Efter ca 1 år stillastående. Nu grävs det på Mars igen.

Nu är det igång igen efter ett års problem. Grävningen i Mars sand.

Det var för ca ett år sedan Mars insighy lander vägrade gräva i sanden på Mars. Tiden sedan dess har gått åt för att från jorden lösa problemet.


Något som ingen visste om det var möjligt.


Men nu är det löst. Senast visade det att grävverktyget lyckats få ner en sond på större djup än 32 mm (3,2 cm) vilket var så långt ner den kom  den 21 nov 2018  innan den vägrade fortsätta. Men den 16 dec i år 2019 löste det sig och verktyget kom ner till 400mm (40 cm). 


Sondens mätverktyg är avsedd för att mäta rörelser i Mars skorpa då det gäller jordbävningar.


Vi får hoppas instrumenten fungerar nu och inte plötsligt vägrar samarbeta med jordens vetenskapsmän och kvinnor igen.

 Bild: Från Nasa där det grävs på Mars.

ISS (rymdstation) är större till ytan än vad man tror.

ISS rymdstation har vuxit till storleken av en fotbollsplan. Nu har förslaget kommit från de rymdorganisationer som samarbetar här att förlänga dess livstid fram till 2030.

Europeiska datorer har tyst hållit denna station på plats sedan 1998 samtidigt som den efterhand har byggts ut med allt fler sektioner genom åren.


För att läsa lite om allt detta arbete och teknisk information i korthet följ denna länk

Det (enligt mig) intressantaste i dagens inlägg som jag vill visa är hur stor stationen är. Jag visste inte själv detta utan överraskades av uppgiften.


Men jag anser även att den ska fortsätta existera att bygga nytt är kapitalförstörelse. Här finns erfarenhet och kan man bygga till och ta bort likt ett Lego i jätteformat kan stationen säkert existera än längre än till 2030.


Fri  bild från Nasa  på Internationella rymdstationen.

Rörelserna i den övre atmosfären på Mars kartlagda men är olika de på Jorden.

120 till 300 kilometer I atmosfären på Mars har nu rörelserna i denna mäts upp. Det gjordes med insamlad data från ett instrument i en rymdfarkost som ursprungligen inte är avsedd att samla vindmätningar.


Under 2016 föreslog forskaren Mehdi Benna med kollegor att Mars Atmosphere och volatile EvolutioN (MAVEN). En projektgrupp inom detta på distans skulle medverka i ett nytt projekt med MAVEN för att använda dess naturgas- och jon-masspektrometer (NGIMS) instrument i ett unikt experiment. De ville se om delar av instrumentet som normalt var stillastående kunde "svänga fram och tillbaka som en vindrutetorkare tillräckligt snabbt" för att göra det möjligt för verktyget att samla in en ny typ av data.



MAVEN projektgrupp var dock ovilliga att genomföra de ändringar Benna och hans kollegor begärt. Trots allt hade MAVEN och NGIMS kretsat kring Mars sedan 2013 och fungerade ganska bra för att samla in information om sammansättningen av mars atmosfären. Att söka vindriktningar med instrumenten visste man inte om det gick och skulle man förändra något kanske instrumenten inte längre fungerade  för fortsatt användning till vad instrumenten var avsedda för.

Benna och hans kollegor hävdade dock att detta projekt skulle samla in nya typer av viktig data som skulle ge ny förståelse av den övre atmosfären på Mars och hjälpa oss att bättre förstå planetariska klimat.

Benna som arbetar vid NASA Goddard Space Flight Center med UMBC Center for Space Sciences Technology (CSST) hade tidigare kommit med en idé som kan ses som vindrutetorkaridé för att samla in information om globala cirkulationsmönster i Jordens övre atmosfär. Under detta arbete slog  det honom att MAVEN och NGIMS skulle kunna göra samma sak på Mars då dessa instrument var likartade till de han använt på Jorden.


De fick till slut tillåtelse och arbetet på Mars satte fart och resulterade nyligen i en rapport i samarbete med Yuni Lee även denne från UMBC: s CSST, och kollegor från University of Michigan, George Mason University och NASA.


Rapporten är baserad på data som samlats in två dagar per månad i två år från 2016 till 2018. Vissa resultat bekräftade vad man redan antaget de skulle visa medan andra blev stora överraskningar. "Det uppfriskande är att de mönster som vi observerade i den övre atmosfären matchar globalt vad man skulle förutsäga från modeller", säger Benna. "Fysiken fungerar."


Sammantaget var de genomsnittliga cirkulationsmönstren från säsong till säsong mycket stabila på mars. Detta är som att säga att på den östra kusten av Förenta staterna under hela året har vädersystem som flyter från väst till öst på ett förutsägbart sätt. Men så förutsägbart är vindar och väder inte på Jorden.


En överraskning kom när laget analyserade kortare variationer av vindar i den övre atmosfären. "På mars är den genomsnittliga cirkulationen stadig men om du tar en ögonblicksbild vid en given tidpunkt, märks likväl att vindarna är mycket varierande,"säger Benna. För att förstå varför det är så behövs mer mätningar. Stadiga förutsägbara vindar vilka likväl inom detta är varierande. 


En andra överraskning var att vinden hundratals kilometer över planetens yta fortfarande innehöll information om landformar nedan som berg, raviner och dalar. Då luftmassan flyter över dessa funktioner, " skapas vågmönster i atmosfären som flyter upp till den övre atmosfären" och kan upptäckas av MAVEN och NGIMS, säger Benna. "På jorden ser vi samma sorts vågor, men inte på så höga höjder. Det var den stora överraskningen, att dessa kan gå upp till 280 kilometer hög. "


Benna och kollegor har två hypoteser för varför vågorna, som kallas "ortografiska vågor,"finns så högt upp i Mars atmosfär. Det kan bero på att atmosfären på Mars är mycket tunnare än den är på jorden vilket får till resultat, att vågorna färdas längre obehindrat likt ringar som färdas längre i vatten än i dy.


Dessutom är den genomsnittliga skillnaden mellan geografiska toppar och dalar mycket större på Mars än på jorden. Det är inte ovanligt att bergen är 20 kilometer höga på Mars medan Mount Everest är knappt nio kilometer högt och övriga berg på Jorden betydligt lägre.


Säkert (min anm.) ger högre berg effekter längre upp i atmosfären än lägre som på Jorden. Säkert är den bromsande effekten även lägre på rörelser i en tunnare atmosfär. Att sedan Mars har högre berg än Jorden beror på lägre erosion av vind och regn.


Bild från vikimedia på ytan på Mars  då  NASA: s Curiosity Mars Rover kör över en sanddyn på Mars den 9 februari, 2014.

Antarktis (sydpolen) dolda landformation under isen avslöjad.

Den djupaste punkten på jorden har identifierats i östra Antarktis under Denman Glacier.


Denna av is fyllda kanjon når 3,5 km under havsnivån. Endast ute i havet finns större djup ner i berggrunden.


Upptäckten illustreras i en ny karta över Antarktis som avslöjar formen av landskapet under istäcket.


För att se denna karta arbetad fram av bland annat Dr Emma Smith från Alfred Wegener Institute i Tyskland följ denna länk. Här finns text, bild och film på hur det ser ut under isen.


Själv (min anm.) ser jag det som mycket intressant att få veta vad som döljer sig under isen. Tänk att en gång var dessa ytor täckta av växt och djurliv. Det var mycket landmassa med mycket vikar och sjösystem. Men jag undrar hur mycket av dessa landområden som skulle finnas kvar om all is smälte? Kanske skulle de täckas av en stigande havsyta.


Bild från  pånågra av  Antarktis innevånare.

Är asteroidbältet resterna av en eller två planeter som exploderat?

Hur bildandet av solsystemet kom till vet vi inte mer än i form av ej bevisade teorier. Men ledtrådar finns överallt i form av olika storlekar av planeter, asteroidbältet mellan Jupiter och Mars, Kuiperbältet där Pluto ingår  och Oorts kometmoln utöver det finns dvärgplaneter i Kuiperbältet och asteroidbältet och sist men inte minst om vi undantar alla stenar som flyger runt mellan planeter, månar och däremellan. 


Vi ska inte heller glömma att planeterna fram till och med Mars är stenplaneter därefter kommer fyra gasjättar för att därefter en hop stenplaneter i form av dvärgplaneter, asteroider och kometer finns.


Frågan man ställer sig är hur kom allt till och är det möjligt att någon form av katastrof som kollision mellan två jätteplaneter är förklaringen till asteroidbältet? Möjligt säger forskare i dag. I så fall kan resterna vara en del av asteroidbältet men även någon av dess dvärgplaneter som ingår i bältet eller kanske (min anm) Mars.


 Kan vi genom datorsimuleringar en dag se om rörelserna i asteroidbältet om vi kör detta bakåt genom miljarder år se dettas ursprung? Möjligt.


Men det kan (min anm.) även vara möjligt att gränsen mellan gasplaneter och stenplaneter är förklaringen till att det finns ett asteroidbälte mellan Jupiter och Mars. Det kan även vara anledningen till det asteroidbälte där Pluto ingår i med namnet Kuiperbältet som ligger bortom sista gasplaneten Neptunus.


Det kan vara en naturlig avslutning och början av ett solsystem där gasplaneter finns. Men det är en teori från mig personligen och jag har ingen fortsättningen på den då jag inte heller förstår hur solsystemet kom till eller för den delen universum och liv.

Fri bild från NASA ovan som bra visar hur bältet ser ut liggande mellan Mars och Jupiter.

CHEOPS rymdteleskop i drift för ESA, Syfte, underlätta exoplanet-undersökningar

Den 18 december 2019 sände Europeiska rymdorganisationen (ESA) CHaracterising Exoplanets Satellite (Cheops) rymdteleskop ut i rymden från Europas S paceport i Kourou, Franska Guyana, ombord på en Soyuz Launcher.


 Detta telekop kommer att ytterligare utvidga sökandet efter exoplaneter som var ett av ämnena i årets Nobel pris i fysik. Didier Queloz, en av Nobelpristagarna, är ordförande för CHEOPS Science team. 


Med deltagande av den tyska flygindustrin kommer CHEOPS att bestämma radier och densitet av ett stort antal exoplaneter och undersöka vilka av dem som kan ha en atmosfär. Förutom att tillhandahålla maskinvara ombord kommer DLR att bidra med sin omfattande expertis inom dataanalys. Rymdteleskopet kommer att undersöka exoplaneter. Rymdteleskopet kommer att studera flera hundra ljusa stjärnor där planetens omloppsbana redan har upptäckts av andra teleskop.  Dessa inkluderar Next-Generation TRANSIT survey (NGTS) teleskop system i Chile och NASA: s Transiting Exoplanet survey satellite (Tess) all-Sky Survey mission.


CHEOPS kommer att mäta mycket små förändringar i skenbar ljusstyrka som uppstår när en planet korsar sin sols skiva vilket kallas en "transitering". "Vi kan beskriva denna fluktuation i ljusstyrka som en" mini Stellar Eclipse", som transiterande exoplanet minskar intensiteten av ljuset från stjärnan för en kort tid förklarar," Juan Cabrera Perez, chef för extrasolar planeter och atmosfärer avdelning vid DLR Institute of Planetary Research. "Denna fluktuation kan mätas och analyseras – ett område där vi kan bidra med lämpliga verktyg och mångårig erfarenhet."


Uppdraget kommer att fokusera på stjärnor som kretsar kring planeter med storlekar som sträcker sig mellan jordens och Neptunus – med andra ord planeter med diametrar på ca 10000 till 50000 kilometer.


Bild från vikipedia av Konstnärs illustration av Cheops Space Observatory ser ut som den verkliga  finns inte fri att  i bild f publicera.

Unga galaxer som omges av stora kol-moln

Forskare har upptäckt gigantiska moln av kolgas som spänner över en radie av 30 000 ljusår runt unga galaxer, Detta är den första bekräftelsen på att kolatomer producerades inuti stjärnor i det tidiga universum och spreds sig bortom dessa. 


Inga teoretiska studier har förutspått sådana enorma kol-moln virlande runt växande galaxer. Upptäckten ger frågor om vår nuvarande förståelse av kosmisk evolution. Upptäckten är radiosignaler från koljoner i galaxer från 1 miljard år efter Big Bang", säger Seiji Fujimoto f.d. doktorand vid universitet i Tokyo och huvudförfattare till forskningsrapporten.  


Kol och syre fanns inte i universum tiden efter BigBang. Det bildades senare genom kärnklyvningar inuti stjärnor. Men det är inte förstått hur dessa element spreds över hela universum. Astronomer har tidigare funnit tunga element inuti mindre galaxer men inte bortom dessa.


"De gasformiga kolmolnen är nästan fem gånger större än fördelningen av stjärnor i galaxerna som observerats med rymdteleskopet Hubble," förklarar Masami Ouchi professor vid universitetet i Tokyo och National Astronomical Observatory of Japan. "Vi såg diffusa men stora moln som flyter i ett kolsvart universum." 


Forskargruppen konstaterar att teoretiska modeller för närvarande inte kan förklara så stora kolmoln runt unga galaxer vilket förmodligen indikerar att en del nya fysiska processer måste införlivas vid kosmologiska simuleringar.


Teamet använder ALMA -teleskopet i Chile och andra teleskop runt om i världen för att ytterligare utforska konsekvenserna av upptäckten för galaktiska utflöden och kolrika glorior runt galaxer.


Jag (min anm.) anser att vi inte kan eller kommer att förstå hur allt hänger ihop. Om det nu finns ett absolut svar. Men säkert kan dessa kolmoln förstås i kommande teorier som nu kommer att tänkas ut och tilläggas i vårt nuvarande vetande utan allt för stora förändringar i det paradigm vi lever under.

Bild från wikimedia på en del av ALMA teleskopen.