Google

Translate blog

måndag 19 augusti 2019

39 Enorma galaxer från universums första 2 miljarder år har upptäckts


Forskare vid University of Tokyos Institute of Astronomy har använt ett antal teleskop för att resa bakåt till universums barndom. Bland annat användes rymdteleskopet Spitzer för att söka i det infraröda våglängdområdet och radioteleskopgruppen Alma, Atacama Large Millimeter/Submillimeter Array i Chile.


Utöver dessa har även Very Large Telescope, som i själva verket består av fyra samverkande teleskop på 8,2 meter placerade i formation vid Paranalobservatoriet i Chile använts. Det blev upptäckter av 39 mycket stora hittills dolda galaxer som redan fanns 2 miljarder år efter BigBang ( BigBang inträffade för 13,7 miljarder år sedan enligt dagens kunskaper).


De här upptäckterna står i konflikt med de nuvarande modeller för denna tids utveckling, och kommer att hjälpa oss med detaljer som hittills har saknats, säger astronomen Tao Wang vid University of Tokyo i ett pressmeddelande.


Vid denna tid var de nu upptäckta galaxerna de största i universum. Men i dag är de så gamla (avståndet så stort från oss i ljusår räknat)  att ljuset från dem är väldigt svagt beroende på avståndet (ljuset har tagit ca 12 miljarder år att nå oss).


 Universums expansion gör även att det synliga ljuset sträcks ut och så småningom blir infrarött (sett från oss). Sträckningen av det infraröda fältet kan avslöja hur långt bort ljuskällan ligger och därmed också åldern på när ljuset sändes ut.


Ju större galax desto större är även det svarta hål som ligger mitten. Det innebär att man också kan studera dettas evolution. Detta genom att jämför dettas utveckling mot galaxer vars ljus inte ligger så långt bort i ljusår.


Frågan jag ställer mig är även varför det finns ett svart hål i centrum av alla galaxer vilket vi hittills upptäckt. Säkert bör det ha med bildandet av galaxer att göra. Men någon förklaring på fenomenet finns inte.



Bilden är från Vikipedia och visar ALMA radioteleskopgrupp i Atacamaöknen i Chile.

söndag 18 augusti 2019

Hubbleteleskopets nya bild på Jupiter är intressant men ej förklarad


Jupiter är en gasplanet och den största planeten i vårt solsystem med sin plats mellan Mars och Saturnus. Astronomer har observerat denna gasjätte i sekler men ännu är det en mystisk värld vi inte helt förstår.


Astronomer har inte definitiva svar på till exempel varför molnband och stormar ändrar färg eller varför stormar krymper i storlek. Den mest framträdande stormen den stora röda fläcken har sedan den upptäcktes under 1800-talet minskat något i storlek (man kan undra hur stor den var från början eller hur den bildades, Kanske den funnits i en storlek vi inte anar sedan Jupiter bildades (min anm).


Denna stora storm är fortfarande tillräckligt stor för att svälja jorden. Den röda fläcken är förankrad i en orolig atmosfär som drivs av värmestegring från Jupiters djupa inre som driver värmen upp i den turbulenta atmosfären.


Ett skeende som inte händer på Jorden. Detta då vi ligger närmre solen är det solens värme som får vår atmosfär att reagera.


Jupiters övre atmosfär är ett färgband av moln vilka har olikartade vindhastigheter och i omväxlande riktningar (troligen är detta anledningen till de olikartade färgerna som uppstår utifrån vindhastighet, vindriktning och detta utifrån innehållet i vindarna min anm) . Dynamiska funktioner som cykloner och anticykloner (högtryckstormarna som roterar moturs på södra halvklotet) finns i överflöd. Banden skapas av skillnader i tjocklek och höjd av ammoniak is molnen. De färgglada banden som flyter i motsatta riktningar på olika breddgrader, beror på olika atmosfärstryck (och enligt mig vindhastighet och vindriktning min anm) . Ljusare band stiger högre och har tjockare moln än de mörkare banden.


Bland de mest slående funktionerna i bilden på Jupiter är de rika färgerna på molnen som rör sig mot den stora röda fläcken. En storm rullande moturs mellan två band av moln. Dessa två molnband över och under den stora röda fläcken rör sig i motsatta riktningar. Det röda bandet ovanför och till höger (nordost) av den stora röda fläcken innehåller moln som rör sig västerut och runt norra delen av den gigantiska stormen. De vita molnen till vänster (sydväst) av stormen rör sig österut söder om platsen.


Alla Jupiters färgglada molnband i den här bilden är begränsade till norr och söder av jetströmmar som förblir konstanta, även när banden ändrar färg. Banden är alla åtskilda av vindar som kan nå hastigheter på upp till 644 kilometer per timme.

Jupiter är därmed en stormig stor färgglad gasplanet vi ännu inte helt förstår.


Bild från Vikimedia på Jupiter tagen av Hubbleteleskopet.

lördag 17 augusti 2019

Vår vintergata är en vriden sådan. Svaret på varför kan vara viktigt.


Vintergatan har alltid skildrats som en platt spiralformad disk därav namnet spiralgalax.


Men då vi inte kan fotografera av den utifrån som vi kan av andra galaxer har vi tänkt oss hur den ser ut utifrån vissa mätningar och andra likartade galaxer som ex Andromediagalaxen som antas vara mycket lik Vintergatan i form.


Nu har dock Warszawas universitet använt sig av jättestjärnor för mätning för att visa galaxens verkliga form.


Att kartlägga en galax är av förklarliga skäl inte en helt enkel uppgift. Vår tidigare syn på Vintergatans utseende har byggt på observationer av 2,5 miljoner stjärnor att ställa mot de 2,5 miljarder som kan finnas i klustret Vintergatan. För att få fram en mer korrekt återgivning har Dorotea Skowron och hennes  team mätt avståndet till cepheider  . Det är de unga jättestjärnorna som många gånger lyser tusentals gånger starkare än vår egen sol och är synliga även i galaxens utkant.


Då dessa stjärnors ljusstyrka varierar har detta kunnat användas för att fastställa avståndet till andra galaxer.


Stjärnornas regelbundna pulser har gett en mer exakt bild av Vintergatans sammansättning och vår galax visar sig då vara tilltufsad av någonting.
  

Våra resultat visar att Vintergatan inte är platt, utan när man kommer långt ut från galaxens centrum så är ser den skev och vriden ut. Skevningen kan ha uppstått genom tidigare möten med satellitgalaxer, intergalaktisk gas eller mörk materia, säger Przemek Mroz som ingår i teamet.


Troligen är det helt riktigt att en eller flera galaxer har krockat och gett Vintergatan sin form (min anm).


Bild  Ej på Vintergatan men en tydlig bild på galaxvridning. I detta fall på galax NGC 2623 vilken fått sin ovanliga och vridna form som resultatet av en stor sammanstötning och efterföljande samgående mellan två separata galaxer. Galaxen finns i Krabbans stjärnbild 250 miljoner ljusår bort. Denna bild visar tydligare vad som menas med vriden galax än en bild på Vintergatan gör. Vi ska även komma ihåg att vi själva finns i Vintergatan och därför inte kan fotografera hela Vintergatan utifrån.

fredag 16 augusti 2019

Nog blir man frustrerad då Israel lyckats förstöra för vetenskapen kanske för alltid på månen.


Det var precis innan midnatt den 11 April 2019 då  Israel Aerospace Industries mission control center i Yehud, Israel förstod att deras månfarkost kraschade på månen istället för att landa på den.


Resultat en laglig (förstår ej att det kan vara det?) spridning av björndjur på månens yta.


Som väl är hade det inte sas det som planerats in att medtaga  en del dna med sig från skilda växter och djur i experimentsyfte. Troddes det.

Men det hade skickats med en del dna likväl fast detta skulle göras i en framtida farkost. 


 Några veckor innan hade Spivack genom stiftelsen Arch likväl inkluderat DNA i nyttolasten. 


Hektar en av forskarna och en ingenjör av Spivack's team lade ett tunt lager av epoxiharts mellan varje lager av nickel, en syntetisk motsvarighet av det fossiliserade trädens harts som bevarar forntida insekter. I kådan stoppade de hårsäckar och blodprov från Spivack och 24 andra institut. Prov som säger han representerar olika genetiska tvärsnitt av mänskligt dna dessutom några torkade björndjur och prover från stora heliga platser, som Bodhi trädet i Indien. Några tusen extra uttorkade björndjur strös på band som fästes i kådbanden. 


Vid den israeliska månlandaren Beresheet krasch i våras spreds en stor mängd trögkrypare ) björndjur) ut på månens yta. Kanske lever de fortfarande. Björndjur är kanske de mest livskraftiga djur som finns. De kan överleva i vakuum, uttorkade, kyla och hetta. Nästan inget tar död på dem.


Jag anser att denna krasch på månen förstörde möjligheten för framtida forskare att säkert veta om björndjur som kanske en gång hittas där är från jorden eller redan fanns på månen. DNA som sändes kan tror jag muteras och bilda någon form av nya björndjur vilket även det kan lura framtida forskare till tron att det fanns liv innan denna krasch.


Jag anser att denna krasch med sin last för all framtid förstört möjligheten att säkert veta om månens ursprungligen innehöll dna eller liv. Israel tog med liv och spred på månen. Klanteri av oförlåtligt slag i rymdforskningens historia. Det går inte att göras ogjort.


Bild på björndjur från Vikimedia.

torsdag 15 augusti 2019

Söker utomjordiska intelligenser kontakt med laserljussignaler kan vi numera upptäcka det.


Sedan uppfinningen av radion har astronomer lyssnat på skilda radiofrekvenser i syfte att höra om någon därute söker kontakt eller finns där. Men ännu har inga signaler kommit på de kända frekvenserna från rymden som får oss att misstänka att någon finns därute. Ensamheten som jordbor består.


 Men om intelligent utomjordiskt liv existerar kan dessa utomjordingar använda andra former av teknik för att kommunicera eller söka kontakt. Vilka kan bara fantasin begränsa. Då de är okända varelser kan deras teknik även vara okänd för oss.


Men en signalform som kan användas och vi nu kan upptäcka om den används är lasertekniken. Vi kommer att upptäcka ifall laserstrålar är en teknik som används av eventuella utomjordiska intelligenser för kontaktförsök.


Genombrott i att lyssna av detta kommer utifrån det omfattande sökandet för utomjordisk intelligens (SETI) programmet.


Teleskopet som använts i de försök som nu arbetats fram för att avsöka efter laserkontakt är Telescope Array System (VERITAS) vid Fred Lawrence Whipple observatoriet i Amado, Arizona. 


En stjärna med sitt solsystem vilken varit mycket uppmärksammad senaste åren är Tabbys star vilken visat på ljusdämpning då och då har avsökts i syfte att finna signalering med laserblinkande därifrån.


Om någon sänder lasersignalering från något solsystem har vi nu mycket känslig utrustning för att upptäcka det. Avsökning pågår solsystem för solsystem,

Men finns det något att finna däruppe (min anm)? Jag tvekar!


Bilden är från Vikipedia och är på VERITAS Telescope Array System (VERITAS) vid Fred Lawrence Whipple observatoriet i Amado, Arizona vilket omnämns ovan.

onsdag 14 augusti 2019

Exoplanet GJ 357d kan innehålla vatten och vara bebodd.


Astronomer har hittat en närliggande exoplanet som kan vara möjlig för jordiskt liv att leva på.


Det var en internationell grupp av astronomer som upptäckte planeten med hjälp av NASAS satellitteleskop TESS tidigare i år när detta riktades mot stjärnbilden hydran vilken finns ungefär 31 ljusår från jorden.


Exoplaneten som finns i ett solsystem med solen GJ 357 som moderstjärna och fick beteckningen GJ 357 d. Den antas vara ca två gånger större än jorden. Dess massa beräknas vara sex gånger större än Jordens massa.


Belägenheten är i den yttre kanten av denna stjärnas ”beboeliga zon”, och forskarna antar att denna planet kan ha flytande vatten på ytan. Om planeten har en tät atmosfär kommer framtida studier att visa.


Här finns även några andra planeter i detta solsystem. GJ 357 b och GJ 357c men de finns ej i den zon runt sin sol vi kallar den för jordiskt liv möjligt beboeliga zonen runt en stjärna.


Själv tvivlar jag inte på att det finns planeter därute som vi utan större problem skulle kunna kolonisera. Planeter med syre och vatten och en behaglig temperatur.


Planeter vi kan plantera växter på och kolonisera med djur på och skapa kretslopp.

Men jag tvivlar inte heller på att vi är unika och att det redan finns liv därute på någon planet tror jag inte på.


Bild från Wikimedia och en fri sådan på hur det kan se ut i solsystem GJ 357.

tisdag 13 augusti 2019

Det lokala tomrummet i det närbelägna universum och icketomrum liknar ett organ.


Bilden ovan visar hur vår region av universum ser ut? Det är en ny karttyp som gjorts utifrån storskaliga galaxrörelser i vårt närliggande universum.


Kartan spänner över 600 000 000 ljusår där Vintergatan ses  på stjärnbilden Jungfruns kluster av galaxer i en än större grupp av galaxer.


I Detta område finns även det massiva Coma Clustert och det omfattande Perseus clustert av galaxer.


Här ses även en stor region nästan tom på galaxer vilket kallas det lokala tomrummet.

Jag själv tycker bilden får tankarna att gå till en levande orgasm. Byggt som innanmätet av en stor mage eller inälvssamling.


Man kan anser jag få tankarna till att universum kan vara en makrostor organism där allt hör ihop. Jag tycker bilden är kuslig.


Bilden kommer från NASA vilka publicerar dagens bild varje dag på olika objekt eller rymdrelaterade ting på adressen denna länk.