Fysiker undrar varför vi har just de slags grundämnen som vi har.

Ett mysterium inom kärnfysiken är varför universum består av de specifika material vi ser omkring oss. Med andra ord, varför är den gjord av "detta" slags grundämnen  och inte andra saker? Särskilt av intresse är de fysiska processer som ansvarar för att producera tungagrundämnen som guld, platina och uran som tros ske under neutronstjärnors fusioner och explosiva stjärnornas händelser läs supernovor.


Forskare från US Department of Energy's (DOE) Argonne National Laboratory har lett ett internationellt kärnfysikexperiment som utfört vid CERN, Europeiska organisationen för kärnforskning som använder nya tekniker som utvecklats vid Argonne för att studera arten och ursprunget till tunga element i universum.


Studien kan ge kritiska insikter i de processer som arbetar tillsammans för att skapa exotiska kärnor (guld, platina och uran).


Kan det som skapat vår värld med de grundämnen och mindre partiklar som kvarkar mesoner mm ha kunnat konstruerats annorlunda? Vad har gjort att allt är uppbyggt som det är och inte annorlunda. Kan det ha varit så att det även här är evolutionen (min anm) det som gjort att det finns de grundämnen som finns och något annorlunda inom fysiken skulle inte fungera eller existera under en längre tid eller inte alls.


Kanske. Men skulle något helt annorlunda universum kunnat konstruerats en gång kanske mer (exempelvis) andligt? Ingen vet.

Bild på våra grundämnens indelning i periodiska systemet från

Kourou rymdcentrum sänder upp två Galileosatelliter i år

Två Galileo navigationssatelliter kommer att skjutas upp i rymden i december 2020 från Kourou rymdcentrum i Franska Guyana på en rysk Soyuz bärraket. Detta är en förändring från de ursprungliga planerna då en Ariane 6 bärarraket först planerades för uppdraget och även tiden som från början var 2021.


 Det har nu beslutas att skjuta upp dessa två Galileo satelliter istället med hjälp av Soyuz-ST-B,  raketmodell från Kourou på det preliminära datumet den 15 december. Preliminärt, eftersom det beror på tidpunkten av rymdcentralens öppning då karantänen efter coronaviruset kan ställa till det i planerna", säger källan.


Galileoprojektet hade varit i arbete sedan 1999 då Europeiska unionen inledde en plan för att montera sitt eget satellitnät med den första i omloppsbanan 2013.

Enligt Europeiska byrån för globala satellitnavigeringssystem är det Galileo Europas globala satellitnavigeringssystem (GNSS) som ger förbättrad positions- och tidsinformation med betydande positiva konsekvenser för många europeiska tjänster och användare.


Systemet är ett av de globala navigationssystemen i världen som arbetar tillsammans med USA: s GPS, Rysslands GLONASS, och Kinas BeiDou.


Bild från vikipedia på Ariane 5:s uppskjutningsramp som finns på den fransk-guyanska ovannämnda rymdhamn en av de franska rymdraketerna som sänds upp i Arianeprogrammet som ännu skjuts upp ca 5 gånger per år.

Ryska National Space Center ska vara klart 2023

Byggandet av det ryska National Space Center  på territoriet i Khrunichev State Research och Production Space Center i Moskva är inställt på att allt ska vara klart 2023 enligt Roscosmos rymdbolag 


För att läsa mer om projektet på deras hemsida och följa detta se här. 



Bilden är från vikipedia och visar The Mir rymdstation under 1998. Nya bilder från ovanstående projekt att fritt publicera fann jag inte. Men MIR är rysk.

Upptäckt intressant gasbubbla på Uranus som missades för 30 år sedan

Data som NASA: s Voyager 2 rymdfarkost samlades in då denna kretsade runt Uranus 1986 under 45 timmar har undersökts igen. Det visade sig då att tidigare undersökning missat en sak. Plasmoider något som var relativt okänt då data tidigare avsöktes och inte något man då hade så mycket kunskap om (enkelt uttryckt förklaras det som  en sammanhängande struktur av plasma och magnetiska fält).


I den nya forskningen tittade forskarna istället på dessas  förändringar varannan sekund. Det visade då vad som tidigare hade missats: ett plötsligt sicksack i magnetfältet som varade bara en minut av rymdfarkostens 45-timmars resa förbi Uranus.


Närmare bestämt tror forskarna bakom den nya forskningen att sicksacken i analysen markerar en plasmoid vilket är en typ av struktur som inte förstods särskilt väl vid tidpunkten för förbiflygningen i januari 1986 och den analys som därefter gjordes.


Men vid det här laget förstår forskare mer om plasmoider. En plasmoid är en massiv bubbla av plasma,  en soppa av laddade partiklar. Plasmoider kan bryta sig ut från toppen av  magnetisk fält som omger en planet likt en droppe. 

Forskare vill veta mer om plasmoider eftersom dessa strukturer kan dra laddade partiklar ur en planets atmosfär och kasta dem ut i rymden. Och om  en planets atmosfär förändras vilket detta gör ändras  planeten. Uranus är särskilt komplicerad eftersom planeten roterar olikt i riktning mot övriga planeter i vårt solsystem och dess magnetfält är skevt från både den axeln och det plan alla planeter ligger i annars i vårt solsystem.


Lite svårt att hålla koll på (min anm.) men Uranus är speciell så därför är upptäckten intressant då den kan ge kunskap om hur Uranus agerar och varför.
Bild från vikipedia på Uranus bilden tagen av Voyager 2.

Månfarkosten Orion testad

Orion rymdfarkost som kommer att flyga iArtemis 1 programmets första del runt månen (troligen 2021) har återvänt till NASA: s Kennedy Space Center i Florida, USA, efter avslutade rymdmiljötester.


 Rymdfarkosten, inklusive ESA:s European Service Module, är nu klar med slutdestinationstest före lanseringen. Orion tillbringade fyra månader vid NASA: s Plum Brook station där den utsattes för vakuum och temperaturer på -175 ° C till 75 ° C vilket är de temperaturskillnader den kommer att uppleva på sin flygning till månen.


Efter att ha bevisat sin rymdvärdighetkontrollerades elektroniken – inklusive de tusentals parametrar och funktioner i den europeiska servicemodulen som styr motorerna, elkraften och styrningen av solpanelerna.


Orion är en viktig del av Artemis 1 och dess uppdrag är testflygning runt månen som senare banar väg för Artemis 3 uppdraget som innebär att landa den första kvinnan och nästa man på månens yta 2024. Senast någon människa landade på månen (min anm) var 1972 då Apollo 17 sändes upp.


Bild från vikipedia på  Orion rymdfarkost som ingår i  Artemis 1 programmet, bild från februari 2020

Fysiken visar nu att vi kan glömma att resa tillbaks i tiden.

De flesta grundläggande lagar i fysiken har inga problem med orsak och verkan i tid och rum. En händelse påverkar nästa händelse och gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det som skett har skett.


Vill vi gå tillbaks i tiden och ändra något beslut i vårt tidigare liv är detta omöjligt. Det förflutna är tid som inte kan ändras. Till exempel flyger en kopp som faller i hundra bitar inte tillbaka in i handen spontant och oskadat. (För att göra det måste tiden gå baklänges).  Hittills har forskarna förklarat detta med bristen på tidssymmetri genom den statistiska interaktionen mellan ett stort antal partiklar. 


Men nu har tre astronomer visar att endast tre partiklar räcker för att bryta tidssymmetrin.  Forskarna, som leds av den nederländska astronomen Tjarda Boekholt ska publicera sina resultat i aprilnumret av tidskriften The Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. Tjarda Boekholt (Universitetet i Coimbra, Portugal), Simon Portegies Zwart (Leidens universitet) och Mauri Valtonen (Åbo universitet) beräknade banorna för tre svarta hål som påverkar varandra.


Detta gjordes i två simuleringar. I den första simuleringen sågs de svarta hålen i vila. Sedan rör de sig mot varandra och förbi varandra i komplicerade banor. Slutligen lämnar ett svart hål de övriga två. 


Den andra simuleringen började med slutsituationen för de två svarta hål som var kvar efter att det tredje lämnat dem. Nu försökte man vrida tillbaks händelsen med rymlingen till att denna återvände och den ursprungliga situationen enligt ex 1 återuppstod. Det visar sig att tiden (återvändandet till urspungssituationen) inte kan vändas i 5% av beräkningarna även om datorn använder mer än hundra decimaler.


De sista 5 procenten handlar därför inte om bättre datorer eller smartare beräkningsmetoder som man tidigare trott. Forskarna förklarar oåterkalleligheten med hjälp av begreppet Plancklängd  (själv är jag inte matematiker och förstår den inte) . Detta är en princip som är känd inom fysiken och som gäller fenomen på atomär nivå och mindre.


 Forskarledare Boekholt säger : "Rörelsen av de tre svarta hålen kan vara så oerhört kaotisk att något så litet som Plancklängden kommer att påverka rörelserna. Störningarna, storleken på Plancklängden har en exponentiell effekt och bryter inte tidssymmetrin."


Medförfattare Portegies Zwart tillägger: "Så att inte kunna vända tillbaka tiden är inte längre bara ett statistiskt argument. Det är redan dolt i naturens grundläggande lagar. Inte ett enda system med tre rörliga objekt, stora som små, planeter eller svarta hål, kan undkomma tidsriktningen."


Den intressanta frågan är (min anm.) varför är det i 5% av fallen är omöjligt att återgå till ett tidigare läge i tiden. Helt förstår man inte detta. Men analysen visar att det därmed också kan antas att tidsresor bakåt i tiden är omöjliga. Därmed faller alla argument för att framtidens jordbor besöker det förflutna eller oss.

Solsystemet bildades tidigare än man tidigare ansett.

Hypotesen är att solsystemet härstammar från ett gigantiskt moln av gas och damm. En hypotes som såg sitt första ljus under 1700-talet genom den tyske filosofen Immanuel Kant och vidareutvecklades av den franske matematikern Pierre-Simon de Laplace.

 Fram till nyligen var denna teori gällande inom vetenskapen. Teorin att solsystemet har fått sina nuvarande egenskaper till följd av en period av turbulens som inträffade cirka 700 miljoner år efter bildandet av solsystemet.


 Nu har den  senaste forskningen visat tecken på att solsystemets planeter kom till 600 miljoner år tidigare.
  

Framväxandet kom från gas- och dammoln som omgav solen för cirka 4,6 miljarder år sedan. Det var då de gigantiska planeterna (Gasplaneterna) bildandes och dess banor var också mer cirkulära under dess första tid än man tidigare ansett. De fyra jätteplaneterna – Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus  uppstod ur detta gas- och stoftmoln som då fanns säger ny forskning från  São Paulo State University's Engineering School (FEG-UNESP) i Guaratinguetá (Brasilien). Senare uppstod resterande planeter där jorden ingår. Men kontentan är att bildandet av solsystemets planeter började med de stora gasplaneterna och detta 600 miljoner år tidigare än man tidigare ansett.


Läs vidare om dessa nya rön vilket finns i en större sammanställning här från Phys.org. 



Bild från vikipedia på planeter och dvärgplaneter i solsystemet. Planeternas storlek är i skala, men undantag av det relativa avståndet till solen.