EK Draconis är en gul stjärna som överraskade med den kraftigaste solstorm mänskligheten upptäckt.

 

Astronomer såg nyligen att det från en stjärna, vid namn EK Draconis (en gul stjärna ca 111 ljusår bort i ingående i Drakens stjärnbild) skedde en massiv energiexplosion (solstorm)  av laddade partiklar mycket kraftfullare än någon forskare har sett i vårt eget solsystem. I arbetet av upptäckten ingick astrofysikern Yuta Notsu vid University of Colorado Boulder vilken är rapportens huvudman. Studien publicerades nyligen  i tidskriften Nature Astronomy.

 

Studien beskriver ett stjärnfenomen som kallas "korona-utkastning", mer känt som solstorm. Notsu förklarade att även vår sol skjuter ut den här typen av materia regelbundet -  moln av extremt heta partiklar (plasma) som kan nå hastigheter på 10000 tals km/h. Och de är potentiellt dåliga nyheter: Om en solstorm av ovan storlek träffade jorden kan den steka satelliter i omloppsbana och stänga av kraftnäten i hela städer.

"Solstormar kan få en allvarlig inverkan på jorden och det mänskliga samhället", säger Notsu, forskaren vid Laboratory for Atmospheric and Space Physics (LASP) vid CU Boulder och U.S. National Solar Observatory. Händelsen ovan kan fungera som en varning för hur farligt vädret i rymden kan vara.

 

"Den här typen av stora massutkastningar skulle teoretiskt sett kunna förekomma från vår sol", säger Notsu. "Observation ovan kan hjälpa oss att bättre förstå hur liknande händelser kan ha påverkat jorden och även Mars för miljarder år sedan."

Vad man bör lära sig (min anm.) är att någon form av skydd av elektronik bör utformas så skadorna vid ett eventuellt utbrott av större slag från solen blir så litet som möjligt.

Illustration från pixabay.com på vår sol som den kan se vid solstormutbrott.

Vintergatans svarta håls våldsamma tidsavsnitt

 

Centrum av Vintergatan finns 27000 ljusår från oss. Här finns ett svart hål som väger 4 miljoner gånger mer än vår sol. Det har med tiden blivit mer och mer uppenbart att här ibland sker stora saker. Saker som att det slukas ett stort gasmoln som kommit för nära det svarta hålet eller en stjärna när  det svarta hålet lyckats dra till sig en sådan över tid.

När detta sker ger det effekten  att det svarta hålet puffar ut kraftfulla strålar av partiklar som färdas med nästan ljusets hastighet. Livsfarliga strålar om vi kommer i vägen. Det största utbrottet vi vet skett här hände för 2 miljoner år sedan. Effekten av detta kan än ses i form av ett expanderande plommonlikt plasma som bildar en timglasform, som sträcker sig långt över och under planet i vår galax.

Hubbleteleskopet har nu  hittat tecken  på att det svarta hålet fortfarande pyr efter denna händelse. Från vår synvinkel sett ska vi  komma ihåg att det vi ser är något som skedde för 27000 år sedan.

NASA:s Rymdteleskopet Hubble har inte fotograferat fantomstrålen direkt som ger denna effekt då den tränger ut från det svarta hålet men indicier på att den fortfarande trycker svagt in i ett stort vätemoln och sedan stänker som den smala strömmen från en slang riktad in i en sandhög gör.

Detta är ytterligare bevis på att det svarta hålet inte är ett sovande monster utan periodvis vaknar när stjärnor och gasmoln faller in i det. Svarta hål drar in material i en virvlande kretsande ackumuleringsskiva där en del av det infallna materialet sveps ut i utflödesstrålar som kollimeras (parallell riktning av ljus eller annan strålning) från det svarta hålets kraftfulla magnetfält. De smala "strålarna" åtföljs av en flod av dödlig joniserande strålning. "Det centrala svarta hålet är dynamiskt variabelt och är för närvarande lugnt", säger Gerald Cecil vid University of North Carolina i Chapel Hill.

Bild från Hubbleteleskopet som visar området som omtalas ovan.

Var det fel att nedvärdera Plutos planetstatus?

 

Pluto upptäcktes 1930 och klassificerades då som en planet. Detta ansågs den vara tills den omtolkades till dvärgplanet 2006. Men hur man ska dra gränsen mellan dvärgplanet och planet är aldrig riktigt klarlagt och olika personer har skilda uppfattningar.

I en ny studie  publicerad i tidskriften Icarus ger forskare uppslag till att rätta till det då de ser på hur en planets definition har förändrats sedan Galileos tid fram till det kontroversiella beslutet som Internationella astronomiska unionen fattade 2006 om att skapa en ny definition och som resulterade i att  Pluto inte längre ska ses som en planet.

Forskarna säger att IAU: s nuvarande definition är rotad i folklore och astrologi och att organisationen bör återkalla den tolkning de gjorde 2006. OBS mer diskussion inom detta se denna länk. 

 

De rekommenderar att kravet på att en planet rensar sin egen omloppsbana tas bort och att den ska fokusera på en viktigare egenskap som gått förlorad i den nuvarande definitionen. Definitionen att en planet är eller har varit geologiskt aktiv. Att rensa sin egen bana innebär att en planet har den starkaste gravitationskraften i sin omloppsbana och inte delar eller korsar sin bana med andra kroppar i rymden.

 

Eftersom Neptunus gravitation påverkar sin grannplanet Pluto och Pluto delar sin bana med frusna gaser och föremål i Kuiperbältet innebar IAU:s krav från 2006 att Pluto miste sin status som planet.

 – När Galileo föreslog att planeter (inklusive Jorden) kretsar kring solen fick det honom fängslad och i husarrest under resten av sitt liv, säger Metzger som är den som ledde studien och som arbetar vid University of Central Floridas Florida Space Institute. "När forskare intog hans ståndpunkt blev han på sätt och vis rättfärdigad och släpptes bildligt ut ur fängelset.

Men i början av 1900-talet satte vi honom i fängelse igen (bildligt) när vi gick med på 2006 års tolkning. Så på sätt och vis återfängslade vi Galileo. Så vad "vi" nu försöker göra är att fria Galileo ut ur fängelset igen så  hans djupa insikt blir kristallklar. "För termen planet anser jag och som de flesta planetforskare att runda isiga månar är planeter", säger Detelich en av de forskare som var med om studien. "De har alla aktiva geologiska processer som drivs av en mängd olika interna processer liksom alla världar med tillräckligt med massa har för att nå sin hydrostatiska jämvikt. Som geolog är det oerhört mer användbart att katalogisera planeter efter deras inneboende egenskaper än genom deras omloppsdynamik, avslutar hon"

Själv anser jag också att Pluto ska ses som en planet men tvekar över att se månar som detta (min anm).

Bild vikipedia på Pluto. Pluto sedd från New Horizons 14 juli 2015.

I Galaxen AGC 114905 finns inte ett spår av mörk materia

 

När Pavel Mancera Piña vid University of Groningen och forskare vid ASTRON, Nederländerna)  med kollegor upptäckte sex galaxer med liten eller ingen mörk materia fick de höra "mät igen, ni kommer att se att det kommer att finnas mörk materia runt galaxen".

Men efter fyrtio timmars detaljerade observationer med hjälp av Very Large Array (VLA) i New Mexico (USA) blev bevisen för en mörk materiafri galax bara starkare.

 

Galaxen är AGC 114905 och finns ca 250 miljoner ljusår bort. Den är klassificerad som en dvärggalax med ett  mindre antal stjärnor än vad likartade galaxer storleksmässigt har. Galaxen är ungefär lika stor som Vintergatan men innehåller tusen gånger färre stjärnor där av namnet dvärggalax. Den idag accepterade teorin är att alla galaxer bara kan existera om de hålls samman av mörk materia. ”Man kan se storleken av denna galax men med få stjärnor som att bristen på mörk materia är anledningen till glesheten av stjärnor (min anm.)”

Forskarna insamlade data om gasrotation i AGC 114905 under 40 timmar mellan juli och oktober 2020 med hjälp av VLA-teleskopet. Därefter gjorde de en graf av resultatet som visar gasens avstånd från galaxens centrum på x-axeln och gasens rotationshastighet på y-axeln. Detta är standardsättet för att avslöja närvaron av mörk materia.

Diagrammet visade att gasens rörelser i AGC 114905 helt kan förklaras av normal materia. – Det är naturligtvis vad vi tänkte och hoppades på eftersom det bekräftar våra tidigare mätningar, säger Pavel Mancera Piña och tillägger

”Men nu kvarstår däremot problemet att i teorin förutspås att det måste finnas mörk materia i AGC 114905 men våra observationer säger att det inte finns. Faktum är att skillnaden mellan teori och observation bara blir större”.

Samtidigt undersöker forskarna en andra liknande dvärggalax i detalj. Om det inte där heller observeras några spår av mörk materia kommer det att göra antagandet att bristen av mörk materia i en del galaxer existerar.

 

Mancera Piñas och kollegernas forskning är inte ett isolerat fall. Tidigare har till exempel den holländsk-amerikanska Pieter van Dokkum vid Yale University, USA) upptäckt en galax med nästan ingen mörk materia alls.

Kanske vi ska ompröva teorin om mörk materia och istället leta efter hur vanlig materia och energi kan ge de effekter man tillsagts mörk materia och mörk energi. Kanske mörk energi och mörk materia bara är något man lagt till för att teorier ska stämma. En genväg.  Något okänt för att förklara det man inte kan förklara annars (min anm.).

Bild från https://scitechdaily.com/galaxy-discovered-with-no-trace-of-dark-matter/

Järn är viktigt för utveckling till liv på en planet

 

Järn är ett viktigt näringsämne som nästan alla former av liv kräver för att utvecklas och frodas. Järnets historia och betydelse går hela vägen tillbaka till bildandet av planeten Jorden, där mängden järn i jordens steniga mantel "sattes" av de förhållanden under vilka planeten bildades och fortsatte att ha stora konsekvenser för hur livet utvecklades. Nu har forskare vid University of Oxford upptäckt de troliga mekanismerna bakom vilket järn påverkade utvecklingen av komplexa livsformer något som kan användas för att förstå hur sannolika (eller osannolika) avancerade livsformer är på andra planeter.

 

I tidernas begynnelse var förhållandena på jorden optimala för att säkerställa att vatten stannade kvar på dess yta. Då järn löses upp över tid i havsvatten blev det lätt tillgängligt för enkla livsformer att börja utvecklas.

Syrenivåerna på jorden började stiga för ungefär 2,4 miljarder år sedan. En ökning av syre skapade en reaktion med järn vilket ledde till att det blev olösligt. Gigatons av järn hamnade  på land med vågors hjälp där det blev mycket mindre tillgängligt för att utveckla livsformer.

 

– Livet var tvunget att hitta nya sätt att få tag på det järn det behövde, enligt  medförfattaren till studien Hal Drakesmith, professor i järnbiologi vid MRC Weatherall Institute of Molecular Medicine, University of Oxford. " Till exempel är infektion, symbios och multicellularitet beteenden som gör det möjligt för livet att mer effektivt fånga och utnyttja detta knappa men livsviktiga näringsämne. Man kan anta sådana egenskaper skulle ha drivit tidiga livsformer att bli allt mer komplexa och utvecklas till livsformer av i dag."

 

Behovet av järn som drivkraft för evolution och därmed utveckling till en komplex organism som kan förvärva dåligt tillgängligt järn kan vara sällsynta eller slumpmässiga händelser. Detta ställer frågan av hur troligt komplexa livsformer kan vara på andra planeter.

 

"Ingen vet hur vanligt intelligent liv är i universum" säger Professor Drakesmith. Vår kunskap av förutsättningarna för möjligheten till enkla livsformer att utvecklas är otillräckliga i dag. Ytterligare urval och förståelse av stora miljöförändringar i det förflutna  kan behövas för att förstå hur livet på jorden hittade nya sätt att komma åt järn. Sådana tidsmässiga förändringar på en planet kan vara sällsynta eller slumpmässiga vilket innebär att sannolikheten för intelligent liv kan vara låg."

 

Numera vet vi hur viktigt järn är för livets utveckling och det kan hjälpa oss i sökandet efter lämpliga planeter som kan utveckla eller ha utvecklat liv. Genom att bedöma mängden järn i exoplaneters mantel kan det vara möjligt att begränsa sökandet efter exoplaneter som kan stödja livet.

 Det handlar dock om att förstå och på något vis undersöka manteln innehåll från vårt avstånd (min anm.). Om forskningens antagande om järnet ovan stämmer förklarar det att livet först uppstod i havet och därefter kröp upp på land och art för art genom evolutionen kunde leva där.

Bild från https://www.dreamstime.com/

GJ 367 b är den exoplanet med den minsta densitet vi känner till

 

I en ny studie, publicerad i tidskriften Science visar forskare att planeten GJ 367 b  som befinner sig 31 ljusår från jorden är den minst täta (minst densitet)  bland de nästan 5 000 exoplaneter (planeter utanför vårt eget solsystem) som är kända idag. Den har endast halva jordens massa. Storleken  är drygt 9 000 kilometer i diameter vilket innebär något större än Mars.

 

Teamet säger att upptäckten är ett steg framåt i sökandet efter en "andra jord" eftersom den visar att man numera kan bestämma egenskaperna även hos mycket små planeter.

Medförfattare till studien var Dr Vincent Van Eylen vid (UCL Mullard Space Science Laboratory) vilken sa: "I denna nya studie beräknades planetens storlek och massa med två metoder, som båda involverade analys av ljusförändring från planetens stjärna (sol). Den ena metoden var att mäta minutdoppet i avsänt ljus från stjärnan när planeten passerade framför den. Detta gjordes med hjälp av data från NASA:s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS).

Den andra metoden var att härleda planetens massa från den effekt den hade på stjärnans rörelse. Denna rörelse var liten enbart 80 cm per sekund. Gånghastigheten för en människa – så det är fantastiskt att vi kunde upptäcka denna lilla rörelse 31 ljusår bort”.

I studien medverkade 78 forskare med ledning av astronomer vid Institute of Planetary Research vid German Aerospace Center (Deutsches Zentrum für Luft- und Raumfahrt; DLR).

 

Huvudförfattaren till studien Dr Kristine Lam, från DLR, sa: "Från den exakta bestämningen av dess radie och massa klassificeras GJ 367b som en stenig planet. Detta placerar den bland de jordlika planeterna och för forskningen ett steg framåt i sökandet efter en "andra jord".

 

GJ 367 b yttemperatur når 1500 grader Celsius – varmt nog för att smälta all slags sten och metall. Den kretsar runt sin stjärna GJ 367 på endast 8 timmar.

GJ 367  solen den kretsar runt är en röd dvärgstjärna ungefär hälften så stor som solen. Röda dvärgar är inte bara mindre utan också svalare än vår sol. Detta gör att  planeter blir lättare att hitta och karakterisera i system med en röd dvärgstjärna. Dessa röda dvärgar är bland de vanligaste stjärnobjekten i vårt kosmiska grannskap och därför lämpliga mål för exoplanetforskning.

 

Forskare uppskattar att runt dessa röda dvärgar kända som "klass M-stjärnor", kretsar i genomsnitt två till tre planeter som var och en är högst fyra gånger så stora som jorden.

Bilden är en illustration på planeten. Från https://www.freepressjournal.in/

I dvärggalaxen Leo I finns ett mycket stort svart hål.

 

Dvärggalaxen Leo I finns i riktning mot stjärnbilden Lejonet och är en av de närliggande dvärggalaxerna till Vintergatan.

Astronomer vid University of Texas vid Austins McDonald Observatory har där upptäckt ett ovanligt massivt, stort svart hål i centrum av Leo I. Detta svarta hål är nästan lika massivt som det svarta hål som finns i centrum av vintergatan. Fyndet kan ge  anledning att omdefiniera vår förståelse av hur galaxer utvecklas. Storleken på svarta hål som finns i centrum av alla galaxer (vad man antar i dag)  av alla storlek har inget samband med hur stor galaxen är.

Studien publicerades i ett nytt nummer av The Astrophysical Journal.

Teamet bestämde sig för att studera Leo I på grund av dess särdrag. Till skillnad från de flesta dvärggalaxer som kretsar runt Vintergatan innehåller Leo I inte mycket mörk materia (enligt teorin om att den finns vilket kan diskuteras (min anm.)).

 Forskarna analyserade enligt teoretiska beräkningar Leo I:s profil av mörk materia – det vill säga hur densiteten av mörk materia förändras från galaxens ytterkanter hela vägen in mot dess centrum. De gjorde detta genom att mäta gravitationens påverkan på närliggande stjärnor. Ju snabbare stjärnorna rör sig desto mer materia finns det innesluten (svart materia antas det då man ej kan se det som påverkar) i deras banor. I synnerhet ville teamet veta om tätheten av mörk materia ökar mot galaxens centrum. De ville också veta om deras mätningdata skulle matcha mot tidigare mätningar som gjorts med hjälp av äldre teleskops data i kombination med dessa nya datormodeller.

Vi lägger inte så stor vikt vid idén om svart materia vilken jag anser inte finns utan är en effekt vi ser från gravitation o vanlig materia (min anm.). Istället vill jag lägga till att ett större svart hål än man kan förvänta sig i en dvärggalax kan bero på att där en gång funnits flera små svarta hål som smält samman över tid och bildat ett stort. Alternaivt två mindre galaxer slagits samman.

Bild på galaxen Leo vilken framträder som en svag fläck till höger om den ljusa stjärnan Regulus vilken är den ljusstarkaste stjärnan i Lejonet.