Ensamma stjärnor kan röra sig dolt i gasmolnen

 

L483 är ett gasmoln 650 ljusår bort där stjärnor bildas just nu. Ett helt ordinärt gasmoln trodde man. Men då ett team av astrofysiker vid Northwestern University i USA zoomade in närmare och närmare på gasmolnet såg det konstigare och konstigare ut.  Forskarna märkte att magnetfältet här var märkligt vridet. Då de därefter undersökte en ny stjärna i molnet upptäckte de en dold stjärna bakom den upptäckta.

 "Det är stjärnans syskon", säger Northwesterns Erin Cox som ledde studien. "Vi tror att dessa två stjärnor bildades långt ifrån varandra och att den ena därefter rörde sig närmare den andra vilket resulterade i ett  dubbelstjärnsystem. Något som gjorde att den stjärna som närmade sig den andra då förändrade dynamiken i molnet och en vridning skedde i magnetfältet i molnet.

Fyndet ger därmed insikt i dubbelstjärnebildning och hur magnetfält påverkas under de tidigaste stadierna i utvecklingen av stjärnor och rörelser.

Cox presenterade forskningen vid det 240: e mötet i American Astronomical Society (AAS) i Pasadena, Kalifornien. Titel "The Twisted Magnetic Field of L483" tisdagen den 14 juni som en del av en session om "Magnetfält och galaxer". Astrophysical Journal kommer därefter att publicera studien. Cox är postdoktor vid Northwestern Center for Interdisciplinary Exploration and Research in Astrophysics (CIERA).

Även om fler observationer behövs tror Cox att den tidigare dolda stjärnan kan vara anledningen till det vridna magnetfältet i gasmolnet. Upptäckten gjordes med hjälp av det mobila  SOFIA teleskopet (finns i ett flygplan) astrofysikteamet upptäckte den icke dolda stjärnan som just nu bildas inuti gasmolnet L483. Där vid närmare undersökning med radioteleskop vid Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) i Chile gjorde att forskarna fick syn på den under rörelse dolda andra stjärnan i gashöljet. 

"Båda stjärnorna är fortfarande unga och inte färdigbildade", säger Cox. "Gashöljet är det som levererar materialet för att bilda stjärnorna. Bildandet kan liknas vid att rulla en snöboll i snö för att göra den större och större.  Dessa unga stjärnor 'rullar' i material  och bygger då upp sin massa."

De finns på ungefär samma avstånd från varandra som vår sol gör till Pluto vilket gör att de är ett binärt system. För närvarande är astrofysiker överens om att binärer kan bildas när stjärnbildande moln är tillräckligt stora för att producera två stjärnor eller när skivan som roterar runt en ung stjärna delvis kollapsar och detta resulterar i bildandet av en andra stjärna.

Men för tvillingstjärnorna i L483 misstänker Cox att något ovanligt sker här.

"Det finns nya teorier som tyder på att det är möjligt att två stjärnor som bildas långt ifrån varandra resulterar i att den ena sedan rör sig mot den andra vilket resulterar i att en dubbelstjärna bildas", säger Cox. – Vi tror att det händer här. Vi vet inte varför en stjärna skulle röra sig mot en annan, men vi tror att den rörliga stjärnans dynamik är anledningen till förändring av magnetfältet i gasmolnet. Men varför detta sker vet man som sagt inte (min anm.).

Cox tror att detta nya arbete i slutändan kan ge nya insikter om hur binära stjärnor (dubbelstjärnor) och planeterna  bildas.

Bild från https://www.eurekalert.org/multimedia/937470 på protostjärna i gasmolnet L483.

Ensamma osynliga svarta hål svävar därute mellan stjärnorna

 

Astronomer uppskattar att det finns ca 100 miljoner svarta hål finns bland stjärnorna i vår Vintergata (obs handlar då inte om svarta hål mellan stjärnorna som vandrar runt) . Men det har nu slutgiltigt identifierats ett isolerat ensamt svart hål.

Efter sex år av noggranna observationer har nu NASA: s Hubble Space Telescope för första gången fått direkt bevis för ett ensamt svart hål som driver i det interstellära utrymmet. Hittills har alla svarta håls massor härletts ur statistiskt material eller genom interaktioner i binära system eller i galaxers kärnor. Svarta hål med stjärnmassa finns ofta tillsammans med en följeslagare (i ett dubbelstjärnsystem) vilket gör den nu upptäckta som ovanlig då den är ensam och inte kan härledas till ett planetsystem.

Det nyligen upptäckta vandrande svarta hålet ligger cirka 5 000 ljusår bort i en av galaxens spiralarmar i riktning mot stjärnbilden Carina-Skytten. Upptäckten får astronomer statistiskt att misstänka att det  närmaste isolerade (ensamma) svarta hålet  till jorden kan finnas enbart 80 ljusår bort. Den närmaste stjärnan till vårt solsystem, Proxima Centauri, ligger drygt 4 ljusår bort.

 

Svarta hål som strövar omkring i vår galax är rester från sällsynta, stora stjärnor som fått slut på bränslet och nu är minst 20 gånger mer massiva än vår sol.

 Dessa stjärnor har exploderat som supernovor och den kvarvarande kärnan krossas av gravitation till ett svart hål. Eftersom självdetonationen inte är helt symmetrisk kan det svarta hålet få en spark och börja röra sig genom galaxen mellan stjärnorna likt en avfyrad kanonkula.

Teleskop kan inte fotografera ett svart hål eftersom dessa inte avger något ljus. Men ett svart hål förvränger rymden i dess närhet det avböjer och förstärker stjärnljus från allt som tillfälligt ligger exakt bakom det (effekt av gravitation ljus dras mot ett svart hål men avger själv inget) .

Markbaserade teleskop, som övervakar ljusstyrkan hos miljontals stjärnor i de rika stjärnfälten mot vintergatans centrala utbuktning letar efter dessa effekter av ett massiva objekt passerande mellan oss och en stjärna.

Två team använde i detta fall Hubble-data i sina undersökningar under ledning av Kailash Sahu från Space Telescope Science Institute i Baltimore, Maryland; och Casey Lam vid University of California, Berkeley. Lagens resultat skiljer sig åt något. Men båda resultaten tyder på närvaron av ett kompakt objekt tolkat som ett svart håls existens därute.

Bild flickr.com Alla bör tänka över vad som kan finnas däruppe i tid och rum. En funderarbänk passar bra att sitta och  fundera på.

NASA ska undersöka UFO (okända oidentifierade föremål) däruppe.

 

NASA har bildat ett studieteam med uppdraget att  till hösten undersöka oidentifierade flygfenomen (UAP) eller som man mer populärt kallar det UFO. Innebärande att vetenskapligt undersöka observationer av händelser på himlen som inte kunnat identifieras som flygplan eller kända naturfenomen.

Studien kommer att fokusera på att identifiera i tillgänglig data. Arbeta fram hur man bäst samlar in framtida data och hur NASA kan använda dessa data att arbeta utefter i hur den vetenskapliga förståelsen av UAP förbättras.

Det begränsade antalet observationer av säkerställd art av foton etc gör det för närvarande svårt att dra vetenskapliga slutsatser om dessa händelser. Oidentifierade fenomen i atmosfären är däremot av intresse för både nationell säkerhet och flygsäkerhet. Att fastställa vilka händelser som är naturliga ger ett viktigt första steg i att identifiera och förstå dessa vilket överensstämmer med ett av NASAs mål att säkerställa flygs säkerhet i luftrummet. Men det finns däremot inga bevis för att UAP:er har utomjordiskt ursprung.

De kan naturligtvis vara farkoster av spionerande slag av stater på jorden. Världen idag har ju åter blivit otrygg och krigisk som vi vet med hot och elände då vi har en hög världsledare som är instabila, värklighetstolkare enligt egen agenda men med stor makt av folket. Något som gör ovan analyser extra viktiga i vår tid (min anm.).

"NASA anser att verktygen för en vetenskaplig analys är kraftfulla", säger Thomas Zurbuchen, associerad administratör för vetenskap vid NASA: s huvudkontor i Washington. – Vi har tillgång till ett brett spektrum av observationer av jorden från rymden – och det är livsnerven i den vetenskapliga undersökningen. Vi har verktygen och teamet som kan hjälpa oss att förbättra vår förståelse för det okända. Det är själva definitionen av vad vetenskap är. Det är vad vi gör."

Ja UFO vi ser från jorden måste om de inte är synvillor även kunna ses från en satellit (min anm.). Syns inget från satelliten är det en reflex, hallucination, hägring, ett lokalt väderfenomen eller lokalt ljussken.

Byrån är inte en del av försvarsdepartementets Unidentified Aerial Phenomena Task Force eller dess efterträdare, Airborne Object Identification and Management Synchronization Group. NASA har dock samordnat brett samarbete i hela regeringen om hur man tillämpar vetenskapliga verktyg för att belysa arten och ursprunget till oidentifierade flygfenomen (UFO).

Bild pixabay.com

Första analysen offentliggjord av astroiden 162173 Ryugu

 

År 2018 landade Hayabusa2 på den snurrande asteroiden Ryugu och samlade in partiklar från dess yta. Efter att ha tillbringat ett och ett halvt år i omloppsbana runt asteroiden återvände farkosten till jorden med en förseglad kapsel innehållande cirka fem gram dammpartiklar och sten. Forskare runt om i världen har väntat på kapselns innehåll för att undersöka detta. De är speciellt intresserade utifrån att dessa partiklar aldrig skulle ha nått jorden utan farkostens skydd. Skulle de färdats genom rymden och kommit in i Jordens atmosfär skulle de brunnit upp.

"Vanligtvis är allt vi kan studera av asteroider de bitar som är tillräckligt stora för att klara nedfärden till marken som meteoriter", säger UChicago geokemist Andrew M. Davis och medlem av teamet som analyserat provet.

– Vi har inte haft ett sådant här prov tidigare. Det är spektakulärt."

Efter en sexårig resa landade Hayabusa2 i slutet av 2020 i Australien. När forskare från den japanska rymdorganisationen JAXA hämtat farkost och kapsel och öppnat den förseglade kapseln fanns här en handfull material som Hayabusa2 lyckats skopa upp från Ryugs yta.

Forskare har nu börjat tillkännage de första resultaten av analysen av innehållet. Dessa tyder på är att Ryugu är en bit bestående av samma innehåll som samlades i vår sols närhet för fyra och en halv miljard år sedan innan bildandet av solen och solsystemet.

Tiden då allt som fanns var ett stort roterande gasmoln. Forskare tror att det mesta av denna gas drogs samman och blev början till vår sol (troligen riktigt då det drogs samman genom gravitation). Resterna av gasen efter att solen bildats expanderade till en skiva (ackreationskiva kallat) vilken kyldes efterhand och drogs samman till sten som fortfarande flyter runt solsystemet idag; det verkar som om Ryugu är en av dessa. Asteroiden har låg densitet. (Denna skiva är även utgångsmaterialet till planeterna och jorden allt med största sannolikhet med gravitationen som källa).

Forskare säger även att fragmenten som nu analyseras visar tecken på att ha stött på vatten någon gång. "Man måste föreställa sig ett aggregat av is och kolhaltigt damm som flyter i rymden som förvandlades till en stor lerboll när is smälte av kärnkraft från sönderfallet av radioaktiva element som fanns i asteroiden då den bildades", säger Dauphas. Dock är asteroiden relativt torr numera enligt analysen.

Bild på 162173 Ryugu från vikipedia.

Minst fem Mikrometeoriter har träffat James Webbteleskopet

 

En mikrometeorit är en mikrometeoroid som har klarat inträdet i jordens atmosfär och hamnat på marken. Mikrometeoriter särskiljs från meteoriter genom sin mindre storlek och sammansättning. IAU ( International Astronomical Union) definierar officiellt meteoriter som mellan 30 mikrometer till 1 meter där mikrometeoriter är de minsta.

Forskare och ingenjörer vid James Webb Space Telescope säger att sedan teleskopets  utplacering i rymden har teleskopet träffats minst fem gånger av mikrometeroider. Den ena var en som var större än vad modeller före lanseringen antog att teleskopet sannolikt skulle stöta på. Så detta var en händelse med mycket liten sannolikhet som nu likväl skett.

I ett NASA-blogginlägg sa en JWST-teammedlem att någon gång mellan 23 maj och 25 maj skedde sammanstötningen på ett av de primära spegelsegmenten av den större mikrometeroiden vilket gav en märkbar effekt på spegelsegmentets prestanda. Men efter inledande bedömningar fann teamet att teleskopet fortfarande presterar på en nivå som överstiger alla uppdragskrav trots en marginellt detekterbar effekt av smällen.

"Då Webbs speglar är utsatta i rymden förväntade vi oss att tillfälliga mikrometeoroiders påverkan  skulle över tid försämra teleskopets prestanda", säger Lee Feinberg, Webb optisk teleskopelementchef vid NASA Goddard. Men inte så snabbt som nu så slumpmässigt skett.

 "Sedan lanseringen har vi haft fyra mindre mätbara mikrometeoroidstrejker som överensstämde med förväntningarna men den här var större  än våra förutsägelser antog. Vi kommer att använda dessa data för att uppdatera vår analys av prestanda över tid och även utveckla operativa metoder för att säkerställa att vi maximerar Webbs bildprestanda i bästa möjliga utsträckning under många år framöver.

"Teamet säger att den senaste träffen inte kom från ett meteorregn utan anses för närvarande vara en slumphändelse. På Twitter sa Mark McCaughrean, Europeiska rymdorganisationens Senior Advisor for Science & Exploration inklusive några av JWST: s Science Working Groupmedlemmar att den exakta storleken på detta objekt är okänt. Det är svårt att få grepp om storleken utan att veta dess hastighet. Men för att vara tydliga talar vi i bästa fall om små bitar av damm inte sten."

Risken är uppenbar för skador om större sten träffar James Webbteleskopets speglar. Vi får hoppas detta större objekt som träffade var en maximal oturshändelse och inget som ska upprepas igen (min anm,).

Bild på en mikrometeroit hittad i snön på Antaktis.

FRB 190520 ytterligare en Fast Radio Burst (FRB) källa.

 

Astronomer har  hittat ett andra exempel på en mycket aktiv, upprepande Fast Radio Burst (FRB) en kompakt källa till svaga men ihållande radioutsläpp mellan starka FRB. Upptäckten ger forskarna frågor om vad dessa mystiska källor är och även om de kan ge oss bättre förståelse av universum.

 Forskarna använde National Science Foundations Karl G. Jansky Very Large Array (VLA) i New Mexico med flera teleskop för att studera objektet vilket upptäcktes första gången 2019.

Objektet har beteckningen FRB 190520 och  hittades med hjälp av Five-hundred-meter Aperture Spherical Radio Telescope (FAST) i Kina. 

Det var efter en explosion från objektet den 20 maj 2019 som man hittade det i data från detta teleskopet  i november samma år. Uppföljningsobservationer därefter med FAST visade att FRB 190520 till skillnad från många andra FRB avger frekventa, upprepande utbrott av radiovågor. Flera tidigare hittade FRB ger enstaka utbrott med lång tidsrymd eller har bara gett ett hittills (min anm). 

Genom observationer med hjälp av VLA 2020 fastställdes objektets läge och möjliggjorde  för observationer i synligt ljus med Subaru-teleskopet på Hawaii att upptäcka att objektet finns i utkanten av en dvärggalax nästan 3 miljarder ljusår från jorden. VLA-observationer visade även att objektet ständigt avger svaga radiovågor mellan radioskurar av starkt slag.

"Dessa egenskaper gör att den här liknar den allra första FRB vars position bestämdes - även den av VLA -  2016", säger Casey Law, från Caltech. Den upptäckten var ett stort genombrott och gav en första information om miljön och avståndet till en FRB. Men dess kombination av upprepande skurar och ihållande radioutsläpp mellan skurar, som kommer från en kompakt region, satte 2016-objektet, kallat FRB-121102 till ett unikium i jämförelse med andra FRB tills nu då en andra liknande upptäckts.

"Nu har vi två likartade FRB och det ger några viktiga frågor", sa Law  medlem av ett internationellt team av astronomer som rapporterat sina resultat i tidskriften Nature.

Skillnaderna mellan FRB 190520 och FRB 121102  mellan andra FRB stärker en möjlighet som tidigare föreslagits att det kan finnas två typer av FRB.

"Är de som upprepar annorlunda utsläpp  av annorlunda slag än de som inte gör det? Hur är det med den ihållande svaga radiostrålningen - är det vanligt?" undrar Kshitij Aggarwal, doktorand vid West Virginia University (WVU). Astronomerna föreslår att det antingen kan finnas två olika mekanismer som producerar FRB eller att objekten som producerar dem kan agera olika i olika stadier av deras utveckling.

Ledande teorier för FRB: s källor är att de är neutronstjärnor som finns kvar efter att en massiv stjärna exploderat som en supernova eller neutronstjärnor med ultrastarka magnetfält, kallade magnetarer.

Jag misstänker att teorin att dessa källor uppför sig olika är att de är i skilda stadier av sin utveckling (min anm.). Då bör de källor som avger radiostrålning vara i olika stadier beroende på om de hittills enbart gett en signal eller flera med långt tidsintervall vara gamla källor på väg att slockna helt. Medan de upptäckta som ger svag men ihållande radiostrålning med större utsläpp då och då vara relativt nya källor.

Bild vikipedia på Five-hundred-meter Aperture Spherical Telescope vilket var det som fanns fenomenet först. Detta radioteleskop finns i Kina.

Sekunderna efter BigBang

 

I en ny datasimulering tidbestämdes de första sekunderna efter Big Bang utifrån det forskare kallar det intergalaktiska mediet (gasen och stoftet som nu finns mellan galaxerna).

Det var ett forskarteam vid Institute of Astrophysics of the Canary Islands (IAC) som gjorde simuleringarna med hjälp av maskininlärning vilket innebär användning av en   algoritm (som i detta projekt kallades Hydro-BAM) där en dator programmeras till att känna igen mönster med hjälp av algoritmen. Beräkningsarbetet var 100000 timmar.

Forskarna kartlade skilda fenomen och inkluderade även mörk materiaeffekt, energirik gas, neutralt väte och materia därute som är väsentliga för att förstå strukturen av vårt universum enligt ett  uttalande av en av IAC-forskarna  den 20 maj i år (2022).

Den senaste publicerade studien i ämnet om forskningen skedde i mars i The Astrophysical Journal, och relaterar till en studie publicerad i samma tidskrift i november 2021.

Forskningen har möjliggjort att med hög precision reproducera de så kallade" Lyman Alpha Forest ",  tillade forskarna. Lyman Alpha Forest är ett särskilt mönster av linjer i ett spektrum (ljussignatur) från galaxer och liknas vid linjer som skapas när moln av vätgas  mellan galaxer absorberar galaktiskt ljus.

"Dessa" virtuella universum "fungerar som test för studier i kosmologi", tillade forskarna. "Simuleringarna är beräkningsmässigt mycket dyra och nuvarande datoranläggningar tillåter därmed av ekonomiska skäl bara utforskning av små kosmiska volymer."

Algoritmen Hydro-BAM är utformad för att inkludera sannolikheter, maskininlärning och kosmologi vilket ska resultera i att bättre förstå universums tidigaste  historia. "Algoritmen har möjliggjort det  att få mycket exakta förutsägelser på bara några tiotals sekunder", säger forskarna.

Kartläggning av absorptionslinjerna av galaktiskt spektra gjorde det möjligt för teamet att lära mer om var vätgasmoln finns. Plats och avstånd förändras utifrån att universum expanderar. Vätgasmoln ger även ledtrådar till vad som finns i det intergalaktiska mediet av gas och damm.

"Genombrottet kom när vi förstod att kopplingarna mellan de mängder av intergalaktisk gas, mörk materia och neutralt väte som vi försökte modellera (genom datasimulering (min anm,) är välorganiserat på ett hierarkiskt vis", säger Francesco Sinigaglia, doktorand vid universitetet i La Laguna i Spanien, IAC och universitetet i Padua i Italien, och huvudförfattare till forskningen.

Bild vikipedia på Carina nebulosan