En ny hemlighetsfull värld har nu upptäckts i vårt solsystem dvärgplaneten V774104.

I Kuiperbältet bortanför Neptunus och i  Oorts kometmoln vilket omsluter hela vårt solsystem finns  inte bara asteroider och grus utan även ännu oupptäckta dvärgplaneter av storlek som Pluto.

De är svåra att upptäcka på grund av avståndet. New Horizon vilken besökte Plutos närområde mm är nu på väg in i Kuiperbältet för att utforska någon dvärgplanet.

Nu har en ny småplanet upptäckts av astronomer hundratals beräknas ännu vara oupptäckta. Den nya planeten vilken ligger på ett avstånd av 15,4 miljarder km från solen har fått betäckningen V774 104 har säkert en spännande yta som alla andra upptäckta planeter. 

Men idag kan vi bara se att den finns inte hur den är beskaffad. Storleken anses vara ca hälften av Plutos. Dess hemligheter är under överskådlig tid dock bevarade och med dagens teknik omöjliga att se.

Pulsarerna upptäcktes 1967 och gav upptäckaren nobelpris.

När en stjärnas livslängd är slut exploderar den och en supernova uppstår. Resterna av stjärnan blir en neutronstjärna. Den blir en liten rest av det som en gång var en stor sol. Det blir en neutronstjärna med en diameter på ca 20 km.

Denna lilla stjärna har sedan  en rotationshastighet på flera hundra varv i sekunden beroende på att den håller samma hastighet som då den var en stor sol.

Från dess poler utgår gamma, röntgenstrålning och radiovågor. Då polerna och rotationsaxeln inte ligger på samma  plats sveper strålningen ut som om stjärnan var en fyr.

Strålningen blir pulsartad i tid räknat i intervall. Intervall av samma slag hela tiden.

Nu kallas stjärnan en pulsar och tiden mellan pulsen är olika på olika pulsarer vanligen ligger takten i hundradelssekunder upp till några sekunder.

Nu har forskare börjat förstå skimrande galaxer på stora avstånd. Skimmer som har sitt ursprung från pulsarer i dessa avlägsna objekt.

Antony Hewish fick nobelpriset i fysik 1967 för sin upptäckt av pulsarer. Foto ovan på honom.

Runt stjärnbilden Räven finns en stjärna vars exoplanet det finns vind av otrolig karaktär.

Runt stjärnan  179 733 vilken finns i stjärnbilden Räven finns en exoplanet namngiven 173 733b.  Planeten i sig är en planet av samma slag och storlek (ungefär) som vårt solsystems Jupiter. En gasjätte.

Exoplanet betyder inte alltid livsduglig planet utanför vårt solsystem utan helt enkelt en planet utanför vårt solsystem. I detta fall i stjärnbilden Räven. Räven är  synligt från norra  halvklotet och finns på  ett avstånd av 63 ljusår från oss.

Stjärnbilden Räven är en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av den Internationella astronomiska unionen.

Det intressanta av vad som sker på ovanstående planet är vindhastigheten . en vindhastighet av 2 kilometer i sekunden. 2000 m/sek. På Jorden är det orkan då vindhastigheten överstiger 32,7 m/sek.

Det är skillnad. På Jupiter pågår sedan århundraden en storm som kan ses som den röda fläcken. Här har vindhastigheter på som mest 113 m/sek uppmätts.

På Jorden har en gång vindhastighetens som mest uppmätts till 133 m/sek. Det var en Tornado i Oklahoma City i USA den 3 maj 1999.

Även det en mycket respektgivande hastighet. Men 2000 m/sek är det långt till och som väl är kommer knappast Jorden någonsin att få uppleva detta katastrofala inferno.

Hole Punch moln ett fenomen som många missuppfattar som UFO.

Hole Punch cloud kallas de på engelska det svenska namnet bör bli Hole punch moln men någon svensk betäckning har jag inte funnit.

Citerar: Hålen uppstår bara när flygplan passerar genom moln som innehåller ett lager av superkyld vätska vid precis rätt temperatur – omkring minus 15 grader Celsius eller lägre för flygplan med turbopropmotorer och minus 20 till minus 25 grader Celsius för jetflygplan.

När ett flygplan passerar genom molnet får det luften omkring det att expandera och kylas ner, vilket leder till att iskristaller utvecklas. De här kristallerna ”sår” molnet och gör så att de superkylda vattendropparna börjar frysa och får hålet att expandera, innan kristallerna faller ur molnet i form av snö eller regn. Slut citat.

http://www.epochtimes.se/hur-uppstar-halen-i-skyn/

En ovanlig men spännande form av moln som skapat många UFO rapporter. Oftast formas dessa moln vid flygplatser under vissa väderförhållanden och flygplans stigningar genom vissa moln.

Se bilder på några formationer här.

Titan måne runt Saturnus är den enda himlakropp i vårt solsystem med tät atmosfär. Kan vi analysera atmosfär på avstånd kan vi upptäcka livsduglig miljö i världsalltet.

Många gånger ses Titan som en måne i ett förstadie till hur Jorden en gång såg ut. Här finns en tät atmosfär av i första hand kväve. Denna atmosfär förhindrar växthuseffekt på månen. Ytan är dock till största del okänd då den är för tät att se igenom.

Nu kanske någon säger att vi har ytterliga en himlakropp i vårt solsystem med tät atmosfär. Planeten Venus. Men denna atmosfär vilken även den är tät består av mycket lite kväve och istället av mycket koldioxid. Detta gör att växthuseffekten är katastrofal.

Lika omöjlig som det är att liv kan existera på Venus lika möjligt är det att liv kan existera eller  är står i startgroparna på Titan.

Kan vi analysera atmosfär och då tunn sådan på stora avstånd skulle möjligheten att tro på möjliga exoplaneters liv i sin miljö få mer konkret trovärdighet .

Ett jättemoln har upptäckts vid Titans sydpol.

Saturnus måne Titan  har den senaste tiden dragit uppmärksamheten till sig. Över dess sydpol finns ett moln av jätteformat. Ett moln av samma densitet som vi på Jorden har dimma.

Storleken är den största man sett här och innehållet i dimman är is. Is innehållande kol och kväveföreningar.

Att det dyker upp nu kan ha med årstiden att göra. En årstid på Titan är 7 1/5 jordår. Temperaturen är ca -150C. Därav moln av is. Is med en täthet som jordisk dimma.

Säkert är årstiderna där som här av lite skillnad varje gång. Denna gång har människan fått se ett jättemoln på Titan. Men detta kan vara vanligare än vi tror så många årstidsäsonger på Titan har vi ännu inte att jämföra med.

Mars måne Phobos och Neptunus måne Triton har en gemenskap. En dyster framtid.

Månen  Phobos en av Mars månar och Neptunus ena måne Triton är samma skrot och korn.

Porösa månar med mycket dålig hållfasthet. Idag tror man att vi kan se hur dessa månar sakta men säkert faller isär. De kommer att bli stenfragment inom en tidsrymd av 30-50 miljoner år.

De dras itu av tidvattenskrafter från sina moderplaneter just genom sin dåliga hållfasthet och troligt stora ihåligheter inom sig.

Som väl är händer inte samma sak vår måne då den är mer hållfast. Skulle det hänt med vår måne hade risken varit stor för jätte meteoritnedfall på Jorden och det skulle varit katastrofalt.

Risken för Neptunus är minimal då det är en gasplanet och säkert förblir detta den dag katastrofen kommer från Tritons sönderfall.

På Mars blir troligen även nedfallen stora om några tiotals miljoner år och kan bli ett problem  för de eventuella människor som då bor på den sedan teoretiskt årmiljoner koloniserade Mars. Om nu mänskligheten eller solsystemet finns kvar så långt fram i tiden vilket jag betvivlar åtminstone då det gäller mänsklighetens framtid.