Ännu ett försök att finna utomjordingar

 

På SETI (Search for Extraterrestrial Intelligence ) började man för 60 år sedan att leta efter radiosignaler från utomjordiska tekniskt kunniga civilisationer. Men inget av detta slag har hittats. I en nyskriven artikel som publicerat i  till The Astronomical Journal i november 2022 kvantifierar en forskare vid Swiss Federal Institute of Technology Lausanne  arbetet.

"Ett intressant resultat  studien är att den överbryggar klyftan mellan två populära men motsatta åsikter", säger Dr. Claudio Grimaldi, gästforskare vid Laboratoriet för statistisk biofysik vid Swiss Federal Institute of Technology Lausanne och författare till den nya studien, till Universe Today. Den ena åsikten är att tekniskt avancerade varelser genomsyrar vår galax och att vi om vi uthålligt fortsätter sökandet så småningom kommer att hitta dem, medan den andra hävdar att utomjordiskt tekniskt liv är så sällsynt att det kan betraktas som praktiskt taget obefintligt.

Dr Grimaldis  säger "Personligen, om jag var tvungen att välja, skulle jag föredra det första alternativet framför det andra. Det kan dock finnas en tredje mindre extrem möjlighet som även den bör övervägas. Denna säger att då vi började söka för bara cirka 60 år sedan utan framgång hittills är det möjligt att jorden inte  ligger i riktningen för radiosignaler sedan dess, även om andra regioner i galaxen kan fulla av signaler. Med andra ord kan det vara så att jorden i minst 60 år befunnit sig i en slags 'tyst bubbla'."

En plats och sökande i ett sökområde där inget finns att finna (min anm.).

Dr Grimaldis resultat ger statistiska bedömningar om när en radiosignal kan passera jorden och noterar en 95 % sannolikhet för att nästa radiosignal kommer att inträffa inom 100000 år, 50 % sannolikhet för att det sker inom mindre än 60 och högst 1 800 år och 20% sannolikhet för att en signal inträffar tidigast om 240 år.

"I scenariot" tyst bubbla "är väntetiden på  mindre än 60 år mycket optimistisk", enligt Dr. Grimaldi.

Själv anser jag det är som att leta efter en nål i en höstack. Chansen att finna en enstaka signal finns om det finns något därute som sänder en. Men finns det någon? Sänder någon mot oss och om så (vi finns i en isolerad del av Vintergatan) upptäcker vi den?

Bild vikimedia.

I Universum finns Molekylmoln som återuppstår kontinuerligt

 

Astronomer har nyligen upptäckt stora moln bestående av molekylärt väte platser där  stjärnor uppstår. Dessa moln kan existera i tiotals miljoner år fastän enskilda molekyler ständigt förstörs och de därefter sätts ihop igen. Den nya forskningen ger en övergripande bild av hur stjärnor kommer till.

För att producera stjärnor behövs mycket stora moln av molekylär vätgas. De här molnen fungerar som reservoarer till stjärnbildning men genomgår även katastrofala kollapser. När detta sker blir dussintals eller till och med hundratals stjärnor som varit dolda i molnet synliga. Utvecklingen i dessa moln kan berätta om ett galaxens stjärnbildningshistoria.

Nya observationer visar att när nya stjärnor dyker upp i ett gigantiskt molekylrikt moln bildas  bubblor upp runt stjärnan som innehåller mindre väte än i omgivningen. Med den minskade densiteten av molekyler som omger nya stjärnor i dessa bubblor drabbas de återstående molekylerna i bubblorna av bombardemang från utifrån joniserad strålning vilket bryter  sönder det lilla molekylära vätet till ett joniserat tillstånd. Men det finns  observationer som visat att dessa jättemoln dock håller otroligt länge. Forskare frågar sig varför nybildade stjärnor sliter sönder molnen.

Ett team av forskare från Steward Observatory / University of Arizon använde sofistikerade datorsimuleringar för att  svara på frågan. De simulerade en del av en galax och undersökte beteendet hos molekylära moln  då stjärnor bildades. De fann att  deras datasimuleringar överensstämde med observationerna av att nya stjärnor lätt kan riva sönder ett molekylärt moln (och då bildas bubblor vars innehåll är av mindre densitet än omgivningens) . Men de hittade också en balanserande faktor. Stora molekylära moln suger ständigt till sig det  omgivande väte som råkar komma i dess väg i en galax. Denna ackumuleringsåtgärd fyller då på molnets lager av väte. 

Forskarna fann att enskilda molekylära moln kan existera i upp 100 miljoner år. Men varje enskild vätemolekyl kommer bara att finnas upp till fyra miljoner år inom molnet. Men för varje molekyl som avdunstar kommer en ny in i molnet så molnet förblir i balans. Så länge ett moln kan fortsätta samla in nytt väte för att ersätta det förlorade kommer det att existera.

Resultatet visar därför hur stora molekylära moln kan existera under lång tid. Detta fastän enskilda molekyler försvinner.

Det vore intressant att förstå varför och hur balansen i ett vätemoln kan bestå och varför det blir så? Även frågan om det egentligen finns en gräns för hur länge det kan existera om det kan fyllas på med väte utan gräns i tid?

Bild vikipedia, Inom ett par miljoner år kommer ljus från starka stjärnor ha kokat bort detta molekylmoln av gas och stoft. Molnet har knoppats av från Carinanebulosan. Nyligen bildade stjärnor är synliga i närheten. Bilden spänner över ungefär två ljusår.

Fruset vatten upptäckt på asteroiden Chariklo

 

10199 Chariklo eller som den även kallas1997 CU26 är  en klass av asteroider som kallas kentaurer. Det innebär att dess omloppsbana finns mellan Saturnus och Uranus. Chariklo  är den störst kända kentauren. Dessa asteroider rör sig mellan dessa två planeter och gör intrång i bådas banor.

I oktober 2022 upptäckte James Webb Space Telescope) när Chariklo i sin bana, förmörkade en bakomliggande stjärna. En händelse som kallas en ockultation. Webb vände sig i samma riktning igen i slutet av oktober och tog ytterligare bilder på samma fenomen.

Vid analys av den data som då Webb samlat in  upptäckte r astronomer  tydliga tecken på vattenis på asteroiden. Resultatet kommer nu att vägleda astronomer till bättre förståelse av naturen och beteendet hos små objekt i de yttre av vårt solsystem. Även om Chariklo är en av de största asteroiderna därute är den likväl  för liten och för långt bort från oss för att  Webbteleskopet ska kunna fotografera dess yta direkt.

Istället kan astronomer studera Chariklo genom ockultation, vilket är en indirekt men kraftfull metod för att studera små kroppar som Chariklo. Men laget visste inte om och när en stjärna skulle vara i riktning mot asteroiden. Chariklo då dess bana är instabil och oförutsägbar.  Men när man åter upptäcker att så kommer att ske ska Webb avbryta sitt dåvarande program och riktas dit.  

"Ovan  var det första stjärnockultationsförsöket med Webb", skrev teamet i ett uttalande från NASA publicerat onsdag 25 januari. Mycket hårt arbete gick åt för  att identifiera och förfina förutsägelserna av denna ovanliga händelse.

Det var den 18 oktober 2022 första gången Webb tog bilderna på Chariklo och dess system som även består av två ringar då asteroiden  passerade en bakomliggande stjärna. Med hjälp av Webbs  infraröda kamera (NIRCam) övervakade astronomer stjärnans ljusstyrka under en timme. Datan visade två nedgångar i stjärnans ljusstyrka som förväntat: Asteroidens ringar dolde först stjärnan när förmörkelsen började och ringarna dolde åter stjärnan när den sista av dess ringar avslutade ockultationen.

Asteroiden Chariklo är 250 km i diameter och finns 3.2 miljarder km från oss. Vi vet inte mycket om denna asteroid. Tidigare forskning antydde dock att is av vatten fanns någonstans i Chariklos system.

I den senaste forskningen har det visat sig genom Webbs data att Chariklo och dess två ringar visar ett spektrum bestående av tre absorptionsband av vattenis vilket markerade den första tydliga indikationen av kristallin isstruktur.

Närvaron av kristallin is indikerar sannolikt att Chariklo utsätts för konstant bombardemang av högenergipartiklar, enligt Dean Hines, astronom vid Space Telescope Science Institute i Maryland. "Eftersom högenergipartiklar omvandlar is från kristallina till amorfa tillstånd, indikerar detektering av kristallin is att Chariklo-systemet upplever kontinuerliga mikrokollisioner som antingen exponerar orört material eller utlöser kristalliseringsprocesser", säger Hines till NASA i ett uttalande och tillägger att även om astronomer upptäckte de första tydliga tecknen på kristallin vattenis vet de ännu inte med säkerhet var i asteroiden isen finns.

 Under de kommande månaderna hoppas forskare kunna använda Webbs höga känslighet för att bättre förstå enskilda egenskaper hos Chariklo och dess två ringar, säger Pablo Santos-Sanz, astronom vid Instituto de Astrofísica de Andalucía i Spanien som var en av de som deltog i denna forskning, i ett uttalande.

"Vi hoppas få insikt i varför den här lilla asteroiden har ringar och kanske finns även svagare ringar att upptäcka här", enligt ett uttalande av Santos-Sanz.

Bild vikipedia 10199 Chariklo eller 1997 CU26 centaur (asteroid) vars omloppsbana är mellan Saturnus och Uranus. Det är den störst kända centauren.

Asteroiden Itokawa en mycket hård stenbumling

 

En stor mängd asteroider och kometer sveper omkring därute i rymden. En del med banor förhållandevis nära oss. . Om en av dessa kom i kollisionskurs med oss, skulle vi kanske kunna förhindra en kollision. Om vi sänder upp en laddning som exploderar på dess yta kanske dess kurs ändras  eller krossas den till småpartiklar. Förhoppningsvis  missar den Jorden och inte får en ännu mer hotfull kurs efter explosionen. 

Men det verkar finnas en typ av asteroid som är särskilt svår att förstöra eller påverka.

Asteroider är bitar av i många fall större sten smed ett våldsamt förflutet i vårt solsystem. I en ny studie som publicerades nyligen i Proceedings of the National Academy of Sciences beskrivs upptäckten att asteroider som kan antas vara rester av kollisioner mellan större stenbumlingar är  extremt motståndskraftiga hårda  asteroider och svåra att förstöra genom kollisioner och sprängningar. Arbetet med studien i detta ämne  gjordes av Fred Jourdan, professor, Curtin University och Nick Timms, docent, Curtin University.

I september 2022 genomfördes NASA: s DART-uppdrag (Double Asteroid Redirection Test) framgångsrikt asteroiden Dimorphos. Målet med detta uppdrag var att testa om vi kunde förändra en asteroids bana  genom att låta en  rymdfarkost krascha på dess yta. Experimentet  blev en framgång.

Liksom andra nyligen genomförda asteroiduppdrag av Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA) med besök på asteroiderna Itokawa och Ryugu, och av NASA med besök vid  asteroiden Bennu har närbilder visat att Dimorphos (ovan) är en av dessa asteroidspillror. Ovan uppdrag visade att asteroider som är spillror av krascher har låg densitet  de är porösa. De är de krossade bitarna av monolitiska asteroider, är relativt små och därmed svåra att upptäcka från jorden.

Därför utgör sådana asteroider ett stort hot mot jorden om de kommer på kollisionskurs med oss. Monoliter  är asteroider i form av en solid bit sten det man vanligtvis har i åtanke när man tänker på asteroider. De har en diameter på cirka 1 kilometer och har förutspåtts ha en livslängd på bara några hundra miljoner år i asteroidbältet (vilket finns mellan Mars och Jupiter). Detta är inte alls lång tid med tanke på vårt solsystems ålder. Den andra typen är asteroider är spillror från krascher. Dessa består helt av en massa av fragment som kastas ut under fullständig eller partiell förstörelse av existerande monolitiska asteroider vilka kraschat.

År 2010 återvände rymdfarkosten Hayabusa designad av JAXA efter besök på den 535 meter diameter stora jordnötsformade asteroiden Itokawa. Sonden förde med sig mer än tusen partiklar av stenar i storlek av mindre än ett sandkorn. Det var de första provet någonsin som tagits  av en asteroid.

Tidiga resultat från teamet på JAXA där de returnerade proverna analyserades visade att Itokawa var en rest efterprodukt efter en  fullständig förstörelse av en asteroid som varit minst 20 km stor i diameter.

I den nya studien beskrivs analyse av flera dammpartiklar som returnerats från asteroiden Itokawa med hjälp av två tekniker. I den ena tekniken avfyras en elektronstråle mot dammpartikeln och detekterar då de  elektroner som sprids. Det visar om en sten har chockats av någon krasch med något i det förflutna.

Den andra tekniken kallas argon-argon-datering och då  används en laserstråle för att mäta hur mycket radioaktivt sönderfall som skett i en kristall. Det ger åldern för ett sådant nedslag.

Resultaten visade att den enorma påverkan som en gång förstörde Itokawas moderasteroid och bildade Itokawa hände för mer än 4,2 miljarder år sedan, vilket är nästan lika länge sedan som vårt solsystems ålder.

Det resultatet var helt oväntat. Det innebär att Itokawa är mycket gammal.

En sådan förvånansvärt lång överlevnadstid för en asteroid tillskrivs dess chockabsorberande natur. På grund av att det är en spillra av en tidigare asteroid  är Itokawa till cirka 40 procent porös. Med andra ord är nästan hälften av den bestående av tomrum.

Detta resultat indikerar att asteroider som är spillror av tidigare stora kompakta asteroider är mycket rikligare i asteroidbältet än vi trodde. När de väl bildas verkar de vara mycket motståndskraftiga över tid.

Denna information är avgörande för vidare arbete för att  förhindra eventuella asteroidkollisioner med jorden. Medan DART-uppdraget lyckades med att förändra  omloppsbanan för asteroiden (den kompakta Dimorphos)  genom att krascha på dess yta och då knuffa till den är överföringen av kinetisk energi mellan en liten rymdfarkost och en grushögs- asteroid mycket liten. Det betyder att dessa är  motståndskraftigare mot att falla sönder om de påverkas av en krasch.

Därför, om det fanns ett överhängande och oförutsett hot mot jorden i form av en inkommande asteroid, skulle vi vilja ha ett mer aggressivt tillvägagångssätt. Till exempel kan vi behöva använda chockvågen från en kärnsprängning eftersom stora explosioner skulle kunna överföra mycket mer kinetisk energi till en naturligt dämpande grushögsasteroid och därmed kanske knuffa den till en ny bana.

Bild från vikipedia på Itokawa tagen av rymdfarkosten  Hayabusa 

James Webbteleskopet har upptäckt is med lägsta temperatur som någonsin upptäckts i is.

 

James Webb Space Telescope är det kraftfullaste rymdteleskopet hittills som har kikat djupt in i ett tätt molekylärt moln. Teleskopet fann där en rik variation av orörd interstellär is och molekyler som är avgörande för att skapa liv. Upptäckten visade att här fanns ispartiklar med en så låg temperatur som -263C. Det är den kallaste is som någonsin konstaterats.

"Denna is kunde ej ha upptäckts utan Webb, säger Klaus Pontoppidan, astronom vid Space Telescope Science Institute i Baltimore, Maryland och författare till den  studie som beskriver arbetet.

Det var då Webb observerade södra konstellationen av gasmolnet Kameleont I som finns cirka 500 ljusår från jorden och är en de närmaste stjärnbildande regionerna då upptäckten gjordes. Regionen tillhör en grupp av vad astronomer länge såg som ett mörkt hål på himlen bestående av mörka molekylära moln så täta av gas och stoft att synligt ljus från bakgrundsstjärnor inte kunde tränga igenom molnen och därmed bli synliga för oss.

I  moln som Kameleont I bildas många stjärnor och troligen även planetsystem. I den kemiska sammansättningen av dessa system byggstenar för liv i  isen i molekylmolnet.

Webbs kraftfulla instrument, inklusive dess djupt penetrerande med dess infraröda kamera (NIRCam) undersökte Kameleont I: s dammiga miljö och upptäckte då isar i tidiga utvecklingsstadier – Isar som existerade strax innan molnets kärna kollapsade för att bilda protostjärnor.

Teamet använde i arbetet ljus från två bakgrundsstjärnor, NIR38 och J110621, för att lysa upp Kameleont I - i infraröda våglängder. Molnets molekyler är låsta i is och absorberar stjärnljus i olika infraröda våglängder. Astronomer studerade de kemiska fingeravtryck som visade sig i form av dippar i spektraldata. Data som sedan hjälpte teamet att identifiera hur mycket och vilka molekyler som finns i Kameleont I. Teamet upptäckte ett förväntat sortiment av livsviktiga föreningar: vatten, koldioxid, kolmonoxid, metan och ammoniak och tecken på karbonylsulfidis vilket möjliggjorde mätning av hur mycket svavel (ett element som krävs i jordens livsformer) som finns i molekylmolnet. Forskarna upptäckte även den enklaste komplexa organiska molekylen, metanol som antas vara en entydig indikator på komplexa, tidiga kemiska processer som sker i de tidiga stadierna vid stjärn- och planetbildning.

"Det här är första gången forskare kunnat studera sammansättningen av så kallad tidig is i centrala delen av ett molekylärt moln", säger Melissa McClure, astronom vid Leiden Observatory i Nederländerna som var huvudförfattaren till studien i ett uttalande. Det faktum att teamet upptäckte metanol tyder på att stjärnorna och planeterna som så småningom skulle bildas i detta moln innehåller molekyler i ett ganska avancerat kemiskt tillstånd", säger Will Rocha, astronom vid Leidenobservatoriet, i ett uttalande.

Under de kommande månaderna planerar teamet att använda Webbs data för att beräkna storleken på dammkornen och isens former i molnet.

"Dessa observationer öppnar ett nytt fönster på bildningsvägarna för de enkla och komplexa molekyler som behövs för att tillverka livets byggstenar", sa McClure.

Forskningen beskrivs i en artikel i space.com. Studien publicerades måndag (23 januari) i tidskriften Nature Astronomy. Inlägget ovan baseras på artikeln i space.com där Sharmila Kuthunur en vetenskapsjournalist från Seattle beskriver studien.

Bild vikimedia ibland tycker jag att man ska tänka över ramarna därför denna bild. Bilden har inget med inlägget att göra. Men är väl tänkvärd. Här är en karakterisering av en metafor "Den som kom undan". Det är en svårfångad, nostalgisk person som ibland dyker upp i ens minnen. Det är någon som har en speciell, högt rankad plats i raden av dina tidigare nära och kära. Denna någon existerar i undermedvetandet i ditt sinne och flyter ibland upp till medvetandet av dina tankar, den du kanske fortfarande undrar vad som kunde ha hänt med - i ett parallellt universum.

En avlägsen galax där syre upptäckts

 

GHZ2/GLASS-z12 är en Lyman-break-galax som upptäcktes genom observationsprogrammet Grism Lens-Amplified Survey from Space (GLASS) med James Webb Space Telescopes NIRCam i juli 2022. 

I en ny studie under ledning av ett gemensamt team vid Nagoya University och National Astronomical Observatory of Japan har den kosmiska åldern mätts av denna avlägsna galax. I arbetet användes det i Chile belägna radioteleskopet ALMA vid upptäckten av en radiosignal som nu bekräftats komma från ovan galax. Denna radiosignal hade färdats mot oss under cirka 97 procent av universums ålder. Upptäckten bekräftar förekomsten av galaxer i det mycket tidiga universum något James Webb Space Telescope bekräftat. Forskningsresultatet publicerades i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society.

Galaxen varifrån radiosignalen kom  kallas GHZ2/GLASS-z12 och identifierades ursprungligen i James Webb Space Telescope  GLASS-undersökning. En undersökning som observerar det avlägsnaste universum och vad som finns bakom massiva galaxhopar. Dessa observationer ger data som består av flera bilder med olika bredbandsfärgfilter vilket kan liknas vid de separata RGB-färgerna i en kamera.

För avlägsna galaxer tar ljuset så lång tid att nå oss att universums expansion har förändrat färgen på ljus mot den röda änden av det synliga ljusspektrumet vilket kallas rödförskjutning. Ju längre bort ett objekt är desto större rödförskjutning.

Den röda färgen från GHZ2/GLASS-z12 hjälpte forskare att identifiera galaxens avstånd från oss. Resultatet visade då att den var en av de avlägsnaste galaxer som observerats.

Många ljussvaga och avlägset belägna galaxer identifierades redan under de första veckorna  JWST var igång. Rödförskjutning är dock bara ett tecken på en troligen avlägsen galax. Dessa ljussvaga objekt kan teoretiskt istället vara  mycket dammrika galaxer som vi missbedömer som ett avlägset objekt. Endast direkta observationer av spektrallinjer – linjer som finns i en galax ljusspektrum som används för att identifiera de element som finns – kan på ett säkert vis bekräfta de verkliga avstånden till dessa galaxer. Något som bekräftats med ovan galax.

Omedelbart efter upptäckten av dessa tidiga galaxer använde två forskare som var i början av sin karriär vid Nagoya University och National Astronomical Observatory of Japan de fyrtio radioteleskopen i ALMA-matrisen i Chile för att leta efter spektrallinjer för att bekräfta galaxernas sanna åldrar. ALMA pekade på GHZ2/GLASS-z12 för att söka efter en spektrallinje associerad med syre vid den förväntade frekvens för syre som misstänktes finnas genom JWST-observationerna.

Genom att kombinera signalen från vart och ett av 12-metersteleskopen kunde ALMA då upptäcka emissionslinjen för syre nära galaxens position. Den observerade rödförskjutningen av linjen indikerar att vi ser galaxen som den var 367 miljoner år efter Big Bang. Något som bekräftar att galaxen  är gammal .

– Dessa observationer av ALMA ger starkt bevis för galaxers existens under de första hundra miljoner åren efter Big Bang och bekräftar de överraskande resultaten från Webb-observationerna. JWST: s arbete har bara börjat men vi justerar redan våra modeller av hur galaxer bildas i det tidiga universum för att matcha JWST: s observationer. Den kombinerade kraften hos Webb och radioteleskopuppsättningen ALMA ger oss möjlighet att försöka se allt närmare universums gryning." Säger medförfattaren till studien Jorge Zavala från National Astronomical Observatory of Japan.

Bild Vikipedia en närbild av GLASS-z12 från James Webb Space Telescope

Första gången har en brun dvärg fotograferats i bana runt en stjärna.

 

Ett team av astronomer som använde två Maunakea-observatorier på Hawaiʻi - W. M. Keck-observatoriet och Subaru-teleskopet - har fotograferat en brun dvärg som kretsar kring HIP 21152, en ung stjärna som har likheter med vår sol i Hyades-hopen.

Hyades-hopen finns i stjärnbilden Oxen 150 ljusår bort från oss och är den närmaste stjärnhopen till jorden. Dess V-formade mönster kan ses med blotta ögat. Eftersom denna grupp av unga stjärnor kom till nästan samtidigt har Hyades-hopen uppmärksammats av astronomer som ett viktigt forskningsmål då det gäller att studera stjärnors och planeters utveckling.

Den nämnda bruna dvärgen i denna stjärnhop betecknas HIP 21152 B och är den första bekräftade bruna dvärg till en huvudseriestjärna i Hyades-hopen som upptäckts via direkt avbildning. Dess massa är lik en jätteplanet  i detta fall mellan 22-36 Jupitermassor.

"Denna upptäckt kan ge en viktig ledtråd till att förstå atmosfärer på jätteplaneter och bruna dvärgar baserat på hur och när de visar atmosfäriska egenskaper som liknar de som ses på planeterna i HR8799-systemet  (vilket finns i riktning mot stjärnbilden Pegasus) och HIP 21152 B", säger Masayuki Kuzuhara, projektassistent vid Astrobiology Center och huvudförfattare till studien. "Det förväntas att HIP 21152 B kommer att ha en viktig roll som riktmärke för framtida framsteg inom astronomi och planetvetenskap."

Studien leddes av Astrobiology Center vid National Institutes of Natural Sciences (NINS) och National Astronomical Observatory of Japan (NAOJ), publicerades i The Astrophysical Journal Letters.

Bruna dvärgar har massor som ligger mellan en planet och en stjärna; de är mer massiva än planeter men inte lika massiva som stjärnor. De kallas misslyckade stjärnbildningar. Dessa substellära objekt är användbara för att studera jätteplaneters utveckling och atmosfärer eftersom Jupiterliknande planeter och ljusa bruna dvärgar förväntas ha liknande egenskaper.

Bruna dvärgar driver ofta omkring ensamma i rymden eller som här  kretsar runt stjärnor. Medan tusentals bruna dvärgar har hittats sedan den första upptäcktes 1995, är bruna dvärgar i bana runt en stjärna sällsynta. Dessa är bara några  procent per 100 stjärnor. Astronomer försöker finna  effektiva sätt att hitta de få bruna dvärgar som finns i bana runt en sol. 

Bild vikipedia på Hyades-hopen.