Gränslöst eller gräns varifrån materialintag i svarta hål uppstår

Tre fysiker vid Ohio State University anser att svarta hål är som strängar med en omättlig aptit för att dra åt sig materia.

Den klassiska teorin om svarta hål är att det är ett objekt med en horisont (gräns) där materia som passerar in i denna inte kan undfly igen.

Denna gräns varifrån tid och rum inte finns och inget kan fly (ej heller ljus)  är ett tomt område varifrån materia pressades in mot dess lilla otroligt fasta kärnpunkt.

Med strängteorin inblandad  istället är det svarta hålet enligt ovanstående forskare mer som en planet. Massan i planeten spridd sig över helheten och det finns ingen horisont (gräns på början av det svarta hålet).  Det finns med andra ord ingen gräns utöver därifrån något får kontakt och fångas in om man vill se detta som hålets gräns.

Med strängteorin är det svarta hålet en planet uppbyggd av strängar utan gräns vilket efterhand ökar i omfång.

Tankarna känns igen från vissa teorier där man säger att svarta hål slukar allt och varandra och kanske till slut hela universum och blir ett enda svart hål efterhand och blir allt starkare och större för att dra in materia och ljus.(min anm)

Mathur och hans kollegor publicerade första gången sin strängteori 2004. 

Under 2012 hävdade forskare vid University of California Santa Barbara att ett svart hål är omgivet av en "brandvägg" som skulle bränna upp den som kom in i denna innan den hade en chans att  konsumeras av det svarta hålet.  

Deras beräkningar beskrivna i Journal of High Energy Physics - visade sannolikheten för att materien brändes innan den går in i ett svart hål blir mindre när ett svart hål blir större. Detta är en teori som jag anser långsökt och för mig mycket otrolig för att vara sann.

Växande svarta hål över tid är dock något jag kan se som mycket möjligt och sanning. Men inget kan med säkerhet sägas om vad som är sant eller falskt.

Det blixtrar på månen.

Europeiska rymdorganisationen har publicerat en ny rapport med bilder tagna med CCD-kameror från observatorier i Spanien. Observatorier vilka ingår i MIDAS-projektet. Läs mer om detta projektet i den medföljande länken här. 

Två blixtar är fotograferade vilka visas upp och är tagna inom en tid av 24 timmar inträffade på månens baksida för ett tag sedan. Den senaste analysen av dessas ursprung föreslår att de har orsakats av två valnötstora meteorider (sandkornsstora eller mindre meteoriter) som träffat månens ytan. 

Båda sannolikt komna från Alfa Capricornids meteorregn (resterna av den söndrade kometen 169P / NEAT). 

När små fragment av detta slag kolliderar med jordens atmosfär ses det som streck (stjärnfall nyligen var ju perseiderna här) men då månen inte har atmosfär blir det direkta nedslag och då blixtrar det till på ytan.

 MIDAS-projektets CCD-kameror är hjälpmedlet för astronomer att kunna se och dokumentera dessa kollisioner.

Genom att studera meteoroiders nedslag och antalet på månen kan vi bestämma hur många stenar som påverkar (påverkat) dess yta och hur ofta detta sker (skett). Det kan även ge kunskap om hur ofta nedslag sker i Jordens atmosfär och vilka eventuella effekter detta har (eller haft) här. 

Bilden är på månen.

Blå kristaller funna från solens första svåra tid innan sin tillblivelse och Jordens 50 miljoner år senare.

Solen skapades för  4,6 miljarder från en nebulosas  gas. Därefter tog det ungefär 50 miljoner år innan också  jorden bildades. Då solen är äldre än jorden är det svårt att hitta fysiska objekt som fanns runt solen dess första miljoner år av sin existens. Det är svårt att skilja  material tidsmässigt från det som bildades då Jorden o planeterna  kom till.

 Men i en ny studie publicerat i Nature astronomi har mycket små blå kristaller instängd i meteoriter avslöjat den tidens hemligheter (solens första existenstid). En turbulens tid.

Solen var mycket aktiv i sitt tidiga liv — den hade fler utbrott och gav ut en mer intensiv ström av laddade partiklar än idag.

De blå kristallerna är förmodligen de första mineraler som bildades i solsystemet.

Mikroskopiska isblå kristaller kallade hibonite 

 sammansättningen av dessa visar kemiska reaktioner som enbart kan ha uppstått i den tidiga solens energirika partiklar

Tiden då solen hade en massiv spiralformad skiva av gas omkring sig och var mer än 1500C het.

De större mineralrika blå korn funna i mycket gamla  meteoriter är endast ett par gånger diametern av ett hårstrå. När forskare tittar på en hög med dessa korn kallade habonitekorn under ett mikroskop framstår de som vackra ljusblå kristaller.  

Vid undersökning av kristallerna fanns där instängt helium och neon.

Detta kan inte förklaras än genom att de uppstod i den tidiga solens historia enligt gängse kunskaper idag enligt de forskare som tittat på fenomenet. Det är den enklaste förklaringen och därför den troligaste.

– Vad jag tycker är spännande är att detta berättar om villkoren i det tidigaste stadiet av solsystemet, och slutligen bekräftar en långvariga misstanke om hur det var då, säger Heck en av de forskare som varit involverad i projektet och tillägger . ”Om vi förstår det som skedde då bättre kommer vi att få en bättre förståelse av fysik och kemi av vår  värld av i dag”.

Ytterligare en upptäckt om verkligheten som man tror den utvecklats har troligen med detta bekräftats son riktig (min anm)

Strängteori eller knutteori vilket stämde i händelseförloppet vid Big Bang ? Om nu inte båda är fantasier feltänkta och något helt annat skedde om nu något skett alls.

Problemet med strängteorin är enligt vissa fysiker att den ger möjlighet till obegränsat antal universum i tid och rum.  Inte nog med det utan även att vart och ett kan ha helt skilda naturlagar.  För min del ser jag inget fel i detta.

Strängteorin beskriver materiens allra minsta byggstenar som endimensionella vibrerande strängar. Strängteorin säger därmed att elementarpartiklarna i vårt universum består av strängar. Strängar vilka vibrerar på olika sätt och det är dessa vibrationer som avgör en specifik observerad partikels arom, laddning, massa och spinn. Dessa händelser i strängen ger upphov till vilken partikel som då existerar. Strängen är endimensionell med en längd som sannolikt är en plancklängd   (se denna länk på hur mycket det innebär.

En sträng består inte av något och det finns därmed inget som är mindre än en sträng. Det tål att fundera över vad det betyder.

”Vi har två huvudtyper av strängar, den öppna och den slutna. Ändarna på den öppna strängen kan antingen vara fria eller sitta fast på en yta (bran). Den öppna strängen kan då röra sig över ytan men ej släppa taget från den.  Universum behöver då inte alls ha de väntade fyra dimensionerna – tre i rummet och en tidsaxel – utan 10 eller 11. Mer exakt har bosoniska strängteorier 26 dimensioner, medan supersträngar och M-teorier visar sig innehålla 10 eller 11 dimensioner”.  

Vissa teoretiker anser att teorin ej kan vara riktig med fler dimensioner om teorin om mörk energi ska kunna stämma eller existera. Den mörka energin anses vara den som utvidgar universum och ligger bakom ökningen av denna process. (men det finns teorier som säger att varken mörk energi eller mörk materia existerar utan är okända effekter från gravitation min anm) 

Men många strängteoriteoretiker hävdar dock fortfarande att teorin är den mest lovande för att driva Albert Einsteins dröm att förena hans allmänna Relativitetsteorin med kvantmekaniken vilken annars blir svår att förklara.

Nu har en grupp (teoretiska) fysiker nyligen förändrat universums skapelseberättelse. I en nyutarbetad teori förklarar de hur stoftet vid Big Bang slog knut på sig själv direkt efter stora smällen och därigenom uppstod de tre dimensioner vi alla lever i och allt i vårt universum existerar under.  Allt i rummet kan därför bestämmas utefter tre värden, Höjd, längd och bredd då världen är tredimensionell.  Tillägget tiden kan läggas till i förhållande till händelser som sker i tur och ordning i den tredimensionella världen.

Dessa tre rumsliga dimensioner framstår som helt uppenbara (självklara) för oss. Därför har forskarna genom århundradena sällan försökt undersöka varför universum är inrättat just så.

Men de ovannämnda fysikerna har nu lagt fram teorin som de ser som förklaring av fenomenet tre dimensioner. De påstår att universum har tre dimensioner för att det är fött ur ett exploderande nätverk av hoptrasslade knutar. Jag håller personligen dock på strängteorin denna nya idé är främmande och svår för mig att ta till mig.

 Vid Big Bang genomgick universum en extremt snabb utvidgning där inflationen, under vilken det nyfödda universum på bråkdelen av en sekund växte från att vara stort som en elektron plötsligt hade en volym som en fotboll (expansionen fortsatte och hur universum ser ut nu ser vi alla så gott vi kan med våra mänskliga sinnen).

När inflationen var över hade universum tre stora rumsliga dimensioner enligt ovan knutteori. 

Övergången från tio (strängteorin)  till tre dimensioner under utvidgningen överensstämmer med fysikernas modell för Big Bang men modellen innehåller ingen regelbundenhet som ger upphov till fenomenet och förklarar inte heller hur det inträffade.

År 2012 började fem fysiker fundera på detta, och nu har de kommit fram till ett möjligt svar. Fysikernas nya teori är baserad på traditionella teorier om Big Bang samt matematikens knutteori enligt vilken matematiska knutar enbart förekommer i tre dimensioner. Läs mer här om denna tankekonstruktion. 

Nasa har sänt upp planetfinnaren Tess den 25 juli började jakten. Jakten på bebodda planeter utanför vårt solsystem accelererar därmed.

TESS är ett rymdteleskop vilket efter att det sänts upp i maj i år sedan den 25 juli spanar efter livsdugliga planeter utanför vårt solsystem. Tessprojektet är därmed igång och ska om allt stämmer pågå i två år framåt.

Uppdraget ska koncentreras på undersökning av de ljusstarkaste stjärnorna (och deras planeter)  nära jorden (över 200 000 st) för detta ändamål ska Tess använda en uppsättning bredbildskameror för att utföra en all-sky-undersökning.

Därigenom blir det möjligt att studera massan, storleken, densiteten och banan i en stor mängd av små planeter inklusive ett urval av steniga planeter i stjärnornas beboeliga zoner.

 Denna nya planetjaktsatellit kommer att försöka fylla det som den tidigare planetjagaren teleskopet  Kepler vilket upptäckt ca 2650 exoplaneter inte hade kapacitet för då detta enbart kunde iaktta en begränsad yta av rymden

 TESS däremot kan avsöka betydligt större ytor av rymden. Men kommer att fokusera på de 200.000 ljusstarkaste stjärnorna från dess omloppsbana.

Cirka 1 600 nya exoplaneter tror man ska identifieras vilka sedan  kommer att bli föremål för uppföljningsstudier av James Webb Space Telescope.

Tess förutspås vara extremt kraftfullt och kunna studera exoplaneter och deras atmosfärer i mycket större detalj än Kepler tidigare kunnat.

Jakten på liv därute fortsätter därmed med oförminskad styrka eller kanske bättre uttryckt accelererad styrka.

Bild på Tess eller som den heter i sin helhet Transiting Exoplanet Survey Satellite.

Nyfiken på om solen alstrar ljud? Det går att höra ljudet.

Solen är en stjärna i centrum av vårt solsystem och är av en relativt vanlig typ av stjärna i universum bildad för ca 4,6 miljarder år.

Nu har rymdorganisationen (ESA) och NASAs Solar och Heliospheric Observatory (SOHO) med hjälp av insamlad data under 20 år gjort det möjligt att lyssna på de dynamiska rörelserna i solens inre. Rörelser av solutbrott, solslingors rörelser, vågrörelser och annat. Med dessa data har forskare gjort det möjligt för oss att utveckla instrument till att  lyssna på ljudet  av solen.

Det visar sig nu att solen ger ifrån sig ett lågt pulserande hjärtslagsljud. Genom  att lyssna på solen ges vetenskapsmän ett nytt sätt att observera och studera inte bara jordens sol utan även andra stjärnor i universum och genom detta upptäcka skillnader mellan stjärnors ljud och vad detta kan betyda om en viss stjärna jämfört med vår sol.

För att skapa ljudklippet vilket man kan höra på genom länken här behandlade forskaren Alexander Kosovichev från Stanford University 40 dagars data från SOHOs Michelson Doppler Imager (MDI). Vid bearbetning av vibrationerna avlägsnade han effekter från rymdfarkostens rörelser. Och fick ljudet att göras hörbart för mänskliga öron.

Med detta konstiga men lugnande solljud kan forskare nu höra hur solens material rör sig. Vi börjar därmed att bättre förstå solen och komplexiteten i solens händelser. Ljudet ger oss ett öra in i vår sol och i andra stjärnor när vi undersöker dem på samma vis.

På Io en av Jupiters månar och det kanske unikaste objektet i solsystemet har Juno gjort ytterligare ett fynd

Io är den tredje största av Jupiters månar med en yta olik alla andra kända himlakroppars i vårt solsystem (se bild ovan).

Forskarna som först såg bilderna från Voyager 1 vilken sändes upp  1977  den första rymdfarkost som kom i närheten av månen Io fick astronomer att häpna över utseendet av månen när fotona kom till Jorden.

Förväntningarna var att se nedslagskratrar och att räkna antalet nedslagskratrar från meteorer av samma slag som ex gjorts på vår måne per areaenhet för att därefter beräkna åldern av Ios yta misslyckades. Detta på grund av att de såg enbart ett fåtal sådana och om dessa egentligen var nedslagskratrar var osäkert.

Istället för nedslagskratrar hittade Voyager 1 hundratals vulkankratrar. Några av dem var aktiva vulkaner.

Från Voyager 1 togs foton av eruptioner där 300 km höga moln av aska kunde ses. Även nästa Voyagersond Voyager 2 vilken även den sändes upp 1977 visade samma resultat (obs följ gärna medföljande länkar av dessas färd och se var de finns idag de är ännu i arbete) .

Därefter sändes 1989  rymdsonden Galileo upp. Galileo kunde utforska Io mer i detalj och mätte  utförligt Io:s yta. Det kom då fram att lavaströmmarna där var betydligt varmare än de som flöt på jorden. Innehållet i dessa var enligt de mätningar som gjordes av Galileo troligen bestående av magnesium och järn.

Detta till motsatta resultat från analysering av Voyagers bilder vilka vilseledde forskarna att tro att lavan som flöt på Ios yta mest bestod av olika föreningar av smält svavel.

Men erfarenhetsmässigt var det konstigt att det skulle vara smält svavel då strömmarna var för heta för att detta skulle vara rätt.

 En ny idé i dag är dock att Ios lava består av smält silikatsten. Men nyligen gjorda observationer med Hubbleteleskopet tyder även på att materialet kan vara rikt på natrium.

Men det betyder inte att alla dessa påståenden och mätningar är motsägelsefulla. Det kan vara varierande material på olika platser. Vissa av de hetaste punkterna på Io når temperaturer på 1227C medan medeltemperaturen är ca -143C på ytan.

Dessa heta platser är den huvudsakliga mekanismen där  Io förlorar sin inre värme. Insamlade data av NASA'S Juno vilken sändes upp 2011 med ett instrument med namnet  Jovian infraröd Auroral Mapper (JIRAM) visade  att det fanns en hittills oupptäckt värmekälla vid dess sydpol. En vulkan.

 Dessa  IR-data vilka samlades in den16 dec 2017 när Juno var 470.000 kilometer från månen visar detta. Denna nya heta punkt vilken JIRAM fann är ca 300 kilometer från närmaste tidigare kartlagt värmepunkt, sade Alessandro Mura, en Juno Co-Investigator från Institutet för astrofysik i Rom.

Detta fynd indikerar på en hittills okänd vulkan. Men det är ännu ej bevisats. Enbart värmepunkten är upptäckt inte dess källa.

Jag tycker själv att Io har en unik gul nyans och att den ser väldigt annorlunda ut mot andra objekt därute i vårt solsystem. De är vacker på sitt vis.