projicera satellitgalaxernas banor i det förflutna och i framtiden.

De upptäckte då att galaxplanet bildas och upplöses på några hundra miljoner år vilket är ett kort ögonblick kosmiskt sett. 

De insåg att tidigare studier baserade på datorsimuleringar hade misslyckats med att ta hänsyn till satelliternas avstånd från Vintergatans centrum något som fick de virtuella satellitsystemen (banorna) att framstå som mycket rundare i formen än de är. 

Med hänsyn till detta hittade de flera virtuella Vintergator (datorsimuleringar av Vintergatan) med ett plan av satellitgalaxer som liknar det som ses genom teleskopen. 

Detta utesluter enligt forskarna en av de viktigaste invändningarna mot kosmologins standardmodell och innebär att begreppet kall mörk materia förblir hörnstenen av vår förståelse av universum. (Något jag anser som feltolkning (min anm.). 

Bild vikipedia på Stora Magellanska molnet är den fjärde största satellitgalaxen i Lokala gruppen.

Så anses galaxer förändras över tid

 

Nu kan forskare ha svaret på en fråga sedan decennier  som handlar om galaxutveckling. De har använt artificiell intelligens (AI)  för att komma framåt i sin forskning och har nu kanske svaret på frågan.

Ända sedan astronomen Edwin Hubble 1926  klassificerade galaxers utvecklingsfaser och gav upphov till  Hubble-sekvensen är galaxmorfologi  ett forskningsområde inom astronomi. Nu har området utvecklats vidare med tillhjälp av AI (artificiell intelligens).

Obs förväxla inte Hubbleteleskopet med den som gett upphov till detta namn och som nämns ovan. Astronomen Edvin Hubble (1889-1953). 

Redan på 1970-talet hade forskare bekräftat att ensamma galaxer tenderar att ha en spiralform och de som finns i galaxhopar var elliptiska eller linsformade. 

I dagarna har i tidskriften Monthly Notices of the Royal Astronomical Society, publicerats en ny forskningsstudie under ledning av astronomer vid International Centre for Radio Astronomy Research (ICRAR) som handlar om orsaken till dessa skillnader i form.

Huvudförfattaren till studien är Dr Joel Pfeffer vid University of Western Australia-noden i ICRAR som här diskuterar över "morfologi-densitetsrelationen" – konkret om att galaxer i kluster verkar ha mjukare och mer funktionslös form än de ensamma galaxerna.

"Vi har upptäckt att det händer några unika saker när det finns många  galaxer tillsammans", sa Dr Pfeffer.

– Spiralarmarna på galaxer är ömtåliga och när man går till högre densiteter som i galaxhoparna börjar spiralgalaxer förlora sin gas ( förtydligat då många galaxer samlas förlorar spiralgalaxen sin gas och ombildas till en klot eller linsgalax).

"Denna förlust av gas får dem att" släppa ifrån sig sina spiralarmar och galaxen får en lins (klot)form."

Galaxsammanslagningar där två eller flera spiralgalaxer kraschar ihop bildar en stor elliptisk galax." För studien användes  kraftfulla EAGLE-simuleringar för att analysera en grupp galaxer i detalj, med hjälp av en AI-algoritm för att klassificera galaxer efter deras form. 

Den neurala nätverksbaserade algoritmen baserad på AI-intelligens tränades av ICRAR-doktoranden Mitchell Cavanagh. Algoritmen kan klassificera nästan 20000 galaxer per minut och komprimera vad som annars skulle ta minst en timme till upp till veckor.

Simuleringarna matchar nära nog vad som har observerats i universum vilket ger forskarna självförtroendet till att använda simuleringsresultaten för att tolka observationer av galaxhopars utveckling över tid därute.

Studien identifierade även flera linsformiga galaxer utanför regioner med hög densitet där de annars normalt förväntas. Datamodelleringen tyder på att dessa skapades genom sammanslagning av två galaxer.

Dr Pfeffer sa " Det har kommit många förslag över tid", sa han. "Men det här är det första arbetet som verkligen sätter ihop alla pusselbitar."

Bild En visuell representation av AI som klassificerar galaxer baserat på data från EAGLES-simulering. Upphovsman: ICRAR (The International Centre for Radio Astronomy Research) i Australien.

Hur kan gravitationsvågor verka i ett svart hål?

 

Fritt citerat från vikipedia "Ett svart hål är, enligt den allmänna relativitetsteorin en koncentration av massa med ett så starkt gravitationsfält att ingenting, inte ens ljus, kan övervinna massans gravitation. Materia eller ljus som kommer innanför det svarta hålets händelsehorisont förblir där och kan aldrig komma ut igen förutom eventuellt oerhört långsamt i form av Hawkingstrålning. Man kan inte heller få en reflektion eller spegelbild genom att belysa det med en ljuskälla och inte få någon information om materian som försvinner in i hålet" slut citat.

Ännu förstår vi inte hur kvantteorin fungerar då vi diskuterar gravitation. Det finns  flera teorier att arbeta utefter. Strängteorin som förutsäger att alla partiklar i universum består av extremt små vibrerande strängar är en. Det finns också loopkvantgravitation, som säger att rymdtiden i sig är gjord av små, odelbara bitar som kan liknas vid pixlar på en datorskärm. Båda dessa tillvägagångssätt kan ersätta den traditionella singulariteten i centrum av ett svart hål med något annat. Men när du ersätter singulariteten eliminerar du vanligtvis också händelsehorisonten. 

Det beror på att händelsehorisonten orsakas av singularitetens oändliga gravitationskraft. Utan singulariteten är gravitationskraften endast otroligt stark men inte oändlig och det innebär att du alltid kan  fly från närområdet av ett svart hål så länge du flyr med tillräcklig hastighet. Med teorin om singulariteten rätt begrepp är gravitationell singularitet är detta omöjligt.

I vissa varianter av strängteorin ersätts singularitets- och händelsehorisonterna av sammanflätade nätverk av trassliga knutar i rumtiden. I loopkvantgravitation blir singulariteten en extremt liten, extremt tät hop av exotisk materia. I andra modeller ersätts det svarta hålet av ett tunt skal av materia, eller av klumpar av ökända typer av spekulativa partiklar.

De närmaste kända svarta hålen finns tusentals ljusår bort och därmed är det svårt att testa modellerna ovan. När svarta hål sammanfogas vilket ibland sker   avger detta gravitationsvågor som krusningar i rumtiden: Dessa kan detekteras med känsliga instrument på jorden som Laser Interferometer Gravitational-Wave Observatory (LIGO) och VIRGO.

Hittills överensstämmer alla observationer av sammanslagning av svarta hål med den  allmänna relativitetsteorin. Men det kan förändras i framtiden när nya gravitationsvågsobservatorier kommer i arbete enligt beskrivningen i en artikel publicerad 30 november i preprint-tidskriften arXiv.

Nyckeln är inte gravitationsvågorna som avges under själva sammanslagningen, utan de som släpps ut direkt efteråt enligt artikeln i tidningen. När sammanslagningen är klar och de två svarta hålen blir ett vibrerar den  sammanslagna massan med en intensiv mängd energi och har en distinkt gravitationsvågsignatur.

Genom att studera dessa signaturer kanske forskare en dag kan förstå vilken teori om svarta hål som håller och vilka som inte gör det. Varje modell av svarta hål förutsäger skillnader i gravitationsvågor som avges efter nedslaget och som härrör från skillnader i det svarta hålets inre struktur. Med olika svarta hålstrukturer sker olika typer av gravitationsvågor.

Astronomer hoppas att nästa generation av gravitationsvågsdetektorer kommer att vara tillräckligt känsliga för att upptäcka dessa små förändringar i gravitationssignatur så vi kan förstå vilken teori som är den riktiga..

Bild vikipedia av en simulering av ett svart hål med stora Magellanska molnet som bakgrund. Gravitationslinsverkan orsakar två förstorade och starkt förvrängda bilder av molnet. I den övre delen bilden ses Vintergatan förvrängd till en båge.

Ny idé för att spåra stora stjärnskepp därute

 

Laser Interferometer Gravitational-Wave Observatory(LIGO) är utformat för att öppna fältet för gravitationsvågsastrofysik genom att ge direkt detektering av gravitationsvågor något som förutspåddes finnas enligt Einsteins allmänna relativitetsteori och som kunde bevisas den 14 september 2015. Upptäckten gav nobelpriset i fysik 2017. LIGO:s gravitationsvågsdetektorer används i en flera kilometer stor skala i laserinterferometri för att mäta de små krusningar i rumtiden som orsakas av att gravitationsvågor som passerar oss från katastrofala kosmiska händelser som ex kolliderande neutronstjärnor eller mellan svarta hål eller från supernovor. LIGO består av två vitt åtskilda interferometrar i USA en i Hanford, Washington och den andra i Livingston, Louisiana de drivs unisont med syftet att upptäcka gravitationsvågor.

Ett team av fysiker anslutna institutioner i USA har nyligen samarbetat med en rapport där man diskuterar möjligheten att använda Laser Interferometer Gravitational Wave Observatory (LIGO) i sökandet efter  utomjordingars färder i enorma stjärnskepp i Vintergatan. Gruppen har lagt upp sin studie på arXiv preprint-servern. Men om dessa skepp finns därute något vi inte vet. 

Forskare har noterat att baserat på de miljarder planeter som antas finnas i beboeliga zoner runt stjärnor i universum och det faktum att livet finns på jorden så borde det finnas liv på fler platser. Men hittills har sökandet inte gett resultat.

Problemet kallas Fermi-paradoxen. 

Framstående forskare har alltmer börjat fundera ut nya och mer exotiska sätt att söka på.

I studien noterar forskarna att vetenskapen har avancerat till den grad att gravitationsvågor kan detekteras av den teknik som LIGO förfogar över. De föreslår vidare att det är möjligt att stjärnskepp kan lämna gravitationsvågor i sitt kölvatten (likt en båt gör på havet) och att dessa vågor skulle kunna upptäckas med hjälp av LIGO.

Fascinerade av denna idé föreställde sig forskarna de faktorer som bör stämma för att dessa skepp ska upptäckas.  Först måste  stjärnskeppen vara av en viss storlek. De fann att det måste vara riktigt stora för att generera gravitationsvågor starka nog för att nå jorden - kanske i storlek som Jupiter. Det låter som  att det måste vara en hel planet som reser därute.

Utöver det måste vågorna för att inte vara för svaga för att upptäckas  stjärnskeppen röra sig t snabbt enligt beräkningar minst i en hastighet av 1/10 av ljusets hastighet. Utöver det får de inte finnas för långt från oss. Det antas att vågrörelser kan upptäckas om skeppen är högst 326000 ljusår från jorden.

Forskarna noterar också att om utomjordingar använder varpdrivning av skeppen borde forskare på jorden kunna upptäcka dem med samma teknik, eftersom  en sådan farkost skulle generera gravitationsvågor.

Varpdrivning är en teoretisk framdrivning som kanske kan fungera men det låter otroligt, Se mer om denna fascinerande framdrivningoch hastighet här. 

Bild flickr.com på en modell av det fiktiva stjärnskeppet Enterprise användes i den veckovis timslånga TV-serien "Star Trek", som sändes från september 1966 till juni 1969 på NBC-TV.

Det finns vattenvärldar. Två stycken hittade.

 

Kepler-138 är en röd dvärgstjärna  i stjärnbilden Lyran, 219 ljusår från jorden. Stjärnan är värd för tre bekräftade planeter och en i dagarna nu bekräftad fjärde planet.

Ett team under ledning av forskare vid University of Montreal har här funnit bevis för att två av de exoplaneter som kretsar runt Kepler-138 är  "vattenvärldar", planeter där vatten utgör en stor del av hela planeten.

Teamet under ledning av Caroline Piaulet vid Trottier Institutet för forskning om exoplaneter (iREx) vid University of Montreal, publicerade nyligen en detaljrik studie av detta solsystem, känt som Kepler-138 i tidskriften Natur astronomi.

Piaulet med kollegor observerade exoplaneterna Kepler-138 c och Kepler-138 d med data insamlat från de numera pensionerade teleskopen NASA: s Hubbleteleskop och  Spitzer och upptäckte att planeterna till stor del består av vatten. Dessa två planeter och ytterligare en mindre planet som finns än närmare stjärnan, Kepler-138 b, hade tidigare upptäckts av NASA:s rymdteleskop Kepler (därav solsystemets namn Kepler). I den nya studien fann de även bevis för en fjärde planet.

Vatten upptäcktes inte direkt på Kepler-138 c och d. Men genom att jämföra planeternas storlek och massa med datamodeller drar astronomer slutsatsen att en betydande del av deras volym troligen upp till hälften består av material som är lättare än sten men tyngre än väte eller helium. Det vanligaste man då tänker på är vatten.

"Vi trodde tidigare att planeter som var något större än jorden bestod av metall och sten likt jorden därav gavs de beteckningen superjordar", säger Björn Benneke, medförfattare till studien och professor i astrofysik vid University of Montreal.

Men analysen av dessa två planeter visar på att de troligast innehåller stora mängder vatten. De är de bästa bevisen hittills för vattenvärldars existens något astronomer länge ansett bör existera men inte kunnat bekräfta.

Med volymer som är mer än tre gånger så stora som jorden och massor dubbelt så stora har planeterna c och d mycket lägre densitet än jorden. Detta är förvånande eftersom de flesta planeter bara något större än jorden som hittills har studerats i detalj alla har verkat vara steniga världar som vår. Den närmaste jämförelsen med ovan världar säger forskare skulle vara några av de isiga månarna i det yttre av vårt solsystem vilka till stor del består av vatten i frusen form runt en stenig kärna.

Forskare säger dock  att planeterna kanske inte har hav som på jorden direkt på  planetens yta. " Temperaturen i Kepler-138 d: s atmosfär är sannolikt över kokpunkten för vatten och vi förväntar oss istället en tjock tät atmosfär av vattenånga här.  Under ångatmosfären kan det potentiellt finnas flytande vatten under högt tryck eller till och med vatten i en annan fas en fas som uppstår vid höga tryck, kallat en superkritisk vätska, säger Piaulet.

De två möjliga vattenvärldarna, Kepler-138 c och d, ligger inte i den beboeliga zonen, området runt en stjärna där temperaturer skulle tillåta flytande vatten på ytan av en stenig planet. I Hubble- och Spitzer-data hittade forskare däremot bevis för en fjärde planet (en planet man länge trott skulle finnas men först nu kunde bevisa finnas) i systemet. Kepler-138 e vilken finns i den beboeliga zonen.

Denna fjärde planet är liten och längre bort från sin stjärna än de tre andra. Den tar 38 dagar på sig för att slutföra sin omloppsbana. Naturen hos denna planet är dock fortfarande en öppen fråga eftersom den inte verkar passera över sin sol. Hade den   transiterat (dess skugga setts då den passerat över sin sol) skulle det ha gjort det möjligt för astronomer att bestämma dess storlek.

Forskarna fick ytterligare en överraskning. De fann att de två vattenvärldarna Kepler-138 c och d är tvillingplaneter. De har praktiskt taget samma storlek och massa vilket motsäger det man tidigare ansett att de var drastiskt olika. Den till sin sol närmsta  planeten, Kepler-138 b, bekräftas å andra sidan vara en planet jämförbar med Mars i storlek  en av de minsta exoplaneterna som hittills är upptäckta.

"När våra instrument och tekniker blir tillräckligt känsliga för att hitta och studera planeter som är längre bort från sina stjärnor, kan vi börja hitta fler  vattenvärldar", avslutade Benneke.

Bild vikipedia: Kepler Space Telescope vy över Vintergatan där Kepler138 finns. 

Kan eventuella utomjordingar ha bedömt att Jorden inte hyser intelligent liv?

 

Ja omöjligt är det inte. Vilken tid de än eventuellt besökt oss har det varit samma sak. Dåtid som nutid. Krig någonstans. Detta om något visar på en levnadsform på Jorden som inte kan ses som intelligent utan livsfientlig och som tillåter totalt egocentriska ledare. Den som börjar ett krig och får folket med sig visar på ett lurat förtryckt folks rädsla för sin ledare vilken i sig visar på total oempati för något annat än sin egen makthunger för egen vinnings skull Hur skulle det då gå för en  intelligens från universum i längden om de sökte kontakt med Jorden. Jo förr eller senare krig.

Vem vill söka kontakt med en så krigstokig mänsklighet som vi är? Knappast en intelligent livsform som inte själva löser eventuella konflikter eller storhetsvansinnesuttryck med samma metoder och som har målet att utöka sitt imperium (min anm.). Finns liv därute finns dock säkert denna form av liv också. Denna intelligens bör vi dock akta oss för om vi har självbevarelsedrift. I nannat fall får vi problem.

I en ny preprintartikel publicerad till arXiv antyds att intelligenta utomjordingar kanske inte tycker att planeter med liv är särskilt intressanta. Om liv har utvecklats på andra planeter i galaxen, så är utomjordingar förmodligen mer intresserade av de där det finns biologiska tecken utan där även teknik finns, skriver studieförfattaren Amri Wandel, astrofysiker vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, i studien.

Dock kan enbart biologi även vara intressant om de behöver mer plats för sitt folk av ett eller annat skäl (min anm.). Det 'r lättare att ockupera en värld där inga intelligenta varelser finns än där ett samhälle av något slag byggts upp.

Studien utforskar Fermi-paradoxen, som hävdar att med tanke på universums ålder är det troligt att det finns intelligenta utomjordingar som skulle ha utvecklat långväga rymdresor och därmed är det troligt att de skulle ha besökt jorden någon gång. Det faktum att de inte har gjort det (så vitt vi vet) kan vara bevis på att det inte finns något annat intelligent liv i Vintergatan.

Men kanske besökte de om de finns eller fanns jorden tidigare, innan människor utvecklats. Kanske är långväga rymdresor svårare än man trott. Kanske utvecklade utomjordingar avancerad civilisation nyligen och först nu har haft möjlighet att besöka oss eller har de medvetet bestämt sig för att inte utforska kosmos.  Detta då de anser att de då riskerar att träffa på en tekniskt avancerad civilisation som inte är fredlig.

Det är till och med möjligt att de har tagit livet av sig (utplånat sig själva likt vi gör eller riskerar nu med klimatförstöring och fortsatta krigshetsare vid makten i åtskilliga förtryckarländer med betydligt värre vapen än förr).

Wandel ger även en annan möjlig förklaring: att livet faktiskt är väldigt vanligt i Vintergatan. Om många av de steniga planeterna som kretsar i den beboeliga zonen runt stjärnor är värdar för liv kommer utomjordingar förmodligen inte att slösa bort sina resurser på att skicka signaler till var och en av dessa för att söka efter liv då det sannolikt skulle sluta med försök att kommunicera även med främmande alger eller amöbor. Om livet är vanligt är intelligenta utomjordingar sannolikt mycket mer intresserade av tecken på teknik.

Men tekniska signaler kan vara svåra att upptäcka. Jorden har bara strålat ut radiosignaler som kan detekteras från rymden (i form av radiovågor) sedan 1930-talet. I teorin har dessa signaler nu sköljt över cirka 15 000 stjärnor och deras planeter. Men det är en bråkdel av de upp till 400 miljarder stjärnorna i bara vår galax Vintergatan. Dessutom, skriver Wandel att det tar det tid för alla returmeddelanden från utomjordingar att komma hit då bara stjärnor inom 50 ljusårs avstånd har hunnit svara oss sedan jorden började sända radiosignaler.

Ännu värre, jordens äldsta radiosignaler sändes inte medvetet ut i rymden så de är sannolikt så förvrängda efter ungefär ett ljusårs färd att utomjordingar inte skulle kunna skilja dem från naturligt radiobrus i rymden. Den första avsiktliga högeffektsändningen till utomjordingar skedde med Arecibo-meddelandet 1974, riktad mot den klotformiga stjärnhopen M13. 

Wandel fann att om inte intelligenta civilisationer finns på mer än 100 miljoner planeter med tekniskt avancerade civilisationer i Vintergatan, är det troligt att jordens signaler inte har nått fram till en annan form av intelligent liv. Men när vår planet över tid strålar ut mer och mer radiosignaler blir det mer troligt att jordens radiosignaler kommer att hittas av eventuella intelligenta lyssnare, skriver Wandel.

Resultaten tyder på att det kanske inte finns några intelligenta civilisationer inom cirka 50 ljusår från vår planet, enligt Wandel. Men intelligent liv kan finnas där ute - det väntar bara på tecknet från oss. Det är säkrare att vänta på tecken än att själv sända ut i det okända. Så finns de upptäcks vi om inte de finns kommer vi alltid att hoppas de finns. Men vi söker kanske i tomheten(min anm.). Större möjlighet finns dock att vi finner signaler från dem de har haft miljarder år på sig att sända.

Bild wikimedia på några av de många av vår tids mäktigaste och ondaste män som lett sitt och andra staters folk in i döden och världen i fasa och död.

Framtidens sonder kan bli i pikogramskala

 

Pikogram är en SI-enhet som motsvarar 10−12 gram, alltså en biljondels gram.

I en artikel beskrivs en möjlig framtid av George Church, PhD, från Harvard University och Wyss Institute att användningen av pikogramstora sonder i nanogramskala kommer att användas för att landa, replikera och producera från denna kommunikationsmodul på en destination de sänts för utforskning.

Planeten, stjärnan eller vad som kan vara intressant därute eller kanske (min anm.) i Jordens laboratorium eller i människokroppen.

George Churchs artikel om rymdsonder i pikogramskala publicerades i ett specialnummer om "Interstellar Objects in Astrobiology" av den peer-reviewed tidskriften Astrobiology.

Dr. Church " Designen är ett mycket reflekterande ljussegel, som reser i en  rak linje mot gravitationsbrunnen hos en destination som en ex stjärna och ljusseglet där avböjs för kursändring till  närmaste icke-lysande massa -  en planet eller måne med exponerat flytande vatten",.

"De flesta levande celler på jorden är i pikogramskala och utför likväl funktioner, såsom replikering från endast enkla kemiska ingångar till för oss omöjliga för allt nuvarande mänskligt tillverkade maskiner att tillverka", konstaterar Dr. Church. Han tar hänsyn till faktorer som acceleration och retardation och hur man bygger kommunikationsenheter med någon form av elektromagnetisk strålning. Miljöer som är lämpliga för mikrobiell replikation kräver lämplig temperatur, kemikalier och energikällor.

"Det är uppenbart att en betydande mängd arbete återstår för att förbättra teorin, designen och testaspekterna av detta förslag för ett förvekligande… ", avslutar Dr. Church.

"Artikeln är en del av ett specialnummer om astrobiologi och motiveras av upptäckten av de första stora interstellära objekten i vårt solsystem, Oumuamua och Kometen Borysov. På grund av sin ovanliga form och bana har vissa föreslagit att Oumuamua kunde ha varit en interstellär sond  och inte en sten.

Vad det säkert var får vi troligen aldrig veta (min anm.). Men mitt tips är en stor asteroid.

Bild wikimedia Very Large Telescope vid Paranal hill, Chile, och ett antal sydliga konstellationer i blått, med dubbelstjärnesystemet Alpha Centauri AB inringat i gult och Proxima Centauri i saffrangult

Ljudet av en virvelvind på Mars

 

Då rovern Perseverance landade på Mars var den utrustad med den första fungerande mikrofonen på Mars. Forskare har nu lyckats få den första ljudinspelningen någonsin av en virvelvinds ljud utanför Jorden.

Studien om detta publicerades i Nature Communications av planetforskaren Naomi Murdoch och ett team av forskare vid National Higher French Institute of Aeronautics and Space och NASA. Roger Wiens, professor Earth, atmospheric and planetary sciences vid Purdue University's College of Science som ledde instrumentteamet var den som ledde inspelningen. Han är huvudutredare för Perseverances SuperCam, och över en uppsättning verktyg som  inkluderar avancerade fjärranalysinstrument med ett brett spektrum av spektrometrar, kameror och mikrofonen.

Se denna länk här finns ljudupptagningen för avlysning 

Vi kan lära oss mycket av ljud som vi inte kan med några av de andra sinnena och verktygen", säger Wiens. – Det görs avläsningar av ljud med jämna mellanrum. Mikrofonen hjälper oss att få en starkare känsla av miljön på Mars. Mikrofonen är inte på kontinuerligt utan den spelar in under ungefär tre minuter varannan dag. Att få virvelvindsinspelningen var enligt Wiens enbart tur, men  inte oväntat. I Jezero-kratern där Perseverance landade har teamet observerat  nästan 100 små virvelvindar - små tornador av damm och grus sedan rovern landade där. Men detta var första gången mikrofonen var på när man passerade vid en virvelvind. 

Jag anser ljudet är spännande då det är från Mars (min anm.). Men hade jag inte vetat att det var inspelat på Mars hade jag lika väl kunnat tro att det var inspelat på Jorden. Ljudet av virvelvind där skiljer sig inte från de som virvlar runt här.

Bild vikipedia. Första fullfärgsbilden tagen av Perseverance   över Jezerokratern.

Eldklotet Albertas väg i tid och rum

 

En internationell forskargrupp bestående av Denis Vida physics postdoctoral researcher och  Peter Brown, Canada Research Chair Research Chair in planetary small bodies och Paul Wiegert, fysik- och astronomiprofessor alla från Western's Institute for Earth and Space Exploration, tillsammans med medarbetare från University of Alberta, Curtin University, Comenius University (Slovakien), NASA Marshall Space Flight Center och RASC Calgary Centre har nu visat att ett eldklot som fick namnet Alberta hade sitt ursprung från kanten av solsystemet i Oorts kometmoln sannolikt bestod av sten och inte is. Något som utmanar teorin om hur solsystemet bildades.

Meteoroiden Alberta bröts upp i skyn nära Athabasca, norr om Edmonton, i februari 2021

Vid kanten av vårt solsystem finns Oorts kometmoln. Ibland får någon av dessa isiga objekt en knuff från kanske en annan komet eller blir störd vid närpassage av en stjärna som ger störning i gravitation eller av gigantiska molekylmoln. Då ändras en komets bana och tar kurs in i solsystemet mot solen. Då de närmar sig detta område kan vi se dem som kometer med långa svansar. Forskare har ännu inte direkt observerat några föremål direkt i Oorts moln men allt som hittills upptäckts från detta håll består av is. 

Teoretiskt sett bygger själva grunden för att förstå vårt solsystems början på grundantagandet att endast isiga föremål existerar i dessa trakter och ingenting av sten. Detta förändrades förra året när ett internationellt team av forskare, stjärnskådare och professionella och amatörastronomer ledda av västerländska meteorfysiker tog bilder och videor av en stenig meteoroid som flög genom himlen över centrala Alberta som ett bländande eldklot. Forskarna har sedan dess accepterat att allt pekar på att objektets ursprung är Oorts kometmoln. Men objektet består av sten.

"Denna upptäckt stöder en helt annan modell för bildandet av solsystemet, en som stöder tanken att betydande mängder stenigt material samexisterar med isiga föremål i Oorts-moln", säger Denis Vida doktorand i meteorfysik. "Detta resultat förklaras inte av den för närvarande accepterade solsystembildningsmodellen. Det är en komplett game changer."

Resultaten publicerades i dagarna i Nature Astronomy.

Själv kan jag inte se att det inte skulle finnas stenmeteoriter därute. Tvärtom anser jag det logiskt (min anm.). Hela universum och mellan galaxerna finns objekt av sten, svarta hål, damm, gas och troligen mörka planeter i skilda storlekar som bildats i ett solsystem men kastats ut vid något katastroftillfälle. Så mitt tips är att modell två på hur vårt solsystem kom till är närmre sanningen. Modellen som utan problem beskriver att i Oorts moln finns både kometer och asteroider.

Bild flickr.com på en av de första meteoriterna i meteoritregnet Leoniderna. Dessa har inget med eldklot Alberta att göra. För att se detta och filmklipp då Alberta bröts upp, se denna medföljande länk https://news.westernu.ca/2022/12/oort-rock/

Att förstå åt vilket håll ett svart hål snurrar är viktigt för att förstå hur universum uppkom.

 

Ett svart håls ursprung kan tolkas in i hur det snurrar. Detta gäller i första hand vid undersökning av binärer då två svarta hål cirklar nära varandra tills de slås samman. Spinn och lutning av respektive svarta hål strax innan de sammanslår kan avslöja om de uppstod i en galaktisk skiva eller en dynamisk stjärnhop.

Astronomer hoppas genom detta reda ut vilken av dessa möjligheter som är mest sannolik. Arbetet utgår genom att analysera de  i dag  69 bekräftade binärer som upptäckts hittills.

I en ny studie som i dagarna publicerats i tidskriften Astronomy and Astrophysics Letters beskriver MIT-fysiker hur alla kända binärer och deras spinn bearbetats till modeller av hur bildandet av svarta hål sker. Slutsatserna ser väldigt olika ut beroende på vilken modell som använts i tolkning av data.

Ett svart håls ursprung kan tolkas på olika vis beroende på en modells antaganden om hur universum fungerar.

"Då man ändrar modellen och gör den mer flexibel eller gör olika antaganden blir svaret olika på hur svarta hål bildas i universum", säger studiens medförfattare Sylvia Biscoveanu, MIT-doktorand som arbetar i LIGO-laboratoriet. I övrigt inkluderade studien Colm Talbot, en mit-postdoc; och Salvatore Vitale, docent i fysik och medlem av Kavli Institute of Astrophysics and Space Research vid MIT uttrycker det.

Svarta hål i binära system antas uppstå via en av två vägar. Den första är genom fältbinär evolution", där två stjärnor utvecklas tillsammans och så småningom exploderar i supernovor och lämnar efter sig två svarta hål som fortsätter att cirkla i ett binärt system. I det här scenariot bör de svarta hålen ha relativt likartade snurr då de haft tid - först som stjärnor, sedan som svarta hål - att dra i varandra i liknande riktningar. Om en binärs svarta hål har ungefär samma spinn, tror forskare att de måste ha utvecklats i en relativt lugn miljö till exempel en galaktisk skiva (skivgalax).

Svarta hål binärer kan också bildas genom "dynamisk montering", där två svarta hål utvecklas separat vart och ett med sin egen distinkta lutning och snurr. Genom vissa extrema astrofysiska processer förs över tid sedan de svarta hålen så småningom tillräckligt nära varandra för att bilda ett binärt system. Ett sådant dynamiskt skeende skulle sannolikt inte ske i en lugn galaktisk skiva, utan i en mer stjärntät miljö, såsom en klotformig stjärnhop, där interaktionen mellan tusentals stjärnor kan slå ihop två svarta hål (genom ex gravitationen (min anm)). Om en binärs svarta hål har slumpmässigt orienterade snurr, bildades de sannolikast i ett klotformigt kluster.

Hittills har astronomer härlett snurr av svarta hål i 69 binärer, som har upptäckts genom ett nätverk av gravitationsvågdetektorer där LIGO i USA och dess italienska motsvarighet Virgo ingick. Varje detektor lyssnar efter tecken på gravitationsvågor. Detta innebär mycket subtila efterklanger genom rumtiden gravitationsvågrester från extrema, astrofysiska händelser som sammanslagning av massiva svarta hål. 

Med varje binärs upptäckt har astronomer uppskattat respektive svarta håls egenskaper, inklusive massa och spinn. De har arbetat in spinnmätningarna i en allmänt accepterad modell av bildandet av svarta hål och hittat tecken på att binärer kan ha två skilda spinn, justerat spinn och slumpmässiga spinn. Det vill säga universum kan producera binärer i både galaktiska skivor och stjärnkluster.

"Men vi ville veta om vi har tillräckligt med data för att förstå denna skillnad?" säger Biscoveanu. "Och det visade sig att saker är rörliga och osäkra och det därmed är svårare att förstå än det först ser ut."

Teamet reproducerade först LIGO:s spinnmätningar i en allmänt använd modell av bildandet av svarta hål. I denna modell antas att en bråkdel av binärerna i universum producerar svarta hål med inriktade snurr medan resten av binärerna har slumpmässiga snurr. De fann att data verkade stämma överens med denna modells antaganden och visade en topp där modellen förutspådde att det skulle finnas fler svarta hål med slumpmässig snurr.

Hur mycket mer data kommer astronomer att behöva? Vitale uppskattar att när LIGO-nätverket startar upp igen i början av 2023 kommer instrumenten att upptäcka en ny svart hålbinär om inte dagligen så kanske så ofta som med några dagars mellanrum. Under nästa år kan det därför läggas till hundratals fler mätningar till datan.

– Mätningarna av de spinn vi har nu är väldigt osäkra, säger Vitale. – Men när vi bygger upp många fler av dem kan vi få bättre information och då kan säkrare slutsatser dras.

Forskningen ovan stöddes delvis av National Science Foundation.

Bild vikipedia av En visuell tolkning av ett svart hål eller neutronstjärna med en närliggande stjärna utanför dess Roche-gräns. Infallande materia bildar en ackretionsskivan samtidigt som annan materia med mycket hög energi slungas ut som strålar

Exoplaneten Janssen

 

Ny forskning visar varför 55 Cnc e är troligt het som utesluter liv på dess yta. Den steniga världen 55 Cnc e (smeknamnet "Janssen"), kretsar kring sin sol 55 Cnc  på ett avstånd så att ett varv tar endast 18 timmar. Dess yta är består av ett lavahav och dess inre kan teoretiskt bestå av stora mängder av diamant. Denna nya insikt kommer utifrån arbete med ett nytt verktyg som heter EXPRES. Instrumentet  gjorde  mycket exakta mätningar av stjärnljuset från Janssens sol, (55 Cnc). Denna stjärna ingår i ett dubbelstjärnsystem med en röd dvärgstjärna. Ljusmätningarna visade på skiftningar när Janssen rörde sig mellan jorden och 55 Cnc (en skiftning i en storlek som liknar den då vår måne blockerar solen under en solförmörkelse).

Genom att analysera mätningarna upptäckte astronomer att Janssen kretsar kring 55 Cnc längs stjärnans ekvator - till skillnad från 55 Cnc övriga fyra planeter vilka finns på omloppsbanor längre ut rapporterade forskarna den 8 december i en artikel i Nature Astronomy.

Slutsatsen är att Janssen troligen bildades i en bana längre ut från sin sol 55 Cnc och därefter föll in mot 55 Cnc över tid. Janssen närmade sig troligen genom sin sols gravitationskraft enligt studiens huvudförfattare Lily Zhao, forskare vid Flatiron Institute's Center for Computational Astrophysics (CCA) i New York City.

Även i sin ursprungliga omloppsbana var planeten "sannolikt så het att ingenting vi kan tänka oss skulle kunna leva på dess yta", säger Zhao. Det tidigare avståndet var inte så långt från 55 Cncl så att temperaturen förändrades drastiskt så måste man logiskt sett tolka detta så  (min anm.).

Dataanalysen kan däremot hjälpa forskare att bättre förstå hur planeter bildas och rör sig över tid. Sådan information är avgörande för att utröna hur jordliknande planeter (stenplaneter) bildas i universum och därför hur rikligt utomjordiskt liv kan vara. 55 Cnc;s planetsystem som finns 40 ljusår från jorden Janssen är den första exoplanet som konstaterades vara en stenplanet och inte en gasjätte.

. Medan Janssen har en liknande densitet som jorden och sannolikt är stenig är den ungefär åtta gånger så massiv och har dubbelt så stor diameter. 

När 55 Cnc roterar, snurrar ena hälften av stjärnan mot oss och den andra halvan bort från oss. Det betyder att halva stjärnan ses lite blåare ut medan den andra halvan ses något rödare. Astronomer kan spåra Janssens bana genom att mäta när den blockerar ljus från både den rödare sidan, den blåare sidan och även mittsektionen av stjärnan. Om man tänker efter är det logiskt alla stjärnor ses så (min anm.) Men vid första läsningen kan det kännas förvirrande. Om så tänk en gång till och tänk på hur en boll snurrar när du se på den.

Den resulterande skillnaden i stjärnljus är nästan omätligt liten. Flera team hade försökt mäta planetens omloppsbana tidigare. Men inte lyckats. Genombrottet i den nya forskningen kom från ovan nämnda EXtreme PREcision Spectrometer (EXPRES) vid Lowell Observatorys Lowell Discovery Telescope i Arizona. Denna spektrometer hade den precision som behövdes för att märka skillnaderna mellan ljusets små röda och blå skiftningar.

Bild https://phys.org/ En konstnärs intryck av planeten Janssen, då den kretsar kring sin stjärna så nära att hela ytan är ett lavahav med temperatur på cirka 2 000 grader Celsius. Upphovsman till bild: ESA / Hubble, M. Kornmesser

James Webbteleskopet upptäckte en kollapsande stjärna

 

För cirka 2500 år sedan kastade en stjärna ut det mesta av sin gas och bildade den vackra södra Ringnebulosan NGC3132 (en planetarisk nebulosa) 

. Nu har ett team på cirka 70 astronomer från 66 organisationer i Europa, Nord-, Syd- och Centralamerika och Asien använt James Webbteleskopets bilder kompletterade med data från ESO:s Very Large Telescope i Chile, San Pedro de Mártrir-teleskopet i Mexiko, Gaia-rymdteleskopet och rymdteleskopet Hubble för att med dessa bilder pussla ihop stjärnans kaotiska undergång.

Stjärnan var nästan tre gånger så stor som vår sol men endast cirka 500 miljoner år gammal då den kollapsade. Undergången skapade höljen av gas som expanderat ut från stjärnan och lämnat efter sig en rest i form av en vit dvärgstjärna med en densitet ungefär hälften av vår sols massa i en storlek ungefär som jorden, säger professor Orsola De Marco, huvudförfattare på tidningen, från Macquarie University's Research Center for Astronomy, Astrophysics and Astrophotonics där man kan läsa om arbetet.

" Vi blev förvånade över att vi hitta bevis på två eller tre följeslagare som förmodligen påskyndade stjärnans undergång samt ytterligare en stjärna som fastnade i interaktionen", säger hon.

Varje bild är kombinerad nära och i mitten av infrarött ljus från tre filter. Till vänster belyser Webbs bilder av södra ringnebulosan den mycket heta gas som omger de två centrala stjärnorna. Till höger spårar Webbs bild stjärnans spridda molekylära utflöden som nått längre in i kosmos. På bilden till vänster tilldelades blått och grönt Webbs nära infraröda data tagna i 1,87 och 4,05 mikron (F187N och F405N), och rött tilldelades Webbs centrala infraröda data tagna i 18 mikron (F1800W). I bilden till höger tilldelades blått och grönt Webbs nära infraröda data tagna i 2,12 och 4,7 mikron (F212N och F470N), och rött tilldelades Webbs mittinfraröda data tagna i 7,7 mikron (F770W). Upphovsman: NASA, ESA, CSA och O. De Marco (Macquarie University). Bildbehandling: J. DePasquale (STScI) För att förstå resonemanget här se denna länk där bilder finns i förklarande syfte. Se denna länk för att förstå resten av utläggningarna och bildförklaringar i inlägget.  

Astronomer samlades online och utvecklade teorier och modeller kring den mitt-infraröda bilden för att rekonstruera hur stjärnan hade utplånats.

Man frågade sig hur skapade upp till fem stjärnor södra ringnebulosan? Panel 1 visar ett bredare fält med stjärnorna 1, 2 och 5, varav den sista kretsar stjärna 1 mycket tätare än stjärna 2 gör. Panel 2 zoomar in på scenen och två andra stjärnor (3 och 4) visas i sikte; Stjärna 3 avger jetstrålar. Panel 3 visar stjärna 1 som expanderar när den åldras. Både stjärnorna 3 och 4 har skickat iväg en serie jetstrålar. I panel 4 zoomas ut för att se hur ljus och stjärnvindar karvar ut ett bubbelliknande hålrum. Stjärna 1 är omgiven av en dammig skiva. I den femte panelen interagerar stjärna 5 med den utstötta gasen och damm vilket genererar systemet med stora ringar som ses i den yttre nebulosan. Den sjätte panelen skildrar scenen som vi observerar den idag. Upphovsman: NASA, ESA, CSA, E. Wheatley (STScI)

I mitten av nebulosan lyser en extremt het central stjärna, en vit dvärg som har djort slut på sitt väte. "Den här stjärnan är liten och het, men är omgiven av kallt damm", säger Joel Kastner, teammedlem, från Rochester Institute of Technology USA. Och tillägger "Vi tror att all den gas och det stoft vi ser kastas ut överallt måste ha kommit från den där stjärnan, men den kastades i mycket specifika riktningar från de medföljande stjärnorna."

Det finns också en serie spiralstrukturer som rör sig ut från mitten. Dessa koncentriska bågar skulle skapas när en följeslagare kretsar kring den centrala stjärnan medan den förlorar massa. Ytterligare en stjärna syns längre ut på bilden.

Genom att titta på en tredimensionell rekonstruktion av data såg teamet också par av utskjutningar som kan uppstå när astronomiska objekt matar ut materia i jetstrålar. Dessa är oregelbundna och skjuter ut i olika riktningar, vilket möjligen innebär en trippelstjärneinteraktion i mitten.

 

De Marco säger. "Vi drog först slutsatsen att det fanns en nära följeslagare på grund av den dammiga skivan runt den centrala stjärnan, den ytterligare partnern som skapade bågarna och den superlånga följeslagaren som du kan se på bilden. När vi väl såg jetstrålarna visste vi att det måste finnas en annan stjärna eller till och med två inblandade i mitten, så vi tror att det finns en eller två mycket närliggande följeslagare, ytterligare en på medelavstånd och en mycket långt borta. Om så är fallet finns det fyra eller till och med fem stjärnor inblandade i denna händelse.

Artikeln om arbetet publicerades i dagarna i Nature Astronomy.

Bild vikipedia på Ringnebulosan NGC3132 tagen av Hubbleteleskopet.

De ljusstarkaste och mest energirika explosionerna i universum kommer inte därifrån vi trodde

 

Fenomenet upptäcktes i december 2021 av NASA: s NeilGehrels Swift Observatory och även av Fermi Gamma-ray Space Telescope /

Det var en gammablixt av en oerhört energirik explosion. Explosioner av detta slag kan pågå från några millisekunder till flera timmar.

Den gavs beteckningen GRB 211211A och hade en varaktighet av ungefär en minut. Det är en relativt lång explosion som vanligtvis innebär kollapsen av en massiv stjärna till en supernova. Men GRB 211211A  innehöll ett överskott av infrarött ljus och var mycket svagare och snabbare i sitt skeende och bleknande snabbare än en klassisk supernova. Det antydde att något annat troligen var källan.

I en ny studie publicerad nyligen i Nature beskrev ett internationellt forskarlag att det infraröda ljuset troligast kom från en kilonova. 

En kilonova är en övergående astronomisk händelse som inträffar i ett kompakt binärt system när två neutronstjärnor eller en neutronstjärna och ett svart hål smälter samman. Dessa sammanslagningar antas ge gammablixtar. Det är en sällsynt händelse som sker då neutronstjärnor eller en neutronstjärna och ett svart hål kolliderar (enligt teorin). En händelse som producerar tunga element som ex guld och platina. Hittills har dessa händelser (kilonovor) associerats med gammablixtar med en varaktighet på mindre än två sekunder.

Arbetet med ovan lösning leddes av Jillian Rastinejad vid Northwestern University i USA tillsammans med fysiker från University of Birmingham och University of Leicester i Storbritannien inklusiv Radboud University i Nederländerna.

Dr Matt Nicholl, docent vid University of Birmingham sade i ett uttalande, " Vi fann att den här händelsen producerade cirka 1000 gånger jordens massa i mycket tunga element. Detta stöder tanken att dessa kilonovor är de viktigaste guldkällorna i universum”.

Vi förväntar oss däremot inte att sammanslagningar av detta slag till kilonovor pågår mer än cirka två sekunder. Av någon anledning pågick GRB 211211A  i nästan en hel minut. Det är möjligt att beteendet kan förklaras av att det vi såg var en neutronstjärna som slets sönder av ett svart hål.

Kilonovan varifrån   GRB 211211A kom är den närmaste som har upptäckts utan att tecken på gravitationsvågor upptäcktes och har spännande konsekvenser för den kommande gravitationsvågobservationskörning, som planeras under 2023. Dess närhet i en granngalax  1 miljard ljusår bort ger forskare möjlighet att studera egenskaperna hos sammanslagningen i oöverträffad detalj.

En relaterad artikel från samma samarbete i Nature Astronomy, ledd av Dr Benjamin Gompertz, biträdande professor vid University of Birmingham, beskriver några av dessa egenskaper.

I synnerhet identifierade teamet hur GRB 211211A  högenergielektroner färdades med nästan ljusets hastighet och att detta orsakade gammastrålningen. Kylningen av gammastrålen visade sig (teoretiskt) kunna vara anledningen till det långvariga GRB-utsläppet.

Vidare upptäckter och analyser av detta fenomen eller framtida sådana kan ge ett mer säkert svar på om det är neutronstjärnor som smälts samman eller ett svart hål som drar till sig en neutronstjärna eller om båda slagen kan ge likartat utsläpp av gammastrålning. Idag vet vi inte säkert detta.

Bild från https://www.birmingham.ac.uk/index.aspx som visar en konstnärs intryck av gammablixt GRB 211211A Upphovsman: Soheb Mandhai / @TheAstroPhoenix

Ett till synes spökaktigt sken omger vårt solsystem

 

Bortsett från stjärnorna och månen ser natthimlen mörk ut. Men en grupp forskare var nyfikna på hur mörkt det egentligen är.

För att ta reda på det beslutade astronomer att se igenom 200000 bilder från NASA: s rymdteleskop Hubble och göra tiotusentals mätningar av dessa bilder för att leta efter eventuell kvarvarande bakgrundsstrålning därute. Projektet fick namnet SKYSURF. Man sökte efter ljus som inte kom från skenet från planeter, stjärnor, galaxer och eller reflexer från damm i vårt solsystem.

När forskare slutfört  inventeringen  fann de likväl ett mycket litet överskott av ljus vilket kunde motsvaras i styrka som ett stadigt sken från 10 eldflugor. Ett sken som fanns över runt om och i vårt solsystem. Det är som att släcka alla lampor i ett stängt rum och ändå hitta ett kusligt sken från väggar, tak och golv.

Astronomer  säger att en möjlig förklaring till detta kvarvarande sken är att vårt solsystem innehåller en svag sfär av stoft från kometer som faller in i solsystemet från alla håll, och att det är glöden av solljus som reflekteras i detta stoff. Om det är stämmer kan detta damms sken vara ett  bytt tillskott för att förstå solsystemets tidigare kända arkitektur.

Denna teori förstärks av det faktum av att ett annat team av astronomer som 2021 använde data från NASA: s New Horizon för att mäta bakgrundssken. New Horizons flög över Pluto 2015 och de små asteroiderna 132524 APL och  486958 Arrokoth  i Kuiperbältet och är nu på väg ut i den interstellära rymden. New Horizons-mätningarna gjordes på ett avstånd av 4 miljarder till 5 miljarder mil från solen. Det är långt utanför planeternas och asteroidernas hemvist och det antas att det inte då finns någon förorening från interplanetärt damm här som kan ge något sken.

New Horizons upptäckte likväl ett svagt sken som tydligen kommer från en mer avlägsen källa än Hubble upptäckt. Källan till bakgrundsljuset som upptäcktes av New Horizons är oförklarlig. Det finns många teorier som sträcker sig från förfall av mörk materia till en enorm för oss osynlig population av avlägsna galaxer.

– Om vår analys stämmer finns det en okänd dammkälla mellan oss och  där New Horizons gjorde sina mätningar. Det betyder att det här är någon form av  ljus vi inte förstår som kommer inifrån vårt solsystem, säger Tim Carleton, vid Arizona State University (ASU).

– Eftersom vår mätning av restljus är högre än New Horizons tror vi att det är ett lokalt fenomen som inte finns långt utanför solsystemet. Det kan vara ett nytt element av innehållet i solsystemet men inte kvantitativt mätts förrän nu, säger Carleton.

Hubbles veteranastronom Rogier Windhorst, också han från ASU, var den som först fick idén att samla in Hubble-data för att leta efter "spökljus".

Ett antal doktorander och studenter bidrog till projektet SKYSURF, bland annat Rosalia O'Brien, Delondrae Carter och Darby Kramer vid ASU, Scott Tompkins vid University of Western Australia, Sarah Caddy vid Macquarie University i Australien och många andra.

Ännu vet man inte säkert källan till skenet eller skenen (min anm.). Men troligast är det från reflektioner från damm därute. Damma som finns överallt. Kanske sken av radioaktivt damm eller varför inte solen själv som reflekterar i något. Det är ju väldigt svagt sken som nämndes ovan. Nog skulle väl solen kunna ge detta lilla sken. Jag anser det. Men om det är likvärdigt svagt överallt bör solen  då  reflektera i något vi ännu inte förstår. Men något som finns överallt och konstant lika i densitet.

Bild en illustration av hur man kan tänka sig skenet. Bild från https://hubblesite.org/