Det fanns en tid då stjärnor föddes 1000 gånger fler per år i en galax än vad som sker idag. Det var ungdomens tid i galaxen.

Idag uppstår en ny stjärna per år i Vintergatan. En stjärna vilken sedan troligen kommer att vara sol i ett nytt solsystem med planeter.

Det finns oräkneliga galaxer och troligen uppstår i galaxer av samma storlek som Vintergatan även där ca en ny stjärna per jordår.

Men det är nutiden det. En gång uppstod universum i en stor smäll kallat Big Bang. Någon miljard år senare fanns stjärnor vilka bildade galaxer vilka i sin tur bildade ofta galaxhopar.

En av dessa blev galaxhopen SPT2349-56 vilken nu observeras långt därute tillbaks i till tiden då den bildades.

Här ses att stjärnor bildas i en rasande takt med ett antal av ca 1000 per år.

Idag finns ingen galaxhop där detta sker i en så otrolig takt.

Det är Alma-teleskopet i Chile   som upptäckt denna och fler galaxhopar i ett ljusdimmigt hörn av universum och tolkat bland annat ovanstående till en galaxhop där ovanstående sker i början av universums historia.

Upptäckten är viktig då det visar full fart i universum av stjärnbildning ca 1 miljard år tidigare än vad man tidigare antaget.

En gåta är hur galaxhopar har kunnat bildas på så relativt kort tid som det handlar om efter Big Bang.

Mina egna funderingar över denna gåta är att det kanske inte är så konstigt. Universum då hade inte blivit så stort och inte expanderat så långt utan universum var ännu begränsat i tid och rum på en mindre plats. Därför kunde galaxhopar snabbare än numera möta en annan hop och bilda galaxhopar då avstånden inte var så otroliga som numera.

Samma sak tror jag det var med stjärnors bildande i början då avstånden de första stjärnorna emellan var kort och gravitationen därav bildade galaxer snabbt. Likväl som stjärnproduktionen var snabb då det material som fanns låg samlat betydligt närmre varandra än numera. Tid och rum låg varandra närmre än idag.

Se tusentals asteroidbanor runt vår sol.

Det existerar minst ca 18200 asteroider därute vilka har sina banor runt solen.

Det är antalet som hittills upptäckts och fotograferats i projektet NEOWISE vilket pågått sedan 2009. Troligen finns det ännu ett antal oupptäckta.

Du kan se en film här på dessa cirkulerande objekts banor vilka till stor del finns i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

Av dessa är ca 800 jordnära objekt och vad vi vet idag är ca ett tiotal potentiellt farliga för oss om de ändrar sin bana något.

De är objekt vi bör hålla lite extra koll på.

Men vi ska komma ihåg att vi inte har full koll på närområdet. Det händer som vi vet lite då och då att objekt överraskande dyker upp nära oss. Senast var ju den 16 april i år vilket jag beskrev här på bloggen den   26 april.

Bilden är på en asteroid i vårt närområde 253 Mathilde

Ruttna ägg doftar det runt en av planeterna i vårt solsystem. Obs: inte runt Jorden.

Ingen kommer någonsin att behöva känna doften av starkt ruttnande ägg kommen ur svavelväte här då omgivningen är en plats där temperaturen ligger på -200 C.

Utöver det finns ingen yta i området utan det är i atmosfären denna odör finns.

Planeten där denna odör finns är den sjunde planeten i vårt solsystem. Uranus.

Upptäckten att det förhåller sig så är gjort från  Hawaii's Gemini North teleskop. 

Läs gärna mer om Uranus här vi vet idag en hel del om denna planet numera. 

Superjordar kan vara som fängelser för de eventuella levande varelser som finns där.

Kepler-69c är en planet vilken finns som en av planeterna omkring Kepler 69 en sol något mindre än vår sol i riktning mot stjärnbilden Svanen. Här finns två planeter varav en ligger i den beboeliga zonen runt sin sol.  Kepler 69-c en planet ca 70 % större än Jorden och har därför fått namnet superjord på grund av sin storlek.

  Här kan finnas intelligent liv likt det kan finnas på andra planeter som finns på rätt avstånd från sin sol. Men inget bevisar det.

Vad som är intressant är att planeter med denna storlek och större kan vara som fängelser för innevånarna. Detta då en resa från planeten inte kan göras utan en försvarlig mängd energilast om de ska resa upp i  rymden.

En apolloraket från Kepler-89-c skulle behöva en energilast (raketbränsle) av 440 000 ton där 400 000 ton skulle behöva vara raketbränsle för att kunna slita sig från planetens dragningskraft.

Detta låter otroligt. Men vi ska ha i åtanke att det kan finnas andra sätt att driva raketer än våra jordiska. Kanske det kan finnas sätt att upphäva dragningskraften och därmed gravitation och den vägen enkelt lyfta. Ingen vet om någon intelligens lyckats med det därute eller om vi själva en gång lyckas hitta den lösningen.

Men som vi ser det med den kunskap vi har idag är superjordars innevånare nästan säkert bundna på sina ytor däruppe.

Bilden är på stjärnbilden Svanen där ovanstående solsystem finns.

Venus omänskliga miljö kan i framtiden även bli Jordens miljö.

Venus har inte alltid varit så livsovänlig som den är idag. Något hände en gång med denna planet vilken annars hade varit en perfekt planet att kolonisera. Venus storlek är även  nästintill lika som Jorden.

Men nu är den istället het med en livsfarlig atmosfär där svavelsyramoln svävar fram och svavelregn faller mot en yta av röda heta slätter där temperaturen ligger på ca 500C.

En gång kan Venus ha varit en beboelig planet för liv där oceaner av vatten svept på dess yta. Men om detta möjligen skedde innan allt kollapsade vet vi inte.

En global uppvärmning skedde och att vatten fanns på dess yta så mycket tror vi oss veta (men inte vad som sedan hände) Risken är säkert inte försumbar att samma elände kan drabba vår planet.

En dag kan Jorden bli den tvillingplanet som den kunde blivit med Venus av allehanda liv om inte något gått fel på Venus. 

Men nu som en het tvillingplanet med svavelsyramoln och hetta av hemskt slag. Kanske den globala uppvärmningen är startskottet för en skenande atmosfär och tiden då vi blir en venuslik planet inte ligger så långt fram i tiden.

Bilden är på Venus yta.

Korta svampmolnspuffar från neutronstjärnor. Varför detta puffande?

Energirika utbrott från neutronstjärnor

där svampliknande moln (obs nedanstående är ett från Jorden troligen kärnvapenprov)

stiger till 15 – 150 km i höjd har upptäckts och studeras numera.

Dessa svampmoln har stora likheter med kärnvapenexplosioner men ska inte förväxlas med sådana.

Istället är de snabba och ljusstarka explosioner vilka snart bleknar bort igen.

Numera kan mätningar av dessa ofta enbart en timme långa händelser mätas. Det går att mäta den ungefärliga storleken av molnet och dess temperaturer.

Det är enorma mängder energi som kommer från dessa svampmoln. En sak få vet är att ännu är neutronstjärnors storlek enbart beräkningar. Det finns inga mätinstrument som kan visa en neutronstjärnas exakta storlek då avståndet till dem är för stort.

Allt kan vi ännu inte mäta men mer kunskap om partikelfysik kanske är lösningen för än mer kunskap om neutronstjärnornas mysterier. Varför dessa svampmoln uppstår är ännu inte helt förstått. Inte heller varför de uppstår utan förvarning och är så korta tidsmässigt.

Det finns mycket vi inte vet eller förstår om vår verklighet varken vad vi människor är och varför Jorden finns eller universum kom till.

Saturnus kan vara anledning till de möjligen beboeliga månarna runt Jupiter

Jupiters fyra största månar, Io med sin relativt unga yta där vulkankratrar och vulkaner sänder upp varmare lava än på Jorden bestående av järn och nickel och där lava troligen flyter på ytan.

Europa, Ganymedes och Callisto den näst största av månarna runt Jupiter och vars yta består av 40 % is och 60 % sten och järn Bild nedan Callisto

är också kända som de Galileiska månarna då de är uppkallade efter Galileo Galilei vilken upptäckte dem 1610.

Alla fyra är större än Pluto. Ganymedes är en stenig kraterfylld måne se nedanstående bild 

är även den största månen i solsystemet, större än planeten Merkurius.

 Forskare föreslår nu att de Galileiska månarna kan ha bildats genom påverkan från Saturnus den planet som ligger bortanför Jupiter. Materialet till månarna kan ha kommit därifrån.

Forskning visar att Saturnus kärna kan ha  bildats inom denna reservoar av material i form av asteroider, sten och grus och därmed även alla månarna som finns runt denna och Jupiter. Resterna kan vi se som ringar runt Saturnus idag och som asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

Jupiter den största planeten i vårt solsystem med dess 

stora dragningskraft vid Saturnus bildande kan ha skapat dessa månar och genom att fånga in dem som fanns i närområdet av det material dess dragningskraften hade möjlighet till. Jupiter är den största planeten i solsystemet och som sådan har den en stor dragningskraft.

Ovanstående är en ny teori utarbetad vid Aix Marseille University i Frankrike. Kan man tro den? Jag anser att denna likt gårdagens teori om Mars jag beskrev då är en  onödigt krånglig teori.

Kan det inte likväl vara så att månarna vilka finns i stort antal både runt Saturnus (62 st) inklusive ringarna och Jupiter (69 st) är insamlade genom dragningskraften efter en krasch mellan några eller flera större objekt vid solsystemets bildande. Resterna skulle då vara det som finns i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars och ringarna runt Saturnus.

OBS den intressantaste månen där liv kan finnas av de fyra nämnda ovan är Europa.

En istäckt värld där man misstänker att en ocean finns under isen. En av de absolut intressantaste månarna i solsystemet att söka liv på. 

Bilden ovan är på Saturnus