Artificiell intelligens ska hjälpa till att hålla koll på galaxerna.

Det är inte enkelt att hålla koll på alla galaxer som finns därute. En katalogisering för att hitta dem igen fast de katalogiserats är inte så enkelt som man kan tro.


Dataprogram för att lättare hitta ett känt objekt arbetas nu fram och artificiell intelligens kan bli svaret på vad som kan lösa uppgiften ovan.


Forskare har undervisat ett artificiellt intelligensprogram för att användas till att identifiera galaxer som visas på bilder eller i andra sammanhang. 


Uppgiften för detta är att upptäcka radiovågor från galaxers centrala svarta hål vilka skiljer sig åt galax för galax.


ClaRAN heter denna AI- intelligens vilken ska användas av specialister inom området. Två av dessa är Dr. Chen Wu och astronomen Dr Ivy Wong vilka båda finns på The University of Western Australia på det internationella centret för radioastronomi forskning (ICRAR).


Dr Wong påstår att svarta hål finns i centrum av de flesta om inte alla galaxer. Något jag utan vidare kan hålla med om.


”Dessa supermassiva svarta hål släpper ut jetströmmar av gas som kan ses med ett radioteleskop”, säger Dr Wong.


”Över tid kan radiovågor sträcka sig långt från deras galax vilket gör det svårt för traditionella datorprogram att räkna ut vilken galax vågorna kommer från. Det är detta AI-projektet nu ska klara av.


”Det är vad vi försöker lära ClaRAN att göra”. Säger DrWong

Dr Wong säger att  ClaRAN har enorma positiva konsekvenser för hur teleskopobservationer kan bearbetas i framtiden.


En spännande upptäcktsfärd väntar därmed när väl ClaRAN finjusterats. Mycket har upptäckts däruppe men det är bara en bråkdel av vad som finns. Utöver det gäller samma sak om förståelsen om vad vi ser och vad vi inte kan se däruppe och att åter finna det vi tidigare funnit.


Bilden är på Dr Wong vilkens ord inlägget ovan grundas på.

Mystiskt moln upptäckt på Mars

För cirka en månad sedan upptäcktes det senaste plymliknande molnet på Mars.


Rymdfarkosten Mars Express och dess föregångare har tidigare upptäckt liknande moln vid minst tre olika tillfällen och dessas strukturer bildas ungefär samtidigt under som jag uppfattat det våren på Mars.


Det nu upptäckta molnet finns utmed ett berg som kallas Arsia Mons nära ekvatorn och hittades den 13 sept 2018 enligt ett uttalande från Europeiska rymdorganisationen (ESO). 


Men platsen är bara en tillfällighet tillägger ESO. På platsen finns ingen aktiv vulkanisk process som producerat molnet. Den vulkan (berget) där detta skedde har inte varit aktivt de senaste 50 miljoner åren enligt vad forskare kommit fram till.

Molnet är likt tidigare uppkomna moln innehållande vattenånga (upptinad is)  troligen har molnet skapats genom luftflöde längs med sidan av vulkanen.


 Forskare som studerat molnet har märkt att det växer till under morgonen och att dess sträckning är utmed ekvatorn. Det kan även formmässigt ha påverkats av dammet som fortfarande finns i atmosfären från den massiva sandstorm som upptäckts på Mars tidigare i år.


Men som jag förstår det har årstiden på Mars betydelse för när dessa moln uppstår och då Marsvåren. Men var det sker år för år är omöjligt att uttala sig om med nuvarande kunskaper om geologi och atmosfär på Mars.


Bilden förställer moln på Mars. Den mystiska molnformationen kan ses här.

Mystiska mönster kan ses på Saturnus måne Dione

På Saturnus måne Dione finns stora mängder av fruset vatten på ytan. Månen har den tredje högsta tätheten (densiteten) av  Saturnus månar vilket innebär att dess inre bör innehålla en stor mängd av tyngre material av ex silikatbergarter.


Det har nyligen upptäckts ljusa raka  ränder på Dione från Planetary Science Institute   vilket finns beläget i Arizona, USA. Detta av en forskare med namnet Alex Patthoff. 


Ursprunget till dessa linjära strimmor anses komma från att månen passerar genom Saturnus ringar. Isen på månen har därmed draperats på vissa platser av det grusaktiga material den passerat genom (och fortfarande kanske gör på sin bana runt Saturnus).


Strimmornas längd är mellan 10-100 km. Bredden däremot är enbart ca 5 km. Strimmorna är ljusare till färgen än den omgivande terrängen av is.  Om de finns på isens yta bör de vara yngre än isens bildning om de ligger en bit ner har de bildats innan isen frös till. 

Själv anser jag materialet bör ligga infruset i isen annars skulle det försvunnet igen och även nytt tillkommit vid månens färd genom Saturnus ringar. 


Riktningen på strimmorna är parallell med Diones ekvator vilket ger än mer belägg för att materien kommer från Saturnus ringar.


Jag misstänker som sagt starkt att materian ligger en bit ner i isen och att den fastnat innan isen helt frös till på månen.


Det bör även under isen finnas flytande vatten vars botten har än mer materia från Saturnus ringar.


Vatten där ev liv kan finnas påverkat genom den materia som kommit ner i detta en gång från ringarna på Saturnus.


Bild på Dione

I galaxen NGC 6334 bubblar det upp nya stjärnor.

Cat paw nebulosan eller NGC 6334 finns i skorpionens stjärnbild. NASA'S Spitzer Space Telescope har nyligen undersökt Cat's Paw nebulosan. Namnet kommer av nebulosans utseende.


Dess avstånd från jorden varierar från ca 4200 till cirka 5 500 ljusår.

Efter det att gas och damm inuti nebulosan kollapsar och det bildas nya stjärnor av detta innebär detta att de nya stjärnor som bildas i sin tur genom värme trycker iväg gas som omger dem innebärande att en gasexpansion sker vilket  ses som bubblor i galaxen.


 De på bild ljusa röda bubblorna inramas av gröna moln och är det dominerande inslaget i den bild som skapades med data från två av Spitzers instrument. Följ denna länk för att se effekten. 



De gröna områden visar platser där strålning från heta stjärnor kolliderar med stora molekyler kallade ”polycykliska aromatiska kolväten” vilka orsakar  att det fluorescerar.


I vissa fall kan bubblor så småningom skapa de U-formade funktioner som är särskilt tydliga i bilden (se ovan länk).


Spitzer är ett teleskop som söker inom det infraröda spektrumet och kan tränga igenom tjocka moln av gas och damm bättre än optiska ljusteleskop. 


Bild på teleskopet Spitzer omnämnt ovan.

Phaethon är en blå asteroid vilken var i närkontakt med Jorden under 2017

En blå asteroid kallad 3200 Phaethon svepte förbi jorden förra året.


Asteroiden är anledningen till Geminiderna ett årligt meteorregn som årligen inträffar med sitt maximum 12-14 dec. 


Geminiderna har samma heliocentriska bana som 3200 Phaethon. Det gör Geminiderna till den enda meteorsvärmen som inte är förorsakad av en komet (om nu inte asteroiden likväl är en komet, meningarna går isär)


3200 Phaethon är en blå stenbumling vilken 2017 kom ganska nära jorden. Det gav forskarna en unik möjlighet att studera den på nära håll. De fann att denna blåa asteroid (det finns en anledning till blåheten se länge ner i inlägget) är ännu underligare än de väntat.


 – Det är en konstig blå asteroid som är ursprunget till Geminiderna och blivit så varm att metaller på ytan smält och blåfärgat asteroiden sade Theodore Kareta, graduate forskare vid University of Arizona efter det att denna studerat asteroidens förbiflygning i fjol.


Dess excentriska omloppsbana för den nära solen och sedan kastar den sig mot Mars. Det är en ”mycket excentrisk, lutande bana”, säger Kareta. 


Denna senaste närkontakt ( i fjol) visade att Phaethon är mycket mörkare än vi trodde tidigare — bara lite ljusare än träkol — och dess yta är homogent och jämnt bränd av solen. En blåtoning har blivit följden.


Fjolårets förbiflygning har gett forskare nya data. De arbetar fortfarande med att räkna ut Phaethons sanna natur. ”Är det en vilande komet, en asteroid eller är objektet något annat slag?


Forskare kommer att kunna svara på många frågor om objektet när den japanska rymdorganisationen JAXA, avslutar en höghastighets förbiflygning av objektet 2025. Denna rymdfarkost kommer också att studera mindre föremål som kommer från Phaethon (Geminiderna).


Blåtoningen är inte svår att förstå då extrem värme drabbat den. Järn blir blåtonat ex vid upphettning och avsvalning. I rymdens vakuum finns inte syre som får järn att rosta.


Bild på ovanstående asteroid är suddig. Men för en konstnärs illustration av densamma följ länken som medföljer inlägget ovan.

Utomjordingar kan vara lila.

Utomjordiskt liv kan ha lila pigment för att uppta energi. Det är slutsatsen i en ny en rapport av bland annat  mikrobiolog Shiladitya DasSarma vid University of Maryland School of Medicine och forskardoktor Edward Schwieterman vid University of California, Riverside säger att innan gröna växter började utnyttja kraften i solen till energi hade små lila organismer ett sätt att göra detsamma. 


Det finns redan sätt att upptäcka grönt liv i rymden i form av misstänkt grön växtlighet. Men man skulle även behöva leta efter lila livstecken sägs i rapporten.


 Arkéer är ett slags encelliga organismer vilka är lila men forskare skulle leta efter lila tecken på liv av detta slag. I haven på Jorden finns det arkéer likt på Antarktis och i torra dalar.


 Det finns även vissa belägg för att moderna lilapigmenterade saltälskande organismer kallade halophiles kan vara relaterat till några av de tidigaste livsformerna. Men oavsett om det första livet på jorden var lila hävdas det i rapporten att lila livsformer passar vissa organismer bra till att uppta näring likt gröna passar det flesta växter på Jorden.


Man kan inte säga att gröna civiliserade varelser inte existerar däruppe men man ska även då påstå att lila varelser är lika troliga. Självfallet är även varelser lika människan troliga. 


Men varför människor av exakt likhet som oss skulle finnas däruppe är en gåta. Om liv finns i universum bör de ha tagit helt andra utvecklingar. Se på Jorden här finns liv av de mest förvånande slag. Säkert kommer det eventuella liv vi finner däruppe att förvåna oss än mer än något vi ännu upptäckt på Jorden.

Då och då produceras otroliga mängder guld i universum.

2017 registrerade astronomerna en kollision mellan två ultrakompakta neutronstjärnor och kunde för första gången någonsin observera en så kallad kilonova  en sådan lyser flera tusen gånger starkare än vanliga stjärnkollisioner.



Den största delen av de tunga grundämnena som guld, silver, platina, torium och uran har bildats av händelser som ovan, kollisioner mellan neutronstjärnor. 


Neutronstjärnor uppstår när stora stjärnor (stjärnor större än vår sol) exploderar som supernovor och därefter slutar som neutronstjärna.


Neutronstjärnor har en diameter av endast 10–20 kilometer men har dubbelt så stor massa som solen. 


I en kollision av det slag som hände ovan bildas då de tunga grundämnena som guld, silver, platina, torium och uran.  I en mängd lika stor som 10–100 gånger jordens massa
.

Medan neutronstjärnor som kolliderar med varandra  ger upphov till de tyngsta grundämnena blev det lättaste till tre minuter efter Big Bang. Ämnen som väte och helium. 

I de första jättestjärnorna bildades genom fusioner tyngre grundämnen som kol och syre. Dessa stjärnor hade kort existens men då de försvann som supernovor spreds de nya grundämnena som järn och nickel när lätta atomkärnor smälte samman till tyngre atomkärnor.


Metaller som koppar och zink bildas  när vita dvärgstjärnor exploderar. Explosionen inträffar när en vit dvärg – slutstationen för en vanlig stjärna som solen (solens slut blir vit dvärg)  – har tagit upp extra massa från en närbelägen grannstjärna och då blir instabil.


 Människan skapar de tyngsta grundämnena


Uran är med 92 protoner det tyngsta grundämne som är utbrett i universum. De tyngre grundämnena som plutonium med 94 protoner bildas i regel i kärnreaktorer.  Ännu tyngre grundämnen kan framställas i acceleratorer. Det tyngsta, syntetiskt tillverkade grundämnet är oganesson med 118 protoner och elektroner.