V Hydrae en planetarisk nebulosa varifrån det skjuts ut eldklot.

Tänk dig en döende stjärna vilkens materia vart 8,5 :e år skjuts ut i rymden som eldklot. Då har du en sådan på 1200 ljusårs avstånd. Detta utskjutande med detta tidsintervall mellan sina utbrott har skett som människan vet under ca 400 år men troligen betydligt längre.

Hastigheten på dessa eldklot är sådan att en jämförelse skulle ge att om de sänts från Jorden skulle Månen träffats på 30 minuter.

Nu har forskare med Hubbleteleskopets hjälp en misstanke om att det inte är denna röda jätte som sänder iväg eldbollarna. Istället har det upptäckts en osynlig kropp för tidigare teleskop genom Hubbleteleskopet en följeslagare till den röda jätten vilket kan ge  en annan förklaring till jätteuppskjuten.

Denna följeslagare rundar jätten på 8,5 år och på sin bana sänder den iväg plasma från den röda jätten  då den är som närmst jättenebulosan.

Den drar till sig material från jätten vilket lägger sig som en skiva runt följeslagaren vilket sedan skjuts iväg som eldbollar genom de krafter detta skapar.

Detta kan även på ett bättre vis än tidigare förklara fenomenet planetariska nebulosor.

Nog kan vi kalla vår tid plaståldern. Nu har nya områden upptäckts där plasten gör skada och inte bör finnas.

Plastmikrokulor små och som synes obetydliga finns i tandkräm och många andra produkter där en viss slipeffekt önskas. Förbud ska gälla 2017 mot dessa små objekt vilka förorenar hav och natur.

Men nu har forskare funnit dessa kulor där de inte troddes finnas, på stora havsdjup ner till 800 meters djup. Sjögurkor mfl djur här nere har dessa i sig. Kanske djur ännu längre ner har detsamma.

Nog är det konstigt då man tror att plast flyter och inte kan tränga ner i större djup. Men havsströmmar kan ta det dit man minst anar.

Avståndet till eventuella källor skrämmer även. Tusentals engelska miles från kända eventuella källor. Men genom havsströmmar och tid hänger allt samman.

Om det går att lösa problemet eller inte får framtiden utvisa. Kanske vi människor även är genomsyrade av dessa mikroplatskulor. Det skulle vara förvånande om vi inte var det. 

Vintergatan på kollisionskurs med den största galaxen i vårt närområde

Det dröjer mycket länge än. Men det blir en kolossal krasch en gång i framtiden. Detta då Andromediagalaxen krockar med vår Vintergata om några miljarder år.

Resultatet blir stora omvälvningar stjärnsystem kastas ut ur kaoset. Många tar sin sista tur in i svarta hål och försvinner där.

Men glesheten mellan stjärnor i båda galaxerna kan ge effekterna att det blir få katastrofer.

Vi kan passera varandra utan att för många kollisioner eller olyckor sker. Kanske inga. Men risken är även att det blir otaliga.

Ingen vet vilka krafter som uppkommer vid en kollision.

Elias 2-27 en ung stjärna med en spännande formation i närområdet.

Vid denna stjärna 450 ljusår bort i stjärnbilden Ormbäraren har en spiralform tagit sin skepnad. I form av samma slag som de flesta galaxer är formade som spiralformen.

Men det är inte en galax utan ett dammoln vilket här formats på detta vis. Densitetsvågor och gravitationstörningar har gett molnet denna form. En form likt spiralgalaxers.

Sträckande sig 10 miljarder km ut från stjärnan finns två likartade spiraler av tunt damm i vilka det eventuellt kan finnas planeter.

Det är formen som är intressant spiralformen vilken uppkommer i lite olika sammanhang i universum. Ännu kan vi inte förstå just denna forms universella funktion, vanlighet och tillblivelse.

Tiden kan göra allt i teorin.

Kvantteorin är svår att förstå. Kanske omöjlig för människan. Partiklar rör sig ofta från uppbyggnad till nedbrytning i en tidens ström. En början och ett slut. Ett slut som kan vara början på något nytt osv.

Men teoretiskt skulle motsatsen kunna hända. Det nedbrutna börja byggas upp igen likt en tidsskala som plötsligt började gå baklänges.

Inget säger att detta är omöjligt. Men just nu är vi inne i en tid då motsatsen sker. Men inget säger att det en gång vänder eller att så skett i evighet. 

Rosettas uppdrag slutfört.

Rosetta kometjagarens långa uppdrag är slut. Comrt 67P blev dess slutdestination och en planerad krasch på denna asteroid genomfördes som beräknat den 30 september 2016.

Läs på medföljande artikel från Nasa om dess liv och dess slut. 

Vi kan vara mitt inne i en sjätte massutrotning av liv på Jorden

Sex gånger i Jordens historia har massutrotningar av djur och växter inträffat. Anledningarna har varit olika. En var den de flesta vet asteroidnedslaget för 65 miljoner år sedan, vilkens följd blev slutet på dinosauriernas era.  Idag är det människans miljöpåverkan som påskyndar en sjätte massutrotning.

Ca 3 av 4 djurarter beräknas vara utrotade inom 300 år.

Människans tekniska kunskaper kan dock förhindra eller förskjuta denna utrotningen i några tusen år. Men om människan gör detta vet vi inte. Men utrotningen förhindras troligen inte med detta den blir bara förskjuten i tid. En dag börjar människans utrotning. När vet vi inte. Kanske vi inte förstår när det börjar ske.

Men livet i sig utvecklas hela tiden. Nya arter eller slag av liv kan uppstå eller ta plats. Liv som nu är förskjutna i periferin kan bli nästa stora grupp varifrån allt utvecklas. Människan är inte evig på Jorden.

Det kommer en tid då vi inte längre finns på Jorden. Men kanske vi kan fly och bosätta oss på en annan himlakropp innan dess. Några kanske kan överleva och föröka sig igen därute. Men det får då inte bli en utrotning av människosläktet genom att förmågan till reproduktion försvinner. Om så finns ingen återvändo varken med DNA eller andra metoder.