Asteroiden Ryugu visar sig innehålla ett oväntat mineral.

 

Bild wikipedia på Ryugus.

Den 27 juni 2018 gick den japanska rymdsonden Hayabusa 2 in i en omloppsbana runt asteroiden Ryugu. I oktober 2018 släppte Hayabusa 2 ner en liten robot med namnet Mascot på Ryugus yta.  2019 samlades in stenprover från ytan som sedan transporterades till jorden. De orörda proverna från asteroiden Ryugu som returnerades av Hayabusa2-uppdraget den 6 december 2020 har varit avgörande för att förbättra vår förståelse av primitiva asteroider och hur solsystemet bildades.

Asteroiden Ryugu av C-typ består av sten som liknar meteoriter som kallas CI-kondriter, som innehåller relativt stora mängder kol och som har genomgått omfattande vattenförändringar i sitt förflutna. Asteroiden har mycket låg densitet.

En forskargrupp vid Hiroshimas universitet upptäckte förekomsten av mineralet djerfisherite  koppar-järnsulfidmineral i ett Ryugu-korn. Förekomsten av detta mineral är helt oväntad eftersom djerfisherit inte bildas under de förhållanden som Ryugu troddes ha utsatts för under sin existens.

 – Upptäckten av djerfisherit i ett Ryugu-korn tyder på att material med mycket olika bildningshistoria kan ha blandats tidigt i solsystemets utveckling eller att Ryugu upplevde lokala, kemiskt heterogena förhållanden som inte tidigare varit kända. Detta fynd utmanar uppfattningen att Ryugu är enhetligt till sin sammansättning och öppnar nya frågor om komplexiteten hos primitiva asteroider, beskriver huvudförfattaren till studien Masaaki Miyahara, docent vid Graduate School of Advanced Science and Engineering, Hiroshimas universitet.

Studien publicerades den 28 maj 2025 i tidskriften Meteoritics & Planetary Science. 

Vera C. Rubin-observatoriets första bilder av universum släppta

 

Bild https://rubinobservatory.org

NSF-DOE Vera C. Rubin Observatory,är en stor ny vetenskaplig anläggning som finansierats gemensamt av U.S. National Science Foundation och U.S. Department of Energy's Office of Science. Härifrån har nu släppts de första bilderna av universum med detta observatorium vid ett evenemang i Washington, D.C.

Bilderna visar skilda kosmiska fenomen (se denna länk)  tagna i en aldrig tidigare skådad skala. Under drygt 10 timmars testobservationer har NSF-DOE Rubin-observatoriet tagit bilder av miljontals galaxer, Vintergatans stjärnor och tusentals asteroider. Bilderna är en liten förhandsvisning av Rubinobservatoriets kommande 10-åriga vetenskapliga uppdrag att utforska och försöka förstå några av universums största mysterier.

Heta dubbel-exojupitrar i dubbelstjärnsystem

 

Bild https://news.yale.edu  Illustration av Michael S. Helfenbein med  hjälp av AI-genererade bilder på hur det kan se ut i dubbelsolsystem med en jupiterliknande planet i varje solsystem.

I en ny studie i The Astrophysical Journal visar Yale-astronomen Malena Rice och hennes team att den normala, långsiktiga utvecklingen av dubbelstjärnsystem kan leda till att det bildas en het Jupiter runt varje stjärna. 

För studien använde forskarna numeriska simuleringar för att visa utvecklingen av två stjärnor och två planeter i en binär systemkonfiguration, beskriver Yurou Liu, senior vid Yale College och studiens huvudförfattare.

"Med rätt kod och tillräckligt med datorkraft kan vi utforska hur planeter utvecklas under miljarder år  deras rörelser något ingen människa skulle kunna se under en livstid, men simuleringar kan lämna avtryck till oss att observera", beskriver Liu. När det gäller heta Jupitrar beskriver Liu att deras blotta existens utmanar tidigare föreställningar om hur planeter bildas vilket gör deras bildningsmekanismer än mer intressanta. "Vi förväntar oss att jätteplaneter bildas långt bort från sin sol", beskriver hon. Men dessa finns nära sina stjärnor..

Forskargruppen arbetade även fram ett förslag på var man kan leta efter dubbla heta Jupitrar. De dussintals redan identifierade heta Jupitrar finns i stjärnsystem med en närliggande andra stjärna.

"Vår föreslagna mekanism fungerar bäst när stjärnorna är på en måttlig separation från varandra", beskriver Tiger Lu, som tog en doktorsexamen i astrofysik vid Yale i våras och är medförfattare till studien. De måste vara tillräckligt långt ifrån varandra för att jätteplaneter fortfarande kan förväntas bildas runt varje stjärna, men tillräckligt nära varandra för att de två stjärnorna ska kunna påverka varandra under systemets existenstid.

Till den nya studien använde forskarna beräkningsklustret Grace vid Yale Center for Research Computing, NASA Exoplanet Archive och data från Europeiska rymdorganisationens Gaia-uppdrag.

Heising-Simons Foundation, Oracle for Research och Yale College First-Year Summer Research Fellowship in the Sciences & Engineering stödde forskningen.

Den mest detaljerade tusenfärgsbilden hittills av en galax

 

Bild https://www.eso.org Astronomer har skapat ett galaktiskt mästerverk, en ultradetaljerad bild som avslöjar tidigare osynliga företeelser i Bildhuggargalaxen. Med hjälp av Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope (ESO:s VLT) observerades denna från oss närliggande galax i tusentals färger samtidigt. Genom att samla in stora mängder data i varje enskild punkt skapades en galaxomfattande ögonblicksbild av stjärnorna i Bildhuggargalaxen.

För att skapa ovan karta över Bildhuggargalaxen som ligger 11 miljoner ljusår bort i stjärnbilden Bildhuggaren även känd som NGC 253, observerades den i över 50 timmar med MUSE-instrumentet (Multi Unit Spectroscopic Explorer) på ESO:s VLT (very large telescope). Forskargruppen var tvungen att sammanfoga över 100 exponeringar för att täcka ett område i galaxen på cirka 65 000 ljusår i diameter.

Enligt medförfattaren av studien Kathryn Kreckel från Heidelbergs universitet i Tyskland gör detta kartan till ett kraftfullt verktyg. ”Vi kan zooma in för att studera enskilda regioner där stjärnor bildas i nästan samma skala som enskilda stjärnor och även zooma ut för att studera galaxen i sin helhet.”

I sin första analys av insamlad data upptäckte astronomerna cirka 500 planetariska nebulosor, regioner av gas och stoft som kastats ut från slocknande stjärnor lika vår sol. Medförfattaren Fabian Scheuermann, doktorand vid Heidelbergs universitet, berättar i studien att ”utanför vårt galaktiska grannskap har vi vanligtvis färre än 100 detektioner av planetariska nebulosor per galax” vilket sätter detta antal uppmärksamhet.

På grund av  planetariska nebulosors egenskaper (nebulosor som består av materia som kastats ut från solar som vår under dess sista tid, obs ska inte att förväxla med supernovor) kan de användas som avståndsmarkörer i sina galaxer. ”Att hitta de planetariska nebulosorna gör det möjligt för oss att verifiera avståndet till galaxen vilket är en viktig information som de övriga studierna av galaxen är beroende av”, beskriver Adam Leroy, professor vid Ohio State University i USA och medförfattare till studien. 

Framtida projekt som använder kartan kommer att utforska hur gas flödar, hur dess sammansättning förändras och hur stjärnor bildas i hela galaxen. ”Hur små processer som dessa nebulosor kan ha en så stor inverkan på en galax, vars totala storlek är tusentals gånger större är ett mysterium”, beskriver ESO-forskaren Enrico Congiu, som var den som ledde studien av Bildhuggargalaxen. Studien är publicerad i Astronomy & Astrophysics.

Kometen C/2014 UN271 är den största kända kometen från Oorts kometmoln

 

Bild https://public.nrao.edu En konstnärlig tolkning av kometen C/2014 UN271, den största kända kometen i Oorts moln. Fotograf: NSF/AUI/NSF NRAO/M.Weiss

Ett team astronomer har gjort en banbrytande upptäckt genom att upptäcka molekylär aktivitet i kometen C/2014 UN271 (Bernardinelli-Bernstein). Denna komet är den största och näst mest aktiva kometen som någonsin observerats komma från Oorts kometmoln. Upptäckten gjordes med hjälp av det kraftfulla teleskopet ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) i Chile. Genom detta observerade forskarna denna gigantiska komet när den var mer än halvvägs på väg till Neptunus. Ett avstånd från oss på 16,6 gånger avståndet mellan solen och jorden.

 C/2014 UN271 mäter nästan 140 km i diameter vilket innebär mer än 10 gånger större än  flertalet av kända kometer. Hittills har man inte vetat mycket om hur sådana kalla avlägsna föremål beter sig. De nya observationerna avslöjade komplexa och utvecklade jetstrålar av kolmonoxidgas som bryter ut från kometens kärna vilket ger det första direkta beviset på vad som driver dess aktivitet så långt från solen.

"Mätningarna ger en inblick i hur denna enorma, isiga värld fungerar", beskriver huvudförfattaren till en artikel om upptäckten Nathan Roth vid American University och NASA Goddard Space Flight Center. "Vi ser explosiva utgasningsmönster som väcker nya frågor om hur den här kometen kommer att utvecklas när den fortsätter sin färd mot det inre av solsystemet."

Upptäckten är inte bara den första av molekylär utgasning utan ger också en sällsynt inblick i kemin och dynamiken hos objekt som kommer från de mest avlägsna delarna i vårt solsystem.

När C/2014 UN271 närmar sig solen räknar forskarna med att fler frusna gaser kommer att börja förångas från den vilket då avslöjar ännu mer om kometens primitiva sammansättning och det tidiga solsystemets. Upptäckter som kommer att hjälpa till att svara på grundläggande frågor om var jorden och dess vatten kom från och hur livsvänliga miljöer kan bildas på andra håll i universum eller i istäckta hav på månar i vårt solsystem.

Nu har forskare börjat söka efter hur mörk materia rör sig i vintergatan

 

Bild  https://today.usc.edu  Detta konstnärskoncept illustrerar den nya synen på Vintergatan. Galaxens två stora armar kan ses fästa i ändarna av en tjock central stav medan de två nu degraderade mindre armarna är mindre distinkta och placerade mellan de stora armarna. (Med tillstånd /NASA/JPL-Caltech)

Ett forskarlag under ledning från USC (University of Southern California) har skapat en serie stordatorsimulerade tvillingar till Vintergatan. Något som kan hjälpa forskare att finna nya svar på ett av universums största mysterier. Den osynliga mörka materia man anser finns och vilken utgör cirka 85 procent av all materia som existerar.

Forskningen leddes av kosmolog Vera Gluscevic docent vid USC Dornsife College of Letters, Arts and Sciences; och Ethan Nadler, tidigare postdoktor vid USC och Carnegie Observatories numera biträdande professor vid University of California, San Diego och Andrew Benson, forskare vid Carnegie Observatories.

De kallade sitt simuleringsprojekt "COZMIC", en förkortning för "Cosmological Zoom-in Simulations with Initial Conditions beyond Cold Dark Matter". Till sviten av studier tog forskargruppen steget att använda ny fysik. Inte bara vanlig partikelfysik och relativitetsteori och programmerade en superdator för att skapa mycket detaljerade kosmologiska simuleringar genom COZMIC för att testa olika idéer om vad mörk materia kan göra, rörelser och är.

"Vi vill mäta massorna och andra kvantegenskaper hos dessa partiklar och mäta hur de interagerar med allt annat", beskriver Gluscevic. Med COZMIC kan vi för första gången simulera galaxer som vår egen under radikalt annorlunda fysikaliska lagar för att testa dessa lagar mot verkliga astronomiska observationer. Förutom Gluscevic, Nadler och Benson inkluderar teamet bakom COZMIC Hai-Bo Yu från UC Riverside, Daneng Yang, tidigare vid UC Riverside nu vid Purple Mountain Observatory CAS; Xiaolong Du från UCLA; och Rui An, tidigare från USC.

– Våra simuleringar visar att observationer av de minsta galaxerna kan användas för att urskilja modeller av mörk materia, beskriver Nadler.

I studierna med COZMIC redogjorde forskarna för följande beteendescenarier för mörk materia:

Biljardbollsmodellen: I denna första studie kolliderar varje partikel av mörk materia med protoner tidigt i universum likt biljardbollar när de först sätts i rörelse. Denna interaktion jämnar ut småskaliga strukturer och eliminerar satellitgalaxer i Vintergatan. Denna studie inkluderar också scenarier där mörk materia rör sig i hög hastighet och andra där den består av partiklar med extremt låg massa.

Mixed-sector modellen: Denna andra studie var ett hybridscenario där vissa partiklar av mörk materia interagerar med normal materia medan andra passerar genom den.

Självinteragerande modellen: I denna tredje studie simulerade forskarna ett scenario där mörk materia interagerar med sig själv både i tidernas begynnelse och idag vilket förändrar hur galaxer bildats under den kosmiska historien.

Medan de körde dessa simuleringar matade forskarna in ny fysik i superdatorn för att skapa en galax vars struktur bär signaturer av dessa interaktioner mellan normal och mörk materia, beskriver Benson.

Gluscevic tillägger: "Även om många tidigare simuleringsprogram har utforskat effekterna av mörk materias massa eller självinteraktioner har ingen hittills simulerat växelverkan mellan mörk materia och vanlig materia. Sådana interaktioner är inte exotiska eller osannolika. Det är faktiskt troligt att de existerar."

Forskningen fortsätter ännu har den inte givet ett svar.

Halvtungt vatten upptäckt i en protoplanetär skiva.

 

Bild wikipedia En modell av en protoplanetär skiva.

Halvtungt vatten, HDO,(deuterium) innebär att vätekärnorna har endast har en neutron. Halvtungt vatten utgör en andel i naturligt förekommande vatten, med proportionerna 1 del halvtungt vatten till 3200 delar lätt vatten (dricksvatten). Kemiskt är tungt vatten oftast ekvivalent med vanligt vatten, men har vissa unika egenskaper tack vare isotopen deuterium. Förväxla halvtungt vatten inte med tungt vatten D2O (deuteriumoxid) som är giftigt att dricka.

Ett forskarlag under ledning av astronomer vid Leidens universitet i Nederländerna och National Radio Astronomy Observatory i Virginia har för första gången upptäckt halvtung vattenis runt en ung solliknande stjärna. Detta stärker tesen att en del av vattnet i vårt solsystem bildades före vår sol och planeterna. Protostjärnan i fråga är L1527 IRS som finns i stjärnbilden Oxen, cirka 460 ljusår från jorden.

– På flera sätt liknar den hur vår sol såg ut när den började bildas, beskriver John Tobin, från National Radio Astronomy Observatory i Virginia, USA vilken leder ett av Webb-programmen som ansvarar för observationerna.

Förhållandet mellan L1527-vattendeuterationen är mycket likt förhållandet mellan vissa kometer och den protoplanetära skivan hos en mer utvecklad ung stjärna vilket tyder på liknande kalla och uråldriga kemiska ursprung av vatten finns i kometer och skivor. 

"Upptäckten bidrar till de växande bevisen för att huvuddelen av vattenis gör sin resa i stort sett oförändrad från de tidigaste till de senaste stadierna av stjärnbildning", beskriver medförfattaren Ewine van Dishoeck, professor i astronomi vid Leidens universitet som har tillbringat en stor del av sin karriär med att spåra vattnets resa i rum och tid.

Resultaten av studien publicerades i tidskriften The Astrophysical Journal Letters. 

Ett nytt slag av GPS i sökandet efter saknad materia

 

Bild https://www.cfa.harvard.edu En banbrytande studie ledd av Centrum för astrofysik | Harvard & Smithsonian (CfA) har lokaliserat universums "saknade" materia med hjälp av snabba radioblixtar (FRB). Korta ljusstarka radiosignaler från avlägsna galaxer. Illustratörens bild ovan avbildar en ljus puls av radiovågor (FRB) på sin färd genom stoff och gas mellan galaxer. Det så kallade intergalaktiska mediet. Långa våglängder visas i rött vilka saktas ner jämfört med kortare blåare våglängder vilket gör det möjligt för astronomer att "väga" den annars osynliga vanliga materian. Foto: Melissa Weiss/CfA

I en ny banbrytande studie har lokaliserats platsen för universums "försvunna" materia och upptäckts den mest avlägsna snabba radioblixten (FRB) som hittills registrerats. Med radioblixtar som vägledning har astronomer vid Centrum för astrofysik | Harvard & Smithsonian (CfA) och Caltech visat att mer än tre fjärdedelar av universums vanliga materia är dold i den tunna gasen mellan galaxer vilket är ett stort steg framåt för att förstå hur materia interagerar och beter sig i universum. Forskarna har använt den nya datan till att göra den första detaljerade mätningen av vanlig materias fördelning i den kosmiska väven.

I årtionden har forskare vetat att minst hälften av universums vanliga materia (baryoniska materia sådan vi består av bland annat) som främst består av protoner inte kunde redovisas då man inte visste var den fanns. Tidigare har astronomer använt sig av bland annat röntgenstrålningsfältet och ultravioletta observationer av avlägsna kvasarer för att söka efter ledtrådar till stora mängder av denna saknade massa kanske i form av mycket tunn, varm gas mellan galaxerna. Eftersom materian existerar som het gas med låg densitet var den i stort sett osynlig för de flesta teleskop. Men forskarna kunde uppskatta att den fanns men inte bekräfta dess mängd eller plats.

Här kom radioblixtar in i bilden korta, ljusstarka radiosignaler från avlägsna galaxer som forskare först nyligen har visat kan mäta materia (obs det handlar inte om mörk materia) i universum, men som tills nu inte har kunnat hitta dess position.

 I den nya studien analyserade forskarna 60 radioblixtar, från ~11,74 miljoner ljusår bort ex FRB20200120E till galaxen M81 som finns ~9,1 miljarder ljusår bort. FRB 20230521B är den mest avlägsna radioblixt som registrerats. Detta gjorde det möjligt att koppla den försvunna materian till utrymmet mellan galaxer eller som det kallas det intergalaktiska mediet (IGM).

– Det flera decennier gamla problemet med den försvunna baryonen handlade aldrig om huruvida materian existerade, beskriver Liam Connor, astronom vid CfA och huvudförfattare till den nya studien. "Det var alltid: Var är den? Nu, tack vare radioblixtar, vet vi att tre fjärdedelar av den flyter mellan galaxer i form av mycket tunn gas i det kosmiska nätet. Med andra ord känner forskarna nu till var den "försvunna" materian finns.

Studien publicerades i dagarna i Nature Astronomy. 

Radioteleskopens nya bild av universum ger nya möjligheter.

 

Bild https://www.chalmers.se  25-meters-teleskopet i Onsala (t.h).

Sydafrikas stora radioteleskop MeerKAT består av 64 parabolantenner var och en 13,5 meter i diameter, fördelade över ett område på ca 8 km i Karoo-området. MeerKAT är byggt och drivet av Sydafrikas radioastronomiska observatorium SARAO en nationell anläggning inom Sydafrikas National Research Foundation (NRF). Anläggningen invigdes 2018. 

EVN (European VLBI Network) är världens effektivaste nätverk av radioteleskop som arbetar med tekniken långbasinterferometri. Med synkroniserade observationer över avstånd på upp till 9 000 kilometer fungerar de många enskilda antennerna som ett enda teleskop, stort som jorden. Tekniken möjliggör avbildning av universums radiovågor med den högsta möjliga synskärpa. 

Nu har MeerKAT tagit plats i EVN:s nätverk för första gången genom ett samarbete mellan astronomer vid SARAO I Sydafrika och vid det europeiska konsortiet Joint Institute for VLBI ERIC (JIVE) som har sin bas i Nederländerna.  Forskarna riktade MeerKAT tillsammans med många andra teleskop bland dem 25-meters teleskopet vid Onsala rymdobservatorium i Sverige mot en galax långt ut i universum.

Galaxen J0123+3044 vilken lyser tack vare en ström av energirik plasma som kastas ut från ett supermassivt svart hål i dess centrum.

Bilderna i inlägget är en bedrift. För radioastronomer visar bilderna hur MeerKAT:s möjliggör känsligare och skarpare mätningar av kosmiska fenomen.   Astronomer arbetar nu världen över med att bygga de två teleskopen som bildar SKA-observatoriet: SKA-Low i Australien och SKA-Mid i Sydafrika. Bland de vetenskapliga målen för SKA-observatoriet är att koppla samman SKA-Mid-teleskopet med andra teleskop runt om i världen, just som man nu gjort med MeerKAT.   Sverige blir snart medlemsland i SKA-observatoriet, ett globalt samarbete som bygger och driver avancerade radioteleskop i Australien och Sydafrika. Både MeerKAT och EVN är föregångarteleskop till SKA-projektet.  

– MeerKAT med sina 64 antenner är  som en enda parabolantenn med diameter på hundra meter. Det förbättrar bildkvalitét avsevärt. Det här är ett riktigt stort steg framåt mot framtida observationer med teleskopen i SKA-observatoriet, beskriver Jun Yang, astronom vid Onsala rymdobservatorium, Chalmers.  Observationerna i inlägget gjordes med MeerKAT i Sydafrika tillsammans med enskilda radioteleskop i Tyskland, Sydafrika, Lettland, Kina, Italien, Sverige (25-metersteleskopet i Onsala), Sydkorea, Polen, Nederländerna, Tyskland och Spanien, samt nätverket e-MERLIN i Storbritannien.

Ett försök att försöka identifiera och finna mörk materia

 

Bild https://www.stsci.edu

Nancy Grace Roman Space Telescope som senast 2027 ska börja sitt uppdrag kommer att identifiera över 160 000 gravitationslinser för att förstora bakgrundsgalaxer som fanns i det tidiga universum på jakt efter mer information om mörk materia.

Mängden gravitationslinser som bakgrundsljuset kan ge beror på den mellanliggande massan. Mindre massiva klumpar av mörk materia orsakar mindre förvrängningar. Som ett resultat, om forskare kan mäta mindre mängder massa, kan de upptäcka och karakterisera mindre massiva strukturer av mörk materia. De typer av strukturer som gradvis smälte samman över tid för att bygga upp de galaxer vi ser idag.

Med Roman kommer teamet att få en stor samling  statistik om storleken och strukturen av tidiga galaxer. – Att hitta gravitationslinser och kunna upptäcka klumpar av mörk materia genom dem är ett spel med små odds. Med Roman kan vi kasta ut ett brett nät och förväntar oss att ha tur ofta, beskriver Bryce Wedig, doktorand vid Washington University i St. Louis vilken även ledde studien om projektet som är publicerat i AstrophysicalJournal 

 – Vi kommer inte att se mörk materia i bilderna gå den är den osynlig  men vi kan mäta dess effekter, beskriver han.

– I slutändan är frågan vi försöker få svar på: Vilken partikel eller vilka partiklar utgör mörk materia? Daylan tillade. – Även om vissa egenskaper hos mörk materia är kända, har vi i princip ingen aning om vad mörk materia består av. Romanteleskopet kommer att hjälpa oss att urskilja hur mörk materia är fördelad på små skalor och därmed dess partikelnatur.

Innan Roman skjuts upp kommer teamet också att söka efter gravitationslinser för observationer från ESA:s (European Space Agencys) Euclid-uppdrag och det kommande markbaserade Vera C. Rubin-observatoriet i Chile vilket är ett observatorium som  kommer att påbörja sin fullskaliga verksamhet om några veckor. När Romans infraröda bilder kommer in kommer forskarna att kombinera dem med kompletterande bilder av synligt ljus från Euklides, Rubin och Hubbleteleskopet för att maximera sökningen efter data.

"Vi kommer att tänja på gränserna för vad vi kan observera och använda varje gravitationslins som vi upptäcker med Roman för att fastställa partikelnaturen av mörk materia", beskriver Tansu Daylan, huvudforskare för forskarteamet som genomför detta forskningsprogram. Daylan är biträdande professor och fakultetsmedlem vid McDonnell Centrum för rymdvetenskap vid Washington University i St. Louis.

Uranus månar överraskar forskare

 

Bild https://www.stsci.edu/ några av Uranus månar

De fyra månarna i denna studie var Uranus månar Ariel, Umbriel, Titania och Oberon vilka tidvis är låsta till Uranus och då alltid har samma sida mot eller från planeten (likt vår måne har konstant). Den sida av månen som är vänd mot Uranus färdriktning kallas det ledande halvklotet, medan den andra sidan  (nattsidan) kallas det efterföljande halvklotet. Tanken med studien var i utgångsläget att laddade partiklar som fångats längs magnetfältslinjerna i första hand träffade varje månes bakre sida vilket skulle göra det halvklotet mörkare.

"Uranus är annorlunda så det har alltid varit osäkert hur mycket magnetfältet faktiskt interagerar med sina satelliter", förklarar forskaren Richard Cartwright vid Johns Hopkins University's Applied Physics Laboratory. "Till att börja med lutar Uranus 98 grader i förhållande till ekliptikan.”

Det innebär att Uranus är dramatiskt tippad i förhållande till de andra planeternas omloppsplan i solsystemet. Den färdas mycket långsamt runt solen på sidan sp den fullbordar sin 84 år långa omloppsbana. En magnetosfär är ett område som omger en himlakropp där partiklar med en elektrisk laddning påverkas av det astronomiska objektets magnetfält.

I synnerhet förutspådde teamet att baserat på interaktioner med Uranus magnetosfär, skulle  (dagsidan som det kallas för vår måne)  dessa tidvattenlåsta månar, som alltid är vända i samma riktning som de kretsar runt planeten, vara ljusare än de "släpande" sidorna (nattsidan), som alltid är vänd bort. Detta skulle bero på att strålningen förmörkas av laddade partiklar som elektroner som är fångade i Uranus magnetosfär.

Istället fann man med hjälp av Hubbleteleskopet inga bevis för mörkning på månarnas bakre sidor och tydliga bevis för mörkning av de främre sidorna av de yttre månarna. Detta överraskade teamet och tyder på att Uranus magnetosfär kanske inte interagerar så mycket med sina stora månar vilket motsäger befintliga data som samlats in över kortvågiga infraröda våglängder.

Baserat på dessa fynd misstänker Cartwright och hans team att Uranus magnetosfär kan vara ganska lugn eller att den kan vara mer komplicerad än man tidigare ansett. Kanske sker interaktion mellan Uranus månar och magnetosfären, men av någon anledning orsakar det inte asymmetri i de främre och bakre halvkloten som forskarna misstänkt.

Svaret finns ännu inte utan kommer att kräva ytterligare undersökning av Uranus, dess magnetosfär och dess månar. Framtida kompletterande data från NASA:s James Webb Space Telescope kommer att bidra till att ge en mer omfattande förståelse av Uranus satellitsystem och dess interaktioner med Uranus magnetosfär.

En exoplanets märkliga omloppsbana

 

Bilden https://webbtelescope.org  visar 14 Herculis c, en planet som kretsar kring en stjärna 60 ljusår från jorden. Bilden togs med koronagrafen på NASA:s James Webb Space Telescopes NIRCam (Near-Infrared Camera). En stjärnsymbol på bilden markerar platsen för stjärnan 14 Herculis, vars ljus har blockerats av koronagrafen och visas här som en mörk cirkel i vitt.

Exoplaneten, 14 Herculis c, som finns 60 ljusår bort från oss är en av de kallaste planeter som hittats. Det har hittats nästan 6 000 exoplaneter men endast ett litet antal av dem har avbildats direkt, De flesta av dem är mycket heta (hundratals grader celcius). 14 Herculis c, har en massa av cirka 7 gånger mer änvad  planeten Jupiter har och en temperatur av minus 3 grader Celsius. Dess sol stjärnan 14 Herculis, kan jämföras med vår sol i ålder och temperatur men den är lite mindre massiv och är svalare.

Det finns två planeter i detta system. 14 Herculis b finns närmast stjärnan och täcks av den koronagrafiska masken i Webb-bilden ovan. Planeterna kretsar inte runt sin sol på samma plan som planeter i vårt solsystem. Istället korsar de varandra som ett "X", med stjärnan (solen) i mitten. Det vill säga omloppsplanen för de två planeterna lutar i förhållande till varandra i en vinkel på cirka 40 grader. Planeterna drar i varandra genom gravitation när de kretsar runt stjärnan.

Det här är första gången som en bild har tagits av en exoplanet i ett så som vi ser det felriktat system.

Forskare arbetar utefter flera teorier om hur planeterna i detta system kom så "ur spår". Ett av de ledande koncepten är att dessa planeter spreds ut efter att en tredje planet våldsamt kastades ut ur systemet tidigt i planetsystemets bildande.

"Om en planet med en viss massa bildades för 4 miljarder år sedan och sedan svalnade över tiden eftersom den inte har någon energikälla som håller den varm kan vi förutsäga hur varm den borde vara idag", beskriver Daniella C. Bardalez Gagliuffi vid Amherst College, medförfattare till en artikel om studien tillsammans med William Balmer, co-first author of the new paper and graduate student at Johns Hopkins University. "Tillagd information, som den upplevda ljusstyrkan vid direkt avbildning, skulle i teorin stödja denna uppskattning av planetens temperatur."

– Den här exoplaneten är så kall att de bästa jämförelserna vi har som är välstuderade är de kallaste bruna dvärgstjärnorna, beskriver Bardalez Gagliuffi. – I dessa objekt som är liknande som 14 Herculis c, ser vi att koldioxid och kolmonoxid existerar vid temperaturer där vi borde se metan. Detta förklaras med att atmosfären snurrar. Molekyler som bildas vid varmare temperaturer i den lägre atmosfären förs till den kalla övre atmosfären mycket snabbt.

Forskare hoppas att Webbs bild av 14 Herculis c bara är början av en ny fas i undersökningen av detta märkliga system.

Även om den lilla ljuspricken som Webb fick fram innehåller en uppsjö av information, kan framtida spektroskopiska studier av 14 Herculis bättre begränsa de atmosfäriska egenskaperna hos denna intressanta planet och hjälpa forskare att förstå dynamiken och bildningsvägarna i systemet.

Forskarlagets resultat omfattar 14 Herculis c och har accepterats för publicering i The Astrophysical Journal Letters och presenterades vid en presskonferens på tisdagen vid det 246:e mötet för American Astronomical Society i Anchorage, Alaska. För kontakt om detta arbete ses sidan här där kontaktuppgifter till Hannah Braun Space Telescope Science Institute, Baltimore och  Christine Pulliam Space Telescope Science Institute, Baltimore.

Stoft i rymden kan störa teleskop på jorden

 

Bild https://www.pickpik.com/

Astronomer som ser på avlägsna objekt i tid och rum får ofta stoffstörningar i sitt teleskops synfält. Det är svårt att ta en närmare titt på en galax som bildades för till exempel fem miljarder år sedan eftersom det finns mycket partiklar som flyter omkring i själva galaxen och blockerar sikten.

Med hjälp av James Webb Space Telescope (JWST) har Anna Sajina, professor i astronomi och astrofysik vid Tufts Universitet i Boston Massachusetts, studerat hur galaxer och svarta hål bildas.

Tillsammans med kollegor har hon upptäckt att det istäckta stoftet i en avlägsen galax liknar stoft av det slag som finns närmare oss. Upptäcktent kommer att göra det möjligt för astronomer att mer exakt kalibrera sina beräkningar för att mäta saker som stjärn- och svarta hålbildning i det tidiga universum.

Svårigheten med att studera dessa avlägsna tidsperioder  är att bildandet av stjärnor och svarta hål är mycket skymt av stoft. I sin forskning fokuserar Sajina på stoffskymda system och på att "förstå hur man korrigerar för effekterna av damm", påtalar hon.

Stoft absorberar stjärnljus och sänder ut det i det infraröda spektrumet är osynligt för det mänskliga ögat. En stor del av astronomernas förståelse av stjärnbildning "bygger på förmågan att korrigera för stoftets störning", beskriver Sajina. "För att korrigera för det måste man göra vissa antaganden om dammets egenskaper."

Stoftet mellan stjärnorna består av små korn av ex kol, kisel och järn. "Platser där stjärnor bildas är fyllda med kall, tät gas och är rikt på stoft. Det är därför stjärnbildning är skymd av stoft." Det interstellära stoftet står också för en stor del av råmaterialet för den slutliga planetbildningen.

Forskarna använde Webbteleskopets instrument för att se i mellaninfrarött ljus,

Sajinas arbete fokuserade på en galax cirka fem miljarder ljusår bort, vilket innebär att ljuset som nådde JWST lämnade galaxen för cirka fem miljarder år sedan. Galaxen har beteckningen SSTXFLS J172458.3+591545, och här finns ett dolt svart hål (stoff mellan oss o hålet gör det dolt i synligt ljus) som aktivt växer genom att konsumera interstellär gas, en så kallad aktiv galaxkärna.

Med den höga känsligheten hos Webbteleskopet kunde forskarna upptäcka molekyler i fast form som is av koldioxid, kolmonoxid och vatten på stoftkornen.

"Vi har upptäckt molekyler och till och med mycket komplexa molekyler i rymden i form av gaser under lång tid", beskriver Sajina, men det här är första gången "som vi tittar direkt på de fasta ishöljena på stoftkornen."

Observationer bortom Vintergatan av dessa objekt "är väldigt, väldigt sällsynta – de här är de första som kunde undersökas bortom det lokala universum flera miljarder år tillbaka i tiden", beskriver hon. "Spektradetaljerna är så mycket bättre att vi kan förstå mer om kemin som finns på ytorna hos dessa korn."

Forskarna fann att sammansättningen av de istäckta stoftpartiklarna "i princip är densamma som den vi ser i objekt i vår egen galax och mycket närliggande objekt", beskriver Sajina. Så om det för fem miljarder år sedan bildades planeter i dessa avlägsna galaxer skulle de ha samma råmaterial som vi hade i Vintergatan.

Studien publicerades nyligen i AstrophysicalJournal. 

Här bildas en stor gasplanet.

 

Bilden ovan från https://www.universityofgalway.ie visar en version av den protoplanetära skivan som omger stjärnan 2MASSJ16120668-3010270. Här ses att det finns flera strukturer i skivan, till exempel en yttre ring, ett gap och små spiralarmar i det inre av skivan. Stjärnan finns 42 ljusår bort i Harens stjärnbild

För att förstå varför mångfalden av planetsystem och i slutändan vad som krävs för att skapa något som liknar vårt eget solsystem vrider vi tillbaka klockan och tittar på de allra yngsta solsystemen med planeter som fortfarande håller på att bildas. Med hjälp av European Southern Observatories "Very Large Telescope" i Chile har det nyligen tagits en bild av skivan som omger stjärnan 2MASSJ16120668-3010270. Skivan, som ses i bilden  ovan visar alla kännetecken på en plats där planeter för närvarande bildas. I synnerhet är kombinationen av den yttre ringen och de inre spiralstrukturerna något som förutsägs i teorin om växelverkan mellan planet och skiva. Baserat på de egenskaper i skivan som vi ser tror vi att det bildas en massiv gasjätte i denna skiva beskriver Anna Sajina, professor i astronomi och astrofysik vid Tufts university Medford, Massachusetts vilkens ord fortsätter nedan.

Då den i astronomisk tid måste ha bildats ganska nyligen ca en miljon år sedan är planeten fortfarande mycket het och det borde vara möjligt att se den i infrarött ljus. Forskarna har säkrat tid på James Webb Space Telescope för att göra just det. Observationer bör genomföras inom de närmaste månaderna och förhoppningsvis kommer de snart att kunna visa en bild av planeten.

Med upptäckter  som denna är det alltid viktigt att förstå att resultat inom vetenskap och i synnerhet nutida observationer i astronomi i hög grad är en lagsport. I just denna studie ingick ett internationellt team av kollegor från 9 olika länder. Studiens medarbetare inkluderade flera av universitetets egna doktorander vid University of Galway. Utan dessa begåvade unga forskare hade man inte kunnat göra denna upptäckt. Så ett stort tack riktar Sajina till Chloe Lawlor, Jake Byrne och Dan McLachlan alla  medförfattare till den nya artikeln som kan läsas här. 

Nya rön om planetbildning

 

Bild https://www.swri.org  Southwest Research Institute scientists have developed a new model that explains the formation of compact exoplanetary systems, such as TRAPPIST-1, that contain multiple rocky planets in very tight orbits around their star. In contrast, our solar system is much more expansive and has no planets inside the orbit of Mercury. Courtesy of NASA/JPL-Caltech

Många exoplaneter kretsar mycket nära sin sol. Detta till skillnad mot planeterna i vårt  solsystem där ingen planet ligger närmare solen än Merkurius. Intressant är att den totala massan av alla planeterna i varje solsystem i förhållande till sin sols massa är likartade i hundratals system. Orsaken till detta massförhållande är ett mysterium.

Dr. Raluca Rufu och Dr. Robin Canup vid SwRI:s Solar System Science and Exploration Division i Boulder, Colorado, använde avancerade datorsimuleringar i sin undersökning av fenomenet.

"Kompakta system är ett av de stora mysterierna inom exoplanetvetenskapen", beskriver Rufu, som är Sagan Fellow och huvudförfattare till en artikel i Nature (se nedan) Communications. "De innehåller flera stenplaneter av liknande storlek radade upp som ärtor i en skida och med ett gemensamt massförhållande som skiljer sig mycket från det som planeterna i vårt solsystem har."

"Intressant nog liknar det vanliga massförhållandet som ses i kompakta exoplanetsystem det som finns i satellitsystemen (månar) runt våra gasplaneter. Dessa månar tros ha utvecklats i slutfasen av gasplaneters bildande.

En stjärna bildas när ett molekylärt moln av gas och stoft kollapsar på grund av sin egen gravitation. När materia från molnet faller in mot den centrala stjärnan avsätts det först i en cirkumstellär skiva som kretsar kring stjärnan. Efter att infallet upphört finns skivan kvar i några miljoner år innan dess gas skingras. Planeter bildas inuti skivan en bildning som börjar med kollisioner och ackumulering bland stoftkorn och slutar med gravitation och av detta bildas planeter.

– Konventionellt har man antagit att planetsammansättningen började efter att stjärnornas infall upphörde. Men de senaste observationerna med ALMA (teleskopet finns i Chile) ger starka bevis för att ansamlingen, eller bildningen, av planeter kan börja än tidigare, beskriver Rufu. "Vi föreslår att kompakta system är överlevande rester av planetackretion som inträffade under de sista faserna av infallet." 

De nya numeriska simuleringarna visar att växande planeter samlar stenigt material genom infall medan deras banor gradvis rör sig inåt genom växelverkan med omgivande gas i skivan. När en planet ökar i massa accelererar dess migration inåt i omloppsbanan så att planeter över en kritisk massa faller in i stjärnan och konsumeras. Denna balans mellan planeternas tillväxt och förlust tenderar att ge upphov till planeter av liknande storlek med karakteristiska massor som bestäms av infall och skivförhållanden.

"Vi finner att planeter som ansamlas under infall kan bestå tills gasskivan skingras och migrationen i omloppsbana upphör", beskriver Canup. Det är viktigt att notera att massan hos bestående system är proportionell mot sin sols massa vilket ger den första förklaringen till liknande massförhållanden hos observerade kompakta system med flera planeter.

Den tänkta processen liknar det sätt på vilket månar kan bildas runt jätteplaneter som Jupiter. Månar växer inuti en skiva som omger planeten och som matas av infallande gas och stoft från den cirkumstellära skivan. En viktig skillnad ligger i tidpunkten: månbildande skivor sprids snabbt när infallet upphör, medan planetbildande skivor runt stjärnor kan vara i upp till flera miljoner år. Denna subtila skillnad ger något lägre massförhållanden för kompakta planetsystem än för satellitsystem med gasplaneter.

Se här för att läsa Nature-artikeln med titeln "Originof compact exoplanetary systems during disk infall". 

Vintergatans svarta hål överraskar med sitt snurrande

 

Bild https://astro.arizona.edu  Illustratörs intryck av ett neuralt nätverk som kopplar samman observationerna (vänster) med modellerna (höger). EHT Collaboration/Janssen et al

Ett internationellt team bestående av astronomer, där bland annat Chi-kwan Chan vid Steward Observatory (University of Arizona) ingår har tränat ett neuralt nätverk (Ett neuralt nätverk är en AI-modell som består av interkopplade noder som bearbetar information och lär sig av insamlad data) med miljontals data från syntetiska svarta hål. Nätverket hjälpte dem bland annat att dra slutsatsen att det svarta hålet i Vintergatans centrum snurrar med nästan den högsta hastighet som det teoretiskt kan snurra.

Dess rotationsaxel pekar mot jorden. Dessutom orsakas strålningen nära det svarta hålet huvudsakligen av extremt heta elektroner i den omgivande ackretionsskivan och inte av en så kallad jetstråle. Dessutom verkar magnetfälten i ackretionsskivan bete sig annorlunda än de vanligaste teorierna om sådana skivor beskriver 

EHT (Event Horizon Telescope en samling av teleskop som samarbetar ) expanderar ständigt, med nya stationer som Africa Millimemeter Telescope (AMT), instrumentuppdateringar som 345 GHz observationskapacitet och även och med rymdinterferometri med mycket lång baslinje (VLBI) som Black Hole Explorer (BHEX).

– Att vi trotsar den rådande teorin är förstås spännande, beskriver forskaren Michael Janssen vid Radboud University Nijmegen, Nederländerna. – Men jag ser vår strategi för AI och maskininlärning främst som ett första steg. Härnäst kommer vi att förbättra och utöka de tillhörande modellerna och simuleringarna. Och när AMT, som är under uppbyggnad börjar datainsamling kommer vi att få ännu bättre information och kanske också kunna validera den allmänna relativitetsteorin för supermassiva kompakta objekt med hög precision.

Astronomerna publicerade sina resultat och sin metodik i tre artiklar i tidskriften Astronomy & Astrophysics.

Den protoplanetära skivan kring stjärnan HD 100453 innehåller en viktig byggsten till liv

 

Bild https://www.cfa.harvard.edu föreställande en skiva av stoft och gas som omger en ung stjärna med där det ses ett stort hålrum som karvats ut i stoftet. Här håller en jätteplanet  på att bildas. Den varma gasen av metanol som följer damm-urkarvningens sida framhävs. Metanolmolekylerna har sitt ursprung i is  rikt på organiskt material och som värmts upp av strålning från stjärnan och då bildar gas. Upptäckten av metanol, liksom metanolisotoper, stöder teorin att interstellära isar kan finnas i  planetbildande skivor (så kallade protoplanetära skivor). Fotograf: CfA/M. Weiss

Astronomer  vid Centrum för astrofysik | Harvard och Smithsonian har hittat en sällsynt form av metanol, en typ av alkohol, i en protoplanetär  skiva. 

En viktig upptäckt i förståelsen av hur liv bortom jorden kan ha bildats (inget liv har däremot hittills hittats). Studien avslöjar viktiga detaljer om den kemiska sammansättningen av isen i protoplanetära skivor. Skivor där planeter bildas och vilka organiska molekyler som finns tillgängliga vid kometbildning.

Astronomer har hittat komplexa molekyler i protoplanetära skivor runt andra stjärnor men den senaste upptäckten är den  första gången som sällsynta isotoper av metanol har upptäckts i en sådan. Isotoper är olika versioner av ett kemiskt grundämne eller förening som har samma antal protoner men olika antal neutroner. "Att hitta dessa isotoper av metanol ger viktig insikt i historien om de ingredienser som var nödvändiga för att bygga liv här på jorden", beskriver Alice Booth vid Center for Astrophysics | Harvard & Smithsonian (CfA) vilken var den som ledde studien.

Booth och hennes kollegor upptäckte dessa isotoper av metanol runt HD 100453, en stjärna med en massa som är ungefär 1,6 gånger större än solens och som finns cirka 330 ljusår från jorden. De använde data från Atacama Large Millimeter-submillimeter Array (ALMA), en internationell radioteleskopuppställning i Atacamaöknen i Chile som stöds av National Science Foundation i USA. De höga halterna av metanol i skivan kommer troligen från den inre kanten av en ring av stoft. Stoft som finns cirka 1,5 miljarder kilometer från stjärnan vilket motsvarar 16 gånger avståndet mellan solen och jorden.

Artikeln som beskriver studiens resultat finns tillgänglig online och publicerades i The Astrophysical Journal. 

Exoplanet TOI-6894b är en stor planet med en bana runt en liten röd dvärgstjärna

 

Bild https://www.birmingham.ac Exoplanet TOI-6894b - image by University of Warwick/Mark Garlick.

Forskare har upptäckt en jätteplanet som kretsar kring stjärnan TOI-6894 en röd dvärgstjärna med en massa som är enbart 20 procent som vår sol. Detta är det slags stjärna som är vanligast därute. Hittills har man inte trott att stjärnor med så låg massa som denna är kapabla att hålla kvar jätteplaneter. Existensen av TOI-6894b är svår att förena med befintliga planetbildningsmodeller. Ingen kan helt förklara hur planeter som denna bildats.

(Jag anser dock att en protoplanetär skiva omkring en ny stjärna inte behöver ha ett samband med storleken av stjärnan där den finns. Stora stjärnor kan enligt mig ha en liten skiva. Små stjärnor en mycket stor skiva. Allt beroende av hur mycket gas och materia som finns i dess omgivning)

Dr Mathilde Timmermans - Birminghams universitet När SPECULOOS-teamet sa resultatet av studien för det vetenskapliga samfundet blev det klart att ett annat team lett av University of Warwick/UCL oberoende av Timmermans också hade bekräftat detta speciella system. Teamen kom överens om att samarbeta för att publicera och tillkännage upptäckten tillsammans.

Dr George Dransfield kommenterade: "Vi blev överraskade när våra observationer avslöjade att TOI-6894b med största sannolikhet var en exoplanet. Planetens konfiguration runt en stjärna med så låg massa är unik och ger en fantastisk möjlighet att lära oss mer.

Enligt nuvarande modeller för planetbildning är det sällsynt med jätteplaneter i omloppsbana runt små stjärnor. Detta beror på att deras protoplanetära skivor de gas- och stoftskivor som planeter bildas ur tros sakna allt det material som behövs för att bygga massiva kärnor och bygga upp tjocka gashöljen.

Dr Mathilde Timmermans kommenterar: "Existensen av TOI-6894b är svår att förena med befintliga teorier för planetbildning. Ingen kan helt förklara hur den bildats. Detta visar att vår förståelse är ofullständig och understryker behovet av att hitta fler sådana planeter. Det är också målet med MANGOs, ett SPECULOOS-underprogram som leds av Timmerman och dr George Dransfield. 

Det  internationella teamet bestod av astronomer och forskare från universiteten i Birmingham och Warwick, och UCL, Studien publicerades i Nature Astronomy.(tyvärr har jag ingen länk till studien)

Webbteleskopets bild av Sombrerogalaxens skiva

 

Bild https://webbtelescope.org

James Webb Space Telescope tog en bild av Sombrero-galaxen i mellaninfrarött ljus i slutet av 2024. Nu har teleskopet följt upp med en ny bild i kortvågigt infrarött ljus (bilden ovan). I denna senaste bild är Sombrerogalaxens enorma utbuktning, den tätt packade gruppen av stjärnor i galaxens centrum starkt lysande medan stoftet i skivans ytterkanter blockerar en del av stjärnljuset.

Genom att studera galaxer som Sombrero vid olika våglängder, ex kortvågigt infrarött och mellaninfrarött med Webbteleskopet, samt synligt ljus med NASA:s rymdteleskop Hubble ges astronomer en bättre kunskap om hur detta komplexa system av stjärnor, stoft och gas bildats och utvecklats i samspel av detta material.

Jämfört med Hubbles bild i synligt ljus ser stoftskivan inte lika uttalad ut i den nya kortvågiga infraröda bilden från Webbs NIRCam-instrument (Near-Infrared Camera). Det beror på att de längre, rödare våglängderna av infrarött ljus som sänds ut av stjärnor glider förbi stoft lättare, så mindre av stjärnljuset blockeras.

I den mellaninfraröda bilden ses stoftet glöda.

Sombrerogalaxen finns cirka 30 miljoner ljusår från jorden i utkanten av Virgogalaxhopen och har en massa som motsvarar cirka 800 miljarder solar. Galaxen ligger "på kanten" från oss sett vilket betyder att vi ser den från dess sida.

Några konstigheter som upptäckts under årens lopp har antytt att den här galaxen en gång var en del i en våldsam sammanslagning med minst en annan galax.

Sombrerogalaxen innehåller ungefär 2 000 klotformiga stjärnhopar, samlingar av hundratusentals gamla stjärnor som hålls samman av gravitation. Spektroskopiska studier har visat att stjärnorna i dessa klotformiga stjärnhopar är oväntat olika varandra materialmässigt.

Stjärnor som bildas ungefär samtidigt av samma material borde ha liknande kemiska "fingeravtryck" – till exempel samma mängd av grundämnen som syre eller neon. Galaxens klotformiga stjärnhopar uppvisar dock märkbara variationer. En sammanslagning av olikartade galaxer under miljarder år kan vara förklaringen.

Ett annat bevis som stöder denna sammanslagningsteori är det skeva utseendet på galaxens inre skiva.

Vår vy sex grader från galaxens ekvator innebär att vi inte ser den direkt från sidan utan en liten bit ovanifrån. Den kraftfulla upplösningen hos Webbs NIRCam gör det möjligt för oss att se enskilda stjärnor utanför galaxen och dessa är inte alla på samma avstånd från oss som galaxen. Dessa är eller ses röda ut. De kallas röda jättar och är svalare stjärnor, men deras stora yta gör att de lyser starkt i bilden. Dessa röda jättar kan också ses i mellaninfrarött ljus, medan de mindre, blåare stjärnorna i kortvågigt infrarött ljus "försvinner" i de längre våglängderna.

Den som önskar mer information om ovanstående kan hitta detta på denna  sida där bla mediakontakt kan fås av  Hannah Braun Space Telescope Science Institute, Baltimore 

En stank av ruttna ägg i Mars?

 

Bild https://www.space.com  Ett tvärsnitt av Mars som visar dess smälta kärna som i det förflutna troligen genererade ett globalt magnetfält som inte längre existerar. (Bildkredit: NASA–JPL/GSFC)

Forskare vid NASA Johnson Space Center's Astromaterials Research and Exploration Science (ARES) Division kan ha listat ut hur Mars kärna kan ha bildats. De har  utarbetat en teori som visar att Mars kärna bildades mycket snabbare än jordens kärna. Detta då smält järn och nickelsulfider sipprade ner genom fast berg och in i de centrala delarna av Mars.

Planeter i sig är skiktade, ungefär som en lök är skiktad. Jordytan  benämns jordskorpan och ligger ovanpå manteln. Under manteln finns en solid yttre kärna och en smält inre kärna som roterar och ger ett globalt magnetfält.

Planetforskare kallar denna skiktning för "differentiering", i den meningen att olika element skiljde ut sig från varandra vid planetens bildande. Tyngre grundämnen, särskilt järn och nickel, sjunker vanligtvis ner till kärnan medan lättare silikatelement stannar kvar i de yttre lagren.

Forskare har historiskt antagit att för att järn och nickel ska kunna sjunka ner i en planetkärna måste en planets inre vara i smält form av den värme som frigörs av det radioaktiva sönderfallet av aluminium-26 och möjligen järn-56.

För cirka 4,5 miljarder till 4,6 miljarder år sedan bildades planeterna i vårt solsystem ur en skiva av gas och stoft som omgav solen i form av en så kallad protoplanetär skiva 

Den unga solens gravitation drog de tyngsta grundämnena och mineralerna, inklusive järn och nickel, in mot skivans innersta. Samtidigt fanns de lättare materialen som vatten och väte i de yttre delarna av skivan.

Platsen där Mars bildades låg någonstans mellan dessa sektioner. Det fanns fortfarande gott om järn och nickel i dess närhet, men det fanns också plats för lättare grundämnen som syre och svavel. Teamet vid ARES (The ARES division performs the physical science research at the Johnson Space Center and is curator for all NASA-held extraterrestrial samples.) insåg att detta kunde ha fått en inverkan på hur Mars kärna bildades, därför testades idén med datasimuleringar. Genom detta fick de de första direkta bevisen för att smält järn och nickelsulfider kan sippra ner genom små sprickor mellan mineraler i fast berg och slutligen ackumuleras i en planets kärna efter bara några miljoner år, långt innan radioaktivt sönderfall gjorde det inre till smält materia.