Troligt att det finns mikroorganismer under Mars ytskikt

 

När NASA:s Perseverance rover ska söka efter forntida liv på Mars yta är det troligaste att det om detta finns finns under ytan på Mars. Studien om ämnet publicerades nyligen i tidskriften Astrobiology och handlar om  den kemiska sammansättningen av meteoriter från Mars som kommit hit till jorden (fynd i sådana på jorden har gett antydningar att så kan vara fallet se länk här). Meteoriter som vid kollision sprängts på Mars yta och vars bitar av denna kollision med Mars berggrund därefter rekylerat ut från Mars tillsammans med bitar av Mars sten och träffat Jorden.

Analysen visade att dessa stenbitar från Mars om de varit i konsekvent kontakt med vatten på Mars skulle  den kemiska energi som behövs för att stödja mikrobiella liv liknande det som finns i jordens mörka djup. Eftersom dessa meteoriter kan vara representativa för stora delar av marsskorpan tyder fynden på att Mars under jorden kan vara beboeligt av dessa mirkoorganismer.

"Den stora implikationen här för prospekteringsvetenskap under ytan är att var du än har grundvatten på Mars finns det en god chans att där finns tillräckligt med kemisk energi för att stödja mikrobiellt liv", säger Jesse Tarnas, postdoktor vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory som ledde studien när han avslutade sin doktorsexamen vid Brown University. "Vi vet inte om livet någonsin börjat under Mars yta, men om det gjorde det tror vi att det skulle finnas gott om energi där för att upprätthålla det ända fram till idag."

Bild på Mars yta från vikipedia.

Kolrikt vatten funnet i Sutter's Mill;s meteoritfragment

 

Vatten anses numera vanligt i solsystemet och troligen i universum som helhet. Vatten har upptäckts i form av is på månen, i Saturnus ringar och i kometer. Flytande vatten har bekräftats på Mars och under ytan av Saturnus måne Enceladus och spår av vattenånga kan detekteras även i Venus atmosfär.

Vatten spelade en viktig roll i den tidiga utvecklingen vid bildandet av solsystemet. Planetforskare söker och har länge sökt efter bevis på flytande vatten i utomjordiskt material som exempelvis meteoriter. De flesta meteoriter härrör från asteroider som bildades i solsystemets tidiga historia.

Dr. Akira Tsuchiyama, gästprofessor vid Ritsumeikan University, säger, "Forskare förväntar sig att det vatten som en gång bildades vid asteroidens bildande finns upplöst i  dem ännu idag. Forskare har hittat sådana flytande vatteninkluderingar inuti saltkristaller i en klass av meteoriter som kallas chondriter, som är den stora majoriteten av alla meteoriter.

 Forskarna har nu  använt avancerade mikroskoptekniker för att undersöka Sutter's Mill. Sutter's Mill är en kolhaltig chondrite som kom in i jordens atmosfär och bröts upp kl 07:51 Stillahavstid den 22 april 2012, i fragment och tog mark på en plats där guldbrytningsfeber skett en gång därav namnet på platsen.

Meteoritfragmentet innehåller en kalcitkristall som innehåller en vatten i nanoskala med minst 15 % koldioxid. Detta konstaterande bekräftar att kalcitkristaller i forntida kolhaltiga chondriter kan innehålla inte bara flytande vatten utan också koldioxid.

Förekomsten av flytande vatteninkluderingar i Sutter's Mill meteorit har gett intressanta teorier om meteoritens överordnade asteroid (varifrån den en gång var en del av) och solsystemets tidiga historia. Inneslutningen av vatten och koldioxid inträffade troligen på grund av att den överordnade asteroiden bildades av bitar där fruset vatten och koldioxid redan fanns. Detta  innebär troligen att asteroiden har bildats i den del av solsystemet som är tillräckligt kall för att vatten och koldioxid ska frysa, och dessa förhållanden skulle placera formationsplatsen långt utanför jordens omloppsbana sannolikt även bortom Jupiters omloppsbana.

Asteroiden måste då ha transporterats till de inre regionerna i solsystemet där fragmentet senare skulle kollidera med planeten Jorden (efter att asteroiden krockat med ett annat objekt och fragment uppstod i form av det vi kallar meteoriter som chondriter). 

Detta antagande är förenligt med de senaste teorierna om solsystemets tyder på att asteroider som är rika på små, flyktiga molekyler som vatten och koldioxid bildas utanför Jupiters omloppsbana innan de transporterats till områden närmare solen. Den mest sannolika orsaken till asteroiders transport till det inre solsystemet skulle vara gravitationseffekterna från planeten Jupiter.

Jag anser att asteroiden varifrån fragmenten kom en gång kolliderade med en annan asteroid då dessa påverkades av gravitationen från Jupiter. Troligen kan asteroiden ha ingått eller asteroiderna ha ingått bland Jupiter trojaner. Men det finns asteroider även i närområdet utanför Jupiter. Dock tror jag inte de kom från Kuiperbältet asteroidbältet utanför Neptunus bana eller asteroidbältet mellan Mars och Jupiter (min anm.).   

Bild på fragment av denna meteorit, från vikipedia.

Däruppe ovan oss finns en bubbla bestående av titan där explosioner sker.

 

När kärnkraftskällan till en massiv stjärna sinar sväller stjärnan upp till en röd jätte för att därefter dras ihop igen och bilda antingen en tät stjärnkärna som kallas neutronstjärna eller mindre ofta ett svart hål. När en neutronstjärna skapas s kollapsar  stjärnan inåt och den imploderar (dras samman). Den blir mycket mindre och tätare. Ovan händelseförlopp kommer en gång att ske med vår sol efter att den först svällt upp och slukat jorden vom röd jättestjärna.

Större stjärnor mer än 10 gånger större än vår sol exploderar istället som en supernova. Värmen från denna katastrofala händelse ger upphov till en chockvåg som kan ses liknas som  en ljudbom från ett överljudsflygplan - som rusar utåt genom resterna av stjärnan och producerar nya element genom nukleära reaktioner. Men i många datormodeller av denna process visas att mycket energi snabbt förloras och chockvågens resa utåt stannar av vilket förhindrar supernovaexplosionen utvidgning. Väl är det annars skulle vi kanske ha slukats i en chockvåg i det förflutna.

Detta antagande är baserat på Chandrateleskopets observationer av resterna av supernovan Cassiopeia A som finns 11000 ljusår från jorden i stjärnbilden Cassiopeia. Denna supernovarest är en av de yngsta kända supernovaresterna då denna supernova skedde för enbart  cirka 350 år sedan (sett från vår synvinkel i verkligheten 350 ljusår sedan). I åratal har forskare försökt förstå hur massiva stjärnor - de med massor över cirka 10 gånger solens massa exploderar när bränslet tar slut (kärnreaktionen fusionen). Cassiopeia A är ett ovärderligt studieobjekt.

"Forskare tror att det mesta av titanet som används i vårt dagliga liv - som i elektronik eller smycken - producerats vid stjärnors  explosion som supernova", säger Toshiki Sato vid Rikkyo University i Japan, som ledde studien som publicerats i tidskriften Nature.

 De senaste tredimensionella datorsimuleringarna tyder på att neutriner vilket är mycket lågmassesubatomära partiklar uppkomna vid skapandet av neutronstjärnor spelar en avgörande roll för att driva bubblor av titan som rusar iväg vid supernovaexplosioner. Dessa bubblor fortsätter att driva chockvågen framåt efter  supernovaexplosioner.

Med den nya studien av Cas A upptäckte teamet kraftfulla bevis för en sådan neutrinodriven explosion. I Chandra-datan fann de fingerformade strukturer av explosionen som pekar bort från explosionsplatsen som innehåller titan, krom och  järnrester. De förhållanden som krävs för att skapa dessa element vid kärnreaktioner såsom temperatur och densitet, matchar bubblor i simuleringar som driver explosionerna.  Vart 60:e år förvandlas ungefär hälften av denna titanisotop till scandium och sedan kalcium och så vidare.

"Vi har aldrig sett denna signatur av titanbubblor i supernovarester tidigare. Det är tack vare Chandra vi lyckats", säger medförfattaren Keiichi Maeda vid Kyoto University i Japan. "Vårt resultat är ett viktigt steg för att lösa problemet med hur dessa stjärnor exploderar som supernovor."

"När supernovan Cassiopeia A inträffade producerades titanfragment djupt inne i den massiva stjärnan. Fragmenten trängde in i ytan på den massiva stjärnan och bildade kanten av supernovaresterna Cas A," säger medförfattaren Shigehiro Nagataki från RIKEN Cluster for Pioneering Research i Japan.

Dessa resultat stöder starkt idén om en neutrinodriven explosion för att förklara åtminstone vissa supernovor.

Bild ovan är en kompositbild på Cassiopeia A i infrarött (rött), synlig (gult) och röntgenljus (grönt och blått) Bild från vikipedia.

Ett mycket litet svart hål finns i vår närhet.

 

Forskare har nyligen upptäckt ett av de minsta svarta hålen som någonsin upptäckts i närheten av jorden.

De har gett det beteckningen "Enhörningen", delvis för att det är unikt men även efter att det finns i stjärnbilden enhörningen.

"När vi tittade på tidigare insamlad  data dök det här svarta hålet upp ", säger huvudförfattaren till rapporten Tharindu Jayasinghe, doktorand i astronomi vid Ohio State University och ohio state president fellow i en artikel publicerad i tidskriften Monthly Notices of the Royal Astronomical Society den 21 april.

Enhörningen är ungefär tre gånger solens massa vilket är  litet för ett svart hål. Mycket få svarta hål har hittats i universum. Det här svarta hålet finns 1500 ljusår från jorden i Vintergatans galax.

Det svarta hålet verkar vara följeslagare till en röd jättestjärna vilket innebär att de två är sammankopplade av gravitation. Forskare kan inte se det svarta hålet då alla svarta hål är mörka inte bara visuellt utan även för de verktyg astronomer använder för att mäta ljusvåglängder och andra våglängder. Inte att förväxlas med det svarta hål som finns i Vintergatans centrum.

 

Den röda stjärnan följeslagaren till det svarta hålet  har väldokumenterats av bland annat teleskopsystemet KELT och Ohio State; ASAS, föregångaren till ASAS-SN och TESS. 

 

När Jayasinghe och övriga forskare analyserade data från ovanstående upptäckte de att något de inte kunde se som verkade kretsa runt den röda jättestjärnan vilket fick ljuset från stjärnan att förändras i intensitet och form under dess bana. Den dragningseffekten, kallad tidvattensförvrängning gav astronomer en signal om att något påverkade stjärnan. Ett alternativ var ett litet svart hål mindre än fem gånger solens massa enligt beräkningar (senare beräkningar visade på tre gånger se ovan) . Svarta hål av denna mindre storlek är det först nu astronomer anser möjliga. Teorin är att detta svarta hål kan vara en neutronstjärnas slutstadie.

Att hitta och studera svarta hål och neutronstjärnor i vår galax är avgörande för forskare som studerar rymden eftersom det visar hur stjärnor bildas och dör. Vissa stjärnor som efter sitt levnadslopp blir neutronstjärnor slutar som svarta hål enligt teorin. Ovanstående kan vara en före detta stjärna. Läs mer om neutronstjärnor här. 

 

Bild från vikipedia som visar Stjärnbilden Enhörningen (Monoceros) som  kan ses med blotta ögat. Den stjärnbild där det omtalade svarta hålet ovan hittats.

Ny stjärnkarta på det yttre av Vintergatan

 

Astronomer har använt data från NASA- och ESA-teleskop (Europeiska rymdorganisationen) för arbetet och har nu släppt en ny himmelskarta över den yttersta delen av vår galax. Känt som den galaktiska glorian. Området ligger utanför de virvlande spiralarmarna som bildar Vintergatans igenkännliga centrala skiva och är ett område med färre stjärnor. Vårt solsystem finns i ytterkanten av en spiralarm. . Glorian kan verka som mer eller mindre tom på stjärnor. Men teoretiskt anses den innehålla en massiv reservoar av mörk materia. Det slag av mystisk osynlig substans som tros utgöra huvuddelen av all massa i universum.

Datan för den nya kartan kommer från ESA: s Gaia-uppdraget och NASA: s Near Earth Object Wide Field Infrared Survey Explorer (NEOWIS).  ”NEOWISE” var i arbete från 2009 till 2013 under namnet WISE. Studien använder sig av data som samlats in sammantaget mellan 2009 och 2018. 

Följ denna  länk där en kort film visar kartans registrering. https://www.nasa.gov/feature/jpl/astronomers-release-new-all-sky-map-of-milky-way-s-outer-reaches

Bild från vikipedia en illustration av vintergatan.

YSES 2b är en mycket, mycket, stor gasplanet

 

Ett team av astronomer ledda av holländska forskare har lyckats ta en bild av  en jätteplanet som kretsar på ett stort avstånd från oss runt en solliknande stjärna. Frågan de ställer sig är hur denna planet blev så massiv och varför finns den just där den är vid sin sol. De slutsatser de dragit publicerades nyligen i tidskriften Astronomy & Astrophysics. Planeten har fått beteckningen YSES 2b och finns 360 ljusår från jorden i riktning mot den södra konstellationen av stjärnbilden Flugan.

YSES 2b upptäcktes med Young suns Exoplanet Survey (YSES). Därav namnet YSES på planeten. Att jämföra med  solsystem där exoplaneter upptäckts. De har har beteckning som börjar med ex  ett K, K för upptäckt av Keplerteleskopet eller T. T för Tessteleskopet.

YSES 2b  är en mycket stor gasplanet sex gånger tyngre än Jupiter vilket ger den status som den största hittills upptäckta gasplaneten i vårt solsystem. YSES 2b kretsar 110 gånger mer avlägset från sin stjärna (sol) än jorden gör från solen (eller 20 gånger avståndet mellan solen och Jupiter).

Stjärnan (solen)  där planeten finns är bara 14 miljoner år gammal och liknar vår sol i dess barndom Det stora avståndet från planeten till stjärnan är svårförklarligt. Då detta inte verkar passa in på någon av de två mest kända modellerna för bildandet av stora gasformiga planeter.

Om planeten hade vuxit i sin nuvarande position långt från stjärnan med hjälp av kärnacceleration skulle den vara för tung eftersom det inte borde finnas tillräckligt med material för att göra en enorm planet på detta stora avstånd från en stjärna.

Om planeten skapades av så kallad gravitationsinstabilitet i planetskivan verkar den vara för lätt.

En tredje möjlighet är att planeten bildades nära stjärnan genom kärnacceleration och sedan migrerade utåt. En sådan migration skulle dock kräva gravitationspåverkan från någon annan planet. I så fall en planet som forskarna ännu inte har hittat.

 

Astronomerna kommer att fortsätta att undersöka omgivningen vid denna ovanliga planet och dess sol inom en snar framtid och hoppas lära sig mer om detta solsystem. De kommer även att fortsätta att söka efter andra gasformiga planeter runt unga solliknande stjärnor för att se om de hittar liknande system.

Nuvarande teleskop är dock inte tillräckligt effektiva för att utföra direkt avbildning av planeter runt solliknande stjärnor. Forskare Alexander Bohn (Leiden University): "Genom att undersöka fler Jupiter-liknande exoplaneter inom en snar framtid kommer vi att lära oss mer om gasjättarnas formationsprocesser runt solliknande stjärnor."

Nu väntar man på nya förbättrade teleskop. Kanske det snart lanserade James Webb teleskopet kan vara till hjälp (min anm). I slutet av detta år ska det sändas upp. Den tredje förklaringen ovan av hur planeten kom till är den jag tror på.

Bild från Wikipedia på James Webbteleskopet som kan vara lösningen på bättre förståelse av system som ovan.

Betelgeuses ”kanske” producerar axions (om de finns)

 

Betelgeuse är en stjärna som ses som en klarröd prick i stjärnbilden Orion. Den finns 520 ljusår från jorden och skapade rubriker förra året då den började visa Dimningtendens (ljuset skiftade i styrka), vilket fick vissa forskare att tro att den snart skulle explodera som en supernova.

Nu har forskare istället teoretiserat om att  Betelgeuse producerar de hypotetiska mörka materiapartiklar som kallas axioner. Ingen vet dock om axioner eller mörk materia finns i verkligheten. 

En ny sökning efter utsläpp av axioner gjorts utefter teorin om dessas egenskaper. Den heta Betelgeuse kan enligt teorin vara en perfekt plats att hitta axioner vid säger forskare. Dessa förmodade partiklar kan ha en miljon eller till och med en miljarddels massa av en elektron och är idealiska kandidater för att hitta mörk materia. Om de finns. Som mörk materia bör axioner inte interagera  med  ljuspartiklar. Men enligt vissa teorier finns det en liten sannolikhet att fotoner, eller ljuspartiklar, kan omvandlas fram och tillbaka till axioner i närvaro av ett starkt magnetfält, säger Mengjiao Xiao, fysiker vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) i Cambridge, till Live Science.

 

Den termonukleära kärnan i en stjärna är ett bra ställe att hitta kopiösa mängder fotoner och magnetism och Betelgeuse vilken har 20 gånger solens massa teoretiseras ha axionutsläpp ", sa Xiao.

Som äldre stjärna är Betelgeuse i ett stadium där det inte borde avges mycket röntgenstrålning, tillade han. Xiao och hans kollegor använde NASA: s rymdbaserade Nuclear Spectroscopic Telescope Array (NuSTAR) i sökandet efter en röntgensignatur  från Betelgeuse.

Men även om de inte såg något utöver vad som förväntades från vanliga astrofysiska processer utöver den lilla mängd röntgenstrålning som Betegeuse avger skulle det inte nödvändigtvis indikera att axioner är verkliga och avges här. Forskare skulle fortfarande behöva utesluta många icke mörkmateria förklaringar till strålning härifrån innan de vänder sig till ny fysik, säger , säger Joshua Foster, fysiker vid MIT som inte var involverad i arbetet men som har varit en del av försök att leta efter axioner som kommer från stjärnkluster nära vår galax centrum..

Men det är möjligt att axioner, om de en dag hittas, kan hjälpa astronomer att bättre förstå Betelgeuse, säger Xiao. Det är dimningseffekten vad som menas (min anm).

Jag (min anm.) anser som tidigare att axioner liksom mörk materia och mörk energi är enbart skapade för att vi inte förstår  fullt ut vad vanlig materia och energi är eller kan visa sig som. 

Bild från vikipedia som visar Betelgeuses position i Orion som det ser ut med blotta ögat.

Dubbelstjärnsystemet Kepler-38A-B kan innefatta en planet med liv

 

Kepler-38 är ett binärt stjärnsystem (tvåstjärnesystem) i stjärnbilden Lyra. Dessa stjärnor, som kallas Kepler-38A och Kepler-38B, har massor på 95 % respektive 25% solmassor. Den ljusare stjärnan (Kepler-38A ) är spektralklass G medan den sekundära har spektralklass M. 

 Forskare vid New York University Abu Dhabi och University of Washington har utvecklat ett matematiskt ramverk som visar att fem kända solsystem  Kepler-34, -35, -38, -64 och -413 - är möjliga kandidater i att stödja liv på närliggande planeter. Stjärnorna ligger mellan 2764 och 5933 ljusår från jorden, i stjärnbilderna Lyra och Svanen.

Solsystemen upptäcktes av NASA: s numera pensionerade Keplerteleskop. Dessa solsystem antas ha "beboeliga zoner", innebärande  en region runt stjärnan där flytande vatten kan finnas där ännu oupptäckta jordliknande planeter kan finnas(på grund av avståndet är det svårt att hitta stenplaneter betydligt lättare är det att finna stora gasplaneter min anm.).

De uppräknande solsystemen ovan har minst en stor gasplanet som Neptunus eller större, " Livet är utvecklas mest sannolikt på planeter som ligger inom den zon som kallas den beboeliga zonen precis som jorden finns i förhållande till solen.

Här undersöker vi om den troliga beboelig zon inom de ovan fem kända systemen med två eller flera stjärnor som har jätteplaneter omkring sig, säger Nikolaos Georgakarakos i ett pressmeddelande från New York University Abu Dhabi. "Vi visar för första gången att Kepler-34, -35, -64, -413 och särskilt Kepler-38 är lämpliga för jordliknande världar med hav."

 

Binära system är solsystem där två solar ligger i varandras närhet något som finns i mellan hälften och tre fjärdedelar av alla stjärnsystem. I dessa system har hittills endast jätteplaneter upptäckts. Forskarna misstänker dock att mindre jordliknande planeter och månar har undgått upptäckt. "Vi har vetat ett tag att binära stjärnsystem utan jätteplaneter har en potential att hysa beboeliga världar. Vad vi har visat är att i en stor del av dessa system kan ha jordliknande planeter och det även i närvaron av stora gasplaneter", konstaterade medförfattaren Ian Dobbs-Dixon i pressmeddelandet.

 

Deras ramverk innefattar stjärnornas klass, massa, luminositet och spektralfältfördelning. De ser även på jätteplaneternas gravitationseffekter och undersöker teoretiskt en hypotetisk jordliknande planets omloppsbana och strålnings inverkan från solarna. Utifrån detta bestämmer de om det finns en beboelig zon som är "tillräckligt lugn" för att hysa eventuellt livsuppehållande världar.

 

"Vår bästa kandidat för att vara värd för en värld som är potentiellt beboelig är det binära systemet Kepler-38 som finns cirka 3970 ljusår från jorden och är känt för att innehålla en neptunisk planet", noterade Georgakarakos.

Bild från vikipedia på dubbelstjärnsystem med en planet framför Kepler A. Den svarta pricken. Till höger se Kepler B.

Det finns de som vill att vi letar efter artefakter efter främmande besök på månen.

 Artefakter varar längre än signaler och kan vara enklare för främmande civilisationer att skicka ut. Den berömda Drakes ekvation som används för att söka efter främmande civilisationer har nu inspirerat till en ny formel för att söka efter främmande artefakter i vårt solsystem.

 

Sökandet efter dessa utomjordiska artefakter kan börja med månen och andra kosmiska objekt nära jorden visar en ny studie.

 

Drake Equation används för att uppskatta antalet civilisationer i Vintergatan som man kan upptäcka via deras sändningssignaler. Radiosignaler kan ses som oddsen för att hitta intelligent liv i vår galax. Ekvationen utarbetades av radioastronomen Frank Drake 1961.

Den beräknar antalet kommunicerande civilisationer genom att analysera flera variabler, såsom bildandet av stjärnor som är lämpliga för utveckling av intelligent liv och antalet planeter per stjärnsystem med en miljö som är lämplig för livet. Inklusive vilken nivå av teknik de kan vara på. 

 

För närvarande syftar praktiskt taget allt SETI-sökandet (i sökande efter utomjordisk intelligens) över skyn och letande efter radio- eller ljussignaler. Men under åren har vissa forskare föreslagit att ett annat, potentiellt bättre sätt att hitta spår av utomjordiskt liv inte är att leta efter sändningar därute utan istället att jaga efter vad som i kan ses som meddelanden avlämnande i vår närhet. Kanske tanken kommer ur vårt eget sändande av en artefakter ut i rymden med Nasas två rymdsonder Voyager 1 och Voyager 2 år 1977.

 

År 2004 föreslog forskare till exempel att det är dyrt och ineffektivt att sända en signal över kosmos. Istället beräknade forskarna att skriva meddelanden vilket är betydligt mindre energikrävande. Utomjordiska civilisationer som eventuellt passerat nära solen kan ha vara särskilt intresserade (teoretiskt) av att lämna sonder i vårt solsystem säger Benford till Space.com. Benford är studiens författare och fysiker i Lafayette, Kalifornien,

Benford noterade att ungefär två stjärnor kommer inom ett ljusår från oss per en miljon år (vintergatan och vi rör oss) och att ungefär en stjärna kommer inom 10 ljusår från oss vart 5000:e år. Det senaste nära mötet som solsystemet hade var med Scholz's Star som kom inom 0,82 ljusår från solen för cirka 70000 år sedan.

Benford föreslår att det bör letas efter främmande artefakter på exempelvis månen, Mars och närliggande asteroider. Detta inkluderar jordens trojanska objekt. Asteroider som ligger i samma bana som jorden och antingen följer jorden eller ligger bakom jorden i dess bana.

"Kina planerar ett uppdrag som kallas ZhengHe till ett av dessa  objekt 2016 HO 3 under 2024", sa Benford.. " Asteroiden kommer att komma inom 10 gånger jordens avstånd till månen." Ett objekt som kretsar runt Jorden som en minimåne under vissa tider i sin bana runt solen. Dess storlek är endast ca 30-40 meter i diameter. Ett spännande objekt om man tänker på artefaktletande.

 

Benford föreslår dock inte att leta på jorden själv. "Om en artefakt har lämnats här för länge sedan har den varit föremål för väder, skador, stöld eller förfall på grund av elementen", sa Benford.

Vad jag anser om detta (min anm.) ja om vi haft besök någon gång kanske innan det fanns liv på jorden kan artefakter finnas därute för oss att finna. En hälsning från en civilisation som kanske inte existerar i dag. En som kanske finns och vill ha tecken när vi väl blir så tekniskt avancerade så vi hittar dess artefakt. Alternativt kan en artefakt vara ett övervakningsinstrument. Men vi får se jag tvekar. Men kanske vi en gång kan resa snabbt genom så kallade maskhål och andra redan gör detta i tid och rum om de nu finns. Då kan vi få kontakt, kontakt av stor nytta eller katastrof. Vi kan då resa på vilka avstånd som helst sekundsnabbt.

Bild från Från vikipedia på NASA omslaget till Voyager Golden Record som nu finns på väg till eventuella främmande intelligenser där ute

För närvarande undersöks den extremt infrarödlysande galaxen WISEJ0909 +0002

 

Ett internationellt team av astronomer har undersökt och fortsätter undersöka en extremt infrarödlysande galax som kallas WISEJ090924.01+000211.1 (eller WISEJ0909+0002 och finns ca 2300 ljusår från oss), Det var  som en del av eROSITA:s slutliga ekvatorialdjupsundersökning (eFEDS). Resultaten hittills av denna studie, publicerades den 6 april på arXiv pre-print server och denna studie ger viktiga insikter om egenskaperna hos denna galax. Lysande infraröda galaxer (LIRGs) är galaxer som avger energi i det infraröda av spektrumet, med luminosit över 100 miljarder solluminositet. Luminositeten är ett mått på en stjärnas ljusstyrka och  räknas i jämförelse med vår sols.

LIRGs med luminositet som överstiger 100 biljoner sollumnositeter kallas extremt lysande infraröda galaxer (ELIRGs). ELIRGs infraröd luminositet antas produceras ur en stjärnbildningsaktiv galaktisk kärna (AGN) aktivitet.

WISEJ0909+0002 upptäcktes först som en ELIRG-kandidat med en rödförskjutning på 1,87 med hjälp av eROSITA- röntgeninstrument ombord på Spektr-RG-rymdfarkost. Rödförskjutning är ett fysikaliskt fenomen där elektromagnetisk strålning ökar i våglängd och således minskar i frekvens när strålningskällan färdas bort från observatören vilket för synligt ljus innebär en förskjutning mot rött. Det motsatta fenomenet, blåförskjutning, uppstår när strålningskällan färdas mot observatören.

Genom att analysera data från eFEDS, har ett team av astronomer ledda av Yoshiki Toba vid Kyoto University i Japan bekräftat ELIRG-statusen för WISEJ0909 +0002 och fått information om detta objekt. Studien kompletterades med arkivdata från NASA:s Chandra och ESA:s rymdfarkost XMM-Newton.

Resultatet visar att WISEJ0909+0002 har en infraröd luminositet på cirka 179 biljoner sollumnositet. Detta härleddes från spektralenergianalys (SED) modellering baserat på fotometrisk data och bekräftar att denna galax är en ELIRG. Astronomerna noterade också att den relativt låga vätekolonntätheten för WISEJ0909+0002 är överraskande med tanke på dess extraordinära infraröda luminositet. Det kan tyda på att ELIRG är inbäddat i en stor mängd gas och damm.

Sammantaget verkar de observerade egenskaperna hos WISEJ0909 + 0002 indikera att vi bevittnar en kortlivad ELIRG-fas i den galaktiska utvecklingen av denna källa. Studien visade även att WISEJ0909 +0002 har en massa på nästan 500 miljarder solmassor medan massan av dess supermassiva svarta hål uppskattas vara cirka 7,4 miljarder solmassor. Stjärnbildningshastigheten i galaxen beräknades till cirka 3850 solmassor per år (nya stjärnor per år).

Bild från pixabay.com Istället för på galaxen ovan som det inte finns bild på kan denna bild vara spännande och tänkvärd anser jag. Vad är en människa och vad gör människan här, i det människan kallar universum och verklighet.

En tänkvärd historia kommer även här.

När Gud skapat allt och till slut skapade människan frågade människan Gud ”Vad är meningen med allt detta?

Gud svarade, ”Måste allt ha en mening?”

”Ja naturligtvis”, sa människan.

”Då överlämnar jag åt människan att tänka ut en sådan” sa Gud och lämnade människan.

Förenade Arabemiraten skickar månbil till månen 2022

 

Månprospekteringsföretaget iSpace har meddelandet att de kommer att transportera en obemannad rover (månbil) från Förenade Arabemiraten till månen nästa år då  Gulfstaten önskar expandera sin rymdsektor.

 

Förenade Arabemiraten som består av sju emirat med huvudstaden Abu Dhabi och  emirathuvudstaden  Dubai. I september 2020 uppgav man att man planerade att lansera "Rashid"-rovern.

 

Rovern "kommer att transporteras till månen på iSpaces månlandare" under ett uppdrag 2022 säger det japanska företaget i ett uttalande.

 

iSpace "kommer att leverera Emiratets "Rashid"-rover till månen och tillhandahålla trådbunden kommunikation och kraft under kryssningsfasen och upprätta trådlös kommunikation på månens yta".

 

Förenade Arabemiraten är en nykomling i rymdutforskning men gör snabbt avtryck. iSpace grundades 2010 och kommer att använda Elon Musks SpaceX -raket (Falcon 9) för sitt första uppdrag att skjuta upp en landare nästa år. Avfyrningen ska ske från Florida i USA.

 

Dubais härskare Sheikh Mohammed bin Rashid Al-Maktoum har sagt att den emiratiska rovern kommer att röra sig i  "områden som ännu inte nåtts vid  tidigare prospekteringsuppdrag".

 

Det är en del av landets strategi att bygga upp ny kunskapsbaserad och vetenskaplig kapacitet, tillade han.

 

Projektet markerar en ny era för Förenade Arabemiraten och blir den första resan till månen av ett arabiskt land.

 

Dubai Media Office har även sagt att den 10 kilo tunga rovern kommer att vara en integrerad del av ansträngningarna att bygga upp den första bosättningen på Mars planerad till 2117.

Spännande men dyrt (min anm.). Jag anser dock att rymdforskning och resor mm däruppe bör görs av globala aktörer för kunskaps och ekonomins skull inte av enskilda stater, Enskilda stater kan i framtiden bli problematiskt då risken då finns att var och en kräver sitt eget område ex på Mars och bygger upp nationer där. Nationer som kan strida i framtiden. Krig och ideologi har förstört många civilisationer historiskt.

Bild på månen från vikipedia.

Troligt svar men även nya frågor om det snabba radiovågutbrotten FRB20180916B

 

Två internationella team av astronomer har publicerat två vetenskapliga artiklar med ny information om den berömda snabba radiovågutbrottskällan FRB20180916B.

Det var 2007 som de första snabba radiovågsutbrotten (FRB)   upptäcktes. Men exakt vad som orsakar fenomenet är ännu inte klarlagt. Sedan 2020 har forskare misstänkt en koppling till starkt magnetiska neutronstjärnor de så kallade magnetarerna. 

 En av de mest kända av dessa fenomen är FRB20180916B vilken upptäcktes 2018 och vars källa finns 500 miljoner ljusår från oss i en annan galax. FRB är den närmsta källan vi upptäckt hittills. Utbrotten härifrån upprepas var 16: dag och pågår varje gång 4 dagar. Däremellan är det lugnt under 12 dagar.

 Denna förutsägbarhet gör FRB20180916B till ett idealiskt objekt för forskare att studera. Ett internationellt forskarlag lett av Ziggy Pleunis vid McGill University, Montreal, Kanada studerar FRB som kommer därifrån med det europeiska LOFAR-radioteleskopet.

Arbetet innebär att de  justerade LOFAR-antennerna till mottagning mellan 110 och 188 MHz. Det är nästan lägsta möjliga frekvenser som teleskopet kan ta emot. De fångade i sitt arbete 18 utbrott. Detta var oväntat eftersom FRB vanligtvis sänder på höga frekvenser. FRB20180916B slår därmed lågfrekvent rekord.

För övrigt misstänker forskarna att utbrotten avger radiostrålning i ännu lägre frekvenser och kommer att leta efter detta inom en snar framtid.

Förutom detta ger observationerna också nya insikter. Lågnivåradioutsläppet som togs emot var ganska rent och kom i ett senare läge än de tidigare utbrotten med högre radiofrekvenser. Man såg även på den så kallade polariserade mikrostrukturen i utbrotten. Astronomerna upptäckte då att utbrottsmönstret för FRB20180916B varierade från en mikrosesecond (4.0×10-6 Sekund) till en  mikrosekund (1.0×10-6 Sekund). Den mest logiska förklaringen till variationen verkar vara en "dansande" magnetosfär som omsluter en neutronstjärna.

Jag anser ovanstående är den troliga lösningen på dessa skurar (min anm). Men fortsatt observerande kan ge oväntade resultat som visar något helt annat.

Bild flickr.com Blixt från rymden och röda mindre blixtrar på natten (NASA, International Space Station, 13/13/2013)

Bild från Mars som visar temperaturskillnad vid nordpolen

 

Med hjälp av en speciell infrarödkamera ombord på Mars Odyssey orbiter

  (följ gärna ovan länk här finns  mycket info av Perseverance rover min anm.) vilken har svävat över Mars sedan 2001 gjordes en termisk bild över Mars nordpol digitalt färgad för att markera temperaturskillnaderna där. Områden tonade i blått representerar kallare regioner medan varmare områden tonas i gult och orange enligt ett uttalande från NASA.

 På bilden ovan som täcker ett område av cirka 30 kilometers bredd ses stora sanddyner i gyllene drivor vilka värms av solen på ena sidan och kyls i mörkret på den andra. Denna bild innefattar bara en liten del av den marsianska nordpolen. Den täcker  en del av nordpolen så stort som Texas, säger forskarna bakom bilden. Likt på jorden är marspolerna de kallaste platserna. Här på Mars med temperaturer som sjunker till -140 grader Celsius.

Bilden ovan är en komponerad av flera bilder som togs av Odyssey orbiter mellan december 2002 och november 2004. Förutom att avslöja troliga platser för vattenis har Odysseys också varit till stor användning för sina robotbröder nedanför då data från Odyssey hjälpt NASA-forskare att välja den bästa platsen för att distribuera Perseverance rover (följ gärna denna länk det ger mycket info av Perseverance rover min anm.) i februari 2012. 

Bild från https://www.livescience.com/mars-north-pole-blue-image.html på Mars som visar värmekameras färgtoning av kallt (blått vatten) och varmt på Mars nordpol.

Asteroider större än 100 km undgår kollisioner, varför?

 

Många asteroider kan grupperas i familjer utefter deras kemiska sammansättning. Man tror att de mindre asteroiderna bildades när en större asteroid kolliderade med en annan stor asteroid. Utefter detta kan man göra ett släktträd av asteroider skapat av troliga kollisioner i det tidiga solsystemet. Detta var vad som tills nu varit antagandet.

Men när forskare vid Cornwell university  kartlade släktträdet 2017 hittade de 17 asteroider som inte hörde hemma någonstans i släktträdet. Asteroider som aldrig hade upplevt en stor kollision (min anm. Kan kanske även ses som slumpen).

Dessa asteroider är intressanta eftersom det betyder att de fortfarande är i det ursprungliga tillstånd de var efter sitt bildande. Något som utmärker dem är att de är av likartad storlek. Alla har en diameter av ca 100 km.

 Ursprungliga asteroider är mycket mer benägna att vara av denna storlek snarare än mindre eller större (kanske Ceres kan ses som en av dessa då den har en diameter av 939 km) . Om asteroider växte gradvis i det tidiga solsystemet, skulle man förvänta sig att hitta en mängd olika storlekar.

Svaret på varför det inte är så verkar vara turbulens. Turbulens är den kaotiska luftrörelsen som kan göra en flygresa otrevlig. Men turbulens är också rökvirveln från ett ljus eller vattnets krusningar när det strömmar över stenar. I det tidiga solsystemet skulle dessa turbulenta virvlar troligast fånga damm, småsten och gas i en liten region vilket gav materialet tid att kollapsa genom gravitation. Teamets forskning visar att turbulent formation snarare än enkla kollisioner, kan förklara den konsekventa storleken på ursprungliga asteroider. Således bildades  asteroider snabbt och satte scenen för bildandet av större planetkroppar.

 

Om denna modell är korrekt kan det hjälpa till att förklara varför vissa asteroider är mer som klumpar av grus än en fast kropp. Det kan också förklara varför tidiga kollisioner mellan asteroider var så vanliga. Klumpar av grus är exempelvis den nyligen besökta asteroiden Bunnu. För mer om Bunnu se svt.play vetenskapens värd från den 12 april. 

 

Bilder  från vikipedia. Bild 1 överst  Ceres som är 939 km i diameter  (nere till vänster), Månen och Jorden, visad i skala. Bild 2 nedan som visar Bunnu dock som mest ca 500 meter i diameter.

5000 ton damm från rymden träffar oss per år.

 

Varje år beräknas jorden träffas av damm från kometer och asteroider. Dessa interplanetariska dammpartiklar passerar genom vår atmosfär och ger upphov till stjärnfall. (obs innebär inte att kometer eller asteroider själva kolliderar med jorden utan enbart damm från dess vilket rymden består mycket av (min anm.).

En del av detta damm når marken i form av mikrometeoriter. Ett internationellt program genomfördes under nästan 20 år av forskare från CNRS, Université Paris-Saclay och National museum of natural history med stöd av det franska polarinstitutet. Projektet har nu resulterat i beräkningen att jorden  genomsnittligt träffas av 5200 ton dammpartiklar varje  år som når marken eller som de kallas mikrometeoriter. Rapporten  finns tillgänglig i tidskriften Earth & Planetary Science Letters från och med den 15 april.

 

Detta resultat kom ur följande arbetssätt. För att samla in och analysera dessa mikrometeoriter har sex expeditioner ledda av CNRS-forskaren Jean Duprat ägt rum de senaste två decennierna nära den fransk-italienska Concordia-stationen (Dome C), som ligger 1 100 kilometer utanför Adélie Land, i hjärtat av Antarktis. Denna plats som benämns Kupol C är en idealisk uppsamlingsplats på grund av den låga ackumuleringshastigheten av snö och frånvaron av naturligt markdamm.

Dessa expeditioner har över tid  samlat utomjordiska partiklar (från 30 till 200 mikrometer i storlek) och utifrån detta mäta det årliga flödet av damm  motsvarande det som träffar jorden per kvadratmeter och år. Sedan vet man ju inte om detta  som är den genomsnittliga nedslaget per kvadratmeter är tillfälligt där resultatet gjordes eller om det verkligen gäller oberoende av plats, Det kan ju hända att Antarktis träffas oftare (min anm).

Men om dessa resultat tillämpas på hela planeten representerar det totala årliga flödet av mikrometeoriter 5 200 ton per år. Det är därmed den främsta källan till utomjordisk materia vår planet får per år långt mer än det som kommer från meteoriter vilka bara ger (beräknat) ca tio ton per år.

Kanske vi skulle undersöka detta damm mer kanske det skulle ge lika mycket kunskap teoretiskt som insamling med farkoster från asteroider och kometer. Kanske en dammuppsamlare i jordens närhet skulle ge mycket och säkert bli billigare. Något rymdstationen ISS kunde hjälpa till med (min anm) kanske de redan görs där.

Bild från  vikipedia Stjärnbilden Andromeda som den kan ses med blotta ögat.

Gasmoln därute är transportörer av vatten till planeter mm.

 

Ett interstellärt moln är en ansamling av gas, plasma.

Den holländska astronomen Ewine van Dishoeck (Leiden College, Nederländerna) har tillsammans med  kollegor över hela världen gett en översikt över vad vi lärt oss om vatten i interstellära moln. Översikten baseras på analyser från Herschel  observatory som är utgångspunkten i observationsmaterialet. Översikten är tryckt i tidskriften Astronomy & Astrophysics där en sammanfattning av aktuell data  om vattnets ursprung i bildade planeter (jorden tillhör dessa planeter).

Artikeln förväntas fungera som ett referensarbete för de följande tjugo årens arbete i ämnet. Hur och var i interstellära moln  vatten bildas och hur det hamnar på en planet som jorden förstods inte för bara 10 år sedan. En orsak är att observationer gjorda med markbaserade teleskop påverkas av vattenånga i vår egen personliga miljö.

2009 lanserade ESA det infrarödfältsökande teleskopet Herschel. Ett av Herschels viktigaste mål var att söka efter vatten därute. Herschel var i tjänst fram till 2013. Av särskild betydelse var HIFI-instrumentet som konstruerades under holländsk ledning även kallat "molekyljägaren". På senare tid har dussintals vetenskapliga artiklar tryckts baserade främst på Herschels vatteninformation.

Den helt nya forskningen beskriver vattensökandet genom hela stjärnbildningsförfarandet tillsammans med de mellanliggande nivåerna som hittills hade fått mycket mindre intresse. Artikeln visar att mycket av vattnet är utformat som is på små partiklar i kyliga och svaga interstellära moln. När ett moln kollapsar till nya stjärnor och planeter är detta vatten i huvudsak bevarat och förankrat i de små partiklarna som sedan är utgångsmaterialet till nya planeter inom den roterande skivan över den unga stjärnan utformar sedan stenar och därefter block  efterhandr nya planeter där vattnet blir en del.

Dessutom har forskarna beräknat att de flesta nya fotovoltaika händelser ger tillräckligt med vatten för att fylla ett antal tusen hav. 

 Ewine van Dishoeck: "Det är fascinerande att uppskatta att när du dricker ett glas vatten har de flesta av dessa molekyler uppstått för mer än 4,5 miljarder år sedan  i det intergalaktiska moln från vilket vår sol och planeterna skapades."

Jag ser detta (min anm) som det löser mysteriet med vatten och is som finns på flera av månarna och även på Mars i vårt solsystem.

 

Bild vikipedia som visar det interstellära molnet (nebulosan NGC 604) där mer än 200 nybildade stjärnor är utspridda. Stjärnorna bestrålar gasen med energirikt ultraviolett ljus som river loss elektroner från atomer och tillför energi vilket åstadkommer en karakteristisk diffus glöd.

Det har upptäckts röntgenstrålning från Uranus

 

Astronomer har för första gången upptäckt röntgenutsläpp från Uranus . Det var   NASA:s Chandra-röntgenobservatorium som det upptäcktes från. Upptäckten kan hjälpa forskare att lära sig mer om denna gåtfulla gasplanet.

 

Uranus är den sjunde planeten från solen räknat och har två uppsättningar svaga ringar runt sin  ekvator. Planeten är fyra gånger större än  jorden och roterar sidledes vilket gör den annorlunda än alla andra planeter i solsystemet. Voyager 2 är den enda rymdfarkost som någonsin flugit över Uranus vilket skedde i januari 1986. Nya rön om denna planet görs därför sedan dess av astronomer genom teleskop  som Chandra och Rymdteleskopet Hubble.

Uranus gas består nästan helt av väte och helium. I den nya studien använde forskarna Chandra observationer tagna av Uranus under 2002 och 2017 (analyser tar tid och mycket står på kö av skilda slag min anm.). De såg då en tydlig detektering av röntgenstrålning i den första observationen som nyligen analyserades och möjlig röntgenstrålning i data i den som erhölls femton år senare. Chandras röntgenstrålningupptäckt  från Uranus från 2002 är dock helt bekräftat.

Vad kan få Uranus att avge röntgenstrålning frågar man sig? Troligen främst solen. Astronomer har observerat att både Jupiter och Saturnus sprider röntgenljus vidare som mottagits av solen. På liknande sätt avger jordens atmosfär solens ljusinsläpp.

Medan författarna till den nya Uranus-studien ursprungligen förväntade sig att de flesta av de röntgenstrålar som upptäcktes  skulle komma från spridningen av solens insläpp visade det sig att det finns antydningar i materialet om att minst en annan röntgenkälla finns vid eller på Uranus. Om ytterligare observationer bekräftar detta kan det få spännande konsekvenser för förståelsen av Uranus. En möjlighet som diskuteras är att Uranus ringar själva producerar röntgenstrålning vilket är fallet med Saturnus ringar. Uranus är omgivet av laddade partiklar bestående av elektroner och protoner i sin närliggande miljö. Om dessa energirika partiklar kolliderar med ringarna kan det få ringarna att lysa av röntgenljus.

En annan möjlighet är att åtminstone något av röntgenstrålningen kommer från norrskenet över Uranus ett fenomen som tidigare har observerats på denna planet.

Jupiter är en annan planet som har norrsken. Röntgenstrålarna från norrsken på Jupiter kommer från två källor: elektroner som färdas längs de magnetiska fältlinjerna likt på jorden och positivt laddade atomer och molekyler som regnar ner i Jupiters polarområden. Forskare är dock mindre säkra på vad som orsakar norrskenet på Uranus.

Uranus är ett särskilt intressant mål för röntgenobservationer på grund av den ovanliga orienteringen av dess spinnaxel och  magnetfält. Medan rotations- och magnetfältsaxlarna på de övriga   planeter i solsystemet är nästan vinkelräta mot planet i deras omloppsbana är Uranus rotationsaxel nästan parallell med dess väg runt solen. Medan Uranus lutas åt en sida lutas dess magnetfält också annorlunda mot andra planeters och kompenseras i lutningen av Uranus centrum. Detta kan orsaka att norrskenet på Uranus är ovanligt komplext och varierande. Att fastställa röntgenkällorna från Uranus kan hjälpa astronomer att bättre förstå hur mer exotiska objekt i rymden som växande svarta hål och neutronstjärnor avger röntgenstrålar.

Just Uranus komplexa lutning och magnetism är det intressanta här. I övrigt är röntgenstrålningen något som verkar normalt se på nämnda Jupiter och Saturnus här är röntgenstrålningens källa utredd och samma ursprung bör även vara Uranus källor, Frågan är om Neptunus också avger röntgen  logiskt bör den göra detta. (min anm).

Bild på vikipedia på Uranus. Fotograferad av Voyager2 vid dess överflygning 24 januari 1986.

Vad består den gröna sten som hittats på Mars av?

 

Med Perseverance Rover görs nu försök att förstå vad den gröna sten som hittats på Mars består av

Perseverance på rymdbilen som nu åker runt på Mars. Det är denna bil som upptäckt och nu med laserinstrument försöker   förstå vad en framgrävd grönaktig sten består av. Ännu har inte gåtan fått en lösning. Stenen fann Rovern vid grävning i marsytan. 

"Är det något som vittrat i den lokala berggrunden?", undrades det i ett uttalande som publicerade den 31 mars. "Är det en bit av Mars som kastas in i området från en avlägsen kollisionshändelse? Är det en meteorit? Eller något annat?" undras det från personal som sköter kontakten med marsfordonet och dess instrument.

Stenen har en storlek av 15 cm. Om den inte bildas på sin nuvarande plats kan vatten en gång ha burit den till Jezero Crater platsen den hittats.

 Perseverance  har sju vetenskapliga instrument ombord för att optimalt kunna förstå vad den upptäcker. En laser sitter ovanpå masten av Perseverance  och denna kan skicka laserstrålar till stenar så långt som 7 meter bort från rymdbilen. Varje laserstråle skapar ett moln av förångad sten, vars sammansättning kan analyseras av SuperCams kameror och spektrometrar. Stenen som ses på medföljande länk har hål just från detta förfarande.

SuperCams första aktivitet på Mars var den 2 mars, då den sköt mot ett mål som heter Máaz, Navajo-ordet för Mars. Perseverance-teamet kallar informellt regionen Jezero Canyon de Chelly efter ett nationellt monument i Navajo-land i nordöstra Arizona, och Navajo Nation arbetar i samråd med NASA: s Jet Propulsion Laboratory för att välja lämpliga namn att använda på Mars.

En spännande sten. Men grönskimrande stenar  finns även på Jorden (se denna). Jag tror stenen är en gabbro. Citat: Gabbro är en mörk relativt kiselfattig magmatisk bergart som bildats genom kristallisation från magma. Den är rik på mörka järn- och magnesium-rika mineral (pyroxener eller amfiboler), vilka ibland genom omvandling kan få en grönaktig färgton. Se likhet denna sten med stenen ovan från Mars (min anm.).

Bild 1  överst från inlägget från NASA 

där även en film finns på den mystiska stenen.

Två jordskalv på Mars. Länk till direktsändning på första helikopterturen som sker i dag på Mars.

 

Vi börjar med att tipsa om länken här som går till en direktsändning av första helikopterturen på Mars. Den ska starta om allt går enligt planen Monday, April 12 at 12:30 a.m. PDT / 3:30 a.m. EDT

https://mars.nasa.gov/technology/helicopter/#Watch-Online

Nu till något helt annat. NASA:s InSight-landare har registrerat två kraftiga jordskalv på en plats på Mars som kallas Cerberus Fossae. Det är samma plats där två kraftiga skalv detekterats tidigare. De nya skalven hade magnituden 3,3 och 3,1på richterskalan. De tidigare skalven hade magnitud 3,6 och 3,5.

InSight har hittills registrerat över 500 skalv men just ovan fyra skalv är bland de  högst registrerade magnituderna på Mars och därmed bra att sondera planetens inre ur.

Att studera marsbävningar är något InSights vetenskapsteam försöker utveckla för en bättre förståelse av Mars mantel och kärna. Planeten har inte tektoniska plattor som jorden. Men däremot vulkaniskt aktiva regioner. De senaste jordbävningarna vilka inträffade den 7 och 18 mars ger tanken att Cerberus Fossae är ett centrum för seismisk aktivitet.

De nya skalven har även något annat gemensamt med InSights tidigare registrerade marsbävningar i samma område vilka inträffade för nästan ett helt marsianskt år sedan (två jordår).  De inträffade då som nu under den marsianska sommaren på norra halvklotet. Forskare hade förutspått att denna årstid och plats återigen skulle vara en idealisk tid att lyssna efter skalv eftersom vindarna skulle bli lugnare under denna tid och avlyssnandet då underlättades.

Seismometern, kallad Seismic Experiment for Interior Structure (SEIS) är täckt av en kupolformad sköld för att skydda den från störande vind och hindras bli för kall. Men vinden på Mars är dock ett problem då apparaten tar upp vibrationer från vinden och resulterar i att mindre marsbävningar missas. Under den gångna norra vintersäsongen kunde InSight inte upptäcka några skalv alls. Vindarna viner mer under mars vinter.

 

"Det är intressant att än en gång observera marsbävningar efter en lång period av inspelning av enbart vindbrus", säger John Clinton, seismolog som leder InSights Marsquake Service vid ETH Zurich. "Ett marsianskt år senare är vi nu mycket snabbare på att karakterisera seismisk aktivitet på den röda planeten."

I framtiden hoppas forskarna kunna förbättra sin "lyssnande" förmåga än mer. Vi ska i åtanke att temperaturer nära InSight  kan svänga från nästan minus 100 grader Celsius på natten till 0 grader Celsius under dagen. Dessa extrema temperaturvariationer kan orsaka att kabeln som ansluter seismometern till landaren expanderar vilket resulterar i poppande ljud i datan som kan misstolkas som mindre jordbävningar.

 

Så teamet har börjat försöka isolera kabeln från kylan. De gör detta genom att använda skopan i slutet av InSights robotarm för att ösa upp och släppa jord ovanpå den kupolformade vind- och termiska skölden så att jorden kan sippra ner på kabeln. Det gör att jorden kan komma så nära skölden som möjligt utan att störa sköldens tätning mot marken. Uppdraget för Insight har av NASA nyligen förlängts med två år fram till december 2022.

Mycket sker nu på Mars.

Bild från vikimedia Bilden tagen den 19 Mars 2008, 15:25 av Mars Exploration Rover.