Robotsvärm ska undersöka grottor på Mars

 

Bild wikipedia THEMIS bild av troliga grottingångar på Arsia Mons. Groparna har informellt döpts till (A) Dena, (B) Chloe, (C) Wendy, (D) Annie, (E) Abby (vänster) och Nikki, och (F) Jeanne.

En enorm kanjon sträcker sig över Mars. Valles Marineris. Den är 3 000 kilometer lång, 600 kilometer bred och i genomsnitt åtta kilometer djup. Dess latinska namn går tillbaka till Mars sond"Mariner", villken upptäckte dalen i början av 1970-talet. 

Sedan 2012 har denna stora kanjon fått särskild uppmärksamhet av den tyska rymdstyrelsen vid det tyska flyg- och rymdcentret (DLR). Det tyska forskningsinitiativet VaMEx som syftar till att utveckla nyckelteknologier för robotutforskning i denna svåra terräng genom en svärm av drönare och markrobotar för att bilda ett komplext övergripande system.

VaMEx-initiativ syftar till att utforska kanjonens raviner och grottor. Det ska också att letas efter spår av flytande vatten och möjligt liv som skulle kunna finnas  i skyddade nischer. För detta ändamål vill DLR ta med sig en svärm av autonoma, sammankopplade robotar till Mars: De kommer att operera på marken, i luften och i grottor, där de kommer att samla in bilder och annan data. Huruvida robotsvärmen fungerar som planerat kommer att testas under ett analogt uppdrag 2025.

 Deltagarna kommer först att simulera Mars-uppdraget på jorden troligen i ett stenbrott i Tyskland. UAP-kameran (Unidentified Anomalous Phenomena". Kamerans namn kommer från dess förmåga att använda artificiell intelligens för att specifikt upptäcka okända himmelska fenomen, som de som observerats på jorden. från Würzburg kommer också att spela en viktig roll i denna simulering. Videoinspelningar från skyn kommer att ge tillräckligt stor mängd data för att testa kommunikationssystemets motståndskraft.

I ett eventuellt uppföljningsprojekt kommer hårdvaran behöva anpassas för att användas i  Marsmiljön, förklarar projektledaren professor Håkan Kaya. Förhållandena på Mars är hårda: Atmosfären är tunn, medeltemperaturen är minus 63 grader Celsius och stora sandstormar sveper regelbundet över Mars. Würzburg VaMEx-3-delprojektet

"Demonstration av en komplett radiolänk för satellitkommunikation med icke-siktade rovers för utforskning av Valles Marineris" finansieras av den tyska rymdorganisationen vid DLR under koden 50RK2451A med medel från det federala ministeriet för ekonomi och klimatskydd efter ett beslut av den tyska förbundsdagen.

Projektet är baserat vid Interdisciplinary Research Centre for Extraterrestrial Studies (IFEX) vid universitetet i Würzburg. Förutom projektledarna professor Håkan Kayal och Clemens Riegler är fyra andra medarbetare och tre studentassistenter involverade i delprojektet VaMEx3-MarsSymphony. Den officiella starten för det tvååriga projektet var den 1 augusti 2024. Kick-off-mötet ägde rum den 5 september 2024 på DLR Space Agency i Bonn.

Superjordar söktes vid metallfattiga stjärnor

 

Bild wikipedia. Två tänkbara superjordar, med Jorden som jämförelse (till höger).

En superjord är en exoplanet (gasplanet) vars massa är större än Jordens, men mindre än solsystemets mindre gasjättar Uranus och Neptunus.

I en ny studie ger astronomer vid Ohio State University bevis på gränserna av hur och var  planeter  kan bildas och man har funnit att planeter som är större än jorden  har svårt för  att bildas i närheten av stjärnor med lågt metallinnehåll.

Med solen som baslinje kan astronomer mäta när en stjärna bildades genom att bestämma dess metallinnehåll eller nivån av tunga grundämnen som finns i solen. Metallrika stjärnor eller nebulosor bildades relativt nyligen, medan metallfattiga objekt  fanns under det tidiga universum.

Tidigare studier har visat ett svagt samband mellan metallinnehåll och planetbildning och man har noterat att när en stjärnas metallinnehåll minskar, minskar också planetbildning för vissa planetpopulationer, så kallade superjordar. Ändå är detta arbete det första som observerar och visar riktigheten i detta, att nuvarande teorier stämmer. Det är betydligt ovanligare att det bildas superjordar nära metallfattiga stjärnor än metallrika stjärnor vilket tyder på en strikt gräns för de förhållanden som krävs för att en sådan ska bildas, beskriver huvudförfattaren till studien  Kiersten Boley nybliven doktor i astronomi vid Ohio State University.

När stjärnor cirkulerar genom historien och åldras  och slutar som  supernovor bildas nya slag av metaller som berikar den omgivande rymden. Metaller som ex järn då bildas planeter som är metallrika som Jorden. Men även för stjärnor med lägre metallinnehåll trodde man allmänt att antalet planeter till viss del kunde bildas inom, beskriver Boley.

Andra studier har föreslagit att planetbildningen i Vintergatan borde börja när stjärnor finns mellan negativ metallinnehåll på 2,5 och minus 0,5 men hittills har den teorin varit obevisad.

För att testa denna teori utvecklade och sökte teamet igenom en katalog med 10 000 av de mest metallfattiga stjärnorna som observerats av NASA:s TESS-uppdrag (Transiting Exoplanet Survey Satellite). Om det hade varit korrekt, skulle en extrapolering av kända trender för att söka efter små, kortperiodiska planeter runt ett område med 85 000 metallfattiga stjärnor ha lett dem till att upptäcka cirka 68 superjordar.

Förvånansvärt nog upptäckte forskarna i detta arbete inga alls, beskriver Boley.  Forskare sätter nu en tidsram under vilken metallinnehåll var för lågt för att planeter skulle kunna bildas vilken sträcker sig till ungefär halva universums ålder. Det innebär att superjordar inte bildades tidigt i universums historia. " Sju miljarder år bakåt i tiden är förmodligen den perfekta punkten där vi börjar se en början till superjordbildning", säger Boley.

Studien är publicerad i The Astronomical Journal.

De första stjärnorna och galaxerna bestod av nästan enbart väte och helium. När de åldrats och exploderat uppkom  fler metaller som blev grunden till nya slags stjärnor som vår sol ex. Det började nu bildas planeter av överbliven gas från tidigare stjärnors rester som innehöll järn mm. Vi ska komma ihåg att i kosmologin anses även helium och väte som metaller. Dessa två grundämnen var de som nästan var ensamma i tidens början och som de första metallfattiga stjärnorna bestod av.

Dvärgplaneten Ceres historia.

 

Bild wikipedia. Det gulaktiga ljusa materialet, markerat som "yBM" på bilden finns uteslutande på kanten av Consuskratern och där i dess omedelbara östra närhet och antas vara ammoniumavlagringar. © PARLAMENTSLEDAMÖTER.

Dvärgplaneten Ceres är ca 1000 km i diameter och är det största kända objektet i Asteroidbältets ca 60000 objekt som finns mellan Mars och Jupiter och mest består av asteroider av skiftande storlek. 

Ceres verkar ha haft kryovulkanism (isvulkanism) fram till relativt nyligen. Kanske det fortfarande sker. NASA:s rymdsond Dawn upptäckte utbredda ammoniumavlagringar på Ceres yta då denna kretsade över Ceres under 2015. 

Vissa forskare antar att fruset ammonium spelade en roll i bildandet av dvärgplaneten. De tror att avlagringarna är rester av en saltlösning som har sipprat upp till ytan från ett flytande lager av detta mellan manteln och skorpan under många miljarder år. Bilder och mätdata från Consuskratern ( Consuskratern är 450 miljoner år)  belägen på Ceres södra halvklot och som teamet nu har analyserat mer detaljerat än någonsin tidigare visar på material som är gulaktigt till färgen.

Som den nya analysen av data från kamerasystemet och VIR-spektrometern från Dawn antyder är det gulaktiga ljusa materialet i Consuskratern rikt på ammonium. Ammonium skiljer sig från ammoniak med en extra vätejon och är nästan allestädes närvarande på Ceres yta i form av ammoniumrikt mineral.

Tidigare trodde forskare att dessa mineraler bara kunde ha bildats genom kontakt med is av ammonium i kylan i solsystemets ytterkant där fruset ammonium är stabilt under långa tidsperioder. Det avdunstar om det kommer närmre solen.

 Den aktuella studien visar nu för första gången ett samband mellan ammonium och saltlake (koncentrerat salt upplöst i vatten) från Ceres inre. Forskarlaget menar att dvärgplanetens ursprung därför inte nödvändigtvis behöver vara från det yttre av solsystemet. Ceres kan vara hemmahörande i asteroidbältet från början. Forskarna antar att ammoniumets beståndsdelar redan fanns i Ceres ursprungliga byggstenar.

Eftersom ammonium inte kombineras med de typiska mineralerna i Ceres mantel ackumulerades det gradvis i ett tjockt lager av saltlösning som sträckte sig globalt mellan dvärgplanetens mantel och skorpa. Kryovulkanisk aktivitet gjorde att den ammoniumrika saltlaken steg upp till ytan genom kryovulkanism upprepade gånger under miljarder år och ammoniumet som den innehöll sipprade gradvis in i de storskaliga fyllosilikaterna (skiktsilikaterna) i Ceres skorpa. Mycket tyder på att koncentrationen av ammonium är större i djupare lager av jordskorpan än närmre ytan. De få platser på Ceres yta där iögonfallande fläckar av det gulaktiga och ljusa materialet kan hittas utanför Consuskratern också är belägna inom djupa kratrar. En forskargrupp ledd från MaxPlanck-institutet för solsystemforskning i Göttingen var det som arbetade fram studien (som jag nu hänvisar innehållet i inlägget från) bland annat ingick forskaren Dr. Ranjan Sarkar i studien. 

Det finns ett flertal dvärgplaneter och mängder av asteroider att undersöka i asteroidbältet. Här finns mycket att upptäcka och lära för många generationer av forskare framåt.

Hubbleteleskopet och Chandra X-ray Observatory fann ett par svarta hål på kollisionskurs.

 

Bild wikipedia på Chandra X-ray Observatory som söker efter röntgenstrålning.

Galaxer kolliderar ibland. Avståndet mellan Vintergatan och den närliggande Andromedagalaxen är 2,2 miljoner ljusår. Dessa kommer så småningom att bli en enda stor galax då de är på kollisionskurs och när väl sammanslagningen sker kommer även galaxernas svarta hål att sammanslås och bli ett betydligt större.

Troligen alla galaxer har ett svara hål i centrum. Hubble teleskopet och Chandra X-ray Observatory såg på ett par galaxer som kolliderade och såg då två supermassiva svarta hål som valsade runt varandra. Här skedde infallande gas i de svarta hålen, infallande gas lyser starkt i aktiva galaxkärnor (AGN).

Galaxerna som betecknas som en enda ligger ungefär 300 ljusår från varandra. Detta är det från oss närmsta AGN-paret som kan ses i synligt ljus och röntgenvåglängder. Galaxen har beteckningen MCG-03-34-64 och är mycket gasrik.

Astronomer hade med hjälp av radioteleskop observerat ett par dubbelstjärnor på närmare håll från oss sett när de av en slump råkade se MCG-03-34-64.

Hubbles högupplösta avbildning avslöjade tre optiska diffraktionspikar i galaxen inbäddade inuti galaxen vilket indikerar en stor koncentration av glödande syrgas inom ett mycket litet område. "Vi hade inte förväntat oss att se något sådant här", beskriver Anna Trindade Falcão vid Center for Astrophysics | Harvard & Smithsonian i Cambridge, Massachusetts, huvudförfattare till en rapport publicerad i dagarna i The Astrophysical Journal. "Den här synen är inte en vanlig företeelse i det närliggande universum och den berättade för oss att det är något annat som pågår inuti galaxen."

Diffraktionspikar är avbildningsartefakter som orsakas när ljus från ett mycket litet område i rymden böjs runt spegeln inuti teleskop.

Falcãos team undersökte galaxen i röntgenstrålningsljus med hjälp av Chandra-observatoriet för att se vad som hände. – När vi såg på MCG-03-34-64 i röntgenbandet såg vi två separata, kraftfulla källor till högenergisk strålning som sammanföll med de ljusstarka optiska ljuspunkterna som även kunde ses med Hubble. Vi lade ihop dessa delar och kom fram till att vi sannolikt tittade på två supermassiva svarta hål som ligger nära varandra, beskriver Falcão.

AGN-binärer som denna var troligen vanligare i det tidiga universum när galaxsammanslagningar var mer frekventa. Upptäckten ger en unik närbild av galaxen som finns cirka 800 miljoner ljusår bort. Upptäckten var en slump att det var de två supermassiva svarta hålen som  en gång i tiden var kärnan i sina respektive galaxer. En sammansmältning mellan galaxerna gjorde att de svarta hålen kom nära varandra. De kommer att fortsätta att röra sig i en spiral närmare varandra tills de till slut sammanslås om kanske 100 miljoner år – och skakar om tid och rum som gravitationsvågor.

Varför är vi så fascinerade över aliens

 

Bild https://www.deviantart.com/ Inget säger att aliens måste vara trevliga, spännande och vänligt sinnade utan de kan likaväl vara skrämmande och annorlunda. Men döm aldrig någon efter utseendet.

"Invasionen har ägt rum – allt är över", beskriver rymdhistorikern Robert Smith vid University of Alberta som undervisar i en kurs om utomjordingars historia.

Det handlar inte så mycket om att Smith tror på deras existens utan på  att utomjordingar ingår i den mänskliga fantasin.

Så sent som för en månad seden släpptes den sjunde filmen i Alien-serien, Alien Romulus, på biografer över hela världen. Serien har gripit tag i den kollektiva fantasin sedan 1979 och visar inga tecken på att avta. Romulus har hittills spelat in mer än 225 miljoner dollar över hela världen vilket gör den till den tredje mest inkomstbringande filmen i serien.

När Smith inte spårar varje detalj i James Webb-teleskopet, som sköts upp i december 2021, för en kommande bok i ämnet, granskar Smith sina anteckningar för att ge ett seniorseminarium som heter "The History of the Extraterrestrial Life Debate". Enligt honom är det den enda kursen i världen som undersöker "existensen, naturen och den möjliga betydelsen av utomjordiskt liv från den antika världen till idag".

Smith hävdar att utomjordingar har invaderat vår fantasi åtminstone sedan antiken. Den grekiske filosofen Epikuros – var först med idén att universum består av atomer. Han spekulerade om andra världar liksom även den romerske poeten Lucretius.

På 100-talet e.Kr. skrev Lukianus av Samosata vad som anses vara det första science fiction-verket, en satir med titeln A True Story om solens och månens invånare som kämpar om koloniseringen av Venus.

"Utomjordingen blir en slags spegel och genom att försöka förstå hur människor ser på utomjordingar lär vi oss också om vad människor tycker att det är att vara människa." beskriver Smith. Vi ser aliens som en spegelbild på mänskliga problem och möjligheter.

Till och med den katolska kyrkan under medeltiden betraktade möjligheten av främlingar som en manifestation av Guds kraft, säger Smith.

"Om du gick på ett medeltida universitet skulle ett av de ämnen som du troligen skulle ha undersökt varit andra världar för om du sa att det inte fanns några andra världar ansågs det begränsa Guds makt.

Den populära fascinationen för utomjordingar tog fart i och med publiceringen av Conversations on the Plurality of Worlds, av den franske författaren Bernard le Bovier de Fontenelle 1686, beskriver Smith.

Den bästa engelska översättningen av texten, enligt Smith, gjordes av en före detta engelsk professor och science fiction-författare, H.A. Hargreaves, 1990.

Verket anses vara ett av upplysningens första stora verk och var delvis inspirerad av Copernicus revolutionerande upptäckt att jorden kretsade runt solen. Detta skifte i kosmologin möjliggjorde tanken på andra solsystem och andra världar.

På 1700-talet "trodde den stora majoriteten av utbildade människor förmodligen på liv på andra världar", beskriver Smith.

Populariteten för idén om utomjordiskt liv ökade långt in på 1800-talet, vilket gav bränsle åt en het debatt mellan två av tidens stora intellekt – vetenskapsmannen David Brewster och den anglikanska ministern och vetenskapsfilosofen William Whewell. Den debatten "gav upphov till en enorm mängd litteratur", beskriver Smith, inklusive den kanske mest kända berättelsen om en utomjordisk invasion genom tiderna: H.G.Wells Världarnas krig från 1897, som lämnade sitt outplånliga avtryck långt in på 1900-talet.

Wells roman sågs allmänt som en återspegling av oron över den brittiska imperialismen. Författaren sa en gång att historien hade sitt ursprung av en diskussion med hans bror om den brutala brittiska koloniseringen av Tasmanien; Han undrade vad som skulle hända om marsianerna behandlade England på samma vis.

War of the Worlds tog fasta på grundläggande mänsklig rädsla, som manifesterades när CBS Radio-versionen 1938, berättad av Orson Welles, enligt uppgift orsakade panik bland vissa lyssnare som inte insåg att berättelsen var fiktion.

Smith beskriver även det minskade intresset för utomjordingar under första halvan av 1900-talet eftersom astronomer antog att solsystem var relativt sällsynta. Men intresset tog fart igen i och med rymdkapplöpningen i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet.

"Så fort vi skickade upp en rymdfarkost i rymden funderade vi på vad det skulle innebära", beskriver Smith. "Kom ihåg att amerikanerna faktiskt firade sitt tvåhundraårsjubileum delvis genom att leta efter liv på Mars (med uppskjutningen av Viking 1 1976)."

Sedan dess har intresset för utomjordingar varit stort och genomgripande, med en flod av filmer som vittnar om vår fascination för allt som är utomjordiskt från Invasion of the Body Snatchers, Star Trek och 2001: A Space Odyssey till Alien, Närkontakt av tredje graden, Arkiv X och Dr. Who.

Många beskriver det som att ”Det finns två möjligheter: Antingen är vi ensamma i universum eller så är vi inte det. Båda alternativen är lika skräckinjagande.

För min del anser jag att vi alltid kommer att söka efter tecken på liv från andra varelser där ute likt forna upptäcktsresande sökte detsamma i det inre av Afrika exempelvis. Själv var jag en gång ett stort science fiction fan och läste i ungdomen hundratals sf-böcker köpte nästan allt som utgavs av det största utgivningsförlaget en gång i genren Delta förlag.

Hur Mars förlorade sina hav

 

Bild wikipedia. Dessa småkulor av hematit även kallade "blåbär", hittades av roboten Opportunity på Mars. De anses vara bland de starkaste bevisen på att vatten flutit på Mars yta.

Mars hade en gång mycket vatten på sin yta vilket framgår av geologiska fynd på ytan. Forskare vet att under de senaste 3 miljarder åren har en del av detta vatten sjunket djupt ner i Mars yta. Vart resten tog vägen har NASA:s rymdteleskop Hubble och MAVEN (Mars Atmosphere och Volatile Evolution) nu hjälpt till med att undersöka. 

– Det finns bara två ställen dit vattnet kan ha tagit vägen. Det kan ha fruset fast i marken och bildat is eller så kan vattenmolekyler brutits ner till atomer och atomerna kan då försvinna från toppen av atmosfären ut i rymden, beskriver John Clarke, som lett studien vid Center for Space Physics vid Boston University i Massachusetts. – För att förstå hur mycket vatten det fanns och vad som hände med vattnet måste vi förstå hur atomer kan försvinna ut i rymden.

Clarke och hans team kombinerade data från Hubble och MAVEN för att mäta antalet och den nuvarande flykthastigheten för väteatomer som flyr ut i rymden. Denna information gjorde det möjligt att extrapolera flykthastigheten bakåt i tiden för att förstå vattnets historia på Mars. Vattenmolekyler i Mars atmosfär bröts sönder av solljuset till väte- och syreatomer som sedan försvann ut i rymden.

Specifikt mätte teamet väte och deuterium (tungt väte) som är en väteatom med en neutron i sin kärna. Denna neutron ger deuterium dubbelt så stor massa som väte. Då dess massa är större försvinner deuterium mycket långsammare ut i rymden än vanligt väte gör.

Med tiden, när mer väte förlorades än deuterium, byggdes förhållandet mellan deuterium och väte upp i atmosfären. Genom att mäta förhållandet i dag får forskarna en ledtråd till hur mycket vatten som fanns på Mars under den varma, blöta tidsperioden. Genom att studera hur  atomer idag försvinner från atmosfären kan de förstå de processer som gett flykthastigheten under de senaste fyra miljarder åren och därmed extrapolera bakåt i tiden.

Även om de flesta av studiens data kommer från rymdsonden MAVEN är MAVEN inte tillräckligt känslig för att upptäcka deuteriumutsläpp vid alla tidpunkter under marsåret. Till skillnad från jorden kretsar Mars långt från solen i sin elliptiska bana under den långa marsvintern och deuteriumutsläppen är då svaga. Clarke och hans team behövde Hubble-data för att "fylla i tomrummen" och slutföra en årlig cykel för tre marsår (som vart och ett är 687 jorddagar). Hubble tillhandahöll också ytterligare data som går tillbaka till 1991 tiden innan MAVEN anlände till Mars 2014.

Kombinationen av data från dessa uppdrag gav den första helhetsbilden av väteatomer som flyr och flytt från Mars ut i rymden. Genom att studera hur mycket erosion som åstadkommits av vatten på Mars har astronomer beräknat att det en gång fanns tillräckligt mycket vatten för att täcka Mars med ett minst 500 m djupt hav 

Tankarna går osökt till hur så mycket vatten kunde bildas på Mars en gång och att det fanns kvar under en lång tid. Tankarna går även till om samma process kan göra att Jordens vatten en dag försvinner på samma vis. Tanken går också till om Mars en gång hade en mycket större atmosfär bestående av syre. Så mycket att människan kunnat andats den och osökt tänker man även på om det under denna tid fanns djur och växter på Mars.

Webbteleskopet avslöjar en galax som bildar kosmiskt frågetecken

 

Bild https://webbtelescope.org/

Astronomer som nyligen använde NASA:s James Webb Space Telescope blev förvånade över att hitta en avlägsen, röd galax (röd innebär att den är mycket långt från oss miljarder ljusår bort). Galaxen har en förvrängd form och ser ut som ett frågetecken. En specifik, sällan skådad typ av naturlig gravitationslins får galaxen att dyka upp flera gånger. Linsen förstorar även galaxens spiralformade följeslagare (en galax). Gravitationslinsningen  gör det möjligt för astronomer att lokalisera specifika områden där stjärnor bildas i denna följeslagargalax.  Fenomenet såg  med en kombination av infraröda data från Webb och ultravioletta data från NASA:s Hubbleteleskop.

Vi känner bara till tre eller fyra förekomster av liknande gravitationslinskonfigurationer i det observerbara universum vilket gör det här fyndet spännande då det visar kraften hos Webb och tyder på att vi kanske kommer att hitta fler", beskriver astronom Guillaume Desprez vid Saint Mary's University i Halifax, Nova Scotia, som ingår i teamet som presenterade Webb-resultaten.

Astronomer använde båda teleskopen i observationen av galaxhopen MACS-J0417.5-1154 Gravitationslinsfenomenet fungerar som ett förstoringsglas som får den massiva hopen  att förvränga rumtiden. Det gör det möjligt för astronomer att se ökad detaljrikedom i mycket avlägsna galaxer bakom hopen. Men samma gravitationseffekt som förstorar galaxerna orsakas också förvrängning som fär galaxer långt därute att ses utsmetade över skyn i bågform och till och med att dyka upp flera gånger (som om de kopierades). Dessa optiska illusioner i rymden kallas gravitationslinser.

"Att veta när, var och hur stjärnbildning sker i galaxer är avgörande för att förstå hur galaxer har utvecklats under universums historia", beskriver astronomen Vicente Estrada-Carpenter vid Saint Mary's University som använde både Hubbles ultravioletta och Webbs infraröda data för att undersöka var nya stjärnor bildas i galaxerna. Resultaten visar att stjärnbildning är utbredd i båda. Spektrala data bekräftade också att den nyupptäckta stoftrika galaxen ligger på samma avstånd som den spiralgalax som är vänd mot oss.

– Båda galaxerna i frågetecknet (som de ser ut som på bilden)visar aktiv stjärnbildning i flera kompakta områden, troligen ett resultat av att gas från de två galaxerna kolliderar, beskriver Estrada-Carpenter. Men ingen av galaxernas form verkar vara alltför störd, så vi ser förmodligen en början på deras interaktion med varandra.

– Galaxerna, är miljarder ljusår bort och ses under en tid då stjärnbildningen var som störst och liknar i storlek den massa som Vintergatan skulle ha haft vid den tiden. Webb gör det möjligt att här  studera hur de tidiga skeendena i vår egen galax skulle ha sett ut, beskriver Sawicki.

Webb-bilderna och spektrat i denna forskning kom från den kanadensiska NIRISS Unbiased Cluster Survey (CANUCS). Forskningsrapporten är publicerad i Månatliga meddelanden från Royal Astronomical Society.