Det finns en okänd barriär därute som skyddar vintergatans centrala delar från strålning.

 

Vintergatans centrum befinner sig cirka 26000 ljusår från jorden räknat i riktning mot stjärnbilden Skytten. Det är en tät och dammig plats som rymmer mer än 1 miljon gånger så många stjärnor per ljusår räknat  som resterande galaxen har  utanför centrum. Stjärnorna i  centrum är lindade runt ett supermassivt svart hål med en storlek av cirka 4 miljoner gånger solens massa. Astronomer har här upptäckt enorma "barriärer" som avskiljer Vintergatans centrum från det kosmiska strålhavet utanför. Obs vi finns inte i centrum av galaxen utan i en av galaxens  spiralarmar och ingår därför inte i avskiljandet som nämns här.

Det intressanta är att någon okänd process hindrar universums snabbast rörliga partiklar från att komma in i centrum av galaxen. Detta visas i en ny studie där ett team av forskare från Chinese Academy of Sciences i Nanjing undersökt data från en karta över hur radioaktiv gammastrålning kraschar in i materia (stjärnor mm)  i och runt centrum av galaxen.

Gammastrålar är den högsta energiform av strålning i universum i vilken finns extremt snabba och kraftfulla partiklar.

Kartan visade att något nära galaxens centrum verkar accelerera partiklar till häpnadsväckande hastigheter - mycket nära ljusets hastighet - och skapa ett överflöd av kosmiska strålar och gammastrålar strax utanför det galaktiska centrumet. Men utöver det visades även att när det från det galaktiska centret blåses ut en konstant storm av högenergistrålning i rymden som förhindrar att  en stor del av den kosmiska strålningen utifrån  att komma in mot centrum. Detta beskrev teamet den 9 november i tidskriften Nature Communications.

Hur denna kosmiska barriär fungerar eller varför den existerar förblir ett mysterium. Kallat den mystiska "barriären", Källan till detta fenomen är svår att fastställa, säger forskarna, men det kan innebära virrvarr av magnetfält nära vår galax täta kärna som är förklaringen.

Ingen vet (min anm.) det är öppet för fantasin att flöda. Varför skyddas centrala vintergatan från stark kosmisk strålning konkret hur sker det. Detta samtidigt som det från de centrala delarna sänds ut samma slags strålning i stor mängd. Tips gravitationseffekter och mättnad av strålning i centrum. En balans har uppstått som förhindrar strålning utifrån att komma in. Men det förklarar inte hur då strålning inifrån galaxen kan komma ut. Här finns en motsägelse som jag inte har svar på. Men anser likväl att det har med något slag av balans att göra kanske strålningen inifrån är starkare och i större mängd än den som vill in och då lyckas ta sig ut genom sitt överskott och även förhindrar utifrån kommande gammastrålning att komma in.

Bild pixabay.com

Det finns Idéer om att göra Mars till en ny hemplanet för oss

 

Terraformering av Mars (förändring av Mars till en jordliknande planet) är en av mänsklighetens stora drömmar. Mars dygn är ungefär lika långt som jordens. Här finns gott  gott om fruset vatten under ytan och det går troligen att återskapa en  för människan andningsbar atmosfär på Mars vilket troligen  en gång funnits. Men något som saknas är ett starkt magnetfält.

Så om vi vill göra Mars till en andra jord måste vi ge den ett konstgjort magnetfält. Utan magnetfält har en planet inget skydd från solvind och joniserande partiklar. På jorden hindrar magnetfältet att de flesta högenergiladdade partiklar når ytan. Istället avleds de från jorden vilket håller allt levande på Jorden säkra. Magnetfältet förhindrar även att solvind för bort jordens atmosfär över tid.

Mars hade en gång en kraftig vattenrik atmosfär. Men den blev gradvis uttömd på grund av att den inte skyddades av ett starkt magnetfält.

Min undran är hur en kraftig atmosfär då kunde bildas (min anm.). Något säkert svar finns inte vad jag vet.

Hur vi kan skapa ett magnetfält likt det över jorden på Mars har vi dålig kunskap om. Jordens fält genereras av en dynamoeffekt i jordens kärna där konvektion av järnlegeringar genererar jordens geomagnetiska fält. Interiören på Mars är mindre och svalare och vi kan inte bara "starta upp" för att skapa en magnetisk dynamo. Men det finns några sätt att skapa ett artificiellt magnetfält visar en ny studie.

För att läsa mer om hur det kan göras i teorin se denna medföljande länk

Bild picryl.com på en kanske framtida bild på Mars.

Risken finns att vi sprider jordens organismer ut i rymden eller tvärtom.

 

I en nyligen publicerad artikel i den internationella tidskriften BioScience har ett team forskare där bland annat Dr. Phill Cassey, chef för institutionen för ekologi och evolutionsbiologi vid University of Adelaide efterfrågat ett  erkännande av biosäkerhetsrisker i rymdindustrin.

"Förutom regeringsledda rymduppdrag har i dag ankomsten av privata företag som SpaceX inneburit att det nu finns fler aktörer inom rymdutforskning än någonsin tidigare", säger docent Cassey. "Vi måste därför vidta åtgärder för att minska dessa risker."

Rymdbiosäkerhet handlar även om både överföring av organismer från jorden till rymden och tvärtom. Medan forskningen påpekar att risken för att främmande organismer överlever resan ut i rymden för närvarande är låg är den inte omöjlig.

Jag citerar nedan från rymdstyrelsen.se ”Under en rymdfärd 2008 visade en svensk-tysk forskargrupp att björndjur kan överleva extrem uttorkning och strålning i rymdens vakuum. Det var Ingemar Jönsson vid Högskolan i Kristianstad tillsammans med en svensk och tre tyska forskarkollegor som visade att björndjuren som var en del av uppdraget Foton-M3 som sändes upp från kosmodromen i Baikonur i Kazakstan den 14 september 2007 överlevde resan. 

 

Om forskarna kan ta reda på vad som gör björndjuren så motståndskraftiga mot extrema förhållanden kan den kunskapen ge spridningseffekter både inom rymdforskning och inom tillämpningar på jorden. Kunskaperna kan exempelvis komma till nytta inom livsmedels- och läkemedelsindustrin för att förbättra lagring av biologiskt material,  mat, mediciner och vacciner. Källa: Esa."

Dr. Cassey sa: "Risker som har låg sannolikhet för förekomst men har potential för extrema konsekvenser är kärnan i biosäkerhetshanteringen. För när saker går fel går de riktigt fel."

Forskningen ger tydliga bevis på hur människor har spridit organismer till de mest avlägsna regionerna på jorden och havet och till och med ut i rymden.

Risken är kanske än större då vi har med oss mikroorganismer som människor eller i material vid framtida landning med människor på Mars att vi sprider biomaterial där. Material som växer till sig och kanske muterar och senare blir livsfarliga för människan. (Min anm.)Frågan är hur detta ska kunna undvikas Människan i sig är full av bakterier och svamp exempelvis. Vi vet inte heller om det finns bakterier eller virus på Mars vi inte har någon kännedom om.

Bild från https://duluthreader.com/articles/2020/11/12/116306-lowly-limericks

På björndjuret eller som det även kallas trögkryparen. Det har visat sig kunna överleva nästan var som helst även i rymden. Det är ett litet djur som vi kan utan att vi vet om det sprida på Mars exempelvis.

Amatörastronom fann en dvärggalax.

Triangelgalaxen är en spiralgalax i stjärnbilden Triangeln. Den är den näst närmasta större galaxen till Vintergatan och är den tredje största medlemmen av den Lokala galaxhopen. Det är här amatörastronomen Giuseppe Donatiello upptäckte en tidigare okänd galax medan han granskade offentligt tillgänglig data. Hans fynd undersöktes därefter av professionella astrofysiker med ledning av Dr. David Martinez-Delgado vid Instituto de Astrofisica de Andalucia som då använde bilder tagna med Telescopio Nazionale Galileo.

Genom att bearbeta data och utföra fotometrisk kalibrering bekräftades fyndet och visade sig vara en tidigare okänd dvärggalax. Men det behövdes ytterligare bilder  från ännu kraftfullare teleskop för att bekräfta dess exakta plats.

 Teamets beräkningar visar nu att det antingen är en isolerad dvärggalax eller att det är en satellitgalax till Triangelgalaxen (M33). Om den är isolerad tros det vara den svagast lysande dvärggalax som hittills upptäckts vid Triangelgalaxen.

 

Emily Charles, doktorand vid University of Surrey som arbetade med projektet, säger i ett uttalande: " Teoretisk kunskap om galaxbildning innebär att vi förväntar oss att se  fler små galaxer som kretsar kring Triangelgalaxen. Men än så länge finns där bara denna satellitgalax om denna nu är detta. Om den tillhör Triangelgalaxen kan det antyda att det finns många fler som inte har upptäckts ännu eftersom de är för svaglysande för att vi ska ha upptäckt dem vid tidigare undersökningar av systemet”. 

För att bekräfta om Pisces VII/ Tri III (namnet på den nu upptäckta dvärggalaxen) är en isolerad galax eller en satellitgalax till Triangelgalaxen behövs mätningar av avståndet från den till Triangelgalaxen för att se hur den rör sig jämfört med Triangelgalaxen (Triangelgalaxen kallas även M33 eller NGC 598) . Ett arbete som kräver samarbete av fler teleskop. Troligen får inte James Webbteleskopet tid till detta under överskådlig tid vilket annars vore perfekt för ändamålet. Men det finns andra därute och här.

Större galaxer har troligen alltid satellitgalaxer så även Vintergatan vi har här ex Stora och Lilla Magellanska molnet (min anm.).

Bild vikipedia på Triangelgalaxen (Messier 33) vilken den nu funna dvärggalaxen misstänks vara satellitgalax till. 

James Webb teleskopet kan kanskelösa mysteriet med havsplaneten GJ 1214 b

 

Gliese 1214 b är en exoplanet som kretsar kring stjärnan Gliese 1214 ett solsystem ca 48 ljusår bort från oss i riktning mot stjärnbilden ormbäraren. GJ 1214 b är den  i dag mest  sannolika kända kandidaten för att vara en havsplanet.  En planet täckt av hav där liv kan finnas under ytan.

Det är en varm planet av Neptunus storlek och dess sol är en röd dvärgstjärna. Den har sedan 2009 då den upptäcktes varit föremål för dussintals undersökningar. Dess korta omloppsbana, stora storlek i förhållande till sin sol och komparativa närhet till jorden gör den enkel att observera effektivt säger astronom  Jacob Bean vid University of Chicago vilken lett många observationer av exoplaneter och tillägger "Det är den mest mystiska exoplaneten som vi känner till".

Teamet kommer  att använda Webbs Mid-Infrared Instrument (MIRI) för att se på GJ 1214-systemet nästan kontinuerligt i nästan 50 timmar i följd vilket är något mer i tid än en full omloppsbana för planeten. Därefter kommer de att analysera denna data på tre skilda vis för att begränsa de möjliga kombinationerna av gaser och aerosoler som utgör GJ 1214 b atmosfär.

Det är nämligen inte klart vad aerosolerna som omger varma sub-Neptunes som GJ 1214 b består av men de har av det vi vet i dag likhet med det smogliknande dis som finns på Saturnus måne Titan.

För att testa om det är så bestämde sig forskarna för att rikta in sig på TOI-421 b, en planet som i storlek och densitet liknar GJ 1214 b men som anses vara för het för  kunna hysa liv.

 

Man ska observera TOI-421 b dubbelt när den passerar sin stjärna ett varv med hjälp av Near-Infrared Imager och Slitless Spectrograph (NIRISS) och åter igen med Near-Infrared Spectrograph (NIRSpec). Detta för att få ett komplett infrarött spektrum av planeten. Om hypotesen är korrekt och TOI-421 b:s himmel är klar kan spektrumet användas för att mäta överflödet av molekyler som vatten, metan och koldioxid. Om det visar sig att TOI-421 b trots allt har ett aerosol vi inte lyckats förstå  bestå av kommer teamet att använda ytterligare data för att analyser detta. 

 

Därefter kommer intresset att koncentreras på GJ 1214-systemet och där GJ 1214 b där en havsvärld troligen finns och om möjligt liv, kanske i form av intelligenta varerelser vem vet? För fortsatt undersökning ska man då använda James Webb teleskopet. Det kraftfullaste rymdteleskopet som någonsin byggts vilket är klart men lite försenat på grund av ett spännbandsproblem, först den 22 dec planeras det sändas upp en månad försenat.  

Bild; Storleksjämförelse av GJ 1214 b med jorden (vänster) och Neptunus (höger). Den faktiska färgen på GJ 1214 b är ännu inte känd (mittenbilden).

Livstecken på Mars kan vara falska.

 

Vi söker i dag efter tecken efter forntida liv på Mars. Risken är dock att vi drar fel slutsatser av fossilliknande fynd något som nästan säkert kommer att hittas. Fynd vilka kan var skapade av kemiska processer.

 

Stenar på Mars kan innehålla många typer av icke-biologiska händelser som liknar de typer av fossil som vi finner på jorden och här är forntida rester av livsformer. Denna åsikt är publicerad i en studie publiceras i Journal of the Geological Society.

Att skilja  falska fossiler från äkta fossil är svårt. Men redan nu underöker Mars rover sten efter tecken på detta på Mars yta. Kortvarigt liv för kanske  – fyra miljarder år sedan tider då Mars hade  floder och sjöar.

Astrobiologer vid universiteten i Edinburgh och Oxford lär sig mer nu om alla kända processer som kan ha skapat verklighetstrogna fyndigheter i sten på Mars.  De har identifierat dussintals processer men många fler är sannolikt fortfarande oupptäckta. Fynd där materiella strukturer som efterliknar de mikroskopiska, enkla livsformer som en gång kan ha existerat på Mars kan misstas för vad de är.

 

Bland de verklighetstrogna exemplar som dessa processer kan skapa finns avlagringar som ser ut som bakterieceller och kolbaserade molekyler som liknar byggstenarna i allt känt liv.

 

Eftersom livstecken kan efterliknas av icke-levande processer kommer ursprunget till alla fossilliknande exemplar som finns på Mars sannolikt att vara mycket tvetydigt,

Dr Sean McMahon, chancellor's Fellow i astrobiologi vid University of Edinburgh's School of Physic and Astronomy, säger: "Vid något tillfälle kommer en Mars rover nästan säkert att hitta något som ser ut som ett fossil och då bör vi ha en metod för att säkert kunna skilja detta från strukturer och ämnen som orsakas av kemiska reaktioner. För varje typ av tecken på ett fossil där ute finns det minst en icke-biologisk process som skapar mycket liknande spår så det finns ett verkligt behov av att förbättra vår förståelse och undersökningsteknik  för att vi vid ett fynd ska dra rätt slutsatser.

 

Julie Cosmidis, docent i geobiologi vid Oxfords universitet, säger i ett uttalande: "Vi har lurats av livslika spår tidigare. Vid många tillfällen beskrevs föremål som såg ut som fossila mikrober i stenar på jorden och även i meteoriter från Mars som fossil men efter djupare undersökning visade det sig ha icke-biologiskt ursprung.

Det är en utmaning att se skillnad på falska spår och äkta spår (min anm.). Risken om vi påstår oss hittat något och sedan går ut i media då vi analyserat spåret och därefter säkert förstår att det var ickebiologsikt och då åter går ut i media är att människor då tror vi döljer något. Något UFO fantasterna i dag gör då de tror myndigheter döljer besök av aliens. Men hur skulle något sådant som UFO-besök  kunna döljas det skulle snart bli en läcka. Visst vissa rapporter om farkoster döljs men det beror på att man anser att fenomenet var spionage från främmande makt från  jorden och att man inte vill visa utåt att man hade dålig kontroll på luftrummet och därför hemligstämplas för rikets säkerhets skull.   Ex under kalla kriget då  skedde sådant hela tiden.

Ett UFO finns ingen anledning att dölja tvärtom det är viktigt att alla människor får veta om något sådant besök sker och bevisats vara det för då bör alla vara uppmärksammade det kan vara fientliga och fler kan vara på väg. Tramset att det skulle sprida panik om det inte doldes är otroligt naivt tvärtom att dölja och sedan något mer hände då skulle panik uppstå då allmänheten då skulle vara helt oförberedd.

Bild maxpicel.net

Positiv upptäckt. Det verkar finnas fast koldioxid på månen.

 

Koldioxid är vid rumstemperatur en färglös gas som fyller viktiga biologiska funktioner och även har en central roll för jordens växtlighet. Det är även en växthusgas men används även i många industriella sammanhang.

Nu har forskare efter lång tid (årtionden) bekräftat förekomsten av koldioxidkylfällor på månen. Platser där det potentiellt kan finnas fast koldioxid (koldioxid fruset till fast form). Upptäckten kommer sannolikt att ha ett stort inflytande vid utformningen av framtida månuppdrag för att bekräfta eller icke bekräfta om detta är riktigt vilket påverkar möjligheten av en hållbar robot- eller mänsklig  närvaro på månen  under längre etapper. Det är  i de permanent skuggade regionerna av månens poler som temperaturen sjunker till nivåer som möjliggör koldioxidkylda gömmor. I dessa kalla gömmor kan koldioxidmolekyler frysa till is och förbli i fast form även under månens sommar.

Framtida mänskliga eller robotar kan använda den fasta koldioxiden i dessa gömmor för att producera bränsle eller material för längre månvistelser. Koldioxiden och andra potentiella flyktiga organiska ämnen kan också hjälpa forskare att bättre förstå ursprunget till vatten och andra element på månen.

Även om kalla fällor har förutspåtts av forskare under flera år är denna nya studie den första som fast etablerar och kartlägger var förekomsten av koldioxidkylfällor  finns. För att hitta de kallaste fläckarna på månens yta analyserade forskare 11 års temperaturdata från Diviner Lunar Radiometer Experiment, ett instrument som finns ombord på NASA:s Lunar Reconnaissance Orbiter.  Den nya forskningen är publicerad i AGU-tidskriften Geophysical Research Letters.

Den totala ytan där dessa koldioxidfällor kan finnas uppgår till 204 kvadratkilometer det intressantaste  området  är Amundsen Crater där den fasta gasen kan finnas dold i ett område av  82 kvadratkilometer. Här förblir temperaturen ständigt under -200 C.

Förekomsten av möjliga koldioxidkylfgömmor garanterar inte förekomsten av att fast koldioxid finns på månen. Men denna verifiering gör det mycket troligt att det finns. Om det verkligen finns  kan den potentiellt användas på olika sätt. Framtida rymdutforskare skulle kunna använda resursen som energi vid produktion av stål samt som raketbränsle och biomaterial vilket  skulle vara avgörande för en hållbar robot- och mänsklig närvaro på månen. Denna möjlighet har redan väckt intresse från regeringar och privata företag.

Jag anser att längre vistelse är svår på månen likt på ISS (min anm.). Detta då viktlöshet ger fysiska problem. Längre vistelser på månen eller bosättning kan säkert inte ske ofarligt för människans fysik förrän vi kan konstruera bosättningar med konstgjord gravitation så vi får en likhet med jordens tyngdkraft på den mänskligt konstruerade kroppen. Något jag helt säkert tror kan bli möjligt i framtiden.

Bild pixabay.com

Earthgrazer (en eldkula) svischade över USA för någon vecka sedan.

 

Ett eldklot är en mycket ljusstark meteor som sveper in i jordens atmosfär och lämnar oss igen. Vissa fragment kan dock påverka jorden i form av  som meteoriter om meteoren börjar brytas upp och slår ner på jorden eller exploderar i luften.

Eearthgrazer blev namnet på ett sådant objekt vilket tisdagen den 9 november 2021 ca kl 18.30.m. Eastern Daylight Time svepte in överGeorgia och Alabama. Eearthgrazer upptäcktes av tre NASA-meteorkameror i regionen". Den kom in i atmosfären "i en mycket skev vinkel endast 5 grader över horisontlinjen." säger en tjänstemän vid NASA

 "Mycket sällan "studsar" de ut från atmosfären (vilket denna gjorde) och sveper vidare tillbaka ut i rymden", skrev NASA Meteor Watch på Facebook. Eldklotet dök upp, sågs först på en höjd av 85 kilometer över staden Taylorsville i Georgia och rörde sig sedan enligt NASA åt nordväst med en hastighet av 58500 kilometer i timmen . Det var "en sällsynt meteorsyn för dem som hade turen att se den", säger NASA-tjänstemän.

Ingen kan säkert säga var nästa händelse av detta slag sker. Men om det sker igen får vi hoppas det blir en vacker syn och att den studsar ut i rymden igen och inte går ner på jorden och utlöser en eventuell katastrof om den kraschar i bebyggda områden (min anm.).

Bild vikipedia Frederic Church's målning Meteor från 1860 föreställande en meteor som sveper genom atmosfären som kan ses likna den ovan beskrivnas färd i nutid.

Hur en nyskapad planet rör sig i en protoplanetär skiva.

 

En protoplanetär skiva är en roterande cirkumstellärskiva av tät gas som omger en mycket ung stjärna. Planeter som bildas är en möjlig förklaring till de ringar och luckor som observerats i dessa gas- och damm och gasskivor.

 

 Men teorin har svårt att förklara varför det är sällsynt att hitta planeter associerade med ringar. Nya superdatorsimuleringar visar däremot att efter att en planet har skapats (genom gravitation) i en ring flyttar sig denna in mot sin sol och lämnar ringen bakom sig. Detta stärker inte bara planetteorin för ringbildning, simuleringarna visar att en migrerande planet kan producera en mängd olika mönster som matchar det som faktiskt observerats som skivor.

En av världens mest kraftfulla radioteleskopsystem, ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) har observerat en mängd olika mönster i täta och mindre täta ringar och luckor av dessa protoplanetära skivor. Gravitationseffekt från planeter som bildas i skivan är en teori för att förklara dessa strukturer men uppföljande observationer som letar efter planeter i ringarna har till stor del misslyckats.

I ny forskning använde ett team från Ibaraki University, Kogakuin University och Tohoku University i Japan världens mest kraftfulla superdator inom astronomi, ATERUI II vid National Astronomical Observatory of Japan för att ned denna simulera hur en planet  rör sig bort från sin ursprungliga formationsplats. Resultatet av experimentet visade att i en disk med låg viskositet rör sig inte en ring som bildats från sin ursprungliga plats runt en planet när planeten migrerar inåt.

Teamet identifierade tre distinkta faser. I fas I förblir den första ringen intakt när planeten rör sig inåt (mot solen). I fas II börjar den första ringen deformeras och en andra ring börjar bildas på planetens nya plats. I fas III försvinner den ursprungliga ringen och endast den senare ringen finns kvar.

Min tolkning ur resultatet; Ringarna består av  gas och materia som bildar planeten och effekten uppstår troligast genom gravitation. När sedan planeten vandrar vidare inåt är det solen som ger denna effekt genom sin gravitation tills en balans uppstår mellan planeten och solen och då har planeten fått sin omloppsbana (min anm.).

 

Bild från vikipedia. Den protoplanetära skivan HH-30 i Oxen, omkring 450 ljusår från jorden. Skivan sänder ut rödaktiga jetströmmar vilket är en vanlig företeelse från dessa fenomen.

Är asteroid Kamo'oalewa ett fragment av månen?

 

469219 Kamoʻoalewa, eller 2016 HO3, är en Apollo-asteroid  som kretsar i en oregelbunden bana runt jorden och solen. Det är en ”kvasimåne” som är i tillfälligt omlopp runt jorden och utgör därmed nu och i en begränsad framtid en slags ”extra måne” till jorden.   Misstanken är att den är ett fragment av vår måne. Något som beskrivs i  en ny artikel publicerad i Nature Communications Earth and Environment av ett team av astronomer vid University of Arizona.

Kamo'oalewa är en kvasisatellit – en underkategori av jordnära asteroider som kretsar runt solen och förblir relativt nära jorden. Det är inte mycket vi vet om dessa föremål eftersom de är svåra att observera då dess sken är svagt. Kamo'oalewa upptäcktes av PanSTARRS-teleskopet på Hawaii 2016 och fick sitt namn efter en hawaiiansk skapelseberättelse som anspelar på en avkomma som reser på egen hand.

Asteroiden är av ungefär samma storlek som ett pariserhjul mellan 30 till 50 meter i diameter. Dess avstånd från oss är som närmst cirka 15 miljoner km. På grund av sin omloppsbana kan Kamo'oalewa enbart observeras från jorden under några veckor i april varje år. Dess lilla storlek innebär att den då bara kan ses med de största teleskopen på jorden.

Det var med UArizona-managed Large Binocular Telescope på Mount Graham i södra Arizona som  ett team av astronomer med ledning planetary sciences graduate Ben Sharkey fann att Kamo'oalewas avgav ett mönster i det ljus som reflekterades från solen  uppdelat i ett spektrum från asteroiden matchar månstenar som samlades in vid NASA: s Apollo-uppdrag. Något som tyder på att asteroidens troliga ursprung är månen.

Teamet försöker nu förstå hur denna stenbit har kunnat slitas bort från månen. Det är första asteroiden som hittats som troligen har sitt ursprung från månen. "Det är mycket osannolikt att en jordnära asteroid spontant skulle flytta sig in i en kvasisatellitbana som Kamo'oalewas", säger hon. "Den kommer inte heller att förbli i just den här omloppsbanan under en längre tid. Enligt beräkningar bara cirka 300 år in i framtiden och vi uppskattar att den anlände till den här omloppsbanan för cirka 500 år sedan", säger Malhotra. 

Kamo'oalewa har ungefär 4 miljoner gånger svagare  ljussken än den svagaste stjärnan som det mänskliga ögat kan se på en mörk himmel.

Mitt tips,  om det nu är månen som är asteroidens ursprung kan detta bero på att en stor asteroid träffat månen i en vinkel mot en bergstopp eller  kraterkant i en vinkel och hastighet som resulterade i att denna bit slogs loss och flög ut i rymden i riktning mot oss (min anm.). Alternativt kommer den från en av solsystemets andra månar eller asteroider vilka vissa kanske har en slående likhet i sammansättning som vår måne. Men om så är infångandet i den bana den har svårare att förklara.

Bild från vikipedia. Asteroiden 469219 Kamoʻoalewa är en tillfällig följeslagare till jorden.

Ett svart hål har upptäckts i stjärnhopen NGC 1850 vilken ingår i ”Det stora Magellanska molnet”.

 

Vid Europeiska Sydobservatoriets Very Large Telescope (ESO:s VLT) har astronomer  upptäckt ett mindre svart hål utanför Vintergatan genom att upptäcka hur det påverkar stjärnorna i omgivningen. Det är första gången denna metod har använts för att upptäcka ett svart hål utanför vår egen galax. Upptäckten kan visa sig viktig i det fortsatta sökandet efter gömda svarta hål i Vintergatan och i närliggande galaxer. Syftet är att få beta mer om hur dessa  objekt bildas och utvecklas.

 

Det nu upptäckta svarta hålet finns i NGC 1850 vilket är en massiv öppen stjärnhop med tusentals stjärnor på 160 000 ljusårs avstånd ingående i det Stora Magellanska molnet en av Vintergatans satellitgalaxer.

De allra flesta svarta hål hittas inte genom sökning inom röntgen-  eller gravitationsstrålningsfält. “Den stora merparten kan bara upptäckas dynamiskt” säger Stefan Dreizler  medlem i forskarlaget vid Göttingens universitet i Tyskland (hur det påverkar sin omgivning). “När de samverkar gravitationellt med en stjärna kommer det att påverka stjärnans bana vilket kan detekteras med känsliga instrument”.

Den dynamiska detektionsmetoden används vid Saracino vid Astrophysics Research Institute, Liverpool John Moores University och Sara Saracinos forskarlag där. Metoden kan bana väg för att hitta  fler svarta hål. “Varje enskild detektion vi gör bidrar till ny kunskap om stjärnhopar och de svarta hål som gömmer sig i dem” säger Mark Gieles vid Barcelonas universitet och en av medförfattarna till studien.

 

Upptäckten i NGC 1850 är den första där ett svart hål har hittats i en ung stjärnhop. NGC 1850 innehåller stjärnor som bara är 100 miljoner år gamla. Genom att jämföra unga svarta hål av detta slag med större och äldre svarta hål i gamla stjärnhopar kan astronomerna få en inblick i hur dessa objekt växer genom sammanslagning med stjärnor eller med andra svarta hål. Med större kunskap om “demografin” för svarta hål i stjärnhopar kan också förståelsen för källor till gravitationsvågor i rymden förbättras.

Svarta hål av denna storlek bildas när massiva stjärnor dör och avslocknade stjärnor spelar en betydande roll för galaxers tidiga utveckling och bildningen av de flesta grundämnen. Studier av svarta hål som detta kan därmed ge oss mer kunskap om massiva stjärnors livscykel” säger Chris Usher, astronom vid Stockholms universitet och medförfattare till studien. “Eftersom detta svarta hål befinner sig i en stjärnhop vet vi betydligt mer om detta än man vanligast kan undersöka om svarta hål  i centrum av stora galaxer bland annat dess ålder vilket gör det lättare att räkna ut vilken typ av stjärna det bildades av.”

Vi får hoppas upptäckten (min anm.) kan ge mänskligheten mer kunskap om de mystiska svarta hålen därute. Vi vet inte så mycket i dag.

Bild vikipedia av Hubble rymdteleskop av NGC 1850. Det blå är den omgivande nebulosan bestående av gas och stoff.

En ny metod för att upptäcka planeter med två solar.

 

En ny teknik som delvis utvecklats vid University of Hawai'i  och  av astronom Nader Haghighipour har möjliggjort att lättare upptäcka transiterande planeter (planeter med  två solar).

 

Objekt kallade cirkumbinära planeter som kretsar kring två stjärnor. Många år var tvåsols system bara något man trodde fanns i science fictionberättelser. Men tack vare NASA:s planetsökande med Keplerteleskopet och Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) har nu ett team av astronomer inklusive Haghighipour hittat 14 sådana solsystem. 

Kepler och TESS är båda teleskop däruppe i rymden  upptäcker planeter via transitmetoden. En metod där astronomer mäter den lilla dimningen (försvagningen av ljus) av en stjärna när en planet passerar framför denna och blockerar en del av stjärnljuset. Vanligtvis behöver astronomer se minst tre av dessa transiteringar för att säkert konstatera planetens omloppsbana.

Något som är svårt i solsystem med två solar. Under 2020 hittade Haghighipour och hans team en utväg runt denna svårighet. I en artikel publicerad i The Astronomical Journal beskrev de en ny teknik som  gör det möjligt att upptäcka planeter och räkna ut dess omloppsbana med TESS så länge planeten transiterade båda sina solar under sin omloppsbana runt eller igenom systemet (förmörkade båda solarnas sken).

 

Samma team av astronomer har nu upptäckt den första planeten av detta slag i TESS-data vilket visar att tekniken fungerar. Planetens katalogbeteckning  är TIC 172900988 och observerades i en enda sektor av TESS då dess ljuskurva visade tecken på två transiteringar en över varje stjärna, separerad med bara fem dagar - under samma konjunktion.

"Den här planetens omloppsbana tar 197 dagar på sig i sin omloppsbana - med den traditionella transitmetoden skulle vi ha behövt vänta över ett år för att upptäcka ytterligare två transiteringar. Vår nya teknik minskade den tiden till bara fem dagar, vilket visar att TESS trots sitt korta observationsfönster mot objektet kan användas för att upptäcka planeter av detta slag. Den nya planetens upptäckt är beviset på giltigheten, tillämpligheten och framgången för vår nya teknik," säger Haghighipour, grundare av projektet TESS Circumbinary Planet Working Group. "Upptäckten visar att vår nya teknik fungerar och kommer att kunna hitta många fler planeter."

Det spännande är tanken på hur det skulle varit att bo på jorden under två solar (min anm.).

Bild picryl.com. Tänk om vi haft två solar. Det behövde inte inneburit varmare planet. De kunde varit på avstånd så vi haft samma klimat) kanske det då skulle sett ut som ovan. Alternativt skulle de varit på olika sidor av jorden och vi hade haft evig dag.

Problem med tidsfördröjning vid kommunikation mellan Jorden och Mars

 

Elton John sjöng om att Mars "inte är platsen där man ska uppfostra sina barn", men en dag hoppas likväl rymdbyråer över hela världen att bevisa att han hade fel genom att landa den första människan på den röda planeten som början till en framtida kolonisation av Mars. 

Men de som gör resan till Mars måste inte bara överleva resan fysiskt och mentalt utan även leva på en iskall planet utan andningsbar atmosfär och leva mycket mer isolerat än alla andra upptäcktsresande gjort i mänsklighetens historia. När Mars är som närmst oss är den likväl fortfarande ca 55 miljoner km från jorden vilket gör kommunikationsförseningar och leveransproblem mellan de två världarna stora och oundvikliga.

Detta kräver att besättningsmedlemmarna måste effektivt klara av stressiga förhållanden på egen hand med begränsade autonoma resurser tillgängliga ombord på resan dit eller hem och på ytan av Mars. De måste vara effektiva, initiativrika och iskalla i sina beslut och inte drabbas av panik. Det fodrar att inte vem som helst bör resa dit.

En radiosignal tar ca 30 minuter tur och retur att nå jorden och tillbaks från Mars. En tid då ett problem kan bli än större. För att 30 minutersgränsen ska hållas ska då en lösningshjälp finnas klar att sändas tillbaks omedelbart till Mars. Det fodrar att även Jordens kontaktpersoner är skärpta och kunniga annars kan ett svar ta lång tid och kanske komma försent. Även 30 minuter kan dock vara försent. Det kan vara ett akut nödrop.

 

Med få möjligheter att genomföra en provkörningar i rymden har forskare tillgripit markbundna experiment för att se hur astronauter hanterar sådana utmaningar. Ett tidigare experiment där isolering och tidsförskjutning av kommunikation gjordes  kallat Mars-500 avslöjade att en psykologisk avskildhet från kontrollen på jorden bland dem som deltog väckte rädsla och  kunde leda till motstånd från framtida besättningar i rymden till  kommandon. "Besättningarna på sådana uppdrag tenderar att minska sin kommunikation med kontrollen på jorden under isolering och att dela sina behov och problem mindre och mindre med jorden", säger Dr. Dmitry Shved, vid Ryska vetenskapsakademin och Moskva Aviation Institute,  en författarna till studien.

Det utarbetas numera även AI artificiell intelligens som kan ge förslag på hjälp på plats när något sker däruppe. Risken ser jag även med att isoleringen på Mars kan ge samhällen av typen Flugornas Herre  i isoleringen däruppe.

Bild vikipedia; En konstnärs uppfattning om en bemannad Mars-bas med ett odling.

Artemis månprogrammet uppskjutet på obestämd tid.

 

USA;s planer på att  skicka ett bemannat skepp till månen 2024 har nu reviderats till tidigast 2025, sade NASA-chefen Bill Nelson till reportrar  den 8 nov 2021. Målet 2024 sattes av den tidigare presidenten Donald Trumps administration vilket var den administration som lanserade Artemis-programmet.

 

Programmet har drabbats av många utvecklingsförseningar, allt från fordon till rymddräkter. Nu har dock att NASA vann ett rättsfall väckt av Jeff Bezos Blue Origin som stämde NASA efter att ha förlorat ett landningskontrakt till Elon Musks SpaceX.

 

"Vi förlorade nästan sju månader i rättstvister och det har sannolikt försenat  månlandningen till tidigast 2025", sa Nelson. Detta på grund av kostnader och tid.

 

"Den goda nyheten är att NASA gör goda framsteg", påtalar Nelson och citerade det faktum att uppdragets Orion-besättningskapsel nu har staplats ovanpå det gigantiska rymduppskjutningssystemets raket vid Kennedy Space Center i Florida.

 

NASA siktar på ett första uppdrag, Artemis 1, i februari 2022, och Artemis 2, det första besättningsuppdraget som kommer att utföra en förbiflygning av månen, 2024.

 

Separat måste SpaceX utföra en landning för att testa månversionen av sin rymdskeppsraket, innan samma skepp används för en besättningslandning.

 

Nelson avslöjade att NASA var engagerat i en total utvecklingskostnad för Orion på 6,7 miljarder under perioden mellan 2012 och 2024 inklusive landningen vilken nu istället beräknas ske först 2025 och därmed öka kostnaden från 6,7 miljarder dollar till 9,3 miljarder dollar . Men Nelson varnar för att det kan krävas än mer finansiering från kongressen för att uppfylla de nya tidslinjerna och tillade även att: "Det kinesiska rymdprogrammet är alltmer kapabelt att landa kinesiska taikonauts mycket tidigare än ursprungligen förväntat."

Detta innebär att vi har en kapplöpning med kineserna lik den vi hade med Sovjet under 1960-talet i att vara först på månen (min anm.).

"Vi står inför ett mycket aggressivt och avancerat kinesiskt rymdprogram", säger Nelson.

"Det är NASA: s ståndpunkt och  tro att USA: s regering vill att vi ska vara först tillbaka på månen efter ett halvt sekel."

Kina, världens näst största ekonomi, har satsat miljarder på sitt militärägda rymdprogram med hopp om att ha en permanent bemannad rymdstation 2022.

 

De har redan skickat månbilar till månen, och siktar på ett första bemannat månuppdrag 2029.

Så det är den militära maktbalansen denna gång också som påskyndar rymdprogrammet till månen. Då på 1960-talet Apollo-programmet, på order av president John F Kennedy. Idag Artemis-programmet på order av president Trump (min anm.).

 

Bild från vikipedia på Eugene A. Cernan under Apollo 17 uppdraget där 1972 den sista Apollo färden (den 11:e). Nu har nästa besök på månen som var planerat till 2024 uppskjutits till minst 2025 eller senare. Man börjar undra om månen får något mänskligt besök alls i framtiden?

Tsunamier av gravitationsvågor upptäckta.

 

På mindre än fem månader från november 2019 till mars 2020 registrerade LIGO-Virgo interferometrarna (stora interferometrar utformade för att upptäcka gravitationsvågor som förutspåtts existera av den allmänna relativitetsteorin.)  35 gravitationsvåghändelser. I genomsnitt är det nästan 1,7 gravitationsvåghändelser under varje vecka vid körningen.

"Dessa upptäckter representerar en tiofaldig ökning av antalet gravitationsvågor som upptäckts av LIGO och Virgo sedan de började söka efter dem  i universum", säger astrofysikern Susan Scott vid Australian National University i Australien.

 

– Vi har upptäckt 35 händelser. Detta till skillnad då vi under fyra månader 2015-16 upptäckte enbart tre stycken. Detta är en ny era för gravitationsvågdetektion och den växande populationen av upptäckter avslöjar mycket information om stjärnornas liv och död i hela universum."

 

Av dessa 35 nya upptäckter är 32 troligast resultatet av sammanslagningar mellan svarta hål. Händelser då ett par svarta hål på en nära omloppsbana av varandra dras in av ömsesidig gravitation och till slut kolliderar och då bildar ett enda massivt svart hål.

 

Den kollisionen skickar då krusningar genom rumtiden likt de krusningar som genereras när du kastar en sten i en damm; astronomer kan numera analysera dessa krusningar och  då bestämma egenskaperna hos de svarta hålen vid kollisionsögonblicket.

För ytterligare intresse och något mer fördjupning i detta ämne följ denna länk.  

 

Bild flickr.com tankar över vårt svårförståeliga universum.

En ny solspektograf kallad NEID ska söka efter alienbebodda planeter

 

Tusentals främmande världar har hittats vilka kretsa runt stjärnor i andra solsystem. Men det finns många fler världar, möjligen med liv, därute, som vi kanske hittar i framtiden.

Ett nytt astronomiskt instrument som namngetts NEID, NN-explore Exoplanet Investigations with Doppler spectroscopy har  börjat användas  för att hjälpa forskare att hitta fler främmande världar. NEID gör detta genom att bryta ner synligt ljus från avlägsna stjärnor i sina våglängder med hjälp av en spektrograf, ett enkelt prisma med ytterligare delar likt diffraktionsgaller. Optiska fibrer matar in stjärnljus till spektrografen där sedan ljussignaturer registreras i en detektor.

 

NEID drar nytta av Doppler-effekten. Den insamlade ljusdatan kan sedan  användas för att upptäcka minimala skiftningar i våglängd över tid vilket kan liknas med tonhöjdsförändringen från ett annalkande eller ett avgående  tågs tuta vilket indikerar rörelse.

WIYN-observatoriet ägs och drivs av WIYN Consortium. Dess 3,5 meterteleskop är det näst största optiska teleskopet vid Kitt Peak National Observatory i Arizona. Det är här NEID finns. 

Varje natt samlar NEID in cirka 150 gigabyte ljusdata som sedan skickas vidare till Caltech  (California Institute of Technology) varifrån det sedan till TACC (TEXAS ADVANCED COMPUTING CENTER)  för bearbetning. Centret har  utvecklat ett helautomatiskt slag av  beräkningspipeline för NEID-data.

 

"Pipelinen kopierar data till oss från Caltech via Globus forskningsdatahanteringsnätverk", säger Mike Packard från TACC:s Cloud & Interactive Computing (CIC) grupp. – En dataanalys körs sedan på TACC:s Frontera-system. Den använder Tapis API för att lagra metadata. Sedan skickar den data tillbaka till Caltech för forskare att analysera. https://www.caltech.edu/

 

Bild vikipedia. Kitt Peak nationella observatorium Arizona där solspektografen NEID finns.

Något skedde för 3,9 miljarder år sedan på månen som vi nu försöker förstå.

 

Månen utsattes för 3,9 miljarder år sedan av ett tungt bombardemang av asteroider. Minnen från denna tid ses i dag på månens yta i form av mängder av kratrar.  Men först nu har planetologer vid Münster University testat skilda hypoteser med mycket exakta isotopmätningar av månstenar för att förstå vad som skedde, varifrån och varför. Slutsatsen har publicerats i det senaste numret av tidskriften Science Advances.

Månens beskjutning av asteroider den gången kommer från tiden efter Jordens bildande då mängder av dessa stenar fanns i vårt närområde.

De stenar de undersökt från kratrar innehåller små metallglober bestående av material från nedslagsasteroiderna. Genom att studera den isotopiska sammansättningen av dessa metallglober kunde forskarna avgöra varifrån i solsystemet dessa kroppar härstammade. De fokuserade i undersökningen på elementen ruthenium och molybden då dessa element visar systematiska förändringar i sin isotopiska sammansättning beroende på var de bildats i solsystemet.

 

"Vår forskning visar att beskjutningen av månen var av samma slags sten som bildade jorden och månen", förklarar planetologen och huvudförfattaren till studien Dr. Emily Worsham. Mängden nedslagskratrar på månen beror på ett kontinuerligt bombardemang av överblivna asteroider vid huvudfasen av jordens bildande.

Teoretiska beräkningar visar att gasjättarnas banor förändrades någon gång i solsystemets tidiga historia och därifrån spreds då ett stort antal kroppar från det yttre solsystemet inåt vilka kolliderade med bland annat jorden och månen.

 "Denna händelse måste ha ägt rum tidigare än man tidigare ansett eftersom vi inte hittar några bevis på nedslag av asteroider eller kometer från solsystemets yttre räckvidder i månstenarna", förklarar professor Dr. Thorsten Kleine. Förändringen i gasjätteplaneternas banor ägde därför troligen rum under huvudbildningsfasen av de jordliknande planeterna – det vill säga under de första ungefär 100 miljoner åren av solsystemet – vilket i sin tur stämmer väl överens med de senaste dataanalyserna.

Bild piqsels.com

NASA ska nu noggrant studera stjärnan Procyon A

 

En NASA-raket kommer snart att med sitt nya instrument observera en stjärna i närheten för att lära sig mer om hur stjärnljus påverkar exoplaneters atmosfärer vilket är viktigt att förstå mer om när vi söker efter  liv utanför vårt solsystem.

 

Med hjälp av ett uppdaterat instrument som först lanserades 2019 har uppdraget nu ett nytt mål: Procyon A, den ljusaste stjärnan i stjärnbilden Canis Minor (Lilla Hunden). 

 

Det man önskar förstå är; Hur påverkar en stjärnas ljus potentiella livstecken från planeter som kretsar runt den? Suborbital Imaging Spectrograph for Transition region Irradiance from Nearby Exoplanet host stars, eller SISTINE-2, uppdraget startade från White Sands Missile Range i New Mexico den 8 november 2021 med syftet att arbeta utefter ovan frågeställning.

 

Frågan om livet existerar någon annanstans i universum än på jorden är kantat av tekniska utmaningar. Vi kan inte resa till planeter runt andra stjärnor  för att undersöka på plats. Våra teleskop är inte heller tillräckligt kraftfulla för att se ner på dess ytor. Istället ser astronomer på exoplaneters atmosfärer och söker efter spår av kemikalier som vi vet behövs för liv som vi förstår det. Vatten, metan, syre, ozon och andra så kallade biomarkörer producerar unika ljusmönster som teleskop kan upptäcka på avstånd. Men för att tolka dem korrekt måste astronomer även se på hur planeten påverkas av sin  stjärnas sken (sol).

 

"Samspelet mellan planetens atmosfär och ultraviolett ljus från dess sol avgör vilka gaser som fungerar som de bästa biomarkörerna", säger Kevin France, astrofysiker vid University of Colorado Boulder och huvudutredare vid uppdraget.

Vissa ultravioletta (UV) våglängder kan till exempel bryta ner koldioxid, frigöra en enda syreatom för att kombinera den med andra och bilda molekylärt syre (tillverkat av två syreatomer) eller ozon (tillverkat av tre). Stjärnor som sprider  detta ljus kan skapa falska biomarkörer och lura astronomer att söka liv på fel exoplaneter.

 

SISTINE-teamet strävar efter att undvika detta dilemma genom att skapa en guide till de våglängder som varje typ av stjärna avger. Det finns många olika typer av stjärnor och vi har ännu inte en fullständig bild av all deras ljusutsläpp eller hur detta varierar över tid. Med en katalog över stjärnljus kan forskare uppskatta om en upptäckt biomarkör antingen är ett potentiellt tecken på liv eller en falsk signal från stjärnljus. På den nu påbörjade flygningen kommer SISTINE-2 att observera Procyon A. En stjärna som finns cirka 11,5 ljusår bort. Procyon A är en stjärna av F-typ, vilket är gulvita solar något större, varmare och ljusare än vår sol. Även om det här inte upptäckts någon exoplanet kan studier av Procyon A hjälpa oss att förstå F-stjärnor och deras eventuella exoplaneters påverkan av sin sol.

"Att känna till dessa stjärnors ultravioletta spektra hjälper oss att hitta de mest lovande miljöerna på exoplaneter med framtida NASA-observatorier", säger France. SIXTIN-2 består av ett teleskop och ett instrument som kallas spektrograf (en typ av spektroskop)  som bryter ner ljus i sina separata färger. SIXTIN-2 kommer att fokusera på ultraviolett ljus från 100 till 160 nanometer ett intervall som inkluderar våglängder som är kända för att producera falska positiva biomarkörer. Genom att kombinera sina insamlade data med befintliga observationer av röntgen, extremt ultraviolett och synligt ljus från stjärnor av F-typ hoppas teamet kunna sätta ihop ett referensspektrum som hjälper astronomer att tolka biomarkörer på exoplaneter som kretsar kring F-stjärnor.

Bild från vikipedia på raketen Black Brants uppskjutning 2019 för test av Sistine spektrografen vilken är 100 tals effektivare än Hubble då det gäller spektrografstudier av främmande planeter och stjärnor. Den slutliga uppskjutningen med det färdigutvecklade instrumentet kallat Sistine II sändes upp den 8 nov 2021.

Upptäckten hur grundämnet fluor kommer till därute i universum

 

En ny upptäckt därute har gjorts som kan förklara hur grundämnet fluor uppstår. Med hjälp av Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA i Chile) där ESO (European Southern Observatory) är en av partnerna har ett forskarlag detekterat grundämnet i en galax vars ljus har tagit 12 miljarder år att nå oss (12 miljarder ljusår bort). Det är första gången fluor har upptäckts i en så avlägsen galax. Galaxen har beteckningen NGP-190387.

Likt många ämnen omkring oss skapas fluor i stjärnor men tills nu har vi inte känt till exakt hur fluor bildas. “Vi visste inte ens vilken typ av stjärnor som producerade huvuddelen av universums fluor”. Framtida studier av NGP-190387 med Extremely Large Telescope (ELT) – ESO:s nya flaggskeppsprojekt som är under konstruktion i Chile  med planerad driftstart längre fram under detta årtionde – kan komma att avslöja fler hemligheter i denna galax.

 “ALMA är känslig för strålning som sänds ut av kall interstellär gas och stoft” säger Chentao Yang, ESO Fellow i Chile. “Men med ELT kommer vi kunna observera NGP–190387 genom att direkt observera strålning från stjärnor vilket ger oss mer information om stjärnpopulationerna i denna galax.

En av astronomerna Franco och hans kollegor upptäckte fluoret (i form av vätefluorid) i stora gasmoln i  NGP–190387. Galaxen ses som den såg ut för 1,4 miljarder år gammal eller under 10 procent av universums nuvarande ålder. Eftersom stjärnor gör sig av med de grundämnen de producerat i slutet av sina liv måste fluoren ha bildats i stjärnor som existerat under en mycket kort tid. 

 

Forskarna tror därför att Wolf–Rayet-stjärnor ett slag av mycket massiva stjärnor som bara existerar några miljoner år  är den mest troliga utgångsplatsen för fluor i denna galax. Dessa bör förklara de höga halter av fluor som upptäcktes. Wolf–Rayet-stjärnor har föreslagits i andra sammanhang tidigare men man har inte känt till deras eventuella betydelse för bildningen av fluor.

 

Bild från vikipedia på en Wolf–Rayet-stjärna WR 136 tillhör gruppen WN-stjärnor. Den har skapat nebulosan NGC 6888.  Visar lite av hur en sådan stjärna därute agerat. Obs inte att förväxla med den nämnda galaxen ovan.

ÄR universum modellerat för att liv ska kunna existera.

 

Kan ovanstående vara riktigt i så fall måste man undra av vem eller vad. Kan det inte istället vara så att liv modellerats fram för att passa i vårt universum eller på Jorden och då inte av något eller någon utan genom evolution över tid. När väl första livets tråd uppstått av slump eller sig själv genom evolution kunde sedan  alla former börja utvecklas. Tankar av mig.

Men nu vidare diskussion oberoende av ovan tanke: I årtionden har olika fysiker diskuterat  att även de minsta förändringarna i naturens grundläggande lagar skulle göra det omöjligt för livet att existera. Denna idé, även känd som argumentet "finjusterat universum", antyder att förekomsten av liv i universum är mycket känsligt för värdena i grundläggande fysik. Ändra något av dessa värden (som logiken säger) och livet skulle inte kunna existera. Men kan detta verkligen vara fallet, eller är det möjligt att livet kan dyka upp under olika fysiska konstanter men att vi vill se oss som unika?

Denna fråga tacklades nyligen av Luke A. Barnes, postdoktor vid Sidney Institute for Astronomy (SIA) i Australien. I sin bok , "A Fortunate Universe: Life in a Finely Tuned Cosmos", här hävdade han och astrofysikprofessor Geraint F. Lewis vid SIA att ett finjusterat universum är meningsfullt ur fysikens synpunkt. Ett universum med tre rumsliga dimensioner och en fjärde dimension tiden (som det beskrivs i den allmänna relativitetsteorin) är viktigt. För ytterliga diskussion i frågan följ länken här. 

Detta då det finns för mycket i artikeln inlägget utgår från för att tas upp här. Det viktigaste (andemeningen) anser jag dock jag tagit upp ovan.

Bild pixabay.com