Förslag på turistturer till stratosfären med ballong.

För snart sju år sedan presenterade två företagare, företaget World View som skulle ta turister på en ballongresa till stratosfären, ca 3 mil från marken tillräckligt högt för att se rymdens mörker och krökningen av jorden. De resorna förverkligades aldrig och företaget försvann.

Men nu har samma företagare, tillkännagett starten av ett nytt företag med ett liknande klingande namn, Space Perspective med samma vision. Turistresor med ballong till stratosfären.

Grundarna av Space Perspective insisterar på att deras affärsplan är sund och erbjuder sevärdheterna  till dem som önskar en lugn timslång kryssning som en gigantisk berg-och dalbana där spänningen är över på några minuter.

Ms Poynter en av grundarna säger att Space Perspective söker få tillräckligt med investerare för sitt första utvecklingsarbete, inklusive en trolig testflygning under första kvartalet nästa år. Om allt går enligt planerna kan de första flygningarna med passagerare sedan ske i början av 2025 nästan ett decennium efter måldatumet de satte upp i sitt tidigare företag World View.

Förutom World View har Ms Poynter och Mr MacCallum (de båda ägarna till företaget)  försökt sig på andra ambitiösa rymdprojekt. De utvecklade ballongen som lyfte Alan Eustace, en Google-chef till nära toppen av stratosfären för ett framgångsrikt rekordhögt fallskärmshopp  2014. 

De samarbetade också med Dennis Tito en entreprenör som är en av  få privatpersoner som besökt den internationella rymdstationen ISS.

Kan då projektet bli verkligt? Ja (min anm.) jag tror det om kapital finns och resorna inte blir för dyra.

Bild från vikipedia på Rymdfärjan Endeavour rör sig genom stratosfären, februari 2010.

Den 4000:e kometen har upptäckts

Den 15 juni 2020 upptäcktes en aldrig tidigare sedd komet i data från Solar and Heliospheric Observatory (SOHO) . Det var den 4 000: e kometupptäckten. Kometen har fått namnet SOHO-4000 i väntan på den officiella beteckningen från Minor Planet Center.

Som de flesta andra SOHO-upptäckta kometer är även SOHO-4000 en del av Kreutz-gruppen. Kometgruppen Kreutz följer alla samma allmänna bana de går nära solens yttre atmosfär när de rundar denna. SOHO-4000 är en av de små i gruppen med en diameter av endast ca 4-15 meter i diameter och den var extremt svagt lysande och nära solen när den upptäcktes - vilket innebär att SOHO är det enda observatoriet som har upptäckt kometen eftersom kometen var omöjlig att se från jorden med eller utan teleskop.

SOHO är ett gemensamt uppdrag för Europeiska rymdorganisationen (ESA) och NASA. SOHO startades 1995 och studerar solen från dess inre till sin yttre atmosfär, med en oavbruten utsikt mellan solen och jorden ungefär en miljon mil däremellan. Men under de senaste två och ett halvt decennium har SOHO också blivit den största komet-sökaren i mänsklig historia.

Bilden är från vikipedia och visar en målning från 1843 års komet C/1843 D1 över Tasmanien en berömd medlem av Kreutz-gruppen målad av den engelsk-australiska konstnären Mary Morton Allport.

Det kan finnas 6 miljarder jordliknande planeter i Vintergatan.

För att betraktas som en jordliknande planet måste en planet ha stenig yta, vara av ungefär samma storlek som jorden och finnas i den livsvänliga zonen temperaturmässigt vid en solliknande (G-typ) stjärna (innebärande en gul sol lik vår). 

Planeten måste finnas i den beboeliga zonen av sin stjärna för att det ska finnas flytande vatten vilket enligt vår kunskap är förutsättningen för liv på dess yta.

"Mina beräkningar ger en övre gräns på 0,18 jordliknande planeter per G-typ stjärna," säger UBC forskaren Michelle Kunimoto medförfattare till den nya studie som publicerats i The Astronomical Journal. "Att uppskatta hur vanliga olika typer av planeter är runt olika stjärnor kan ge viktiga begränsningar för planetbildning och evolutionsteorier och hjälpa till att optimera framtida uppdrag som är dedikerade till att hitta exoplaneter."säger hon i rapporten.

 UBC astronomen Jaymie Matthewstillähher : "Vår Vintergata har 400 miljarder stjärnor där sju procent är av G-typ. Det betyder att mindre än sex miljarder stjärnor kan ha jordliknande planeter i vår galax." Konkret vara likartade solsystem som det vi ingår i med en gul sol.

Planeter som jorden kan lätt missas vid sökningar av exoplaneter då de är små med omloppsbanor långt från sina stjärnor.

Spännande upplysningar (min anm.) men även om så är fallet är inget bevisat att just dessa G-typstjärnor är de enda som kan ha livsvänliga planeter eller att någon sol alls mer än vår har detta (vi tar inte hänsyn till andra slags stjärnors planetsystem i detta fall som ex röda dvärgstjärnors). Sedan måste vi tänka på att det finns oräkneliga andra galaxer därute alla med miljarder stjärnor var och  med undantag av dvärggalaxer där antalet är mindre. Inget säger heller att någon av dessa planeter har liv. Däremot kan man säkert finna planeter som vi skulle kunna kolonisera och göra till en ny Jorden därute. Men att komma dit med den teknik vi kan producera över överkomlig tid gör detta omöjligt.

Bild av fantasislag från  wallpaperflare.com

Hur många avancerade civilisation som kan finnas därute i Vintergan?

I en ny studie från University of Nottingham har en av de största  frågorna i människans historia behandlats. Den om det finns andra intelligenta livsformer i Vintergatan. Att få tillförlitliga uppskattningar av antalet möjliga utomjordiska civilisationer är mycket svårt kanske omöjligt.

Det  resultat som man kommit fram till har beskrivits i en ny artikel i Astrophysical Journal där forskare ledda av professor Christopher Conselice beskriver sina senaste beräkningar av hur många potentiellt kommunicerande, tekniskt avancerade civilisationer som kan finnas i Vintergatan (den galax vi ingår i).

Resultatet visar på 36 stycken. Christopher Conselice professor i astrofysik vid University of Nottingham, säger: "Det bör finnas minst ett dussin aktiva civilisationer i vår galax om vi antar att det tar ca 5 miljarder år för intelligent liv att bildas på andra planeter liksom det tog på jorden. Vi kallar denna beräkning astrobiologiskcopernicangräns."

Studien visar att antalet civilisationer just nu beror på hur starkt och  länge de aktivt skickat ut signaler om sin existens i rymden, såsom radiosändningar från satelliter, TV, etc. Om dessa andra tekniska civilisationer finns på en teknisk nivå som  vår vilken för närvarande är 100 år gammal då bör det att finnas cirka 36 pågående intelligenta tekniska civilisationer i vintergatan.

Men det genomsnittliga avståndet till dessa civilisationer beräknas vara 17000 ljusår vilket gör upptäckt och kommunikation mycket svårt med vår nuvarande teknik. Det är också möjligt att vi är den enda civilisationen i vår galax om inte överlevnadstiderna för civilisationer som vår är längre än vi befarar (det befaras att en högteknisk civilisation har en livslängd av några hundra år sedan har krig och katastrofer av skilda slag gjort den omöjlig).

"Vår nya forskning tyder på att sökningar efter utomjordiska intelligenta civilisationer inte bara avslöjar förekomsten av hur livet formas utan också ger oss ledtrådar för hur länge vår egen civilisation kommer att pågå. Om vi upptäcker att intelligent liv är vanligt skulle det avslöja att vår civilisation kan existera mycket längre än några hundra år, alternativt om vi upptäcker att det inte finns några aktiva civilisationer i vår galax är det ett dåligt tecken för vår egen långsiktiga existens. Genom att söka efter utomjordiskt intelligent liv - även om vi inte hittar något – ger likväl upptäcker om vår egen framtid och vårt öde". Professor Christopher Conselice.

Jag (min anm.) ser även möjligheter för att en civilisation kan utvecklas på mer än ett sätt. Teknik som vi känner den är inte nödvändigt. Det kan finnas alla slags av liv och livsformer däruppe som samarbetar och som vi skulle kunna kalla intelligenta men vi inte förstår som detta. Detta ovan handlar om galaxen vi finns i Vintergatan men det finns miljarder kanske oräkneliga galaxer däruppe alla lika stora, mindre eller större än Vintergatan.

Bild från   från publicdomainpictures.net av enalienkvinna finns hon kanske därute någonstans?

För att förstå kosmos bör vi förstå Jorden. Ny kunskap om jordens inre har publicerats.

En teknik som utformats för att utforska kosmos används av forskare för att avtäcka strukturer djupt inne i jorden med syftet att göra en ny karta som avslöjar hur jordens inre ser ut.

Man kan jämföra metoden med det sjukvården använder i form av ultraljud.

Men i detta fall är uppgiften mycket svårare då forskarna måste vänta på en jordbävning för att registrera de data de önskar få. När väl detta sker ger det bara information på ett fragmentariskt sätt då enbart en liten region kan detekteras och för det mesta är det omöjligt att skilja de svagare ekona från buller.

Det team som nu arbetat med detta använde en ny algoritm som kallas Sequencer som ursprungligen utvecklades för att hitta intressanta trender i astronomiska datamängder. De använde den för att analysera tusentals seismogram, eller register över vibrationer i marken jordbävningar som samlats in under de senaste 30 åren.

"Med detta nya sätt att se på data globalt kunde vi se svaga signaler mycket tydligare," säger Brice Ménard, astrofysiker vid Johns Hopkins University och en av deltagarna i denna undersökning. Kartan som nu finns är en början på katalogisering av jordens inre.

I detta fall har de katalogiserat och gjort en karta över ett stort område under Stilla havet som avslöjar varma och täta regioner nedanför Hawaii och Marquesas öarna i Franska Polynesien.

Man kan se arbetet enligt dessa forskare i likhet med den tid då europeiska upptäcktsresande ritade de första ofullständiga kartorna då Amerika kartlades men nu är det jordforskare som kartlägger jordens inre.

Spännande område som kommer att ta tid. Men en dag har forskare troligen arbetet klart och då får vi en bättre förståelse av den planet som vi lever på och då det inre av denna.

Bild från flickr.com 

3000 ljusår bort finns solsystemet KOI-456.04 vilket är en spegelbild av vårt solsystem.

Stjärnan Kepler-160 finns 3000 ljusår bort i riktning mot Lyrans stjärnbild. Det är en gul sol mycket lik vår sol. Här finns minst tre planeter och en av dessa är den intressanta KOI-456.04  som ligger på ett nästan likartat avstånd från sin sol som jorden till solen. Omloppstiden för KOI-456.04   är 378 dagar mot jordens 365,3 dagar. KOI-456.04   nära en halv gånger större i diameter än jorden.

Bland de i dag mer än 4000 kända exoplaneterna är KOI-456.04 något speciellt: mindre än dubbelt så stor som jorden. Den kretsar kring en solliknande stjärna på ett avstånd som gör det möjligt att vatten rinner på planeten. Det är en planet och en sol som kan ses som tvillinglik till Jorden och solen. Det lilla i storleksförhållande är inga problem för liv. Cirka en halv gång högre tyngdkraft på KOI-456.04  än på jorden vilket får en 60 kg tung person på jorden att känna sig som 90 kg tung där.

Objektet upptäcktes av ett team som leddes av Max Planck Institute for Solar System Research i Göttingen. Kepler-160, avger synligt ljus. De flesta av de solsystem med exoplaneter vi hittills hittat avger inte synligt ljus utan  infraröd strålning och är mindre och svagare än solen och tillhör därför klassen röda dvärgstjärnor.

Röda dvärgstjärnor är kända för sina extremt långa livslängder. Det gör att liv på en exoplanet i omloppsbana kring en gammal röd dvärgstjärna potentiellt kan ha dubbelt så mycket tid att utveckla livsformer än livet på jorden haft. Men strålningen från en röd dvärgstjärna är mestadels infraröd snarare än synligt ljus.

Många röda dvärgar släpper därför ut högenergivällningar som steker de planeter som finns på ett avstånd från sin sol där livet skulle kunna utvecklas. Med undantag av om de är på längre avstånd från sin sol och är dammiga. Se min blogg av den 24 juni, Planeter vid en röd dvärgstjärna måste ligga betydligt närmre sin sol än vad Jorden behöver sin lugna gula sol för att liv ska existera i annat fall och här kan de få skurar av farlig strålning..

Upptäckten av planetsystemet är högintressant (kanske det hitills mest spännande) och det gjordes med hjälp av Rymdteleskop som CoRoT, Kepler och TESS. Kepler och Tess teleskopen tror jag vi känner väl till men däremot är det troligen färre som känner till det franska CoRoT sänder därför mer information om detta på denna länk 

Bild från vikipedia där en kostnär föreställer sig hur KOI-456.04 ser ut.

Dammhöljda planeter kan innehålla liv

Dammiga amosfärer runt exoplaneter finns därute. Dessas ytor är omöjliga att se ner på utan att man sänder en sond ner på denna. Vi kan ta Venus i vårt eget solsystem som exempel dess yta kan vi inte se ens med de starkaste teleskop fast det är den närmsta planeten till jorden. Men vi vet att dess yta är ett hett inferno genom sonder som sänts ner genom molnen.

Exoplaneter därute vilka ligger precis innanför  den beboeliga zonen runt en röd dvärgstjärna (den vanligaste stjärntypen) och är dammhöljda kan innehålla liv. Detta då dammet får temperaturen enligt datasimuleringar att hålla en temperatur på planetens yta möjlig för liv.

Det finns många röda dvärgar. Dessa är svalare solar än ex vår gula sol. På en exoplanet vid röda dvärgar kan en dammhöljd atmosfär vara förutsättningen för liv då dammet likt en växthuseffekt behåller den svaga solstrålning som når planeten. Dessa planeter finns även på ett avstånd där den röda solens farliga strålning inte är för hög för liv vilket den är om planeten ligger i en mer värmerik och närmre bana (vi ska ha i tanke att röda dvärgar är små och har mindre värmeutstrålning men ju närmre vi kommer dem desto högre värme  och desto farligare i strålning når en planet likt vår sol agerar). 

Arbetet utfördes av fysiker Dr Ian Boutle baserad vid universitetet i Exeter och utgick även från att exoplaneten alltid vände samma sida mot sin sol.

Hans team utförde en serie simuleringar av steniga, jordstora exoplaneter med hjälp av toppmoderna klimatmodeller.

Det visades att naturligt förekommande mineraldamm kommer att ha en betydande inverkan på om en exoplanet kan stödja livet även då samma sida alltid är vänd mot sin sol.

Men att bevisa att det finns liv (min anm.) under detta dammhöljda atmosfärskikt är en helt annan fråga. Vad dammet bör innehålla eller ej bör innehålla sägs ej i rapporten.

Bild från vikimedia på planeten Tatooine en dammhöljd planet med liv från sf-serien Star Trek.

Här kokar fyra nybildade planeter

Forskare från Leibniz Institutet för astrofysik i Potsdam (AIP) har undersökt den enbart 25 miljoner år gamla stjärnan V1298 Tau och dess fyra exoplaneter två stenplaneter och två stora gasplaneter (att jämför med solens 4,6 miljarder års ålder). Resultaten visar att de unga exoplaneterna rostas av den intensiva röntgenstrålningen från sin sol vilket leder till förångning av en eventuell atmosfärsbildning på dessa planeter. På de innersta planeterna (stenplaneterna) kan avdunstningen ha gjort dessa planeter helt tomma på atmosfär.

Unga exoplaneter finns i en miljö med stora faror. En ny sol producerar nämligen en stor mängd energirik röntgenstrålning vanligtvis 1000 till 10 000 gånger mer än vår egen sol gör i nutid. Denna röntgenstrålning kan värma upp exoplaneternas atmosfärer till temperaturer som kokar bort atmosfären. Men det beror på avståndet mellan solen och planeten under denna turbulenta tid. Allt lugnar sig genom årmiljonerna och miljarderna. Hur mycket av en exoplanets atmosfär som avdunstar över tid beror på planetens massa, densitet och hur nära den är sin sol och hur solen fortsätter sin rotationshastighet. Jorden och Mars har klarat av att behålla någon atmosfär såvida inte nya händelser fått atmosfär som försvunnit en gång att nybildas.

Men hur mycket kan solen påverka vad som händer under miljarder år? Detta är en fråga som astronomer vid AIP valde att ta itu med i sin senaste studie. Det nyligen upptäckta fyraplanetsystemet runt den unga solen V1298 Tau är en perfekt testbädd för denna fråga. Den centrala stjärnan är ungefär lika stor som vår sol. Men den är bara cirka 25 miljoner år gammal, vilket är mycket yngre än vår sol med sina 4,6 miljarder år.

 Den är värd för två närakretsande mindre planeter  ungefär av Neptunus storlek plus två gasplaneter av Saturnusstorlek längre ut.  "Vi observerade stjärnans röntgenspektrum med Chandra-rymdteleskop för att få en uppfattning om hur starkt deras atmosfärer bestrålas", säger Katja Poppenhäger, huvudförfattare till studien.

Forskarna kom fram till att de fyra exoplaneternas möjliga öden är följande (med den kunskap de hade och antog min anm.) När denna sol med sitt planetsystem blir äldre saktar stjärnans rotation ner. "Exoplaneternas atmosfärs /gas) avdunstning beror på om stjärnan saktar ner snabbt eller långsamt under de kommande miljarder åren – ju snabbare neddragning av rotationen, desto mindre är atmosfären förlorad", säger doktoranden och medförfattaren Laura Ketzer, som utvecklat en allmänt tillgänglig kod för att beräkna hur planeter utvecklas över tid. Detta innebär att atmosfärstörningarna ligger längre fram i tiden och just nu tvivlar jag på att de kokande planeterna har någon atmosfär alls (min anm.)

Beräkningarna visar att de två innersta planeterna i systemet kan förlora sin gasatmosfär helt och bli kala steniga kärnor om stjärnan snurrar ner långsamt, medan den yttersta planeten kommer att fortsätta att vara en gasjätte (observera att gas är atmosfär som även på jorden är flyktigt min anm.).

Bild från Vikipedia på planetsystemet V1298 Tauri ca 500 ljusår bort vilket finns i riktning mot stjärnbilden Oxen.

Ett femte slag av materia har hittats i universum

Materia är känt i fyra former, fast ex guld, flytande ex vatten, gas ex syre och plasmaglob (plasma). Men nu har ett femte tillstånd hittats.

Bose–Einstein-kondensat är ett ytterligare tillstånd av materia. Kallat det femte slaget, ovanligt, omöjligt, men hittat existerande utanför jorden. 

NASA:s Lansering och drift av Cold Atom Lab (CAL) har etablerat en hållbar studie och utveckling av kvantteknik i omloppsbana runt jorden. Detta mångsidiga forskningsanläggning med flera användare har hittills färdats  400 miljoner kilometer ombord på den internationella rymdstationen (ISS) sedan ombordtagandet i juni 2018 och är under fjärrdrift från Jet Propulsion Laboratory. 

Med hjälp av Jet Propulsion Laboratory's Cold Atom Laboratory skapade astronomer exotisk materia ombord på den internationella rymdstationen. De har rapporterat om produktionen av rubidium Bose-Einstein kondensat (BECs)  (kan beskrivas som atomer som tillsammans agerar som en våg och inte går att dela upp i enstaka atomer) i ISS forskningslaboratorium, Cold Atom Lab. Detta resulterade i upptäckten av det femte tillståndet av materia och innehåller rubidium . Detta kemiska element delar likheter med kaliummetall och cesiummetall i utseende, mjukhet och konduktivitet.

En Bose-Einstein kondensat uppstår när vissa typer av atomer kyls till så låga temperaturer att de blir ett enat tillstånd (innebärande atomer ej möjliga att dela i ental). Men det är ett oömt tillstånd. Minsta interaktion med den yttre världen är tillräckligt för att värma upp det förbi dess kondenströskel och materian upplöses.

Detta gör ämnet nästan omöjligt för forskare att studera på jorden där gravitationen stör det magnetfält som krävs för att hålla det på plats för observation.

Lite ny kunskap inom vad jag (min anm) vill kalla kvantvärlden.

Bild från pixabay.com    fantasibild men spännande motiv.

Hur länge kan en Peter Panskiva existera.

En Peter Panskiva är en skivformation av gas omkring en stjärna eller brun dvärg. Gas som ger upphov till gasplaneter över tid. Gas som finns runt en enstaka stjärna har tills nu antagits ha försvunnit eller uttunnats efter 5 miljoner år.  Men så finns Peter Panskivor.

Prototypen för hur en Peter Pandisk ser ut är WISEJ080822.18-644357.3 vilken finns runt en röd dvärgstjärna 331 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Carina. Detta var det först upptäckta objektet som benämndes Peter Panskiva och det skedde den 21 oktober 2016 inom det NASA ledda projektet. Disk Detective med hjälp av WISE-teleskopet. 

Ny forskning av forskare vid Queen Mary University of London har nu avslöjat hur långlivade (i jämförelse med de vanliga gasformationerna runt stjärnor se ovan). Peter Panskivor är vilket kan ge nya insikter i hur planeter uppstår.

Planetbildning sker med material från protoplanetära skivor vilket är gigantiska skivor av gas och damm som cirklar runt unga stjärnor (det är början till planetbildning och ett planetsystem). De nyligen upptäckta Peter Pan-skivorna fick sitt namn utifrån sin betydligt längre existens omkring 5-10 gånger längre än typiska protoplanetära skivor (vilka existerar ca 5 miljoner år enligt beräkning). Man fann även att dessa Peter Panskivor bara bildas i ensamma miljöer där inga andra stjärnor finns i närområdet (bildas inte i inte i stjärnkluster) bort från andra stjärnor och att de är mycket större än vanliga skivor. Hittills har sju Peter Panskivor upptäckts som ett resultat av allmän sökning med hjälp av vanliga medborgare tillsammans med NASA och Zooniverse i projektet Disk Detective. 

Dr Gavin Coleman, huvudförfattare till en ny studie och postdoc-forskare vid Queen Mary, säger: "De flesta stjärnor bildas i stora grupper som innehåller cirka 100000 stjärnor men det verkar som Peter Pan skivor inte kan bildas i dessa miljöer (här bildas istället mer kortlivade protoplanetära skivor varifrån planeter bildas och planetsystem vilket är det vanligaste planetsystembildandet). 

Peter Panskivorna måste för att bildas och bestå finnas mycket mer isolerade från sina stjärngrannar då strålningen från andra stjärnor skulle blåsa bort dessa skivor (de skulle inte existera så länge utan enbart som vanliga protoplanetära skivor gör ca 5 miljoner år). De måste också från början vara massiva (stor täthet) så de innehåller mer gas att förlora och därför har möjlighet att existera mycket längre."

Fram till upptäckten av de långlivade Peter Panskivorna antog forskare att alla skivor hade en livstid på några miljoner år och sedan hade bleknat bort helt efter 10 miljoner år vilket tyder på att planeterna inom dem måste bildas snabbt.

Dr Thomas Haworth vid Dorothy Hodgkin Fellow på Queen Mary, säger: "Förekomsten av dessa långlivade skivor var verkligen förvånande och att ta reda på varför dessa skivor kan överleva längre än väntat kan vara avgörande för att hjälpa oss att förstå mer om skivors evolution och planetbildning i allmänhet. En särskilt intressant aspekt är att Peter Panskivor hittills bara hittats runt  dvärgstjärnor och att dessa stjärnor i allmänhet visar sig vara värdar för fler planeter än andra solar. De stora skivmassorna som Peter Panskivor är och dess långa existens (och täthet) kan vara en viktig ingrediens som gör att det finns fler planeter vid dessa solar." Där bildas fler planeter och där man ser dessa skivor ännu idag bildas blir det fortfarande fler (min anm.)

På grund av den specifika miljö som behövs för bildandet av dessa skivor antas det att de är mycket sällsynta.

En spännande upptäckt (min anm.) då det visar var det verkar finnas många planeter i ett solsystem sökning efter detta bör då ske i  solsystem där Peter Panskivor finns eller antas funnits.

Bild från vikipedia En Konstnärs intryck av AWI0005x3s (WISE J080822.18-644357.3). Ett stjärnsystem i riktning mot stjärnbilden Carina med Peter Pan skiva.

Saturnus måne Titan avlägsnar sig snabbare än man antaget.

Likt vår egen måne och troligast alla andra månar därute avlägsnar sig månen Titan från den planet där den finns som en satellit. I detta fall Saturnus. När en måne kretsar runt sin planet drar dess gravitation (tillsamman med solen) på planeten och orsakar en tillfällig utbuktning i planeten när den passerar (likt på Jorden där tidvattnet - ebb och flod sker).

Med tiden blir den energi som ger utbuktande och avtagande överföringar på planeten från  månen då månen knuffas allt längre och längre bort från sin planet som en effekt av gravitationen. Vår måne driver 3,8 centimeter bort från jorden varje år.

Forskarna trodde även att de visste hur snabbt månen Titan är på väg bort från Saturnus. Men det var fel i deras beräkningar som utgick från jordens och månens. Med hjälp av data från NASA: s rymdfarkost Cassini fann de att Titan driver bort snabbare än man tidigare förstått eller ca 11 centimeter per år.

Resultatet kan bidra till att lösa en urgammal fråga. Medan forskarna vet att Saturnus bildades för 4,6 miljarder år sedan då solsystemet bildades är osäkerheten stor om när planetens ringar och dess system med  62 kända  månar bildats. Titan är för närvarande 1,2 miljoner kilometer från Saturnus. Den reviderade graden av dess drift från Saturnus tyder på att månen från början var mycket närmre Saturnus än tidigare beräkningar.  Detta innebär att hela systemet runt Saturnus med ringar och månar expanderade snabbare än man tidigare trott.

"Detta resultat ger en viktig ny pusselbit för den mycket omdebatterade frågan om ålder på Saturnus system och hur dess månar bildats," säger Valery Lainey, huvudförfattare till det arbete som publicerades 8 juni i Nature Astronomy.

Det bör (min anm.) även ge forskare tankar på att inte jämföra takten med vår månes färd från jorden som utgångspunkt i avstånd då man undersöker andra månars från sina planeter oberoende av om de finns i vårt solsystem eller i något annat. Det finns inga givna svar på någonting i universum allt är unikt eller måste ses som att det kan vara unikt hur likt det än verkar det vi redan vet utifrån vad vi lärt från staters skolsystem eller vår omgivning.

Bild från vikimedia på Saturnus med månen Titan.

Partiklar mellan och i galaxerna är mindre istäckta än man tidigare ansett.

I universum är det på många platser  kallt och dammigt och gasfyllt. Molekylära moln från vilka stjärnor bildas innehållande gas (mest bestående av väte) och damm finns svävar omkring nya stjärnor vilkets material är grunden till nya planetsystem. Utöver det finns  nebulosor och mellan galaxerna små mängde av dammpartiklar. Några per kvadratmeter i tomrummet. 

Astrofysiker har länge förstått att ytorna på dessa damm- och gasmoln bestående av små molekylpartiklar första hand (små och större sten och gruskorn finns även) fungerar som platser för kemiska reaktioner som skapar ett brett spektrum av molekyler från vätgas till alkoholer av skilda slag. Kemikalier som är viktiga komponenter till sten och gasplaneter. De senaste decennierna har forskare antagit (inte vetat min anm.,) att dessa dammpartiklar är belagda med hundratals eller tusentals molekylskikt av is - inte bara fryst vatten utan också andra föreningar ex kolmonoxid, ammoniak och metan.

Nu har Alexey Potapov från Max Planck-institutet för astronomi och Friedrich-Schiller vid University of Jena, Tyskland med kollegor hittat bevis vid laboratorieexperiment att antagandet om tjockleken på detta islager troligen är fel. De gjorde upptäckten att tidigare forskning och teori antytt att vissa astrofysiska dammpartiklar kan vara mycket porösa och svampliknande i sin struktur och med mycket hög effektiv ytarea (mycket yta). Nya observationer antyder att mängden is för varje dammpartikel är beroende på om partikeln är mycket porös (en porös yta har fler ytor tänk på en dammtuss med alla dess prång) skulle den tillgängliga isen spridas ut i ett tunnare skikt på alla dessa ytor än vad som antagits tidigare och för en slät partikel med en mindre ytarea isen istället lägger sig i ett tjockare lager (här kan man tänka på ett gruskorn få sprickor och prång här). Tidigare antogs ett lager is på partiklarna av ungefär samma tjocklek runt om inte uppdelat beroende på ytor och porositet. 

Potapov antyder att det islager som bildas på vissa korn porösa sådana bara skulle vara en enda molekyl tjockt medan andra gruskornlika har tjockare islager. Denna uppskattning kommer från mätningar av ökningen av effektiv yta jämfört med en ickeslät yta. "Det är som att bre smör på en smörgås," säger Potapov. "Du får en tunnare men ett tjockare lager om brödskivan är plan och kompakt med  tät struktur," (till skillnad mot ett luftigt bröd med bucklig och hålig yta där du ska få smör in i alla håligheter det blir petgöra om man inte ser det som tidigare ett tjockt lager rätt över båda bröden ) När det gäller dammkorn existerar mycket av den ytan i de veckade hålen i det porösa materialet.

Detta resultat, tror forskarna, kan förändra mycket tänkande inom astrofysisk kemi. Möjligheten att kol- och silikatbaserade material av dammpartiklar påverkar  ytreaktioner vilket  antyder t att ett större antal molekyler kan bildas beroende på ytans och hastigheten för skedena  i olika reaktioner vilka då är  annorlunda än man tidigare trott.

 Några av de organiskt viktiga molekylerna som finns i planeter och kometer kan bildas på dessa ytor med mycket högre hastighet och effektivitet. Dessa kan inkludera vissa molekyler som tros delta i prebiotisk kemi, såsom formaldehyd  (en färglös gas) och ammoniumkarbonat (en slags salt). 

En ny kunskap som kan ge lite ny teoribildning av hur planeter bildas (min anm.).

Bild från vikimedia på carinanebulosan  vilken är en bra illustration på damm och gasmoln i universum. Mer om denna kan man läsa om här. 

Var 157:e dag ger FRB 121102 ifrån sig en radiostrålningsblixt.

Snabba radiovågsskurar så kallade FRB är millisekundlånga skurar av radiovågor i rymden vilka astronomer i några fall har kunnat spåra tillbaka till de galaxer varifrån de kom.

Men orsaken till skeendena är okända.

Vissa är enstaka de har avgetts en gång men inte upprepats (såvida inte de upprepas efter en lång tidsrymd vi ännu inte upptäckt min anm) medan andra upprepas efter en viss exakt tidsrymd som en klocka.

Exempelvis, tidigare i år upptäckte astronomer att en skur benämnd  FRB 180916.J0158 + 65 vilken hade ett mönster i skurtäthet som inträffade var 16,35 dag. Under fyra dagar visade signalen en skur eller två varje timme. Sedan skedde inget i 12 dagar därefter upprepades allt igen.

Nu har det upptäckts ett mönster i ett andra upprepande snabbt radiovågsutkast i en annan galax namngivet som FRB 121102. Under detta cykliska mönster avges korta radiovågor under 90-dagar följt av en tyst period på 67 dagar. Detta mönster upprepas i en period av157 dagar.

FRB 121102 har varit känd som en repeterande snabb radiovågsutsläpp sedan 2016. Nu vet man att detta mönster upprepas.

Enskilda radiovågskurar avges en gång i en galax och upprepas inte. Men upprepade snabba radiovågsskurar är kända för att skicka ut korta, energiska radiovågor flera gånger i nästintill exakt tidsintervall.

Ingen vet varför och vad som sker (min anm.) Kan det ha med gravitation nära ett svart håll och explosioner vid överbelastning av strålningsinfall i detta eller något annat som överbelastas som är anledningen till dessa utkast? Man kan se det som tillfälliga eller återupprepande av universums vulkaner men då av strålning och inte av massa. Källan går säkert att förstå men ännu kan vi inte ge svar på vad som överbelastas (vilket jag anser sker min anm.).

Bild från  på vintergatan från  piqsels.com ett tältläger någonstans.

Hubbleteleskopet sökte de första stjärnorna där de borde ses men där var tomt.

En grupp europeiska forskare ledda av Rachana Bhatawdekar från Europeiska rymdorganisationen bestämde sig för att hitta den svårfångade första generationens stjärnor genom att sondera efter ljus från från dessa (där det enligt teorin borde finnas) omkring 500 miljoner till 1 miljard år efter BigBang.

I arbetet använde de Hubbleteleskopet, NASA:s rymdteleskop Spitzer och det markbaserade Very Large Telescope vid European Southern Observatory. Härifrån användes data från gravitationslinskraften hos ett massivt förgrundsgalaxkluster (det fungerar som en gigantisk förstoringslins i rymden) för att hitta ljus från avlägsna bakgrundsgalaxer 10 till 100 gånger ljussvagare än någon tidigare observerat.

Tyvärr fann teamet inga bevis för en första generations Population III stjärnor (namnet på den första generationens stjärnor) i detta kosmiska tidsintervallet. Resultaten är ändå viktiga eftersom de visar att stjärnor måste ha bildats ännu tidigare efter BigBang än man tidigare trott.

Tidsepoken 500 miljoner år till 1 miljard år efter BigBang är för långt fram i tiden efter BigBang för att finna det man söker (om detta finns min anm.). Vi vet inte när eller hur de första stjärnorna och galaxerna i universum bildades. Resultat tyder också på att den tidigaste bildningen av stjärnor och galaxer inträffade tidigare än vad som kan undersökas med rymdteleskopet Hubble.

Detta lämnar ett spännande område öppet för den kommande NASA / ESA / CSA James Webb Space Telescope - att leta efter de  första stjärnorna. Något vi inte förstår eller kan föreställa oss tidsmässigt söks och kan bekräftas eller förfalskas (kanske) med det kommande James Webbteleskopet. Men vad ska vi tro om inte heller detta teleskop finner något därute? 

Min undran är även varför man inte fann ljus efter några stjärnor alls. Kan det finnas stjärnor tidigare än 500 miljoner efter BigBang när det inte fanns några stjärnor alls att se här? Min teori är att de fanns men så svagt lysande från oss sett att vi inte kunde upptäcka dem med de teleskop vi idag förfogar över. Alternativt är det så gasfyllt och dammigt att ljus inte släpps igenom.

Bild från  pixabay.com en fantasi men spännande sådan ut i universum.

En gång för länge sedan hade troligen Mars en ring

Forskare från SETI Institute och Purdue University har funnit att det enda sättet att förklara månen Deimos ovanligt lutande omloppsbana vid Mars är  att Mars för flera miljarder år sedan hade en ring.

Medan några av de stora planeterna i vårt solsystem har jätteringar och många stora månar (ex Saturnus väl synliga) har Mars bara två små, missbildade månar, Phobos och Deimos. Dessa månar är små med svårförklarliga banor. Banor som visar på ett märkligt förflutet. Deimos lutande omloppsbana visar på en händelse för länge sedan.

En ny idé som förklaring till denna händelse lades fram 2017 Matija Cuk, en forskare vid SETI Institute av Cuks medförfattare David Minton, professor vid Purdue University och hans dåvarande doktorand Andrew Hesselbrock. Cuk själv var huvudförfattare till det arbetet.

Hesselbrock och Minton noterade att Mars inre måne, Phobos håller på att förlora höjd och närmar sig Mars. Snart, (i astronomiska termer) kommer Phobos omloppsbana att sjunka till en nivå där Mars gravitation kommer att dra isär den för att av resterna få en ring runt planeten. Phobos blir med andra ord en sten och grusmassa i en ring runt Mars.

Hesselbrock och Minton föreslog i arbetet att under miljarder år generationer av Mars månar förstörts i denna form av ringar. Varje gång har sedan materialet i n ringen gett upphov till en ny mindre måne och händelseförloppet upprepades igen över tid.

Denna teori förklarar Deimos lutning då denna störs varje gång av händelsen. En nyfödd måne skulle flyta bort från ringen och Mars likt ex månen avlägsnar sig från Jorden. Men på grund av Deimos bana som störs blir effekten öven tid att nästa Phobos åter dras in mot Mars och allt återupprepas igen. Hur nästa Phopos eller tidigare Phobos sett ut vet vi inte men säkert har de alla fått och får udda former.

 En utåtgående måne strax utanför ringarna kan stöta på en så kallad orbital resonans. Deimos omloppsbaneperiod är tre gånger högre än Phobos.

Månen Deimos är miljarder år gammal medan Cuk och dennes medarbetare tror nuvarande Phobos är ca 200 miljoner år gammal.

Dessa teorier kan dock förfalskas om ett par år när den japanska rymdorganisationen JAXA planerar att skicka en rymdfarkost till Phobos 2024 för att samla in prover från månens yta och föra dem tillbaka till jorden. Då först kan vi få mer bevis på att ovanstående stämmer eller inte stämmer alls.

Cuk är hoppfull om att detta kommer att ge oss fasta svar om den skumma förflutna Mars månar.

Bild från  från vikipedia på Mars månar Deimos och Phobos.

För 3,5 million år sedan uppstod en mastodontexplosion i vintergatans mitt.

För ungefär 3,5 miljoner år sedan stötte SagittariusA* (det svarta hålet i vintergatans centrum) ut enorma mängder av energi. Det blev ett ljussken som våra primitiva förfäder på de afrikanska slätterna bevittnade i riktning mot stjärnbilden Skytten. Ett sken som kan ha setts från Afrikas slätter  i 1 miljon år och kanske gett upphov till många legender.

I vår tid använde astronomer NASA: s Hubble Space Telescopes unika kapacitet för att avslöja ledtrådar om denna historiska explosion. Med tanke på att vi finns i yttersta utkanten av vår galax (i en spiralarm) visades att skenet likväl nådde så långt ut i rymden att det gav upphov till ett enormt ljussken (som sågs från jorden) och ännu idag kan ses som ett släpande ljus utanför Vintergatan vid stora och lilla Magellanska molnen (dvärggalaxer).

Utbrottet från det svarta hålet orsakades troligen av ett stort vätemoln upp till 100000 gånger solens massa vilket föll in i skivan med material och virvlade runt det svarta hålet drogs in mot det och orsakade explosionen. Utbrottets resultat blev att stora mängder ultraviolett strålning kastades ut över och under galaxens plan och djupt ut i rymden. Strålningskonen som sprängde ut från Vintergatan i södra polen tände upp en massiv bandliknande gasstruktur som kallas Magellanströmmen. Blixten tände upp en del av strömmen och joniserade dess väte (tillräckligt för att ge 100 miljoner solars sken i styrka) genom att skala av  atomer från strålningens elektroner. 

Bild från vikipedia på Magellanska strömmen vilken kan ses vid de Magellanska molnen.

Neutronstjärnor misstänks innehålla en ny form av materia

En finländsk forskargrupp har funnit starka bevis på förekomsten av exotisk kvarkmaterial i kärnorna hos de största neutronstjärnorna. Denna slutsats blev resultatet genom att kombinera de senaste resultaten från teoretisk partikel- och kärnfysik med mätningar av gravitationsvågor från neutronstjärnkollisioner.

All normal materia som omger oss består av atomer vilkas kärnor består av positivt laddade protoner och oladdade neutroner och omges av negativt laddade elektroner och beroende på antal av detta uppstår olika grundämnen. 

Inuti vad som kallas neutronstjärnor är atomär materia känd för att kollapsa till oerhört täta kärnämnen där neutroner och protoner packas ihop så hårt att hela stjärnan kan betraktas som en enda enorm kärna.

Hittills har det varit oklart om kärnorna på de mest massiva neutronstjärnorna kollapsar till ett ännu mer exotiskt material kallat kvarkmateria och kärnorna då enligt ovan inte längre existerar. Forskare från Helsingfors universitet hävdar nu att svaret på denna fråga är ja. De nya resultaten publicerades i den ansedda tidskriften Nature Physics. Men nu bör mer forskning göras för att bevisa vad detta är och om det finns inget säkert bevis finns för det.

Ett spännande resultat (om det stämmer). Man kan tänka än längre och undra om inte heller detta  är slutresultatet utan att  det finns något än tätare och annorlunda ämne kanske det finns gränslöst många ämnen neråt i storlek och täthet. Vi kan ju tänka på uträkning av diametern av en cirkel där pi ingår det finns inget slutligt tal med pi likväl måste pi användas i matematiken vid ex uträkningen av diametern av en cirkel. Med andra ord vet vi inte exakt diametern av cirklar det går inte svara på. Det visar att det finns något vi inte kan förstå med nuvarande kunskap.

Bild på hur en neutronstjärna är uppbyggd från vikipedia.

Planetsystemet vid solen HR8799 kan vara likt vårt enligt ny forskning

Planetsystemet runt stjärnan HR8799, 130 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Pegasus är anmärkningsvärt likt det i vårt solsystem. Där likt här finns fyra gasjättar mellan två asteroidbälten.

En forskargrupp ledd av RuG och SRON använde denna likhet för att simulera samma rörelser av material av asteroider och kometer inom systemet likt det rör sig i vårt solsystem. Deras simulering visade då att de fyra gasplaneterna får material som levereras av mindre kroppar precis som i vårt solsystem. De skapade en rörelsesimulering för systemet runt HR8799 med rörelsemönster som i  vårt solsystem med fyra gasjättar plus ett inre och yttre asteroidbälte (asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och Kuiperbältet där bland annat Pluto finns) och möjligen steniga planeter innanför gasjättarna likt här. Just om det finns steniga planeter i de inre av detta solsystem likt på jorden kan vi inte säkert veta då vi inte kan undersöka detta. Kanske vi får bättre möjlighet när James Webbteleskopet kommer upp.

Simuleringen visade att precis som i vårt solsystem får de fyra gasplaneterna material som levereras av mindre kroppar och då bör eller är indicierna på likartat beteende och stenplaneter troligt i det inre av detta system också.

Frantseva en av forskarna säger: "Om teleskop kommer att upptäcka den förväntade mängden fast materia (ej gas, is eller poröst material)  säger vi att dessa upptäckta eldfasta objekt kan förklaras av leverans från bältena som visas i vår modell. Om de upptäcker fler eldfasta ämnen än väntat, säger vi att kanske denna leveransprocess är mer aktiv än vi trodde eftersom HR8799 är mycket yngre än vårt solsystem. HR8799-systemet kan därmed innehålla stenplaneter. Flyktig tillförsel från asteroidbältena kan vara av astrobiologisk relevans för detta."

Jag anser (min anm.) att man här hoppas sig ha funnit ett tvillingplanetsystem till jorden. Ett likartat, men om det finns en planet där som här med liv får framtiden visa.

Bild från vikipedia där en konstnärs intryck av hur planeten HR 8799 b kan se ut från en måne i solsystemet HR8799.

Stjärnexplosioner av vissa slag har gett upphov till all litium som existerar

Ett team av forskare med ledning av astrofysiker Sumner Starrfield vid Arizona State University har kombinerat teori med både observationer och laboratoriestudier och fastställt att den klass av stjärnexplosioner, som kallas klassisk nova (den vanligaste formen av nova inte att förväxla med supernova) är ansvarig för det det litium som finns i universum.

Litium är en viktig metall med användningsområden som värmebeständigt glas, keramik, litiumbatterier, litiumjonbatterier och humörförändrande läkemedel. Teamet har gått vidare för att fastställa att en bråkdel av dessa klassiska novor kommer att utvecklas tills de exploderar som supernovor av typ Ia. Dessa exploderande stjärnor blir ljusare än en galax och kan upptäckas på mycket stora avstånd i universum. Men det är en annan historia.

Klassisk nova är en klass av stjärnor som uppstått från en explosion  av en vit dvärg (en stjärnkvarleva med solens massa men storlek som jorden) och en större stjärna i nära omloppsbana runt den vita dvärgen.

Gas har fallit genom gravitation från den större stjärnan in på den vita dvärgen  som är mycket tät och har stark gravitation vilket gör att den drar till sig materia från den större stjärnan som är en stjärna med gravitation som är normal för just denna klass. När tillräckligt med gas har samlats på den vita dvärgen sker en   en explosion kallad  nova. Det finns cirka 50 explosioner per år i vår galax och de ljusaste på natthimlen observeras av astronomer över hela världen.

Det är då  litium bildas och kastas ut i universum och efterhand ner på planeter och solsystem som är under bildande. Så kom litium till oss en gång från en närliggande novaexplosion.

Bild från vikipedia på en illustration av förstadiet till blivande nova, där den vita dvärgen i stjärnsystemet samlar massa från den röda jätten.