Nya Mystiska rön! Universum expanderar inte likartat I alla riktningar.

Universum  expanderar inte likartat i alla riktningar samtidigt i allt snabbare takt sedan BigBang vilket tidigare mätresultat visat och som Einsteins allmänna relativitetsteori bekräftar som riktigt.


Expansionshastigheten i universum verkar variera från plats till plats enligt mätningar som publicerats i en ny rapport. Om det bekräftas vid vidare undersökningar skulle det tvinga astronomer att omvärdera hur kosmos är.



"En av pelarna i kosmologin är att universum är "isotropiskt", vilket betyder expanderar likt i alla riktningar," sägs i en ny rapport av huvudförfattaren till denna  Konstantinos Migkas vid universitetet i Bonn i Tyskland i ett uttalande. En (minanm.) liknelse för detta är att det expanderar som en ballong som blåses upp. 

Migkas tillägger "Vårt arbete visar att det kan finnas sprickor i den dogmen."Universum har expanderat kontinuerligt i mer än 13,8 miljarder år, ända sedan Big Bang - och i en accelererande takt tack vare en mystisk kraft som kallas mörk energi. Ekvationer baserade på Einsteins allmänna relativitetsteori tyder på att denna expansion är likartad överallt, säger Migkas. 


Observationer av den kosmiska mikrovågsbakgrunden (CMB), universums bakgrundsstrålning som finns kvar från Big Bang stödjer även denna uppfattning, tillade han: "CMB verkar vara isotropisk och kosmologer extrapolerar (gissar mätvärdet på platser som inte det går att mäta på) denna egenskap av det mycket tidiga universum till vår nuvarande epok är nästan 14 miljarder år senare.


Men det är oklart hur giltig denna extrapolering är, betonade Migkas och konstaterar att mörk energi har varit den dominerande faktorn i universums utveckling under de senaste 4 miljarder åren eller så. Mörk energis "förbryllande natur har ännu inte astrofysiker förstått" säger Migkas. 


 "Detta belyser behovet av att undersöka om dagens universum är isotropiskt eller inte." Vi lyckades lokalisera en region som verkar expandera långsammare än resten av universum och en som verkar expandera snabbare!" säger Migkas.


 Om de observerade expansionsskillnaderna är verkliga kan de avslöja spännande nya detaljer om hur universum fungerar. Till exempel, kanske mörk energi i sig varierar från plats till plats och därmed expansionen av universum.



"Det skulle vara anmärkningsvärt om mörk energi befanns ha olika styrkor i olika delar av universum," säger  medförfattare Thomas Reiprich, vid universitetet i Bonn i samma rapport.


Jag är (min anm.) tveksam till de resultat man fått i undersökningen. Jag kan tänka mig att något mätfel smugit sig in och anser att nya mätningar oberoende av de som gjorts bör göras på skilda håll och med skilda instrument och isotropiska värden. Själv anser jag att expansionen bör vara likartad åt alla håll och av samma ökande hastighet vilket Einstens allmänna relativitetsteori också säger. 

 Om mörk energi ligger bakom effekten kan diskuteras. Jag har däremot åsikten att mörk energi är en form av vanlig energi som vi känner den men i en form vi ännu har svårt att mäta med våra instrument. Samma anser jag det förhåller sig med mörk materia.

Bild från på del av universum.

En mycket energirik kvasar

En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna. Kvasarer avger enorma mängder elektromagnetisk strålning inom hela spektrumet från radiovågor till gammastrålning. En enda enskild kvasar utstrålar energi motsvarande flera hundra vanliga galaxer eller mer. För ett sådant energiflöde krävs en mycket kraftfull energikälla. Förklaringen till denna närmast outtröttliga energikälla är att kvasarer är aktiva galaxkärnor. Som sådan är en kvasar ett supermassivt svart hål omgivet av en ackretionsskiva i centrum av en galax. 


Kvasarens strålning är ett resultat av att gas som närmar sig det svarta hålet, hettas upp i denna ackretionsskiva som då ses och avger energi.  Den nu studerade kvasar, som forskare gett namnet SDSS J135246.37+423923.5, produceras vid ett supermassivt svart hål som innehåller mer än 8 miljarder gånger massan av vår sol eller ca 2000 gånger massan av det svarta hålet i mitten av vår egen galax enligt de beräkningar som gjorts. 


Kvasaren upptäcktes genom ett projekt som kallas Sloan Digital Sky Survey där man producerar massiva kartor över universum, Gemini North teleskopet som ligger i den slocknade vulkanen Maunakea på Hawaii tog sedan ytterligare en titt på objektet.

"Vi blev chockade - detta är inte en ny kvasar, men ingen visste hur fantastisk denna var förrän laget fick se den genom Geminis spektra"  säger Karen Leighly medförfattare och astronom vid University of Oklahoma, i ett uttalande.


 Beräkningarna baserade på denna analys tyder på att detta objekt producerar de mest kraftfulla kvasarvindar forskarna någonsin har upptäckt. Fenomenet är särskilt spännande eftersom forskare tror att sådana vindar spelar en nyckelroll i att konstruera de galaxer som omger strukturen. Forskarna hoppas att denna kvasar inte är den enda i sitt slag utan att de ska upptäcka fler lika kraftfulla att undersöka och jämföra med varandra.


Otroliga (min anm) kraftkällor finns därute frågan är varför de finns och hur de uppkommit.


Bild från vikipedia. Konstnärs rendering av accretion disk i kvasaren ULAS J1120 + 0641, en mycket avlägsen kvasar vilken drivs av ett supermassiv svart hål med en massa två miljarder gånger solen.

Cheops uppdrag

Den 8 december 2019 sändes Cheops upp till en bana 700 km över jorden från Kourou, Franska Guyana.  Cheops är ett  ESA:s CH-aracterising ExOPlanet Satellite projekt.

 Dess första uppdrag är att studera närliggande stjärnor har konstaterade exoplaneter. Målet är högprecisionsobservationer av dessa planeters storlek när den passerar framför sin sol.  


Fokuseringen i första hand är på de planeter som storleksmässigt liknar jorden och upp till Neptunus storlek. 


Ett av målen var HD 93396, en stor gul stjärna som finns 320 ljusår bort från oss och är något svalare men är tre gånger större än vår sol. Fokus för observationerna där var KELT-11b, en stor gasformig planet ca 30 % större i storlek än Jupiter som ligger i en bana närmare sin sol än Merkurius är till vår sol.


Ljuskurvan för denna stjärna visar en tydlig dopp som orsakas av åtta timmars lång transitering av KELT-11b. Utifrån dessa data har forskarna bestämt mycket exakt planetens diameter till 181600 km med en osäkerhetsmarginal strax under 4300 km.


De mätningar som gjorts av Cheops är fem gånger mer exakta än de som tas från teleskop från jorden förklarar Willy Benz ansvarig forskare vid Cheops mission consortium, professor i astrofysik vid universitetet i Bern. " Det ger oss en försmak för vad vi kan uppnå med Cheops under de kommande månaderna och åren," säger han.

En spännande möjlighet (min anm) till mer exakt kunskap om exoplaneter därute och enklare  kunskapsinhämtning om dessa.

Fri Bild på Cheops som inlägget handlar om från. 

Kepler-1649c är en jordliknande exoplanet.

Exoplaneten Kepler-1649c har sin bana  runt en röd dvärgstjärna som ligger 300 ljusår från jorden. Kepler-1649c fullbordar sin bana på 19,5 jorddagar och den finns i den beboeliga eller livsmöjliga zonen runt sin sol Kepler-1649.  Ett avstånd som gör att flytande vatten kan existera på ytan på denna planet som är nästintill av samma storlek som jorden (dock något större 1,06 gånger större vilket är försumbart).


Då röda dvärgar är små finns den beboeliga zonen nära dessa. Det gör  en planet mer utsatt för starka solutbrott än vi är på jorden


"Det finns andra exoplaneter som uppskattas vara likartade jorden i storlek, såsom TRAPPIST-1f och, enligt vissa beräkningar, Teegarden c", skriver  NASA-tjänstemän i samma uttalande. "Andra kan temperatur likartat på jorden, såsom TRAPPIST-1d och TOI 700d. Men det finns ingen annan exoplanet som anses vara jämförbar jorden i båda dessa värden. Värden som båda är viktiga för att stödja livet som vi känner det.

Kepler-1649c verkliga beboelighets utsikter är svåra att mäta. Astronomer vet ingenting om dess atmosfär och dess sammansättning eller tätheten av denna vilket har betydelse för dess  möjlighet att hysa liv..


Dessutom ger röda dvärgar ofta ifrån sig kraftfulla soleruptioner oftast sker detta under deras första tid så planeter i sina beboeliga zoner kan ha fått sin atmosfär avskalad relativt snabbt om de har sin plats i denna farozon vid en röd dvärgstjärna.


"Ju mer data vi får och desto mer  pekar på uppfattningen att potentiellt beboeliga planeter av jordens storlek så kallade exoplaneter är vanliga kring denna typ av stjärnor," säger rapportens huvudförfattare Andrew Vanderburg, forskare vid University of Texas i Austin i samma uttalande. 


"Med röda dvärgar nästan överallt i vår galax och potentiellt beboeliga och steniga planeter runt dem innebär det att chansen att en av dem inte är alltför annorlunda jorden." säger han även.


Jag anser (min anm) att det säkert finns många planeter därute som vi skulle kunna kolonisera utan större problem om vi kom dit. Men att det redan finns liv på någon av dem är en helt annan fråga.


Bild illustration från vikipedia på förhållandet mellan Jorden och Kepler-1649c.

100:e nedslaget på månen av en asteroid registrerat sedan 2017.

Jorden bombarderas ständigt av naturligt rymdskrot i form av fragment av kometer och asteroider kallade meteoroider. Det mesta brinner upp i vår atmosfär men vissa objekt, särskilt de större än några meter är potentiellt farliga då de kan ge skador om de faller ner på olämpliga platser på jorden. 


Sedan mars 2017 har ESA:s NELIOTA-projekt regelbundet letat efter "månblixtar" på månen för att ge bättre förstå mängden små asteroideffekter. Projektet upptäcker blixten av ljus som produceras när en asteroid kolliderar med månens yta och nyligen upptäcktes det 100: e nedslaget.  Månens atmosfär är försumbar, med en total massa på mindre än 10 ton därför ger små asteroider som färdas i snabba hastigheter en effekt vilket illustreras av dess kraterrika yta och även små stenar ger en blixteffekt då det smäller ner på ytan. 


När meteoroider eller små asteroider träffar månens yta i hög hastighet, genererar de en ljusblixt som om den är tillräckligt ljus är synlig från jordens teleskop. Forskare kan då registrera ljusstyrkan på en blixt för att uppskatta storleken och massan av objektet som orsakade den och förbättra vår förståelse för hur ofta liknande objekt kolliderar med jorden. Vanligtvis skapar asteroider som väger mindre än 100 g och mäter mindre än 5 cm även dessa observerbara månblixtar. Sten av detta mindre format som kommer in i jordens atmosfär brinner upp i atmosfären och kallas stjärnfall.


Sedan projektet inleddes har det genomförts totalt cirka 149 timmars månövervakning och upptäckts 102 månblixtar. Detta tills 15 april då artikeln skrevs. Skulle man statistiskt räkna in alla timmar sedan 2017 och påstå att lika mycket nedslag sker hela tiden blir summan av nedslag mycket stora.


Man kan (min anm.) undra över hur många nedslag som upptäckts om detta projekt varit igång dygnet runt.


Bild från på en som jag anser vacker bild på månen från ett landskap på jorden.

Chockvågor från en Novaexplosion

En klassisk nova kallas en stjärna oftast en vit dvärg som kommer i nära kontakt med en röd jättestjärna och som då under en period ökar sin ljusstyrka kraftigt. En nova är därmed en plötsligt kortlivad ljushöjning av en annars diskret stjärna. 


Denna ljushöjning uppstår när en ström av väte från en följeslagare, oftast en röd jättestjärna kommer för nära en vit dvärgstjärna. "Tack vare en särskilt ljus nova och en lycklig omständighet, kunde vi samla de bästa chockvågor från en sådan händelse någonsin av synliga gamma-ray observationer av en nova," säger Elias Aydi, en astronom vid Michigan State University i East Lansing som ledde ett internationellt team från 40 institutioner i arbetet med att tolka resultaten. "Den exceptionella kvaliteten på vår data tillät oss att skilja samtidig strålning i både optiskt och gamma-ray ljus vilket gav bevis för att chockvågor spelar en viktig roll  för händelseutvecklingen vid novaexplosioner. 


En explosion av detta slag släpper totalt 10000 till 100000 gånger den årliga energiproduktionen av vår sol. Astronomer upptäcker cirka 10 tidigare ej sedda novor varje år i vår galax. V906 Carinae  är namnet på den som här beskrivits.


Under utbrottets första dagar syntes ett tjockt moln av gas i  munkform sett från jorden.  Molnet expanderade utåt med en hastighet av ca 12,2 miljoner km / h) vilket är jämförbart med den genomsnittliga hastigheten på solvinden.


Därefter skedde ett utflöde ungefär dubbelt så snabbt som smällde in i det munkformade gasmolnet vilket skapade chockvågor som avgav gammastrålar och synligt ljus.   20 dagar efter explosionen skedde ett ännu snabbare utflöde av skräp med en hastighet av 9 miljoner km / h). Denna kollision skapade nya chockvågor och en ny omgång av gammastrålning och optiskt ljussken. Utflödena uppstod troligen från kvarvarande kärnfusionsreaktioner på den vita dvärgens yta.


Bild från vikipedia Teckning av en blivande nova där den vita dvärgen i samlar massa från den röda jätten. Så bildas en novaexplosion.

NASA planerar bygga ett teleskop på månens baksida

NASA är nu ett steg närmare verkligheten av att finansiera ett förslag om att bygga ett radioteleskop inuti en krater på månens baksida. Det föreslagna telekopet skulle vara en kilometer i diameter vilket gör det till "det största fullskaliga  radioteleskopet i solsystemet (innebärande att det kan söka på alla våglängder).


Projektet kallas Lunar Crater Radio Telescope (LCRT) och  förslaget är en skapelse av Saptarshi Bandyopadhyay robottekniker vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory. LCRT är fortfarande i "mycket tidiga utvecklingsstadie", säger Bandyopadhyay.

 Bandyopadhyay föreställer sig att bygga LCRT i en krater som mäter cirka tre till fem kilometer i diameter och teleskopets nätmaskiga byggnadsställningar skulle kunna levereras och uppföras av väggklättrande robotar, såsom NASA:s DuAxel-rovers   

som skulle kunna bygga på kraterns vertikala sluttningar.


Detta teleskops fördel är att det undviker alla radiostörningar som produceras av människor. Det skulle observera universum utan en slöja av atmosfär. Jordens atmosfär är ganska användbar för att hålla oss alla vid liv men den blockerar också våglängder av ljus från att nå markbaserade observatorier inklusive lågfrekventa våglängder som överstiger 10 meter.


"En ultralång våglängd söks lättare på genom radioteleskop på andra sidan månen. Det är har enorma fördelar jämfört med jordbaserade teleskop och även över de teleskop som idag finns därute i omloppsbanor runt jorden," säger Bandyopadhyay.


Jag (min anm.) anser projektet mycket intressant och i en framtid kan liknande teleskop på Mars eller än längre ut även de vara ännu intressanta. Ju längre från solen desto bättre. Detta då även solen kan vara en störningskälla.


Bild från wikimedia på den sida av månen som alltid är bortvänd från oss.

Den mänskliga hjärnan påverkas vid rymdvistelse.

Ny forskning visar att om du vistas i rymden kan det förändra din hjärna (och du kanske måste snurras runt för att förhindra det lite då och då). 


Forskare har undersökt hur rymdfärder kan påverka människans fysiologi och människors hälsa. Till exempel avslöjade en studie kallad  Twins Study en mängd sätt som vistelse i rymden förändrar våra kroppar och även våra gener. Vi vet sedan tidigaste rymdfärderna (min anm.) att muskelmassan minskar och astronauter får muskelsvaghet och har svårt med balansen när de kommit tillbaks till jorden.


Men en ny studie tyder även på att rymdfärder kan påverka den mänskliga hjärnan på konstiga och ovanliga sätt ex, kan det försämra astronauters syn under lång tid efter det att de kommit tillbaks.


Medicinska utvärderingar på jorden har visat att astronauternas synnerver sväller och vissa får näthinneblödning och andra strukturella förändringar i sina ögon.

Forskare misstänker att dessa synproblem orsakas av ökat "intrakraniellt tryck", (tryck i huvudet) under rymdfärder. 

I en ny studie ledd av Dr Larry Kramer, en radiolog vid University of Texas Health Science Center i Houston har forskare funnit bevis för att detta tryck ökar vid låg gravitation.


I studien utförde teamet MRI (magnetisk resonanstomografi på hjärnor, en teknik som använder där man använder specialiserade skannrar för att avbilda delar av kroppen med hjälp av magnetfält) på 11 astronauter (10 män och en kvinna) både före och under vistelsen i  rymden och i upp till ett år efter återkomsten. Dessa MRI bilder visade att med långvarig exponering för mikrogravitation av hjärnan sväller denna och ryggmärgsvätskan som omger hjärnan och ryggmärgen ökar i volym. 


Hur (min anm.) detta ska motverkas och problemet lösas innan människan sänds till Mars vet ingen i dag. Konstjord gravitation är dock en lösning men det innebär med nuvarande kunskap och teknik att resande får snurras runt lite då och då i hög hastighet för att återbalansera hjärnan och motverka effekterna av låg gravitation. En metod som knappast är speciellt trevlig för de som skulle behandlas på detta vis. Hur ofta denna snurrning skulle behövas och om den även behövs under tiden på Mars vet vi inte idag.
Bild från. 

Detta är troligen sanningen om Oumuamua

Det mystiska objektet Oumuamua som plötsligt uppenbarade sig i  det inre av solsystemet i oktober 2017 var det första interstellära objektet som upptäckts (något som kommit från ett annat solsystem. Teorier om att det var en för något (en asteroid, komet eller främmande rymdfarkost) tog fart men då det var på väg ut i den interstellära rymden igen när vi såg det kunde vi inte studera det så väl. Men dess form och konstiga rörelser fascinerade många.  

I dag anser en del forskar att det förmodligen är ett fragment av en större kropp som revs sönder av gravitationskrafter under en nära förbiflygning av den stjärna varifrån den kom och därefter kastades ur solsystemet (såvida den inte även i det solsystemet var en tillfällig besökande där och hade en ännu äldre historia).



Hypotesen förklarar Oumuamuas udda rörelse och form också, enligt huvudförfattare Yun Zhang nationalastronomiska observatorier vid den kinesiska vetenskapsakademin och medförfattare Douglas Lin, en astronom vid University of California, Santa Cruz.

Oumuamua är mycket långsträckt som en stor rymdcigarr (och kan vara något tillplattad också). 

Astronomer hade aldrig tidigare sett ett kosmiskt objekt (asteroid) med den form Oumuamua har och dess udda rörelsemönster. I augusti 2019 upptäckte astronomer ett andra interstellärt objekt en komet känt som Comet Borisov. Troligen kommer vi att upptäcka än fler objekt i framtiden som kommer från andra solsystem eller tomrummet däremellan nu när vi börjat söka efter dessa. 


Kanske (min anm) fler objekt är på väg från den förmodade katastrof som formade Oumuamua om teorin om dess bakgrund ovan stämmer.



Bild på Oumuamua från vikipedia

Kom vattnet till Trappist 1;s planeter.

2017 tillkännagav ett internationellt team av astronomer att TRAPPIST-1-systemet (en M-typ röd dvärgstjärna på  40 ljusår från jorden) innehöll inte mindre än sju steniga planeter. Tre av dessa planeter hittades inom stjärnans beboeliga zon och att systemet har haft 8 miljarder år att utveckla liv på dessa planeter. 


Samtidigt har dock det faktum att dessa planeter kretsar nära en röd dvärgstjärna gett upphov till tvivel över om dessa tre planeter skulle kunna upprätthålla en atmosfär eller ha flytande vatten. 


Om TRAPPIST-1-systemet har ett eget Kuiperbälte likt jorden då är det troligt att en liknande process varit inblandad som på jorden. I detta fall skulle gravitationella störningar ha orsakat att asteroider och kometer sparkats ut ur bältet som sedan farit mot de sju planeterna och vatten då kommit med dessa och utfallit på dessa planeter vid nedfall likt det troligen skett på jorden.


 I kombination med rätt atmosfäriska förhållanden kan de tre planeterna i stjärnans beboeliga zon (de tre planeterna där)  ha fått tillräckliga mängder vatten på sina ytor för liv kan uppstå.


"Förekomsten av ett bälte (likt Kuiperbältet)  indikerar att ett system har en stor reservoar av flyktiga ämnen och vatten. Denna reservoar av vatten i asteroider och kometer finns vanligtvis i de kalla regionerna i ett solsystem, Att hitta ett bälte av kometer är en indikation på att reservoaren med vatten finns.


Så nästa steg är att visa att ett bälte liknande Kuiperbältet finns därute vid Trappistsystemet.


Bilden från vikipedia är en illustration av TRAPPIST-1 och de sju planeterna.

Asteroiden Bennu ska besökas av NASA-farkost i augusti 2020.

I augusti kommer en robotfarkost från NASA att för första gången någonsin att sjunka ner till ytan av en asteroid och där samla ett prov för att därefter åter styra tillbaka mot jorden. För att uppnå denna utmanande bedrift till Bennu som asteroiden heter har OSIRIS-REx  (projektets namn och robotens) ett team utarbetat nya tekniker. Teknik för att landa och ta prov på asteroiden Bennus med dess mikrogravitationmiljö. 


Men det behövs mer övning och erfarenhet för att uppdraget ska kunna gå av stapeln i augusti. Därför flyger rymdfarkosten i närheten av asteroiden för att testa OSIRIS-REx programmet redan i sommar. 


Under hela touchdown sekvensen använder rymdfarkosten tre separata propellrar för att ta sig ner till asteroidens yta. Efter en höjd ovan Bennu på125 m där rymdfarkostens position och hastighet justeras är tredje fasen igång. Denna tredje manöver kallad "Matchpoint", sker cirka 50 meter från asteroidens yta och placerar rymdfarkosten på en bana som matchar rotationen av Bennus för att sedan sjunka ner mot den då inriktade touchdown-platsen. Denna fyra timmars händelse börjar med att rymdfarkosten lämnar sin omloppsbana på 1 km ovanför asteroiden där farkosten utökar sin robotprovtagningsarm – Touch-And-Go Sample Acquisition Mechanism (TAGSAM) – från sin vikta parkerade position vid roboten ut till provinsamlingskonfigurationen.

 Omedelbart därefter tar rymdfarkosten navigeringsbilder för NFT vägledning. NFT tillåter rymdfarkosten att självständigt vägleda Bennu ner till ytan genom att jämföra en inbyggd bildkatalog med realtidtagna navigeringsbilder tagna under nedstigning. När rymdfarkosten sjunker ner till ytan uppdaterar NFT-systemet och rymdfarkostens förväntade kontaktpunkt beroende på OSIRIS-REx position i förhållande till Bennus landmärken. På ytan tas prov och sedan är det meningen att rymdfarkosten åter ska stiga för att färdas tillbaks till jorden med provet.


Bild från vikipedia på asteroiden Bennu ovan.

För första gången har vindens hastighet uppmätts på en brun dvärg.

Bruna dvärgar har en massa mindre än de lättaste stjärnorna men större än de tyngsta gasjättarna. Massan är för låg för att kärnreaktioner av väte i dess centrum skall kunna komma igång (stjärnbildning). Däremot tros de kunna fusionera deuterium och förbränna litium. De avger svagt ljus på de synliga våglängderna. De ses som misslyckade stjärnbildningar men inte så misslyckade att de blivit gasplaneter.



Bruna dvärgar har en övre massgräns på ungefär 75-80 jupitermassor. Den undre gränsen är mer svårdefinierad men ligger vid ungefär 13 jupitermassor.

2MASS J10475385+2124234 är en brun dvärg i stjärnbilden Lejonet. Den upptäcktes 1999 av Adam J. Burgasser m.fl. och tillhör den spektrala klassen T6.5; dess position skiftar med 1,7 bågsekunder per år på grund av sin rörelse.


För första gången har forskare nu mätt vindhastighet på en brun dvärg. Det är ovanstående bruna dvärg. 2MASS J10475385+2124234  finns 32 ljusår från jorden.  Forskarna upptäckte här vindar som rör sig runt planeten med hastighet av 2.293 km / h. Som jämförelse har Neptunus atmosfär de snabbaste vindarna i vårt solsystem vindhastigheten är här ca 2000 km / h. 


Bruna dvärgar består nästan helt av gas, så "vind" hänvisar till något lite annorlunda än ex på Neptunus som har en kärna. De övre skikten av en brun dvärg är där delar av gasen kan röra sig självständigt. På ett visst djup blir trycket så intensivt att gasen beter sig som en enda fast boll som ses som objektets inre. När interiören roterar resulterar det i att det övre skikten av atmosfären blir nästan synkroniserade.


Med en atmosfärisk temperatur på över 600 grader Celsius utstrålar denna bruna dvärg en betydande mängd infrarött ljus. Mätningen gjordes med Spitzertelekopet. 


Vad som är intressant (min anm.) är att detta är första gången vindhastigheten mätts på en brun dvärg.

Bild från NASA på storleksförhållande stjärn brun dvärg gasplanet.

En ovanlig M-dvärgstjärnekonstellation

En dvärgstjärna är en stjärna i en storlek som gör att den i slutfasen av sin existens inte är stor nog för att kollapsa till en neutronstjärna. 


Astronomer har nu hittat ett dvärgstjänesystem som består av två dvärgar vilket är ett ovanligt system väl värt att undersöka ytterligare. 


De är klassificerade som M-stjärnor (klassificering enligt spektraltyp) och har beteckningen NGTS J214358.5-380102. 



Det nyfunna systemet (redan 2016 sågs det första gången) visar sig vara det mest excentriska M-dvärgsystem som hittills är känt. Fyndet beskrivs i en artikel som publicerades den 31 mars i  arXiv.org . M dvärgar kan vara avgörande studieobjekt för att förbättra vår förståelse om grundläggande stjärnparametrar av lågmassestjärnor i par. De förmörkar regelbundet varandra och ger då möjlighet att studera en i taget under dess omloppsbana. Det gör det enklare till direkt mätning av massa, radie och temperatur. 


Enligt studien har NGTS J2143-38-systemet en omloppsperiod på cirka 7,62 dagar och består av två ungefär lika stora stjärnor av spektraltyp M3. Den primära stjärnan har en radie på ca 0,46 solradier och en massa på cirka 0,42 solmassor, medan den sekundära stjärnans radie och massa är cirka 0,41 och 0,45 av solens.


Den elliptiska banans excentricitet NGTS J2143-38 befanns vara 0,323, vilket är ovanligt för  M-dvärg som dubbelstjärnor då sådana system vanligtvis har nästan cirkulära banor. Dessutom gör den uppskattade excentriciteten att NGTS J2143-38 är det mest excentriska M-dvärg binära system hittills som är känt och ett av de mest excentriska binärsystem av något slag i förhållande till sin semi-större axel (cirka 15,62 sol radier).


Astronomerna tillade i rapporten att den höga excentriciteten och den relativt korta omloppsperioden av NGTS J2143-38 kan tyda på att ett annat objekt finns i systemet (ytterligare en dvärgstjärna, brun dvärg eller större planet) . Framtida observationer kan vara avgörande för att verifiera detta.


Jag har (min anm.) inte lyckats finna var på himlavalvet detta system finns.


Bild på fenomenet finns inte utan istället visas på bilden ovan på en något svårtolkad men likväl klassificering av stjärnor.

Analys av en udda bild av Jupiter

Den bild det handlar om har bearbetats av en vetenskapsman med namnet Gerald Eichstädt. 


Den togs den 17 februari 2020, kl 9:29 PST (12:29 EST) av Juno då rymdfarkosten utförde sin 25: e nära förbiflygning av Jupiter. Vid den tidpunkt då bilden togs var rymdfarkosten 25120 kilometer från planetens molntoppar på en latitud av ca 71 grader norr. 


Några anmärkningsvärda saker i denna vy är de långa, tunna band som löper i mitten av bilden från topp till botten. Juno har observerat dessa långa streck flera gånger sedan dess första närkontakt med Jupiter 2016. 


Ränderna visar disigt lager av partiklar som flyter ovanför de underliggande molnen. Forskarna vet inte exakt vad detta dis innehåller eller hur det bidats.


 Två jetströmmar i Jupiters atmosfär flankeras vardera i regionen där de smala banden av dis vanligtvis ses och vissa forskare spekulerar om att dessa jetströmmar kan vara anledningen till bildandet av detta dis.


Forskningen (min anm)) får fortsätta försöka analysera disets sammansättning med känsligare instrument när sådan finns och den vägen försöka lösa mysteriet.

 Svårigheten med analys är den tunnhet och de lager diset visar sig vara. Analysen kan ju inte göras på plats. Junos instrument är inte heller helt dagsaktuella utan utvecklads för över tio år sedan.


Bild: Från  på förstoring av Jupiter.

Ny data kan förklara Saturnus övre atmosfärs värme.

Det övre skiktet av atmosfären över Saturnus, Jupiter, Uranus och Neptunus är liksom Jordens övre atmosfär varmt. Men till skillnad från jorden där solen är källan på grund av sitt avstånd har inte solen samma effekt på dessa gasplaneters atmosfär då de finns betydligt längre bort från solen.


Deras värmekälla har varit en av de stora mysterierna. Genom en ny analys av data från NASA:s Cassinis rymdfarkost har man nu hittat en förklaring till vad som håller de övre atmosfärlagren av Saturnus så varma. Det skyldiga är norrskenen på planetens nord- och sydpoler. 


Elektriska strömmar som utlöses av interaktioner mellan solvind och laddade partiklar från Saturnus månar vilket är gnistan som ger norrsken och värme i den övre atmosfären.


Genom att bygga en fullständig bild av hur värme cirkulerar i atmosfären har forskare fått bättre förståelse av hur norrskens elektriska strömmar värmer de övre lagren av Saturnus atmosfär och driver vind. Det globala vindsystemet kan distribuera denna energi, som ursprungligen deponeras nära polerna mot ekvatorialregionerna och uppvärmer dem till två gånger högre än den temperatur som förväntas av solens uppvärmning ensam.


Resultaten av undersökningen är avgörande för vår allmänna förståelse av planeters övre atmosfärer och är en viktig del av Cassinis efterlämnande data säger författaren Tommi Koskinen till studien och medlem av Cassini Ultraviolet Imaging Spectograph (UVIS) team.


Kunskapen om detta fenomen (min anm.) kan ge teorier om eventuellt liv i övre luftlager på exoplaneter.

Bild Saturnus från vikipedia tagen av Cassini.

Upptäckt, gravitation vid en vit dvärgstjärnekonstellation.

Astronomer har upptäckt två neutronstjärnor virvlande runt varandra och att detta producerar gravitationsvågor. En upptäckt som astronomer velat göra under en längre tid för att bekräfta teorin om att så kan ske.


Vita dvärgstjärnor är vad som händer med stjärnor som vår sol efter att de får slut på bränslet och förvandlas till överblivna heta kärnor. Under många år har forskare förutspått att det bör finnas binära, eller två-objektsystem som består av vita dvärgstjärnor (neutronstjärnor). 


Enligt de allmänna relativitetsteorin bör två sådana stjärnor som kretsar runt varandra avge gravitationsvågor i ringform eller störningar i rymdstrukturen.  Nu är det inte upptäckten av gravitationsvågor av detta slag som är unikt utan upptäckten av att dessa binära system kan vara en källa för gravitationsvågor av detta slag.

 Denna nya studie ökar vår förståelse av dessa system som gravitationsvågkällor. Det kommer också att vara viktigt för att validera effektiviteten i ett instrument som kommer att lanseras 2034. Instrumentet LISA (Laser Interferometer Space Antenna) gravitationsvågobservatorium vilket nu ska testas och tränas på J2322 +0509 systemet (det binära neutronstjärnsystem som nu hittats och ger vågor av detta slag).

Eftersom de nu vet att fenomenet  finns är  det är ett bra testobjekt för att se till att instrumentet kan bli ultimat i sitt sökande efter fler källor.


Bild från vikimedia på hur en vit dvärg (neutronstjärna) är uppbyggd.

Den 29 april kan vi se en stor men för jorden ofarlig asteroid däruppe ovan oss

Asteroiden 1998 OR2 kommer den 29 april att vara som närmst jorden. Om den slog ner på jorden vore en katastrof här. Detta på grundav sin storlek som beräknas till mellan 1,8 till 4,1 kilometer i diameter. Men då den passerar oss på ca 6,2 miljoner kilometers avstånd, säger forskare från NASA: s Asteroid Watch program att det är mer än behörigt avstånd för att vi kan känna oss säkra.



Den kan ses med  6-tums eller 8-tums teleskop om vädret tillåter.

Men den som inte har ett sådant kan istället se den i realtid genom att koppla upp sig här.   Genom livestream från den 28 april, med början kl 14:00 EDT (1800 GMT).

Bild från vikimedia på asteroidens bana.

Strålningen i yttre rymden problemfylld för framtida marsresenärer.

  En tur och retur från jorden till Mars inklusive den tid besättningen tillbringar på den röda planeten (innan det byggs säkra bosättningar på Mars och rymdfarkosten blir säkrare min anm.), skulle innebära att en mänsklig besättning får tillbringa månader eller år i rymden. 

Det blir isolering och bland annat psykiskt svårt. Men utöver det även strålskador på besättningen med den slags farkoster som vi har tillgång till i dag.



Människan har utvecklats under den skyddande filt som är jordens atmosfär och magnetosfär innebär vilket gör oss skyddslösa utanför denna.  Våra kroppar är inte som de robotar vi skjuter ut i de avlägsna delarna av solsystemet. Vi är gjorda av organiskt material som måste skyddas från skadlig strålning. En strålning av energi som kan skada våra celler och vårt DNA snabbare än vår kropp kan reparera skadan. Dessa skadliga vågor är en del av det elektromagnetiska spektrumet och inkluderar gammastrålar, röntgenstrålar och viss ultraviolett strålning. 


Det är därför människor även på jorden rekommenderas att använda solskyddsmedel och medicinsk personal använder skyddande filtar när patienter ges röntgenundersökningar. 


Rymdfarkoster är inte byggda av material som vatten, betong och bly vanliga material som används som en inneslutning och barriär mot strålning. Tory Bruno, VD för rymdfärdföretaget United Launch Alliance, talade om strålning och de utmaningar det innebär vid en amerikansk Marsresa under en presentation den 28 februari vilken hölls vid Johns Hopkins Applied Physics Laboratory (APL) i Maryland.


"Vi kommer att behöva nya material som är mycket effektivare på att skydda mot denna strålning ... då ingenting som vi kunde använda i dag är säkert att använda för skicka människor till den röda planeten och tillbaka," sa Bruno.


Ett problem (min anm.) som jag är övertygad om att vi kan lösa. Men problemet med isolering blir kvar liksom muskelförtvining under resan och hur detta ska lösas vet ingen.


Bild Mars från vikipedia.

Nya rön blir ett steg närmre fusionsenergi. Obegränsad billig ren energi.

Forskare har länge försökt kontrollera fusionsenergi, energin som driver solen och stjärnor. En fusion fortsätter så länge det blir energi över efter sammanslagningen och det tryck utåt som den frigjorda energin åstadkommer kan hålla gravitationens tryck inåt i jämvikt. 

När för lite väte återstår i stjärnans centrala delar, så kommer gravitationen att komprimera stjärnan slutresultat en neutronstjärnablir följden alternativt sker en supernova.  Kärnfusion är den process då atomkärnor smälter samman och bildar större och tyngre kärnor. På grund av de små atomkärnornas låga bindningsenergi per nukleon kan man "tjäna" (frigöra) energi om man slår ihop två små kärnor till en tyngre. Fusion kombinerar ljuselement i form av plasma - det varma, laddade tillståndet av materia som består av fria elektroner och atomkärnor - som genererar enorma mängder energi. 


Forskare som försöker replikera fusion på jorden har för avsikt att ge en praktiskt taget outtömlig försörjning av säker och ren kraft för att generera el. Fusion har länge setts som en önskvärd energikälla detta då fusion inte leder till några utsläpp av växthusgaser och det finns nästan obegränsade mängder möjligt bränsle. Anläggningar kan byggas utan att påverka den omgivande miljön alltför mycket och avfallet är betydligt mer lätthanterligt än det från fissionsbaserad kärnkraft där uran är källan och avfallet är radioaktivt och farligt i hundratusentals år. 


Havets tillgång på deuterium och litium, som tritium som behövs räcker i flera miljoner år. 25 gram bränsle räcker till en genomsnittseuropés livsförbrukning av energi enligt uppgift i vikipedia dock ej bekräftad med källa.


Om vi kan tämja fusionsenergi är vi utan energibekymmer troligen mänsklighetens vidare tid.


Nya rön har kommit som visar att ytterligare ett steg mot denna ljusa framtid har tagits. Se följande länk. Men glöm ej att mycket återstår

Bild från på en ren natur.

Det finns ett invecklat globalt kommunikationsnätverk dolt här på jorden

Ett kommunikationsverktyg vi först bör lära oss använda innan vi söker konstruktivt efter utomjordiskt liv används i dag inte. I första hand används radiokommunikation.


Är människor egentligen redo att ta en första kontakt med andra intelligenta varelser? Är vår teknik sofistikerad nog att upptäcka kommunikationssignaler från en annan värld? Ett språk är det den österrikiske etologen Karl von Frisch låste upp i början av 1900-talet binas beteende för att visa avstånd till blommor är ett språk vi inte ens tänkt som möjligt att använda i sökandet efter utomjordiskt liv.  Likande system har myror.

 Tyson är en forskare inom området och för att läsa mer om och utförligare om området följ denna länk.


 Kinas Femhundra meter Aperture sfäriska Telescope, (FAST) är det största radioteleskopet på jorden och kan upptäcka radiovågor över hela universum.  "Det symboliska språket för vetenskapsmannen, matematikern och ingenjören är svårt och man måste undvika de saker som går förlorade i översättning från en kultur till en annan”, Tyson säger att denna typ av språk är mer exakt och mindre öppen för feltolkning. Om vi hittar utomjordiskt intelligent liv kommer vi kanske att kommunicera med dem på ett språk som liknar ett datorprogrammeringsspråk, byggt på den binära koden? 


Men det finns ett invecklat globalt kommunikationsnätverk dolt här på jorden som vi bara har blivit medvetna om och som kan vara det rätta språket med utomjordiskt liv. . Tyson vänder vår uppmärksamhet till en "dold matris på jorden det skapande av ett varaktigt samarbete mellan svampar, växter, bakterier och djur som existerar här men vi dåligt förstår." Han hänvisar till mycel, ett komplext nätverk av trådliknande glödtrådar som bildar den funktionella strukturen hos en svamp och sträcker sig till andra arter, såsom träd. Dessa förgreningar likt glödtrådar som utgör mycel, illustreras i showen av specialeffekter att väva in jorden under våra fötter till ett kommunikativt nätverk som avslöjar skogarnas komplexa och sammanlänkade natur vilket vi ser existerar men som vi inte har kontakt med. 


"Vem är vi att söka efter främmande intelligens när vi inte ens kan känna igen eller respektera medvetandet runt omkring oss under våra fötter


Fri Bild från pixabay.com på en varelse som kanske finns därute. Ingen kan veta vilket.

År 620 syntes ett rött svansformat sken på himlen över Japan.

620 e.Kr  sågs och nedtecknades en syn över Japan. Människor såg en lång som de tyckte fasanliknande röd svansform på himlen. Sedan händelsen har forskare studerat de nedtecknande vittnesmålen och spekulerat över vad det kosmiska fenomenet kan ha varit. Nu först i vår tid kan forskare från The Graduate University for Advanced Studies ha hittat svaret. De publicerade sina resultat den 31 mars 2020 i Sokendai Review of Culture and Social Studies.


"Det är de äldsta japanska astronomiska nedtecknanden av en röd form av detta slag", säger Ryuho Kataoka, forskare vid Institutionen för polarvetenskap vid Högskolan för tvärvetenskapliga vetenskaper vid The Graduate University for Advanced Studies och National Institute of Polar Forskning. – Det kan ha varit ett rött norrsken som producerats under magnetstormar. Men övertygande skäl har inte lämnats även om beskrivningen har varit mycket känd bland japanska folket under en lång tid."


Problemet med aurorahypotesen är enligt Kataoka att norrsken inte ser ut som fasansvansar. Istället är de bandliknande över himlen. Det kunde ha varit en komet har vissa forskare funderat över men kometer är oftast inte röda.


För att bättre förstå fenomenet justerade Kataoka och hans team den magnetiska latitud Japan hade vid tiden ifråga vilket var 33 grader i 620, jämfört med 25 grader idag. Fasansvansen verkade vara ca 10 grader lång och placerad inom det område på himlen som skulle kunnat påverkas av en stark magnetisk storm.


"De senaste rönen har visat att norrsken troligen likväl är förklaringen till denna "fasanliknande svans" (bakdelen på en fasans fjädrar) vid denna magnitud vid en stor magnetisk storm," enligt Kataoka. "Detta innebär att 620 AD fenomenet sannolikt var ett norrsken."


Bilden ovan är på en fasan och finns på vikimedia.

Fysiker undrar varför vi har just de slags grundämnen som vi har.

Ett mysterium inom kärnfysiken är varför universum består av de specifika material vi ser omkring oss. Med andra ord, varför är den gjord av "detta" slags grundämnen  och inte andra saker? Särskilt av intresse är de fysiska processer som ansvarar för att producera tungagrundämnen som guld, platina och uran som tros ske under neutronstjärnors fusioner och explosiva stjärnornas händelser läs supernovor.


Forskare från US Department of Energy's (DOE) Argonne National Laboratory har lett ett internationellt kärnfysikexperiment som utfört vid CERN, Europeiska organisationen för kärnforskning som använder nya tekniker som utvecklats vid Argonne för att studera arten och ursprunget till tunga element i universum.


Studien kan ge kritiska insikter i de processer som arbetar tillsammans för att skapa exotiska kärnor (guld, platina och uran).


Kan det som skapat vår värld med de grundämnen och mindre partiklar som kvarkar mesoner mm ha kunnat konstruerats annorlunda? Vad har gjort att allt är uppbyggt som det är och inte annorlunda. Kan det ha varit så att det även här är evolutionen (min anm) det som gjort att det finns de grundämnen som finns och något annorlunda inom fysiken skulle inte fungera eller existera under en längre tid eller inte alls.


Kanske. Men skulle något helt annorlunda universum kunnat konstruerats en gång kanske mer (exempelvis) andligt? Ingen vet.

Bild på våra grundämnens indelning i periodiska systemet från