Det var när Hallowen 2015 var i antågande en dödskalleliknande asteroid kom in i vårt solsystem. Nu kommer den snart igen.

Kanske det finns en del som kommer ihåg asteroid2015 TB145 vilken besökte oss i november 2015. Den uppmärksammades just för att den i viss vinkel såg ut som en deformerad dödsskalle och dök upp i samband med Halloweenfirandet och som närmst kom den 31 november det året. Samma dag som Halloween inföll.

Sedan dess har den inte synts till. Inte förrän nu då den återvänder och beräknas komma in i vårt närområde igen.

Asteroiden vilken har en dimension av ca 600 meter kommer denna gång i mitten av november 2018.

Eventuellt är asteroiden resterna av en komet. Men helt säkert är det inte.

Spännande är det att den kunde tolkas bildmässigt som en dödsskalle. Jag undrar om den tolkats på samma vis om den inte dykt upp just till Halloween den gången. Jag misstänker att det inte skett om den dykt upp under sommarmånaderna istället eller tolkats av astronomer bildformmässigt av astronomer utanför USA där Halloween inte firas lika intensivt som i USA.

  Bilden är på asteroiden och var och en får själv tolka vad den ser dess form liknar

Vintergatans svarta hål är förbundet med en lång glödande tråd (?)

Vad vi vet är centrum i alla galaxer platsen för ett svart hål. Så även Vintergatans. Galaxen i vilken vi finns i en av spiralarmarna till denna.

Men 2012 upptäcktes en som vi ser det glödande 2,3ljusår lång tråd i centrum av Vintergatan och tråden har kontakt med det svarta hålet.

Vad det visar eller vad det är vet ingen idag. Mysteriet kvarstår sedan upptäckten. Se artikel här där en bild finns på fenomenet. En bild men ingen förklaring.

Det troddes ett tag att det var ett magnetiskt fenomen. Men efter ytterligare undersökningar förkastades den teorin.

En teori idag som många delar är att det är en tunn ström av partiklar vilka snabbt dras in i det svarta hålet. Vad vi ser är då ett slags partikelgenerators arbete.

En annan inte omöjlig lösning är att det är en kosmisk sträng vi ser. Om sådana finns bör de finnas i centrum av galaxer.

Läs om kosmiska strängar här då det är lite invecklat att förklara på några rader. Men sådana har samband med supersträngteorin även den en svindlande teori vi inte kan förfalska och lämna helt i förklaringen av tillvaron. 

Bilden är en illustration av det svarta hålet i centrum av vår galax. Ovanståendes foto på fenomenet som nämns ovan ses genom medföljande länk ovan.

Det bubblar på ytan av den röda stora stjärnan därute.

En stjärnas liv avslutas antingen i en supernova eller som en planetarisk nova beroende på stjärnans storlek. π1 Gruis vilken finns i Tranans stjärnbild 530 ljusår bort tillhör den planetariska novaklassen då den inte var tillräckligt stor för att explodera i slutet av sitt liv som stjärna i en supernova. Idag har den samma massa som vår sol men är 350 gånger större. Den har svällt upp likt vår sol en gång också kommer att göra när den sväljer Jorden och innerplaneterna här.

Ytan hos denna röda jättestjärna består av bara några få konvektionsceller, så kallade granuler(bubblor) vilka vardera är cirka 120 miljoner kilometer tvärs över. Varje granul täcker cirka en fjärdedel av stjärnans diameter vilket kan jämföras som ett avstånd längre än avståndet är mellan solen och Venus. Det är detta vi kan uppleva som bubblor på stjärnan. Det är första gången det gått att  studera detta tillstånd på en stjärna med undantag av vår sol.

Bubblorna vilka även vår sol har men betydligt fler i antal (ca 2 millioner) och mycket mindre sådana förklaras troligast av ytgravitation.

För att förklara lite mer om planetarisk nova och supernovaslut för en stjärnas liv är följande intressant.

De stjärnor som är mer än åtta gånger solens massa avslutar sina liv i dramatiska supernovaexplosioner. Lättare stjärnor som π1 Gruis  kastar istället långsamt ut sina yttre lager med  resultatet av skapandet i vackra planetariska nebulosor. I tidigare studier av π1 Gruis upptäcktes ett skal av material 0,9 ljusår ut från centrum av stjärnan vilket bör ha kastats ut från stjärnan för cirka 20 000 år sedan.

Denna relativt korta tidsperiod i en stjärnas liv vilken vi nu upplever av ovanstående stjärnas liv varar i bara några få tiotusentals år. Detta ska jämföras med dess totala livslängd på flera miljarder år. Observationerna har nu visat upp ett nytt sätt att undersöka denna kortvariga fas en stjärnas liv ett liv vilket slutar med att den till slut blir en vit dvärg så kallad neutronstjärna. 

Bilden visar hur en neutronstjärna är uppbyggd.

Jorden för två miljarder år sedan under en sol med 25% svagare värme än numera.

En stjärnas början ex. vår sols behöver en tid för att komma ut i maximal ljusstyrka och värmekapacitet. När vårt solsystem bildades och solen som medelpunkt lyste som en ny stjärna var solens ljus och värme betydligt svagare under Jordens första 2 miljarder år.

År då det likväl efterhand fanns vatten i flytande form på vår planet vilket egentligen på grund av den temperatur som då borde råda på grund av att solen ännu var för sval för att värma upp Jorden likväl genom undersökningar visat att Jorden hade.

Det är en gåta vilken verkar ha lösts idag. Vad som anses finnas bakom detta fenomen är metan. Detta under en tid då syre fanns i betydligt lägre grad än senare och just därför kunde metanhalten utan konkurrens öka.

Fotosyntes som vi känner den fanns inte då. Istället var det mycket järn i havet vilket rostade. Detta resulterade i en  fotosyntes där vatten till viss del omvandlades till formaldehyd. 

Vulkanaktiviteten var stor och det sprutades ut mängder av väte. Bakterier omvandlade formaldehyd till metan. Dessa två händelser i samverkan skapade biokemiska reaktioner.

Reaktioner vilka skapade en växthuseffekt vilken är förklaringen till att den svala solen inte fick isen att breda ut sig på Jorden utan den värme som kom in till Jorden räckte för flytande vatten just genom att växthuseffekten fungerade.

Läs mer om detta här och lär mer om vår världs förflutna.

Bilden visar hur urkontinenten Pangaea för 300 miljoner år sedan efterhand  delades upp till hur vi känner igen vår planes kontinenter idag.

I Rosettnebulosan händer det intressanta saker.

Rosettnebulosan ligger i riktning mot Orion. Till vänster om de tre ljusstarka stjärnor man ser här. En vanlig kikare räcker för att se nebulosan.

Denna gasfyllda och dammfyllda nebulosa är en födelseplats för mycket starkt ljussändande stjärnor. Här finns den relativt unga stjärnhopen NGC 2244.

Stjärnorna i denna hop är otroligt ljusstarka och massiva. De är ca 60 gånger massivare än vår sol och lyser ca en halv million starkare.

Denna otroliga ljusstyrka och energianvändning gör att dessa jättestjärnors energi snart tar slut. Deras ålder är idag enbart 4-5 miljoner år. En mycket kort tid för en stjärna. Vår sols ålder är ex 4,6 miljarder år och beräknas ha lika lång tid kvar.

Hettan och ljusstyrkan får nebulosan att lysa rödaktigt och de ljusstarka stjärnorna här har bränt hål i gashöljet i nebulosan lite här o där.

Bilden är på Rosettnebulosan  

Uranus 27 månar har 8 en annorlunda tillkomst än de övriga 19 månarna

En planets månar är ibland stenbumlingar vilka fångats in av den större planeten. Jordens anses dock vara effekterna av en kollision mellan två himlakroppar när dessa var i flytande form och från denna kollision bildades månen och Jorden.

Troligen kan Uranus 19 månar antas ha en liknande bakgrund. Men sedan finns 8 månar här vilka inte så fint följer en bana runt Uranus utan  har oregelbundna banor och oregelbundna former.

Idag anses dessa månar vara rester av en kollision mellan två större stenar eller asteroider (inte heta flytande objekt som ovan). De fragment vilka då uppkom har då fått sina oregelbundna former och banor.

Månar vilka är rundformade antas likt vår måne runt Jorden ha formats vid kollisioner med sin planet när båda var heta och flytande kroppar vilka sedan svalnat. Även gasplaneter vilka inte svalnat till stenplaneter utan i en del fall kan ses som misslyckade stjärnbildningar (ex bruna dvärgar) gav samma effekt vid kollisioner med objekt vilka hade större densitet och sedan svalande till stenmånar.

Bilden är på en av de oregelformade månarna runt den blå Uranus, månen Perdita.

USA har undersökt en hel del UFO rapporter och programmet för det höll på till 2012. En spännande film har släppts se den nedan.

Om USA fortfarande finansierar undersökningar av UFO iakttagelser vet vi inte. Men mellan 1940 och 2012 var det igång.

Ingen vet idag vad som finns i rapporterna förutom det som släppts för allmänheten.

Läs här om vad vi vet.

Se här när Sveriges egen UFO-expert Claes Swahn kommenterar och ser en film USA släppt på ett UFO.

Nog är det mystiskt. Jag själv personligen tror på asteroider och klotblixtfenomen vilka kan tolkas som farkoster. Reflexer från flygplan och dess cockpit mm plus hägringar och hjärnans feltolkningar.

Men ingen kan bevisa vad som setts däruppe. Jag tror absolut inte på besök från främmande solsystem då avstånden är för stora. Om det skulle vara besök anser jag det är varelser i en annan närstående tids- och rums dimension som besöker oss om nu det finns oräkneliga dimensioner i tid och rum.

Alternativt en tidsresenärfarkost från våra nästkommande generationer på Jorden vilka löst hur man reser bakåt i tiden. Enligt teorin ska tidsresor kunna realiseras men då enbart framåt i tiden inte bakåt.

Därför är tidsreseastronauter troligen en fantasi i vår tid. Men kanske inte i framtidens värld när gårdagens forskare då löst möjligheten och funnit personer som lämnar det förflutna utan samvetsbetänkelser mot sina nära och kära om de har detta.