Bild https://science.nasa.gov Exoplaneten WD 1856 b, som visas i denna konstnärs koncept ovan är en gasjätte som kretsar runt sin sol på ett avstånd 50 gånger närmare än jorden kretsar runt solen. Observationer med NASAs James Webb Space Telescope kunde bestämma planetens temperatur och upptäckte då även molekyler i dess atmosfär. Bild: NASA, ESA, CSA, Ralf Crawford (STScI)
NASAs James Webb Space Telescope ger nya insikter i solsystems avlägsna framtid som liknar vårt eget, samtidigt som Webb fortsätter att avslöja universums hemligheter och vår plats i det. För miljarder år sedan svällde en solliknande stjärna som närmade sig slutet av sin existens enormt i storlek och blev en röd jätte innan den kastade ut sina yttre lager och kvar blev en het vit dvärgstjärna. Då den var en röd jätte borde stjärnan ha slukat och förstört alla närliggande planeter.
Ändå har astronomer funnit en exoplanet (exoplaneten WD 1856 b) i Jupiter-storlek som kretsar runt den vita dvärgen med ett varv var 34:e timme på ett avstånd av mindre än 3 miljoner kilometer. WD 1856 b kretsar extremt nära sin sol ett avstånd 50 gånger närmare än jorden kretsar runt vår sol. Om WD 1856 b ursprungligen hade kretsat på det avståndet skulle den ha utplånats då stjärnan var en röd jätte. Teamet kunde också bestämma planetens temperatur. Under passagen blockerades ljuset från stjärnan delvis, men infrarött ljus minskar mindre än andra våglängder. Data visade att planeten har en temperatur på cirka 126 grader Celsius betydligt varmare än om dess enda värmekälla var ljuset från den vita dvärgen.
Christopher O'Connor från Northwestern University i Illinois och medförfattare till en ny artikel (se nedan) var ansvarig för att spåra planetens temperatur tillbaka i tiden. O'Connor beskriver "Den stora frågan är hur WD 1856 b hamnade där den är idag. Det finns två teorier. En är att WD 1856 b slukades av stjärnan under dess röda jättefas och likväl lyckades klara av inneslutningen i den röda fasen av stjärnan under en lång tid (Vilket låter som science fiction då denna tid beräknas till 700 miljoner år). Den andra teorin är att migration skedde på grund av gravitationseffekten från andra objekt i systemet. Den nu vita dvärgen är en del av ett trippelstjärnsystem och följeslagarstjärnorna kan ha påverkat WD 1856 b:s bana."
Troligare scen anser
jag. Alternativt kan om vi tar vårt eget solsystem den gången vår sol sväller
att följande kan ske. Jupiter dras inåt av gravitationen av den röda jätte solen då är och följer med mot den då den minskar sin storlek till en vit dvärg och då
balans mellan gravitationen och Jupiters storlek och densitet sker hamnar i en
liknande bana.
Forskarna insåg att det inte fanns någon energikälla som kunde generera den värmen som idag finns på WD 1856 b så det måste vara kvarvarande energi från en tidigare tid då planeten värmdes upp. De drog slutsatsen att uppvärmningen troligen skedde mellan 3 och 5,5 miljarder år efter att stjärnan blev en vit dvärg. I detta scenario befann sig planeten i en vid omloppsbana som höll den säker från stjärnan under dess destruktiva röda jättefas, och migrerade först senare till sin nuvarande plats. "När planeten rörde sig inåt har dess interaktioner med den vita dvärgens starka gravitation fått den att värmas upp avsevärt men den har svalnat sedan dess," beskriver O'Connor. Om ungefär fem miljarder år kommer solen att få slut på vätebränsle i sin kärna och svälla upp och bli mer än 100 gånger större än den är nu till en röd jättestjärna. Den kommer då att släppa sina yttre lager och avsluta sin existens som en vit dvärgstjärna. Merkurius, Venus och möjligen jorden kommer att förstöras av den röda jätten.
Vad som blir av Mars
är osäkert den kan till och med följa med genom gravitationen in mot den vita
dvärgen och krascha in i den enligt mig.
Dock är ödet för de mer avlägsna planeterna, särskilt gasjättarna, oklart. Att hitta och studera planeter i omloppsbana runt resterna av solliknande stjärnor efter deras utslocknande är ett sätt att lära sig vad som kan hända i vårt eget solsystem i en avlägsen framtid.
Resultaten publicerades på onsdagen i tidskriften Nature.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar