Nyfiken på om solen alstrar ljud? Det går att höra ljudet.

Solen är en stjärna i centrum av vårt solsystem och är av en relativt vanlig typ av stjärna i universum bildad för ca 4,6 miljarder år.

Nu har rymdorganisationen (ESA) och NASAs Solar och Heliospheric Observatory (SOHO) med hjälp av insamlad data under 20 år gjort det möjligt att lyssna på de dynamiska rörelserna i solens inre. Rörelser av solutbrott, solslingors rörelser, vågrörelser och annat. Med dessa data har forskare gjort det möjligt för oss att utveckla instrument till att  lyssna på ljudet  av solen.

Det visar sig nu att solen ger ifrån sig ett lågt pulserande hjärtslagsljud. Genom  att lyssna på solen ges vetenskapsmän ett nytt sätt att observera och studera inte bara jordens sol utan även andra stjärnor i universum och genom detta upptäcka skillnader mellan stjärnors ljud och vad detta kan betyda om en viss stjärna jämfört med vår sol.

För att skapa ljudklippet vilket man kan höra på genom länken här behandlade forskaren Alexander Kosovichev från Stanford University 40 dagars data från SOHOs Michelson Doppler Imager (MDI). Vid bearbetning av vibrationerna avlägsnade han effekter från rymdfarkostens rörelser. Och fick ljudet att göras hörbart för mänskliga öron.

Med detta konstiga men lugnande solljud kan forskare nu höra hur solens material rör sig. Vi börjar därmed att bättre förstå solen och komplexiteten i solens händelser. Ljudet ger oss ett öra in i vår sol och i andra stjärnor när vi undersöker dem på samma vis.

På Io en av Jupiters månar och det kanske unikaste objektet i solsystemet har Juno gjort ytterligare ett fynd

Io är den tredje största av Jupiters månar med en yta olik alla andra kända himlakroppars i vårt solsystem (se bild ovan).

Forskarna som först såg bilderna från Voyager 1 vilken sändes upp  1977  den första rymdfarkost som kom i närheten av månen Io fick astronomer att häpna över utseendet av månen när fotona kom till Jorden.

Förväntningarna var att se nedslagskratrar och att räkna antalet nedslagskratrar från meteorer av samma slag som ex gjorts på vår måne per areaenhet för att därefter beräkna åldern av Ios yta misslyckades. Detta på grund av att de såg enbart ett fåtal sådana och om dessa egentligen var nedslagskratrar var osäkert.

Istället för nedslagskratrar hittade Voyager 1 hundratals vulkankratrar. Några av dem var aktiva vulkaner.

Från Voyager 1 togs foton av eruptioner där 300 km höga moln av aska kunde ses. Även nästa Voyagersond Voyager 2 vilken även den sändes upp 1977 visade samma resultat (obs följ gärna medföljande länkar av dessas färd och se var de finns idag de är ännu i arbete) .

Därefter sändes 1989  rymdsonden Galileo upp. Galileo kunde utforska Io mer i detalj och mätte  utförligt Io:s yta. Det kom då fram att lavaströmmarna där var betydligt varmare än de som flöt på jorden. Innehållet i dessa var enligt de mätningar som gjordes av Galileo troligen bestående av magnesium och järn.

Detta till motsatta resultat från analysering av Voyagers bilder vilka vilseledde forskarna att tro att lavan som flöt på Ios yta mest bestod av olika föreningar av smält svavel.

Men erfarenhetsmässigt var det konstigt att det skulle vara smält svavel då strömmarna var för heta för att detta skulle vara rätt.

 En ny idé i dag är dock att Ios lava består av smält silikatsten. Men nyligen gjorda observationer med Hubbleteleskopet tyder även på att materialet kan vara rikt på natrium.

Men det betyder inte att alla dessa påståenden och mätningar är motsägelsefulla. Det kan vara varierande material på olika platser. Vissa av de hetaste punkterna på Io når temperaturer på 1227C medan medeltemperaturen är ca -143C på ytan.

Dessa heta platser är den huvudsakliga mekanismen där  Io förlorar sin inre värme. Insamlade data av NASA'S Juno vilken sändes upp 2011 med ett instrument med namnet  Jovian infraröd Auroral Mapper (JIRAM) visade  att det fanns en hittills oupptäckt värmekälla vid dess sydpol. En vulkan.

 Dessa  IR-data vilka samlades in den16 dec 2017 när Juno var 470.000 kilometer från månen visar detta. Denna nya heta punkt vilken JIRAM fann är ca 300 kilometer från närmaste tidigare kartlagt värmepunkt, sade Alessandro Mura, en Juno Co-Investigator från Institutet för astrofysik i Rom.

Detta fynd indikerar på en hittills okänd vulkan. Men det är ännu ej bevisats. Enbart värmepunkten är upptäckt inte dess källa.

Jag tycker själv att Io har en unik gul nyans och att den ser väldigt annorlunda ut mot andra objekt därute i vårt solsystem. De är vacker på sitt vis.

Gränsen mellan Jordens yttersta atmosfär och rymden är numera ca 2 mil kortare. Innebär i värsta fall krigsrisk.

Gränsdragningar är svårt. Vad ska man utgå från eller till.

De olika skikten av atmosfären sträcker sig enligt gängse regler 10 mil upp från havsytan. Upptill denna nivå är ett lands territorium därefter är det internationell rymd.

Men nya mätningar och forskning säger att detta inte stämmer utan rymden ska definieras redan från 8 mils höjd.  

Nu undrar säkert en del vad det har för betydelse om gränsen mellan jorden och rymden är 20 % mindre om det inte gör att vi får det sämre här på Jorden. Den har ju i så fall alltid haft denna gräns om nu inget har minskat denna av någon anledning som känns hotande. Men inget visar på detta.

 Problemet är istället att det måste accepteras av alla stater för att det i framtiden inte ska ske politiska eller territoriella  schismer. 

Luftrummet för en stat sträcker sig uppåt dit rymden tar vid utanför detta får inte militära vapensystem finnas. Om ex en satellit finns i luftrummet som en stat äger är det ok eller om den är fredlig i internationell rymd är det även ok. Men skulle den vara av militär art och finnas i den internationella rymden är det ett brott och en provokation. Militära farkoster kan ses som krigshot.

Förändringar av nuvarande regler skulle fodra förhandlingar av skilda slag och nya schismer stater emellan. Se bara hur klimatavtalen sluts och upplöses och förhandlas om. Därför anses att dessa nya rön knappast kommer att uppmärksammas mer än som en rapport och de regler som idag gäller mellan stater och i rymden förblir som de är.

Något som däremot  behöver förhandlas om är nedskräpningen av rymden i Jordens närområde.

Det finns minst två planeter därute med en täthet lik sockervadd.

I närheten vid Stjärnbilden Lyran finns den unga stjärnan Kepler 51 på ett avstånd av ca 1400 ljusår från oss.

Omkring denna stjärna finns de nybildade planeterna Kepler 51b-d. Den upptäckt vi här ska se på är dock enbart om Kepler51b och d. A ska ses som moderstjärnan.

De två planeterna Kepler51 b och d kretsar kring en ung stjärna. Kepler 51 är endast ca 500 miljoner år gammal och lika unga är planeterna världar nästan lika stora som gasjättarna runt vår sol. Deras vikt Kepler51 b och d är dock  mindre än 10 gånger Jordens massa.

Deras upptäckt gjordes av NASA: s Kepler Space Telescope. Det som förvånar är att de har en massa (densitet) som kan jämföras med sockervadd. Inte så trevligt att landa i.

Teleskopet fann  att den uppsvällda atmosfären på planeterna troligtvis innehöll ett töcken som sträcker sig högt över deras yta. Detta gör att de klassificeras som mycket sällsynta. Inga planeter har utöver dessa hittats tidigare med lika låg densitet, sade Jessica Roberts på 232:a halvårsmötet mötet för American Astronomical Society i Denver. 

Alla tre planeterna även Kepler 51c har en utbuktande atmosfär men denna har inte ingått i studien. Planeterna upptäcktes första gången 2011.

I vårt solsystem är enbart en måne av någon likhet med dessa planeter. Saturnus måne Titan vilken har en atmosfär mest bestående av kväve.

Kepler-51b har en massa dubbelt så stor som jorden och en radie som är ungefär sju gånger större. Den kretsar kring sin sol med ett varv per 45 dagar.

Kepler 51d har en omloppstid runt solen på 130 dagar och dess storlek är ca 7,5 gånger Jordens med en radie som är nästan tio gånger större än Jordens. 

Det tredje syskonet, Kepler - 51c, tar 85 dagar att resa runt stjärnan och är ungefär fyra gånger radien av jorden.

Läs mer här om teorin om varför denna låga densitet finns här och troligen även på andra unga exoplaneter i universum. 

Bild på Keplerteleskopet vilket använts i denna undersökning tillsammans med Hubbleteleskopet. OBS: Keplerteleskopet  börjar nu bli gammalt och dess batterier tros lägga av inom några månader nu. Den har snart gjort sitt däruppe i jakten på livsdugliga exoplaneter.  

I juli bekräftades upptäckten av en stor sjö under Mars Yta.

Enbart ca en mil under ytan i området vid Sydpolens is på Mars finns en reservoar av  saltvatten. Denna sjö upptäcktes  genom radarsignaler från Farkosten Mars  Express vilken kretsat runt Mars sedan 2003  och bekräftas nu genom datainsamling och analys av dessa.

Troligen är det en issörja då temperaturen ligger under -55C på ytan.

Sjön är ca 20 km bred som mest men troligen inte mer än ca en meter djup. Denna upptäckt är den senaste av indicier som antyder att vatten inte var endast närvarande på Mars i ett tidigare skede utan fortfarande finns på vissa platser.

Resultaten av existensen av denna sjö skulle om bekräftas av framtida observationer vara den viktigaste upptäckten av flytande vatten på Mars hittills och då platsen för att söka liv i.

Men det måste göras av människor på plats en gång med utrustning för att komma ner till vattnet för provtagningar och analyser. Den som lever får se om nu inget händer på Jorden vilket omöjliggör framtida rymdprojekt.

Två instrument varav ett nytt för att söka efter liv därute i universum

Antalet grupper som aktivt bedriver sökandet efter tecken på intelligent liv utanför jorden har ökat betydligt under senare år. En organisation som bedriver bland annat detta för NASA:s räkning är SETI. Där bland annat en programvara finns för allmänheten att ladda ner för att hjälpa forskare att söka signaler av skilda slag från okända källor med hjälp av sin egen dator. Men mycket annat ingår i detta projekt bland annat Keplerteleskopet.

Man söker radiosignaler och optiska signaler i första hand.

Idag finns även ett nytt verktyg kallat Rio.

Rio är ett verktyg för att tolka betydelsen av en signal. För detta ändamål används en skala där betydelsen klassificeras efter vilken konsekvens eller betydelse en signal kan ha och om denna eventuellt kan komma från en intelligens därute. Skalan är tiogradig. 

Sökningar efter ljus och ljudsignaler har pågått i ca 50 år utan resultat. Men troligen kommer vi aldrig att ge upp sökandet det finns oräkneliga platser att avsöka och nya metoder kommer säkert som resulterar i att  allt måste göras om igen.

Men hoppfullt är det inte anser jag. Men hoppet är det sista som lämnar nyfikna astronomer och säkert mänskligheten också

En av de intressantaste månarna är Europa men vi kan missa ev livsformer där även när vi söker efter det på plats.

Det kommer under 2020-talet att sändas en sond till en av de intressantaste platserna i vårt solsystem i sökandet efter liv. Jupiters istäckta måne Europa.

Is under vilket vatten uppvärmt av vulkanism finns och vilket kan ha en temperatur vilket gör att liv kan finnas där.

Knappast i högre form men enklare livsformer.

Prover i detta vatten är målet för den sond som kommer dit under nästa decennium om planerna håller. Det gäller då att ta prover på isen men även komma under isens täcke för provtagning.

Livsformer kan finnas bara några cm ner i vattnet men risken finns att man måste gå djupt ner för att finna det. Ner till botten då det kan finnas enbart där (om det finns) och kanske enbart på några platser. Det blir då ett lotteri eller slumpartat om vi finner det eller inte (om det finns).

Detta kan göra att det är slumpen som avgör om vi borrar och tar prover på rätt plats. Om inte missar vi det liv som kan finnas.

Det är därför möjligt att det liv som kan finnas inte hittas vid en undersökning på plats. Slump, tur och beräkningar av trolig plats är därför viktigt vid att bestämma var prover ska tas. Men likväl kan allt få det att bli fel plats på fel tidpunkt och vi därmed inte hittar det som söks och finns om det existerar.

Bilden är på månen Europa och dess istäckta ytan med alla dess issprickor.