Ytterligare en svårfångad brun dvärg (misslyckat stjärnobjekt) har hittats.

 

Bild  https://subarutelescope.org/ Infraröd bild av den bruna dvärgen J1446B (markerad med pilen). Värdstjärnan (J1446) maskeras i vitt under bildbehandlingen. Den vita stapeln längst ner till höger motsvarar ett vinkelavstånd som motsvarar 10 astronomiska enheter (ungefär avståndet mellan Saturnus och solen). (Källa: Taichi Uyama (Astrobiology Center/CSUN) / W. M. Keck-observatoriet)

I Vintergatan är den vanligaste typen av stjärnor M-dvärgar (röda dvärgstjärnor). 

De utgör mer än hälften av alla stjärnor i Vintergatan. Då röda dvärgstjärnor är ljussvaga är det svårt att se och avgöra hur många av dem som har planeter eller bruna dvärgar . (misslyckade stjärnbildningsobjekt mellanting mellan gasplanet och stjärna). 

 Bruna dvärgar har för låg densitet för att ens lysa som en svaglysande röd dvärgstjärna. De är tyngre än planeter då de stadiet mellan gasplanet och stjärna. Att förstå hur ofta bruna dvärgar bildas och hur många som finns och vilken densitet en sådan har är viktigt att förstå för att förstå mer om hur stjärnor och planeter bildas och utvecklas.

En internationell forskargrupp under ledning från Astrobiology Center, California State University Northridge och Johns Hopkins University har nyligen upptäckt en brun dvärg som kretsar kring en närliggande röd dvärgstjärna med beteckningen LSPM J1446+4633 ( J1446). Stjärnan finns 55 ljusår från jorden. Den bruna dvärgen J1446B som ha en bana runt stjärnan har en massa som är ungefär 60 gånger större än Jupiters och kretsar runt sin sol på ett avstånd som är 4,3 gånger längre ut än det mellan jorden och solen.  Omloppsbanan för den bruna dvärgen tar cirka 20 år. Upptäckten gjordes i kortvågigt infrarött ljus och visade även variationer på cirka 30 procent av dess svaga sken över tid vilket tyder på möjlig molnaktivitet eller atmosfärisk cirkulation på den bruna dvärgen.

– Att studera vädret på dessa avlägsna objekt hjälper oss att förstå hur deras atmosfär bildats och består av ger kunskap för hur vårt sökande i framtiden  efter planeter som kan hysa liv bortom solsystemet bör göras, beskriver Taichi Uyama, forskare vid Astrobiology Center of Japan och huvudförfattare till studien. Att lära hur en atmosfär rör sig och vad den består av ger kunskap om planeten kan hysa liv.

I detta fall  är liv omöjligt. Bruna dvärgar har inte en fast yta utan är gas med en kärna långt därnere och dess atmosfär (gas) har en temperatur av fler tusen grader Celsius.

Livets byggstenar hittade i Stora Magellanska molnet

 

Bild wikipedia  på  dvärggalaxen Stora Magellanska molnet i stjärnbilderna Svärdfisken och Taffelberget. En av Vintergatans satellitgalaxer.

Med hjälp av James Webb Space Telescopes (JWST) Mid-Infrared Instrument (MIRI) upptäckte astroforskare fem olika kolbaserade föreningar i det Stora Magellanska molnet.

Teamet identifierade fem komplexa organiska molekyler i is som omger en ung protostjärna i molnet. Molekyler av vilka många kan hittas här på jorden: metanol och etanol, metylformiat och acetaldehyd (som främst används som industrikemikalier på jorden) och ättiksyra (huvudkomponenten i vinäger). Ättiksyra har aldrig tidigare upptäckts i is i rymden medan etanol, metylformiat och acetaldehyd var de första molekyler som upptäcktes i is utanför Vintergatan. Dessutom observerade teamet spektrala egenskaper som liknar ett annat slag av molekyl i isen, glykolaldehyd, en sockerrelaterad molekyl och föregångare till mer komplexa biomolekyler som komponenter i RNA. Det krävs dock ytterligare undersökningar för att bekräfta riktigheten i denna upptäckt.

Teamet leddes från University of Maryland och NASA-forskare Marta Sewilo, och inkluderade astrofysikerna Dr Joana Oliveira och Dr Jacco van Loon vid Keele University. Forskarlaget redogjorde för sina resultat i en artikel som publicerats i Astrophysical Journal Letters.

– Vi har använt James Webb Space Telescope och fann då förstadier till biotiskt material i en närliggande galax i detta fall Stora Magellanska molnet. Ättiksyra, metylformiat och eventuellt glykolaldehyd är alla förknippade med skapande av de första sockerarterna och som utgör grunden för RNA och DNA - livets grundvalar.

Att hitta dessa även i den orörda miljön i det Stora Magellanska molnet tyder på att livet kan ha börjat någon annanstans än på Jorden eller i vår galax och mycket tidigare än det har gjort på jorden.

Självstyrande system lösningen vid transporter på månen

 

Bild https://www.utoronto.ca/ Doktorand Alec Krawciw, till vänster, och professor Tim Barfoot står bredvid den kanadensiska rymdorganisationens Lunar Exploration Light Rover efter ett fältförsök 2024 (foto med tillstånd av Tim Barfoot)

I en del av ett team under ledning av MDA Space utvecklar professor Tim Barfoot och doktoranden Alec Krawciw teknik till Kanadas föreslagna framtida månfordon för navigering mellan lastavlämningsplatser vid framtida månuppdrag vilket blir en viktig transportutmaning när astronauter landar på månen.

"Utforskning av månen innebär en landningsplats och en livsmiljö cirka fem kilometer i diameter", beskriver Barfoot, som också är chef för U of T Robotics Institute.

"Landningsplatsen ska vara platt för säker ankomst för rymdfärjan samtidigt som livsmiljön måste skyddas från strålning bakom en stenig terräng. Detta skapar en transportutmaning då astronauterna måste kunna flytta all last från rymdfärjan till sin livsmiljö på månen.

Till skillnad från tidigare uppdrag där rovers utforskar terräng i flera riktningar (som nu på Mars) för att samla in data kommer månfarkosten att göra regelbundna tur- och returresor (till jorden) mellan fasta platser för att leverera varor och utrustning till astronauter på månen. Detta blir första gången som en rymdrover kommer att behöva upprepa samma resa vilket gör Barfoots visuella inlärnings- och upprepningsramverk väl lämpat för uppdraget.

"Teach-and-repeat-algoritmer gör det möjligt att styra rovern längs en förutbestämd bana genom att manuellt eller fysiskt köra  och när den sedan väl har lärt sig vägen kan den automatiskt upprepa rutten så många gånger behovet finns", beskriver Barfoot.

Som en del av sin doktorandforskning anpassar Krawciw den självkörande tekniken för integration med den kanadensiska rymdorganisationens testfordon, Lunar Exploration Light Rover (LELR) Se bild och bildtext ovan.

I december 2024 anslöt sig Krawciw och Barfoot till teamet från MDA Space och Centre de Technologies Avancées BRP vid Université de Sherbrooke för att testa det autonoma systemet vid rymdorganisationens analoga terränganläggning i Montreal vilken har likheter med Mars yta. Fälttestet gav teamen möjlighet att identifiera och ta itu med eventuella hårdvaru- och mjukvarubegränsningar vid arbete under månliknande förhållanden.

Efter ett framgångsrikt fältförsök valdes teamet ut av rymdorganisationen i juli 2025 för att genomföra en studie i tidig fas för Kanadas föreslagna månfarkost som en del av myndighetens initiativ för utforskning av månens yta. Detta blir Kanadas nästa bidrag till NASA:sArtemis-program vilket syftar till att etablera en hållbar mänsklig närvaro på månen.

Det var stökigt för de första galaxerna

 

Bild https://www.cam.ac.uk/ JWST:s Grism-läge fångar upp svagt ljus från joniserad vätgas i avlägsna (i tid och rum) galaxer Källa: NASA, ESA, CSA, STScI, B. Robertson (UC Santa Cruz), B. Johnson (CfA), S. Tacchella (Cambridge), P. Cargile (CfA)

Ett Forskarlag under ledning av forskare vid University of Cambridge har analyserat mer än 250 unga galaxers ljus och rörelser. Galaxer som existerade när universum var mellan 800 miljoner och 1,5 miljarder år gammalt. Studien visar hur gasen rör sig inuti dessa galaxer forskarna upptäckte då att de flesta var turbulenta, "klumpiga" system som ännu inte hade blivit ordnade roterande skivor som Vintergatan är.

– Vi såg inte bara några spektakulära extremvärden då vi här för första gången en hel population av galaxer på en gång, beskriver studiens huvudförfattare Lola Danhaive från Mavliinstitutet för kosmologi i Cambridge. – Vi fann en enorm variation: vissa galaxer sågs börja etablera sig i en ordnad rotation medan flertalet fortfarande var i kaotisk rörelse av gas som blåstes upp och rörde sig i alla riktningar.

För arbetet använde de James Webbteleskopets instrument NIRCam i ett sällan använt läge för att fånga upp svagt ljus från joniserad vätgas i  galaxerna. Danhaive skrev ny kod för att reda ut data som kom in och matchade den med bilder från andra JWST-kartläggningar med syftet att mäta hur gas rörde sig i  galaxerna.

– Tidigare insamlad data tyder på att massiva, välordnade skivor bildades mycket tidigt i universum vilket visade sig inte passa in i våra modeller, beskriver medförfattaren till studien Dr Sandro Tacchella från Kavliinstitutet och Cavendish Laboratory. – Men genom att se på hundratals galaxer med mindre stjärnmassor i stället för bara en eller två ser vi att vår teori  stämmer mycket bättre än tidigare teorier. Tidiga galaxer var enligt vårt resultat mer turbulenta, mindre stabila och ökade i omfång genom frekventa sammanslagningar och utbrott av ny stjärnbildning.

– Det här arbetet hjälper till att överbrygga klyftan mellan återjoniseringens epok och den så kallade ”cosmic noon”, tiden då stjärnbildning nådde sin kulmen, beskriver Danhaive vilken även är knuten till Cavendish Laboratory. Studien visar hur galaxernas byggstenar gradvis övergick från kaotiska gasklumpar till ordnade strukturer och hur galaxer som Vintergatan bildades.

Studiens resultat har publicerats i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 

 I studien beskrivs hur forskningen tyder på att galaxerna gradvis över tid blev lugnare och mer ordnade i takt med att universum utvecklades över tid. Men i det tidiga universum rörde stjärnbildning och gravitations instabilitet upp mycket turbulens men det avslutades med att många galaxer i kaotiska rörelsemönster  till slut  etablerade sig.

Saturnus måne Titan ger oss ny kunskap om hur livet uppkom.

 

Bild wikipedia Här visas de olika lagren av dis i Titans övre atmosfär. Bilden är tagen i det ultravioletta spektrumet.

Forskare vid Chalmers tekniska högskola har tillsammans med NASA  gjort en förvånad upptäckt som utmanar en av kemins grundregler och ger ny kunskap om månen Titan. I den iskalla  miljön där kan ämnen som normalt sett är oförenliga likväl blandas. Det är en upptäckt som ger oss större förståelse av kemin före livets uppkomst på jorden.  Docent Martin Rahm vid institutionen för kemi och kemiteknik på Chalmers har länge arbetat med  att förstå vad som sker på Titan.

 Forskarna har i en ny artikel beskrivet att metan, etan och vätecyanid finns i stor mängd i Titans atmosfär och på dess yta. Dessa ämnen kan på Titan interagera på ett sätt som  inte ansetts möjligt förrän nu. Att vätecyanid vilket är en exceptionellt polär molekyl (en molekyl som har en positiv och en negativ sida, vilket innebär att den har ett dipolmoment), kan bilda kristaller med helt opolära ämnen som metan och etan är förvånande eftersom sådana ämnen normalt håller sig strikt åtskilda, ungefär som olja och vatten. (Kan till viss del jämföras med om en stavmagnet skulle visa sig dra till sig trä)

Bakgrunden till Chalmersstudien var en obesvarad fråga om Titan: Vad händer med cyanväte efter att det har bildats i Titans atmosfär?

– Det ledde till ett spännande teoretiskt och experimentellt samarbete mellan Chalmers och NASA. Frågan vi ställde oss var : Kan mätningarna förklaras av en kristallstruktur där metan eller etan blandas med vätecyanid? Det strider mot en regel inom kemin, "lika löser sig lika", som i princip innebär att det inte ska vara möjligt att kombinera dessa polära och opolära ämnen, beskriver Martin Rahm.

Titan som är Saturnus största måne och en av vårt solsystems  ovanliga världar  kan ha gemensamma drag med jordens tidiga utveckling. Titan är omgiven av en tjock atmosfär som till största delen består av kväve och metan, en sammansättning som kan likna atmosfären på jorden för miljarder år sedan, innan liv uppstod på jorden. Solljus och annan strålning från rymden får dessa molekyler att reagera med varandra vilket är anledningen till att Titan är höljd i ett kemiskt komplext orangefärgat dis bestående av organiska (dvs. kolrika) föreningar. Ett av de  ämnen som skapas är vätecyanid.

På Titans extremt kalla yta finns sjöar och floder av flytande metan och etan. Det är den enda kända platsen i vårt solsystem förutom jorden, där vätskor bildar sjöar på ytan. Titan har väder och årstider. Det blåser, det bildas moln och det regnar, om än i form av metan istället för vatten. Mätningar visar också att det sannolikt finns ett stort hav bestående av flytande vatten flera kilometer under den kalla ytan där i princip liv kan finnas. 

Forskarnas artikel om studien har publicerats i den vetenskapliga tidskriften PNAS. 

Tungt vatten upptäckt i protoplanetär skiva

 

Bilden från  https://www.almaobservatory.org/ visar hur tungvattenmolekyler (H2O, HDO och D2O) har utvecklats och observerats i gigantiska molekylmoln i en protoplanetär skiva och i kometer innan de till slut kan ha tagit sig till jorden. Fotograf: NSF/AUI/NSF NRAO/P. Vosteen, B. Saxton

Astronomer har med hjälp av ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array i Chile) upptäckt dubbeldeutererat vatten (D₂O, "tungt vatten") i en protoplanetär skiva (en skiva av gas och damm) runt en ung stjärna V883 Ori, (som finns i Orionnebulosan ca 20 ljusår bort från oss).

Vattnet i skivan och i förlängningen vattnet i kometer där fanns långt innan stjärnan själv bildades efter att ha färdats genom rymden från uråldriga molekylmoln långt innan solsystemet bildades.

"Vår upptäckt visar obestridligen att vattnet som ses i denna protoplanetära skiva måste vara äldre än den stjärna den omsluter och har bildats i de tidigaste stadierna av stjärn- och planetbildning", beskriver Margot Leemker postdoktor vid institutionen för fysik vid universitetet i Milano, Italien huvudförfattare till en ny artikel i ämnet (se nedan). – Detta är ett stort genombrott för att förstå vattnets resa vid planetbildning och hur vatten tog sig till vårt eget solsystem och möjligen jorden genom liknande processer.

"Fram tills nu har vi inte varit säkra på om det mesta av vattnet i kometer och planeter antingen bildades i unga protoplanetära skivor som den runt V883 Ori, eller om det kom från gamla interstellära moln", beskriver John Tobin, forskare vid U.S. National Science Foundation National Radio Astronomy Observatory (NRAO), andre författare till artikeln.

Detektionen av tungt vatten, med hjälp av känsliga isotopologförhållanden (D₂O/H₂O), visar vattnets uråldriga arv och utgör en felande länk mellan moln, skivor, kometer och planeter. Upptäckten runt V883 Ori  är det första direkta beviset på vattnets interstellära resa från moln till det damm och den gas som bildar planetsystem.  Resultaten av studien beskrivs i Nature Astronomy som "Pristine ices in a planet-forming disk revealed by heavy water" by M. Leemker et al.

Rester av den första Jorden hittade.

 

Bild wikipedia Konstnärs skildring av en kollision mellan två planetkroppar, liknande den hypotetiska kollisionen mellan Theia och protojorden.  

Forskare vid MIT (Massachusetts Institute of Technology) med flera universitet (se nedan) har upptäckt extremt sällsynta rester av "protojorden", som bildades för cirka 4,5 miljarder år sedan innan en kolossal kollision oåterkalleligt förändrade den primitiva planetens sammansättning och skapade jorden som vi känner den idag. Studiens resultat, har publicerats nyligen i tidskriften Nature Geosciences.

 Studien kan hjälpa forskare att pussla ihop de ursprungliga ingredienserna som skapade den tidiga jorden och resten av solsystemet.

För miljarder år sedan var det tidiga solsystemet en virvlande skiva av gas och stoft som så småningom klumpade ihop sig och ackumulerades för att bilda de tidigaste meteoriterna, som i sin tur sammanslogs och bildade protojorden och övriga planeter.

I denna tidigaste fas var jorden troligen stenig och bubblade av lava. Mindre än 100 miljoner år senare slog en meteorit stor som Mars ner i protojorden i ett unikt "jättenedslag" som fullständigt förvrängde och smälte planetens inre, vilket effektivt återställde dess kemi. Det ursprungliga material som protojorden bestod av antogs ha blivit helt och hållet förvandlat. Genom kollisionen bildades enligt en teori (Theiateorin) den nuvarande jorden och månen. 

MIT-teamets resultat tyder på något annat. Forskarna har identifierat en kemisk signatur i en uråldrig bergart som är unik jämfört med merparten av andra material som finns på jorden idag. Signaturen är i form av en subtil obalans i kaliumisotoper som upptäckts i prover av mycket gamla och mycket djupt liggande bergarter. Teamet kom fram till att kaliumobalansen inte kunde ha orsakats av några tidigare stora nedslag eller geologiska processer som sker i jorden för närvarande.

Den mest troliga förklaringen till provernas kemiska sammansättning är att de måste vara överblivet material från protojorden som på något sätt förblev oförändrat, även när det mesta av den tidiga planeten påverkades och omvandlades.

"Det här är kanske det första direkta beviset på att vi har bevarat proto-jordmaterial", beskriver Nicole Nie, Paul M. Cook Career Development Assistant Professor of Earth and Planetary Sciences vid MIT. – Vi ser en bit av den mycket gamla jorden till och med innan det gigantiska nedslaget. Detta är häpnadsväckande eftersom vi förväntar oss att denna mycket tidiga signatur långsamt kom att raderas genom jordens utveckling.

Studiens övriga medförfattare inkluderar Da Wang från Chengdu University of Technology i Kina, Steven Shirey och Richard Carlson från Carnegie Institution for Science i Washington, Bradley Peters från ETH Zürich i Schweiz och James Day från Scripps Institution of Oceanography i Kalifornien.