Vulkaner på Mars kan ha varit viktiga för livs uppkomst på forntida Mars

 

Bild https://quantumzeitgeist.com  i en ny studie av Dr. Michael Tice vid Texas A&M University ges information i Mars vulkaniska historia och potentiellt liv i det förgångna genom en analys av olika järnrika bergartsprov i Jezerokratern. Forskningens resultat publicerades i Science Advances  där det beskrivs hur man undersökt prover som samlats in av NASA:s Perseverance-rover vilken landade i kratern den 18 februari 2021. 

I en ny studie av Dr. Michael Tice vid Texas A&M University som medförfattare beskrivs upptäckter från Mars vulkaniska historia och potentiella liv i det förgångna genom analys av olika järnrika bergartsprov i Jezerokratern.

Med hjälp av PIXL-spektrometer som röntgar ytan och vilken finns med på Perseverance-rovern  med vars hjälp det internationella forskarlaget identifierade två olika typer av vulkaniska bergarter. En mycket differentierad lavasvit som tyder på en långvarig magmatism i jordskorpan. Dessa fynd kastar inte bara ljus över Mars geologiska utveckling utan antyder också att regionen kan ha upprätthållit förhållanden som främjar liv under långa perioder under Mars tidiga historia.

NASA:s Perseverance-rover avslöjade övertygande bevis av två olika typer av vulkaniska stenar i Jezerokratern något som kastar ljus över planetens dynamiska geologiska historia. Detta avslöjande ökar inte bara vår förståelse av Mars förflutna utan öppnar också nya vägar till att utforska dess potential att ha haft någon form av organiskt liv i det förflutna (att det finns något i dag är enligt mig däremot tveksamt).

Med hjälp av roverns PIXL-instrument (Planetary Instrument for X-ray Lithochemistry) har identifierats bergarter som bildats genom fraktionerad kristallisation, en process som tyder på långvarig magmatisk aktivitet. Detta tyder på att magman genomgått flera stadier av avkylning och kristallbildning vilket pekar på en komplex evolutionär historia av Mars yta.

Dessutom upptäckte PIXL tecken på assimilering av jordskorpan, där uppstigande magma inkorporerade redan existerande material i jordskorpan. Denna dynamiska interaktion kan ha introducerat olika geokemiska element i regionens geologi och berikat dess sammansättning över tid.

Fynden är viktiga för att bedöma Jezerokraterns potential som en eventuellt tidigare livsmiljö för mikrobiellt liv. Långvarig vulkanisk aktivitet kan ha skapat stabila miljöförhållanden som bidrog till att upprätthålla liv. Dessutom kunde anrikningen av den lokala geologin genom assimilering av jordskorpan ha gett viktiga näringsämnen vilket ytterligare förbättrade regionens möjlighet till mikrobiellt liv.

Forskningsresultatet som publicerats i ScienceAdvances beskriver provresultat som samlats in av NASA:s Perseverance-rover vilken landade i kratern den 18 februari 2021.

Men vi ska komma ihåg att det är teori inte fakta. Inget bevis på mikrobiellt liv har hittats på Mars.

En gång för länge sedan regnade och snöade det nog på Mars

 

Bild Lunds universitet på Jezerokraterna på Mars/ 

I en ny studie av geologer vid University of Colorado Boulder beskrivs Mars i det förgångna som en relativt varm och blöt planet mycket annorlunda än den iskalla ödemark Mars är idag. Forskarlagets resultat tyder på att kraftig nederbörd sannolikt gav näring åt många av de dalar och kanaler som formade Mars yta för miljarder år sedan.

Forskarna var under ledning av Amanda Steckel, som tog sin doktorsexamen i geologiska vetenskap vid CU Boulder 2024. Resultatet av studien publicerades den 21 april i Journal of Geophysical Research: Planets. 

"Du skulle kunna ta fram Google Earth-bilder av platser som Utah, zooma ut och upptäcka likheterna med Mars", beskriver Steckel  numera är verksam vid California Institute of Technology.

De flesta forskare är idag överens om att åtminstone vatten fanns på en del av Mars yta under den noachiska epoken som inföll för ungefär 4,1 till 3,7 miljarder år sedan.

Men var vattnet kom från har länge varit ett mysterium. Vissa forskare säger att det forntida Mars aldrig var varmt och blött utan alltid varit kallt och torrt. På den tiden sken vår då unga sol bara cirka 75 % så starkt som  idag. Vidsträckta istäcken kan ha täckt höglandet runt Mars ekvator och ibland smält under korta perioder.

I den nya forskningen har Steckel och hennes kollegor undersökt teorierna om varmt och vått kontra kallt och torrt klimat på Mars. Teamet använde sig av datorsimuleringar för att utforska hur vatten kan ha format Mars yta för miljarder år sedan. De fann att nederbörd från snö eller regn sannolikt bildade de mönster av dalar och källflöden som fortfarande finns på Mars idag.

"Det är väldigt svårt att göra något säkert och avgörande uttalande", beskriver Steckel. "Men vi ser att dessa dalar börjar på ett stort höjdområde. Det är svårt att förklara hur dessa dalar skapats av endast isens rörelser. Forskarna påpekar dock att resultaten inte är det sista ordet om Mars forntida klimat. 

Ännu är det en gåta hur planeten lyckades hålla sig tillräckligt varm för att snö eller regn skulle kunnat falla där. Hynek senior författare till studien och forskare vid Laboratory for Atmospheric and Space Physics (LASP) vid CU Boulder påtalar att studien ger forskarna nya insikter i historien om en annan planet: vår egen.

"När erosionen från strömmande vatten upphörde blev Mars nästan frusen i tiden och ser förmodligen fortfarande ut ungefär som även jorden gjorde för 3,5 miljarder år sedan", beskriver Hynek.

Om vatten runnit i floder eller is och materia urgröpt dalarna på Mars vet vi inte säkert. Stora mängder vatten redan för mer än 4 miljarder år sedan som gröpt ur floder och hav är svårt att tro på. Mars likt jorden kom till för 4,5 miljarder år sedan solens ålder är inte mycket mer någon eller några 100 miljoner år mer bara. Vatten är tveksamt i större mängd. Ett tunt lager is mer troligt. Vindar och isrörelser troliga på en marsyta bestående av mindre fast mineral och isrörelser i vitrat basalt vilket kan förklara Mars röda yta. Men även lavaflöden kan ha format flod och sjöliknande system.

Det okända objekt som kolliderade med Perseushopen är hittat

 

Bild https://subarutelescope.org  visar trolig mörk materia i Perseushopen. Fördelningen av mörk materia (i blått) visas på bilden ovan som tagits av Hyper Sprime-Cam med Subaruteleskopet. Den nyligen funna stjärnhopen finns nära galaxen NGC 1264 cirka 1,4 miljoner ljusår bort (till höger i bilden) om Perseushopens centrala galaxer. En svag bro förbinder de två strukturerna. (Källa: HyeongHan et al.)

Perseushopen  finns cirka 240 miljoner ljusår från jorden och innehåller ca 600 miljarder solar. I årtionden trodde astronomer att stjärnorna här för länge sedan hade ett stabilt tillstånd. Dess uppenbara brist på tydliga fusionssignaturer gav antydan om att det var ett "skolboksexempel" på ett lugnt stjärnkluster  (ett kluster av stjärnor där inga eller nästan nya stjärnor bildades).

Framsteg inom observationsteknik har gjort det möjligt för astronomer att se djupare in i dess struktur och då avslöjades subtila men övertygande bevis på tidigare störningar. Detta gav upphov till ett grundläggande mysterium: då det finns tecken på en kollision var finns eller vad var det som kolliderat med strukturen?

För att lösa mysteriet analyserade teamet arkivdata från Hyper Suprime-Cam på Subaruteleskopet. Gravitationslinsing användes ett fenomen där massiva objekt böjer ljuset från bakgrundsgalaxer och ses som mycket närmre än de är. Det fungerar även som ett kraftfullt verktyg för att kartlägga den osynliga mystiska mörka materian. Med hjälp av denna teknik har forskarna identifierat en massiv klump av det som kallas mörk materia med en vikt av cirka 200 miljarder solmassor och som ligger cirka 1,4 miljoner ljusår väster om hopens kärna (bilden ovan ses till höger).

Anmärkningsvärt nog är denna struktur av mörk materia kopplad till kärnan i Perseushopen genom en svag men statistiskt signifikant "bro av mörk materia", vilket ger direkta bevis på tidigare gravitations interaktion mellan dem. 

Numeriska simuleringar som utförts av teamet tyder på att denna struktur av mörk materia kolliderade med Perseushopen för ungefär fem miljarder år sedan. Resterna från denna kollision formar fortfarande den nuvarande strukturen i hopen.

– Det här är den saknade pusselbiten som vi har letat efter, beskriver James Jee, korresponderande författare till studien. "Alla de udda former och virvlande gas som observeras i Perseushopen är nu meningsfulla i samband förklaringen att en större sammanslagning skett."

 Resultatet av analysen publicerades som HyeongHan et al. "Direct Evidence of a Major Merger in the Perseus Cluster" i Nature Astronomy den 16 april 2025. 

Vi ska komma ihåg att ingen vet vad det vi kallar mörk materia är. Jag misstänker att det egentligen är gravitation eller en form av vanlig materia vi inte förstår eller både ock.

Var finns månen Titans deltan?

 

Bild wikipedia på Saturnus största måne Titan.

Forskare lärde sig mycket om Titans sjöar som består av etan och metan  när rymdsonden Cassini flög förbi månen 2006. När rymdsonden kikade genom Titans tjocka atmosfär med Cassinis syntetiska aperturradar (SAR) avslöjades stora platta områden som överensstämde med stora vätskeansamlingar.

Men till stor del saknades deltan i Cassinis SAR-bilder till och med vid mynningarna av de stora floderna. Det var dock inte klart om deltan verkligen var frånvarande eller om de helt enkelt inte dök upp i de data Cassinis SAR-data innehöll. Det är frågan som Sam Birch, assistant professor in Brown University’s Department of Earth, Environmental and Planetary Sciences och hans kollegor försökte besvara i en ny studie, publicerad i Journal of Geophysical Research: Planets.

Problemet med Cassinis SAR-data är att ytligt flytande metan i stort sett blir genomskinligt i alla bilderna. Så även om SAR-bilderna visade de stora haven och flodkanalerna, är det svårare att med säkerhet urskilja kustegenskaper eftersom det är svårt att se var kusten slutar och var haven tar vid. 

Sedan bör vi ha i åtanke att vätskans djup troligen är lågt och vågor på över några centimeter knappast finns och kan vara förklaringen till att delta inte skapas eller i de data som samlats in gör dem omöjliga att se i förhållande till vattnet.

För studien utvecklade Birch en numerisk modell för att simulera vad Cassinis SAR skulle se om den såg på ett landskap som forskare förstår väl. Jordens. I datamodellen har vattnet i jordens floder och hav ersatts av Titans metan som har andra radarabsorptionsegenskaper jämfört med vatten.

"Vi gjorde i princip syntetiska SAR-bilder av jorden som antar egenskaper som Titans vätska istället för jordens vatten", beskriver Birch. "När vi ser SAR-bilder av ett landskap som vi känner till mycket väl kan vi gå tillbaka till Titan och förstå lite bättre vad vi ser."

Forskningen visade att de syntetiska SAR-bilderna av jorden tydligt upplöste stora deltan och många andra stora kustlandskap (det gick att se skillnad på vätskan och delta).

"Om det finns deltan som är lika stora som det vid Mississippiflodens mynning borde vi kunna se det", beskriver Birch. "Om det finns stora barriäröar och liknande kustlandskap som de vi ser längs hela den amerikanska golfkusten, borde vi kunna se dem."

Men när Birch och hans kollegor kammade igenom Titan-bilderna i ljuset av sin nya analys kom de fram till att det i stort sett var tomt. Bortsett från två eventuella deltan nära Titans sydpol var resten av månens floder helt fria från deltan. Forskarna fann att endast cirka 1,3 % av Titans stora floder som slutar vid kusterna har troliga deltan. På jorden däremot har nästan varje flod av liknande storlek ett delta.

Det är inte helt klart varför Titan generellt saknar deltan, beskriver Birch. De flytande egenskaperna hos Titans floder borde göra dem fullt kapabla att transportera och avsätta sediment. Det kan vara så, menar forskarna, att havsnivån på Titan stiger och sjunker så snabbt att deltan smetas ut över landskapet snabbare än de kan byggas upp. Vindar och tidvattenströmmar längs Titans kuster kan också spela en lika stor roll för att förhindra att deltan bildas.

Och inga deltan är inte det enda mysteriet som väcks av den nya forskningen. Den nya analysen av data från Cassini SAR vid Titans kuster avslöjade även gropar av okänt ursprung  i sjöar och hav. Studien upptäckte också djupa kanaler på havsbottnen som verkar ha karvats ut av flodflöden, men det är inte klarlagt hur de uppkommit.

Alla dessa frågor kräver mer forskning för att fullt ut förstås, beskriver Birch.

Kan det vara så att metan sjunkit ner i marken över tid och lämnat gropar efter sig. Kanske även detta kan förklara varför inga stora vågor uppkommer utan endast centimeterstora och även frånvaron av delta. Vi vet inget om hur Titan ser ut invändigt.

En kolcykel som fungerade på det forntida Mars

 

Bild wikipedia Mars sedd från Hubbleteleskopet.

Forskning från NASA:s Curiosity-rover, publicerades nyligen i tidskriften Science där forskningsresultat  visar att en kolcykel funnits på den forntida Mars.

Studien kommer från data från tre av marsbilen Curiositys borrplatser och visar på siderit, ett järnkarbonatmaterial, i sulfatrika lager i Mount Sharp i Gale-kratern.

"Upptäckten av stora kolfyndigheter i Gale-kratern representerar både ett överraskande och viktigt genombrott i vår förståelse av den geologiska och atmosfäriska utvecklingen av Mars", beskriver Dr. Tutolo, PhD, associate professor with the Department of Earth, Energy, and Environment in the Faculty of Science och huvudförfattare till publiceringen.

Att nå lagren, påtalar han, var ett långsiktigt mål i Mars Science Laboratory-uppdraget.

"Överflödet av höglösliga salter i dessa stenar och liknande avlagringar som kartlagts över stora delar av Mars har använts som bevis för den 'stora uttorkningen' av Mars under dess dramatiska skifte från ett varmt och vått tidigt Mars till dess nuvarande, kalla och torra tillstånd", förklarar Tutolo.

Sedimentärt karbonat har länge förutspåtts ha bildats under CO2-rik forntida marsiansk atmosfär, men Tutolo beskriver att identifieringarna av detta tidigare varit små.

Man ska ha i åtanke att kol kan bildas eller vara av organiska livsrester likväl som oorgansikt mineral.

Ny teori om vattnets ursprung på jorden

 

Bild https://www.ox.ac.uk  Meteoriten som användes i  studien LAR12252 upptäcktes i Antarktis. Källa: ANSMET-programmet (ANtarctic Search for METeorites), Case Western Reserve University och University of Utah.

Ett team av forskare vid University of Oxford har hittat avgörande bevis på vattnets ursprung på jorden. Med hjälp av en sällsynt typ av meteorit, känd som enstatitkondrit som har en sammansättning som är analog med den tidiga jorden (för 4,55 miljarder år sedan), fann de en vätekälla som bör varit avgörande för bildandet av vattenmolekyler. 

Avgörande är att de visade att vätet som fanns i detta material var inneslutet och inte var från föroreningar. Detta tyder på att det material som vår planet byggdes av var mycket rikare på väte än man tidigare ansett.

Forskare vid University of Oxford har därmed hjälpt till att kullkasta den populära teorin om att vatten på jorden härstammar från asteroider som bombarderade dess yta. I stället var det material som byggde vår planet mycket rikare på väte redan från början än man tidigare trott.

Resultaten av studien publiceras i dagarna i tidskriften Icarus. 

Resultaten visar även enligt mig vad man kunde vänta sig då vatten verkar finnas var man än ser i universum, Tecken finns på asteroider, månar exoplaneter och kometer på vatten. Man ska även ha i åtanke att vid universums början var väte det första grundämnet som fanns och väte ingår i vattenmolekylen. Sedan kan man diskutera syret.

En planet som kretsar i 90 graders vinkel runt ett par bruna dvärgstjärnor

 

Bild https://www.eso.org Polära planeter runt enstaka stjärnor har hittats tidigare, liksom polära skivor av gas och stoft där planeter kan bildas runt dubbelstjärnor. Tack vare ESO:s Very Large Telescope (VLT) har vi nu för första gången starka bevis för att en planet i en polär bana runt två stjärnor faktiskt existerar.

De två bruna dvärgarna ses som ett  objekt på himlen. Men astronomer vet nu att det är två  men att de med jämna mellanrum förmörkar varandra och ses som ett objekt. Med hjälp av UVES-spektrografen på VLT (very Large telescope i Chile)  kunde man mäta stjärnornas omloppshastighet och noterade att deras banor förändras med tiden. Efter att noggrant ha uteslutit andra förklaringar drog astronomerna slutsatsen att gravitationskraften från en planet i en polär bana kring stjärnparet var den enda rimliga förklaringen till de bruna dvärgarnas rörelsemönster. Källa ESO/L. Calçada.

Astronomers upptäckt av planeten som kretsar i 90 graders vinkel runt detta sällsynt märkliga stjärnor eller rättare sagt bruna dvärgstjärnor som aldrig fick fusion och blev stjärnor.

Exoplaneten, som fått namnet 2M1510 (AB) b finns 120 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden vågen  och kretsar kring dessa unga bruna dvärgstjärnor. Objekten som är större än gasjätteplaneter men för små för att vara stjärnor. Upptäckten är det andra kända paret av förmörkande bruna dvärgar och detta är den första exoplanet som upptäckts på en rätvinklig bana runt två stjärnors omloppsbana.

Ett internationellt forskarlag under ledning från University of Birmingham gjorde den överraskande upptäckten med hjälp av Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope (VLT). De bruna dvärgarna ger förmörkelser av varandra, sett från jorden, vilket gör dem till en del av en "förmörkelsedubbelstjärna". Thomas Baycroft,  doktorand vid University of Birmingham  ledde studien, kommenterade: "Jag är särskilt glad över att vara involverad i upptäckten av trovärdiga bevis för att detta slag av konfiguration existerar. 

Vi har haft antydningar om att planeter i vinkelräta banor runt dubbelstjärnor kan existera, men hittills har vi saknat tydliga bevis för detta slag av exoplaneter. Vi granskade alla möjliga scenarier och det enda som stämmer överens med insamlad data  är om en planet befinner sig i en polär omloppsbana runt en dubbelstjärna (en omloppsbana där en satellit eller planet passerar ovanför eller nästan ovanför båda polerna av en himlakropp, under ett omloppsbanevarv.). 

Forskarlaget hittade den här planeten samtidigt som de analyserade de två bruna dvärgarnas omloppsbana och fysiska parametrar genom att samla in observationer med instrumentet UVES (Ultraviolet and Visual Echelle Spectrograph) på VLT vid Paranalobservatoriet i Chile.

Forskarna publicerade sin upptäckt den16 april i Science Advances och beskriver att detta är första gången med så starka bevis av att en planet kretsar kring ett stjärnpar av bruna dvärgar.

Hubbleteleskopet har upptäckt en kringströvande magnetar av okänt ursprung

 

Bild https://science.nasa.gov Det här är en illustratörs bild av en magnetar. En magnetar är en speciell typ av neutronstjärna som har ett otroligt starkt magnetfält. Neutronstjärnor är några av de mest kompakta och extrema objekten i universum. Dessa stjärnor packar vanligtvis in mer än solens massa av  neutroner och får en storlek av cirka 12 mil i diameter. Neutronstjärnan avbildas som ett vit-blåaktigt klot. Magnetfältet visas som filament som strömmar ut från dess polära områden. Illustration: ESA

Efter de första observationerna med markbaserade teleskop strax efter upptäckten av magnetar SGR 0501+4516 använde forskarna Hubbles  känslighet för att upptäcka magnetarens svaga infraröda sken 2010, 2012 och 2020. Var och en av dessa bilder som togs då  justerades till en referensram som definierades ur observationer från Hubbles Gaia. Sonden som har skapat en exakt tredimensionell karta över nästan två miljarder stjärnfoto av Vintergatan. Metoden  avslöjade den subtila rörelsen hos det man snart förstod var en magnetar. 

"All rörelse vi såg var i mindre skala än en enda pixel i en Hubble-bild", beskriver Joe Lyman, en av forskarna vid University of Warwick i Storbritannien. "Att kunna utföra sådana mätningar på ett robust sätt är ett bevis på Hubbles långsiktiga stabilitet."

Genom att spåra magnetarens position kunde teamet mäta objektets skenbara rörelse över skyn. Både hastigheten och riktningen på SGR 0501+4516:s rörelse visade att magnetaren inte kunde associeras med någon  närliggande supernovarest. Spårningen i tid tusentals år tillbaka i tiden av magnetarens bana visade att det inte fanns några  supernovarester eller massiva stjärnhopar som den kunde associeras med.

Om SGR 0501+4516 inte blev till i en supernova måste magnetaren antingen vara äldre än man trott eller bildats på något annat vis än som restprodukt från en supernova. Magnetarer kan också bildas genom sammanslagning av två neutronstjärnor eller genom en process som kallas ackretionsinducerad kollaps.

 Ackretionsinducerad kollaps kräver ett dubbelstjärnesystem som innehåller en vit dvärg som är kärnan av en slocknad solliknande stjärna. Om den vita dvärgen drar till sig  gas från sin följeslagare kan den bli för massiv för att bära upp sig själv vilket leder till en explosion eller möjligen skapandet av en magnetar.

– Normalt sett leder det här scenariot till att kärnreaktioner antänds och att den vita dvärgstjärnan exploderar och inte lämnar något efter sig. Men enligt  teorin kan den vita dvärgstjärnan under vissa förhållanden istället kollapsa till en neutronstjärna. Vi tror att det kan vara så SGR 0501+4516 kom till beskriver Andrew Levan vid Radboud University i Nederländerna och University of Warwick i Storbritannien.

SGR 0501+4516 är för närvarande den bästa kandidaten för  magnetar i vintergatan som kan ha bildats genom en sammanslagning eller ackretionsinducerad kollaps. Magnetarer som bildas genom ackretionsinducerad kollaps kan vara en förklaring till några av de mystiska snabba radioblixtarna av  radiovågor. I synnerhet kan detta scenario förklara ursprunget till snabba radioblixtar som kommer från stjärnpopulationer som är för gamla för att där nyligen kan ha bildats stjärnor som är tillräckligt massiva för att explodera som supernovor.

NY teori om månens utveckling

 

Bild https://english.cas.cn  Månprovsreturuppdrag med tillhörande uppskattningar av vattenhalten. (Bild av Prof. HU Sens grupp)

Denna banbrytande forskning utfördes av ett team under ledning av professor HU Sen från institutet för geologi och geofysik vid den kinesiska vetenskapsakademin. Forskarnas resultat som publicerats i Nature visar att källan till CE6-stobasalterna innehåller 1-1,5 μg.g⁻¹ vatten, vilket tyder på att månens bortre mantel är torrare än den som alltid ligger i riktning mot Jorden. Detta resultat kan ge en viktig inblick i hur månen bildades och den termokemiska utvecklingen.

Under de senaste två decennierna har omfattande studier av månprover från den sidan mot jorden visat på en mycket heterogen fördelning av vatten i månens inre, med koncentrationer som sträcker sig från cirka 1 till 200 μg.g⁻¹.

Noterbart är att jordskorpan som exponeras vid ytan av Procellarum KREEP Terrane på månens framsida i förhållande till Jorden har en högre toriumkoncentration (Th) än de andra två primära geokemiska provinserna på månen: Feldspathic Highlands och South Pole-Aitken (SPA) Basin på månens bortre sida.

Både Th och vatten anses vara inkompatibla element under magmatiska processer vilket innebär att de företrädesvis stannar kvar i smältan snarare än att inkorporeras i kristalliserande mineraler. Detta geokemiska beteende tyder på att manteln under SPA-bassängen, på månens baksida, kan innehålla mindre vatten.

Studien genomfördes i samarbete med Nanjing University och stöddes av National Natural Science Foundation of China, Strategic Priority Research Program of the Chinese Academy of Sciences och andra finansieringsorgan.

Jag misstänker att resultatet av att merparten av månens vatten finns på den sida som alltid är riktad mot jorden beror på tidvattenseffekten att Jordens tidvattenseffekt (gravitation) dragit mestadels av månens vatten till den sida som alltid är vänd mot Jorden.

Stjärnhopar som slås samman i dvärggalaxer

 

Bild wikipedia (engelsk)  Sprängskiss av Hubbleteleskopet. I drift sedan 1990  fast det  skulle tas ur drift numera. 

I en ny studie rapporteras om den första direkta observationen av sammanslagna stjärnhopar i centrala delarna av dvärggalaxer. Upptäckten bekräftar att denna väg att bilda kärnor i dvärggalaxer sker vilket länge har diskuterats som möjligt.

Dvärggalaxer är den vanligaste typen av galaxer i universum. De består av minst 100 gånger färre stjärnor än Vintergatan och är byggstenar till mer massiva galaxer. Att förstå hur de bildas är därför nyckeln till att förstå galaxers utveckling.

En betydande del av dvärggalaxerna har en kompakt stjärnhop i centrum, som vanligtvis består av hundratusentals till hundratals miljoner stjärnor. Dessa stjärnhopar kallas kärnhopar och är den tätaste typen av stjärnsystem i universum. Bildandet av sådana extrema fenomen har diskuterats i flera decennier. I dvärggalaxer tror man att de bildas genom en sammanslagning av dessa så kallade klotformiga stjärnhopar efter att de migrerat till galaxens centrum. Ingen sådan sammansmältning av klotformiga stjärnhopar har dock observerats direkt för att bekräfta teorin, inte förrän nu. De bör dras in av dvärggalaxens större gravitation över tid.

En grupp på tio forskare i det internationella MATLAS-samarbetet   analyserade observationer av ett  urval av nästan 80 dvärggalaxer med rymdteleskopet Hubble, under ledning av professor Francine Marleau vid universitetet i Innsbruck i Österrike. Man   upptäckte en handfull galaxer som innehöll en  stjärnhop i sina centrala delar. Vissa visade sig ha ett par stjärnhopar nära varandra, medan andra hade en egenskap som liknade en svag ljusstråle fäst vid den nukleära stjärnhopen.

– Vi blev överraskade av de ljusströmmar som var synliga nära galaxernas centrum, eftersom inget liknande hade observerats tidigare, förklarar Mélina Poulain.

Studien publicerades i tidskriften Nature Science och leddes av postdoktor Mélina Poulain från Uleåborgs universitet, Finland. 

Min tanke är att ju fler stjärnhopar som samlas i centrum av en dvärggalax ju större blir den och med det dess svarta hål då säker även gas följer med och kanske en och annan stjärna som kommer för nära hålet och dras in i detta.

Ny teori om galaxer där stjärnor bildas

 

Bild https://showme.missouri.edu   I bilden från rymdteleskopet Hubble syns både blå och röda galaxer. Foto: ESA/Hubble & NASA, J. Dalcanton, Dark Energy Survey/DOE/ FNAL/DECam/CTIO/NOIRLab/NSF/AURA Erkännande: L. Shatz

Astronomer brukar gruppera galaxer i två olika kategorier: Där merparten av stjärnor är blå klassificeras som unga galaxer där det bildas mycket stjärnor och röda som äldre och innehåller gamla stjärnor här har stjärnbildning nästan helst upphört. Nya stjärnor är oftast blå röda är åldrade beroende på fusions början eller avtagande.

Nu utmanar biträdande professor Charles Steinhardt vid University of Missouri den traditionella förståelsen av galaxer genom att föreslå en tredje kategori: röda stjärnbildningar. De passar inte perfekt in i det vanliga blå eller röda de kan ses som mellanting av blå och röda gamla

"Röda stjärnbildande galaxer producerar främst stjärnor med låg massa, vilket gör att de ser röda ut trots att stjärnor fortfarande föds", beskriver han. (det tredje slaget av galax han beskriver) – Den här teorin utvecklades för att ta itu med inkonsekvenser med de traditionella observerade förhållandena mellan svarta håls massa och stjärnors massa och de olika initiala massfunktionerna i blå och röda galaxer. Två problem som inte kan förklaras av åldrande eller sammansmältning ensamt. Men vad vi lärde oss är att de flesta av de stjärnor vi ser idag kan ha bildats under andra förhållanden än vi tidigare trott.

Steinhardts forskning tyder på att galaxer som bildar röda stjärnor kan ha spelat en mycket större roll i universums historia. Detta kan förändra vår nuvarande förståelse av hur galaxer utvecklas, de processer som formar dem och hur vi ser på stjärnbildning genom universums historia.

– Existensen av dessa galaxer kan betyda att universum har bildat betydligt fler stjärnor än vad man tidigare trott, beskriver han. Det stöder idén att galaxers livscykel är mer komplex än en enkel utveckling från blått till rött och dött, beskriver han.

Traditionellt är man känd för att ha utvecklat galaxer antingen genom gradvis åldrande eller genom att smälta samman, där kollisionerna kan utlösa utbrott av nya stjärnor. Därför har astronomer länge varit förbryllade över post-starburst-galaxer, som plötsligt slutar bilda nya stjärnor efter en kort period av intensiv stjärnbildning. Den vanliga teorin är att två galaxer kolliderar och orsakar en snabb explosion av nya stjärnor innan energin tar slut och blir tyst.

En del av dessa galaxer kan långsamt ha bildat små, röda stjärnor i stället för att uppleva en plötslig explosion av stjärnbildning. Om det är sant, säger han, kan vi behöva ändra hur vi definierar galaxer eftersom vissa kan tillhöra en annan kategori av röda stjärnbildningsgalaxer (se ovan på traditionell klassificering).

I framtiden planerar Steinhard och hans studenter vid Mizzous institution för fysik att genomföra mer avancerade tester för att ytterligare undersöka stjärnbildande galaxer. Junior Mathieux Harper och ett team av studenter kommer att leta efter fler bevis för att stödja idén att vissa galaxer efter starburst faller inom den nyligen föreslagna kategorin. Carter Meyerhoff och Zach Borowiak kommer att leda ett forskningsprojekt där data från ESA:s Gaia-satellit  används till att studera över två miljarder stjärnor i Vintergatan.

Ett uppvaknande av ett svart hål

Bild https://www.esa.int  Ett svart hål och dess omgivning enligt en illustratörs intryck.

Vi vet att supermassiva svarta hål (miljontals gånger solens massa) lurar i mitten av de flesta galaxer (troligen alla). Till skillnad från idén om att svarta hål ständigt "slukar materia" kan dessa gravitationsmonster tillbringa långa perioder i en vilande, inaktiv fas (troligen sammanfallande med att ingen gas eller stjärna finns att sluka just då).

Detta var fallet med det svarta hålet i centrum av SDSS1335+0728, en avlägsen och oansenlig galax 300 miljoner ljusår bort i stjärnbilden Jungfrun. Efter att ha varit inaktiv i årtionden lyste den nyligen upp och börja producera blixtar av röntgenljus. De första tecknen på aktivitet dök upp i slutet av 2019, när galaxen oväntat började lysa starkt och då drog till sig astronomers uppmärksamhet.

Efter att ha studerat fenomenet i flera år kom dessa fram till att de ovanliga förändringarna troligen var resultatet av att det svarta hålet plötsligt "slogs på" – gick in i en aktiv fas. Den ljusa, kompakta, centrala delen av galaxen är nu klassificerad som en aktiv galaxkärna. I februari 2024 började ett team under ledning av Lorena Hernández-García, forskare vid Valparaiso-universitetet i Chile att se skurar av röntgenstrålar komma från det svarta hålet med nästan jämna mellanrum.

– Denna sällsynta händelse ger astronomer möjlighet att observera ett svart håls beteende i realtid med hjälp av röntgenteleskopen XMM-Newton och NASA:s NICER, Chandra och Swift. Ett fenomen från ett svart hål som detta kallas ett kvasiperiodiskt utbrott, eller QPE. QPE:er är kortlivade utbrottshändelser. Och det här är första gången vi har observerat en sådan händelse från ett svart hål som nu verkar vara på väg att vakna upp, beskriver Lorena.

De extraordinära egenskaperna hos hålet med återkommande utbrott fick forskargruppen även att överväga andra möjligheter. En ackretionskiva kan bildas av gas och som fångats in av det svarta hålet i dess närhet och gett uppvaknandet. Effekten behöver inte vara från en sönderfallande stjärna som dras in i hålet vilket sker då och då vid svarta hål. I detta scenario skulle röntgenutbrotten komma från mycket energirika stötar i ackretionsskivan, framprovocerad av ett litet himlaobjekt som numera färdas genom denna och stör materialet som finns i skivan som  kanske i eoner cirklat lugnt på ett säkert avstånd om det svarta hålet.

Så skeendet nu är troligen gas som kommer i närkontakt med det svarta hålet då det blivit rörelser i denna efter att en störning i gravitationen förändrats. Kanske i form av ett utifrån kommande gasmoln utifrån som kraschat in i det som fanns i ackretionsskivan.

Planeten som slukas av sin sol

 Bild https://webbtelescope.org

Stjärnan på  bilden ovan finns i Vintergatan, cirka 12 000 ljusår från jorden.

Fenomenet som sker här kallas ZTF SLRN-2020 och upptäcktes ursprungligen som en blixt av optiskt ljus med hjälp av Zwicky Transient Facility vid Caltechs Palomar-observatorium i San Diego, Kalifornien. Data från NASA:s NEOWISE (Near-Earth Object Wide-field Infrared Survey Explorer) visade sedan att stjärnan blev ljusare i infrarött ljus ett år innan det optiska ljuset började blinka vilket tyder på att det fanns stoft. Den Inledande undersökningen 2023 resulterade i att  forskare att ansåg att stjärnan var lik vår sol och hade varit i processen att åldras till en röd jätte under hundratusentals år under vilket den långsamt expanderade när den tömde sitt vätebränsle.

NASA:s James Webb Space Telescope har nu istället gett en överraskande vändning i vad som sker istället och nu anses vara den första stjärnan som observerats under det att  den slukar en planet. Istället tyder det på att stjärnan inte sväller alls. Istället visar Webbs observation att planetens omloppsbana krympt över tid vilket långsamt fört planeten närmare sin undergång tills den en dag uppslukas i sin helhet.

– Eftersom det här är en så ny händelse visste vi inte riktigt vad vi skulle förvänta oss när vi bestämde oss för att rikta det här teleskopet mot fenomenet, beskriver Ryan Lau, huvudförfattare till den nya artikeln om detsamma och astronom vid NSF NOIRLab (National Science Foundation National Optical-Infrared Astronomy Research Laboratory) i Tucson, Arizona. "Med sitt högupplösta teleskop i infrarött ljus lär vi oss värdefulla informationer om planetsystems slutliga öde, kanske även jordens."

Två instrument ombord på Webb genomförde undersökningen av fenomenet – Webbs MIRI (Mid-Infrared Instrument) och NIRSpec (Near-Infrared Spectrograph). Forskarna kunde komma fram till sin slutsats med hjälp av en tvådelad undersökande metod med dessa.  Teamet  bestod av bland annat Ryan Lau, huvudförfattare  astronom vid NSF NOIRLab (National Science Foundation National Optical-Infrared Astronomy Research Laboratory) i Tucson, Arizona och Morgan MacLeod of the Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics and the Massachusetts Institute of Technology in Cambridge, Massachusetts. Studien   publicerades nyligen  i The Astrophysical Journal där även övriga teamets namn publiceras.

Väte glöder i en planetbildande skiva i Orionnebulosan

 

Bild wikipedia Orionnebulosan fotograferad i synligt ljus.

De flesta stjärnor bildas i molekylära moln i stjärnhopar där specifika miljöförhållanden existerar i molekylmolnen. Närliggande massiva stjärnor kan också påverkas genom intensiv joniserande strålning vilket kan skapa ett skal av joniserad gas runt en protoplanetär skiva och sända ut unika spektrallinjer av väterekombination.

Nyligen har ett forskarlag under ledning av Ryan Boyden (University of Virginia) använt data från Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMAteleskopet i Chile) till att identifiera de karakteristiska radiorekombinationslinjerna som associeras med joniserade skal som omger protoplanetära skivor runt stjärnor av vårt solsystems storlek i Orionnebulosan vilken finns 1000 ljusår bort.

Ryan Boyden vid University of Virginia och hans forskarlag använde data från tidigare ALMA-observationer för att undersöka den joniserade gasen som omger 200 protoplanetära skivor av stjärnor i Orionnebulosan. Av dessa identifierades 17 proplyder (förkortning för joniserad protoplanetär skiva) genom en särskild väterekombinationslinje.

Även om joniserat väte är vanligt i energirika miljöer som dessa stjärnbildningsområden, sökte Boyden och hans team efter den specifika signatur som frigörs när en fri elektron kombineras med en vätejon och "faller" från vätets 42:a energinivå till dess 41:a energinivå. Fallet, som kallas H41α-rekombinationslinjen, är tydligt igenkännbart inom de 3,1 mm radiovåglängder som ALMA observerar.

"Linjer med längre eller kortare våglängder kommer var och en att berätta något annat om det joniserade gasskalet", förklarar Boyden. – H41α är den linje som vi har turen att redan ha med i våra observationer. Den är perfekt för att ge oss information om temperaturen och densiteten hos den joniserade gasen och den är också en lyckosam matchning till ALMA:s känslighet. ALMA är det mest kraftfulla radioteleskopet i världen, med den bästa vinkelupplösningen, och det är unikt känsligt för att hitta H41α-linjerna vid dessa våglängder. 

Det är vad ALMA är bra på att göra och att göra det effektivt, beskriver Boyden. Förutom H41α-rekombinationslinjerna identifierade Boyden och hans team också intressanta He41α-linjer, vilket indikerar en potentiell skillnad från den förväntade förekomsten av helium i regionen. Boyden erkänner att intilliggande koldioxidutsläpp kan förorena dessa heliumlinjer och han spekulerar i vad nästa steg i den tekniska utvecklingen av radioteleskopinterferometri blir. 

Att förklara universum utan mörk materia och mörk energi

 

Bild https://www.pexels.com/

Dr. Richard Lieu, professor i fysik vid University of Alabama i Huntsville (UAH), har publicerat en artikel i tidskriften Classical and Quantum Gravity med en ny förklaring av universum utan hjälp av mörk energi och mörk materia. 

Förklaringen bygger på att universum är byggt på steg av multipla singulariteter snarare än att BigBang ensam förklarar expansionen av kosmos. Den nya modellen avstår från behovet av mörk materia eller mörk energi som förklaring till universums acceleration och hur strukturer som galaxer genereras.

Forskarens arbete bygger på en tidigare modell som bygger på hypotesen att gravitationen kan existera utan massa och som har fått 41 000 läsningar och många citeringar sedan det publicerades 2024. 

  Den nya modellen  tar hänsyn till både strukturbildning och stabilitet och de viktigaste egenskaperna som observerats för universums expansion i stort genom att använda densitetssingulariteter i tiden som enhetligt påverkar hela rymden för att ersätta teorin om konventionell mörk materia och mörk energi.

Lieus förbättrade modell förlitar sig inte på exotiska fenomen som "negativ massa" eller "negativ densitet" för att fungera. Teorin erbjuder istället uppfattningen att universum expanderar på grund av en serie stegliknande utbrott som kallas "transienta temporala singulariteter" som översvämmar hela kosmos med materia och energi, men som ändå sker så snabbt att de inte kan observeras eftersom dessa singulariteter blinkar in och ut ur existensen.

Jag är helt enig med denna nya teori då jag aldrig tagit till mig tron på existensen av mörk materia och mörk energi utan anser att det antingen är ett fenomen av ej förstådd vanlig energi eller materia eller helt enkelt är ett gravitationsfenomen.

Dolda galaxer

 

Bild https://www.ras.ac.uk  SPIRE Dark Field-bildkartan skapades genom att kombinera de blå (250 mikrometer), gröna (350 mikrometer) och röda (500 mikrometer) SPIRE-kamerakanalerna där varje kanal staplar totalt 141 enskilda bilder ovanpå varandra. Fläckarna på bilden är alla enskilda galaxer eller grupper av galaxer. Bilden är dock så sammanslagen att det nästan inte finns något tomt utrymme för de svagast lysande galaxerna som istället smälter samman i bakgrundsljuset på kartan. Kredit Chris Pearson et al. Typ av licens (CC BY 4.0).

Astronomer har sett tillbaka i tiden för att hitta vad som ser ut som en population av "dolda" galaxer vilka kan vara nyckeln till att avslöja några av universums hemligheter.

Om deras existens bekräftas skulle det "effektivt bryta nuvarande modell av galaxantal och utveckling". De möjliga galaxerna kan också utgöra den saknade pusselbiten för den energiproduktion som ses i universum i infrarött ljus.

Det beror på att det kombinerade ljuset skulle vara tillräckligt för att fylla på universums energibudget till det maximum vi observerar vilket i praktiken skulle stå för all återstående energiemission som ses vid dessa långa våglängder.

Möjliga bevis för galaxerna existens som ses i infrarött ljus upptäcktes på den hittills tagna djupaste tagna bild som någonsin tagits av universum i långa våglängder i infrarött ljus och som innehåller nästan 2 000 avlägsna galaxer.

Dr Chris Pearson, från STFC RAL Space, är huvudförfattare till en av två artiklar som publicerats i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. "Vi använde statistiktekniker för att komma till dessa hittills dolda galaxer, genom att analysera de suddigaste delarna av bilden för att undersöka och modellera den underliggande fördelningen av galaxer som inte var för sig kan urskiljas i den ursprungliga bilden", beskriver Varnish, som genomförde sin forskning som student vid Imperial College London och som var sommarpraktikant vid RAL Space.

– Vad vi fann var möjliga bevis för en helt ny, oupptäckt population av ljussvaga galaxer dolda i bildens suddighet och som var för ljussvaga för att kunna upptäckas med konventionella metoder i den ursprungliga analysen.

"Om resultatet bekräftas kommer den nya population att effektivt knäcka alla våra nuvarande modeller för galaxers antal och utveckling. "Forskarna hoppas nu kunna bekräfta existensen av den potentiella nya grupp av galaxer med hjälp av teleskop som kan se på andra våglängder.

Deras mål är att dechiffrera naturen hos dessa ljussvaga, dammiga objekt och deras betydelse i det stora hela för vårt universums utveckling. Det var Herschel Space Observatory  som fick i uppdrag att observera universum i infrarött ljus, med sitt SPIRE-instrument som upptäckte objekten på de allra längsta våglängderna. 

Liksom alla vetenskapliga instrument i rymden krävde SPIRE-instrumentet också regelbunden service för kalibrering och rutinmässig observation på en enda fläck av universum ungefär en gång i månaden under det fyraåriga uppdraget.

Herschel innehade rekordet för det största infrarödsökande rymdteleskopet någonsin, fram till uppskjutningen av James Webb Space Telescope 2021.

Astrofysikern Dr David Clements vid Imperial College London, som var involverad i forskningen, tillägger: "Dessa resultat visar hur värdefullt Herschel-arkivet är. "Vi får fortfarande fantastiska nya resultat mer än 10 år efter att satelliten slutade fungera.

Så snabbt roterar Uranus

 

Bild wikipedia Uranus, bild tagen av Voyager 2.

Att bestämma en planets inre rotationshastighet är utmanande särskilt för en värld som Uranus, där direkta mätningar inte är möjliga. Ett team lett av Laurent Lamy (från LIRA, Observatoire de Paris-PSL och LAM, Aix-Marseille Universitet i Frankrike) utvecklade en innovativ metod för att spåra rotationshastigheten hos Uranus norrsken: spektakulära ljusuppvisningar som genereras i den övre atmosfären av inflödet av energirika partiklar nära planetens magnetiska poler. Tekniken avslöjade att Uranus fullbordar en full rotation på 17 timmar, 14 minuter och 52 sekunder.  28 sekunder längre än den uppskattning som NASA:s Voyager 2 uppskattade under sin förbiflygning 1986.

"Vår mätning ger inte bara en viktig referens till planetforskare utan löser också ett långvarigt problem: tidigare koordinatsystem baserade på föråldrade rotationsperioder blev snabbt felaktiga, vilket gjorde det omöjligt att spåra Uranus magnetiska poler över tid", förklarar Lamy.

Med det här nya longitudsystemet kan vi nu jämföra norrskensobservationer som sträcker sig över nästan 40 år och planera för det kommande Uranus-uppdraget. Detta genombrott var möjligt tack vare Hubbles långvariga övervakning av Uranus. Under mer än ett decennium har Hubble regelbundet observerat dess ultravioletta norrsken vilket nu gör det möjligt för forskare att producera magnetfältsmodeller som framgångsrikt matchar de magnetiska polernas förändrade position över tid.

Om vi finner att perfekta exoplaneter för liv är helt utan liv är det viktigt

 

Bild https://www.phys.ethz.ch  Illustratörs intryck av Kepler-186f, den först validerade planeten av jordens storlek som kretsar kring en avlägsen stjärna i den livsmöjliga zonen, nämligen det avstånd från en stjärna där flytande vatten kan finnas på planetens yta. Upptäckten av exoplaneten Kepler-186f bekräftade att det finns planeter av jordens storlek i de så kallade guldzonerna runt andra stjärnor. Kepler-186f finns i solsystemet Kepler-186, cirka 500 ljusår från jorden i stjärnbilden Cygnus. (Bild: NASA/Ames/SETI Institute/JPL-Caltech)

Vad händer om sökande efter liv på andra planeter inte ger några träffar? Ett forskarlag under ledning av Dr Daniel Angerhausen, fysiker vid professor Sascha Quanz's Exoplanets and Habitability Group vid ETH Zürich och knuten till SETI-institutet, tog sig an denna fråga genom att överväga vad man kan lära sig om liv i universum om framtida kartläggningar inte upptäcker tecken på liv på andra planeter.

Studien, som publicerats i The Astronomical Journal och genomförts inom ramen av the Swiss National Centre of Competence in Research external pagePlanetS https://nccr-planets.ch/ bygger på en Bayesiansk statistisk analys för att fastställa det minsta antalet exoplaneter som bör observeras för att få meningsfulla svar om frekvensen av potentiellt bebodda världar (se länk i slutet av detta inlägg).

Studiens slutsats är att om forskare skulle undersöka 40 till 80 exoplaneter och hitta ett "perfekt" resultat för liv utan detektion av liv skulle de med säkerhet kunna dra slutsatsen att färre än 20 till 10 procent av liknande planeter hyser liv (om ens någon alls).

I Vintergatan skulle dessa 10 % motsvara cirka 10 miljarder potentiellt bebodda planeter. Den här typen av upptäckter skulle göra det möjligt för forskare att sätta en meningsfull övre gräns för förekomsten av liv i universum, en uppskattning som hittills varit utom räckhåll. Studien kan läsas här 

Slutscenen för två vita dvärgstjärnor

 

Bild https://warwick.ac.uk

En vit dvärg är en stjärna som varit normalstor (likt vår sol) men kollapsat till en dvärgstjärna med mycket liten storlek efter att den gjort slut på sitt kärnbränsle. En typisk vit dvärg har en radie som är 1 procent av solens, men den har grovt räknat samma massa. Detta motsvarar en täthet på cirka 1 ton per kubikcentimeter. Detta blir slutet även för vår sol.

Astronomer vid University of Warwick har upptäckt ett mycket sällsynt, kompakt dubbelstjärnsystem med hög massa 150 ljusår bort bestående av två vita dvärgstjärnor. De två stjärnorna är på kollisionskurs och kommer att explodera som en supernova av typ 1a och blir då 10 gånger ljusare än månen på natthimlen. 

Typ 1a-supernovor är en speciell klass av kosmiska explosioner, som är kända för att användas som "standardljuskällor" för att mäta avstånd mellan jorden och den galax där de finns ( i detta fall i vintergatan). De uppstår när en vit dvärgstjärna (den täta resten av en stjärna) samlar på sig för mycket massa och inte kan stå emot sin egen gravitation och exploderar.

Det har länge förutspåtts att två vita dvärgar i omloppsbana är orsaken till de flesta supernovaexplosioner av typ 1a. När den tyngre vita dvärgen befinner sig i en nära omloppsbana samlar den gradvis på sig material från sin partner, vilket leder till att stjärnan (eller båda stjärnorna) exploderar.

Upptäckten, som publicerades nyligen i Nature Astronomy innebar inte bara att systemet för första gången sågs utan har också att man förstod att det var ett kompakt vitt dvärgstjärnpar.

James Munday, doktorand vid Warwick och ledare för undersökningen, beskriver: "I åratal har man väntat på en lokal och massiv dubbel dubbelstjärna av detta slag, så när jag först upptäckte detta system med en mycket hög total massa blev jag omedelbart entusiastisk.

– Med ett internationellt team av astronomer, varav fyra vid University of Warwick, jagade vi omedelbart det här systemet med några av de största optiska teleskopen i världen för att avgöra exakt hur kompakt systemet är.

– När jag upptäckte att de två stjärnorna är separerade med bara en s/60-del av avståndet mellan jorden och solen, insåg jag snabbt att vi hade upptäckt den första dubbla vita dvärgdubbelstjärnan som utan tvekan kommer att leda till en typ 1a-supernova i framtiden.

" Just nu snurrar de vita dvärgarna i en spiral runt varandra i en omloppsbana som tar ca 14 timmar. Under miljarder år kommer gravitationsvågsstrålning att få de två stjärnorna att snurra in mot varandra i spiralform tills de vid supernovans brant kommer att röra sig så snabbt att de fullbordar en omloppsbana på bara 30-40 sekunder. Explosionen sker långt in i framtiden och trots att det då sker så nära vårt solsystem (den finns i vintergatan) kommer denna supernova inte att påverka livet på jorden. Se hur det kommer att sluta på denna film från youtube. 

 Mer information finns i den fullständiga Nature Astronomy-publikationen: DOI: 10.1038/s41550-025-02528-4  

En tydligare bild av universums tidigaste tid

 

Bild https://www.artsci.utoronto.ca  En ACT/Planck-bild av CMB som visar en del av himlen i storlek ungefär 20 gånger så bred som månen. Det orange visar områden av gas med högre densitet än blå, som har mindret. Källa: ACT Collaboration; Samarbete mellan ESA och Planck.

Ny forskning från Atacama Cosmology Telescope (ACT) har nu resulterat i de tydligaste bilderna hittills av universums första tid som finns tillgängliga att se.

De två nya bilderna, som visar ljus som har färdats i nästan 14 miljarder år för att nå teleskopet i de chilenska Anderna, avslöjar universum när det var omkring 380 000 år gammalt.

"Vi har tagit två bilder av det mycket tidiga universum från tiden långt innan det fanns några stjärnor och galaxer. Tiden då rymden var fylld med en nästan perfekt enhetlig blandning av väte och helium  och mörk materia", beskriver Adam Hincks, biträdande professor in the Faculty of Arts & Science’s David A. Dunlap Department of Astronomy & Astrophysics and St. Michael’s College, and a member of the ACT collaboration..

– Den första bilden (se ovan) ger oss en ögonblicksbild av små variationer i densiteten hos den ursprungliga gasen. Under miljontals år växte de något tätare områdena under påverkan av gravitation och bildade stjärnor och galaxer. Så ögonblicksbilden visar utgångspunkten för all den struktur  universum består av idag.

 – Den andra bilden visar gasens hastighet (följ länken ovan) och avslöjar därmed dess dynamik, beskriver Hincks. – Vi får den här kartan över gasens rörelse genom att mäta polarisationen hos den kosmiska mikrovågsbakgrunden (CMB). Vi har gjort detta med en aldrig tidigare möjlig känslighet vilket ger en mycket tydlig bild av gasens hastighet än vad som tidigare varit tillgängligt."

Den andra bilden ger astrofysiker förståelse hur det tidiga universum betedde sig eftersom det möjliggör ett annat sätt att mäta hur mycket materia i form av atomer det finns i universum, hur mycket mörk materia det finns och hur snabbt universum expanderar. Det stärker avsevärt forskarnas förtroende för att de rätt förstår teorin bakom det som observeras.

De nya bilderna av CMB har en högre upplösning än de som togs för mer än ett decennium sedan under Planck-uppdraget, ett rymdbaserat teleskop som var utformat för att observera CMB. ACT mäter ljusets intensitet och polarisering  fem gånger bättre än vad Plancks upplösning är och med cirka tre gånger lägre brus. Detta innebär att den svaga polarisationssignalen nu är direkt synlig i ACT:s bilder.