I Sverige är det viktigare med billig krognota än en höjning av levnadsstandarden för pensionärer.

Då inte jobbskatteavdrag 5 skulle förverkligas nästa budgetår, av risk för att regeringen skulle hamna i kris om det inte gick igenom, behövde inte skattesänkningen för ålderspensionärer realiseras.

Detta då Alliansens såkallade jobblinje då skulle få pensionärerna att komma ett steg närmare skattesatsen för de med arbete. Detta skulle inte skett om sänkningen kombinerades med jobbskatteavdrag 5.

Arbetslösa och sjuka ska däremot fortsatt få det ännu sämre, fast det till stor del är samma personer som drabbas hela tiden, då de flesta som är kroniskt sjuka eller långtidsarbetslösa är detta ända fram till pensionen.

Vad blev då Alliansens lösning under nästa budgetår?

Jo, billigare krognota, och de bäst ställda, vilket är de som har råd att gå på restaurang, nu kanske går oftare.

Arbetslösa och sjuka räknas inte i dagens samhälle.

Men är restaurangägarna så dumma att de inte utnyttjar tillfället att höja priserna? Isåfall, vilket är troligast, blir notan inte billigare utan istället mer lönsamhet för restaurangägarna.

Regeringens infrastruktursatsning är ett slag i luften.

Kommer nu järnvägen att lyckas hålla samma standard som den har och inte få än mer problem till denna vinter? Kanske. De pengar regeringen föreslår i budgeten kan kanske räcka för att hålla den standard som finns i dag.

Kanske även att den personal som finns på underhåll kan få stanna kvar i sin helhet de närmsta åren med denna satsning.

Men någon förbättring i en skala som märks blir det knappast.

Olofsson pratar om arbetstillfällen och javisst blir det så.

De som är anställda idag får arbete även i fortsättningen. Men inte blir det nyanställningar, vilket många tror är fallet så fort regeringen pratar om arbetstillfällen när de pratar siffror.

Det är ofta satsningar som får redan anställda att kunna arbeta kvar när satsningar görs, inte att fler får arbete.

Det är bara i produktionsindustrin så kan ske, om snabba nya order kommer in, men även här finns risken att rationalisering och automation gör att nya order enbart gör att redan anställda slipper blir friställda

Samarbete är självklart mellan fackföreningar och socialdemokrater. De har ju samma ursprung.

Något måste vara fel i vår tid då Socialdemokraterna önskar bättre samarbete med fackföreningsrörelsen.

Var det inte fackföreningarna som en gång bildade Socialdemokraterna?

När människor blev trötta på att utnyttjas ekonomiskt och började organisera sig, då gick politik och fackföreningsrörelse hand i hand.

Varför försvann denna självklara bindning? Vilka söndrade den?

Misstankarna går till de borgerliga propagandisterna i nutid.

Värst då ”De nya moderaterna” som hade fräckheten att kalla sig det nya arbetarpartiet och troligen trodde de skulle bli fackens samarbetspartners, likt det är och har varit i många diktaturer.

Socialdemokraterna - likt facken - ska arbeta för att de sämst ställda ska få en förbättring i levnadsstandard.

Inte att de ska segregeras genom jobbskatteavdrag och skickas ut i slavliknande arbetsförhållanden som i fas3. Och självfallet ska de få hjälp vid sjukdom, inte friskförklaras efter en viss tid oberoende av vad läkare och patient vet och anser.

Fas 3 ska bli än mer slavliknande i höst, riktiga arbeten blir helt ok.

Det skrevs mycket i våras om fas 3 som slavarbete.

Anordnare fick betalt för att sätta fas 3 are i sysselsättning, som inte fick vara riktiga arbeten.

Man talade om arbeten utan lön, slavarbeten. Detta var ett problem och förbjudet.

Lösningen har nu kommit. Det ska bli lagligt att anordnare sätter fas3 are i riktiga arbeten - utan lön.

Var det detta fas 3 are önskade, att deras sysselsättning blev riktiga arbeten

utan lön?

Jag vet inte, men resultatet på protesterna mot fas 3  från de rödgröna blev detta medan majoriteten av fas 3 deltagarna  sa sig nöjda med åtgärden i arbetsförmedlingens undersökning. Luften gick därför ur de rödgrönas protest till alliansens glädje. 

Är det verkligen bra med unga partiledare?

Erfarenhet har alltid i alla sammanhang genom alla tider varit bra.

Så är det inte inom politiken.

Här skjutsas nya unga politiker fram som ledare och erfarna äldre skjuts åt sidan.

Resultatet blir experimentlusta, förändringshysteri och snabba beslut.

Vi har fått ett samhälle av ”sköt dig själv och skit i andra” en iskall hänsynslöshet mot sjuka och långtidsarbetslösa. Hur kan ex en ledare förstå hur det är att vara arbetslös om denne aldrig upplevt det? Likväl ska denne besluta om hur arbetslösa ska agera och klara sig ekonomiskt.

Vi har helt enkelt amerikaniserats politiskt.

De äldre som växte upp med solidaritet som ledstjärna är snart borta och allt pekar på att om socialdemokraterna ska bli ett regeringsparti igen måste de förändra sina grundvärderingar. Skatt efter bärkraft blir till jobbskatteavdrag. Solidaritet med de svaga blir till egoism och satsning på de starka.

Hur samhället kunde förändras så snabbt och varför är en generationsfråga. Snabbare förändringar sker desto yngre politiker som får makten. De ser framåt mot nya ideologier och idéer och ser - tyvärr - inte i backspegeln.

Det finns ingen hänsyn. Vi har sextiotalister i ledningen idag, de växte upp med allt serverat. Reinfeldt och Borg kan därför inte förstå hur det är att inte få allt serverat på silverfat, därför ser de sin ideologi som helt rätt.

De tror att människor kan skaffa en egen inkomst och inte leva med sjukpenning eller arbetslöshetsunderstöd bara de vill. Denna uppfattning är det bara att fnysa åt, då den speglar gullgossars uppväxt och bortskämdhet.

Klarar Reinfeldt även Lööf?

Centern önskar vara kvar i Alliansen och inte försvinna ut i periferin i nästa riksdagsval. Härav säkerligen jakten på en tydlig karismatisk partiledare som kan leda partiet till bättre opinionssiffror.

Är Lööf denna person och hur ska Reinfeldt axla detta, om nu denne Lööf höjer partiet inför nästa val? Moderaternas politik är ledstjärnan i Alliansen, därför har småborgerlighetens partier vackert fått visa fin tass för att få vara med, samtidigt som Reinfeldt är beroende av dessas ja-sägande.

Men ja-sägandet har fått följden att de små borgerliga partierna minskat i stöd, flera är på väg under 4 % spärren.

Lööf ersätter Olofsson.

Är Lööf indoktrinerad i Alliansens flumlinje arbetslinjen? Troligen.

Någonstans läste jag att hon önskar sänka skatten mer för höginkomsttagare, så hon passar in i gänget.

Redan nu är hon populär i vårt land. Många har visat en ung kvinna utan livserfarenhet sitt stöd. Ungdomens Sverige är här.

Ungdom utan erfarenhet av ett annat Sverige, ett Sverige av solidaritet och kamp för de sämst ställda.

Något fler och fler nu glömt och som snart bara den äldsta generationen vet vad det betyder. Begreppet solidaritet med de svaga, sjuka och arbetslösa.

Aktier inget för småsparare.

Se på Telia-aktien, här lockades vanliga småsparare att köpa en aktie som än idag inte är värd mer än en smula mot vad den såldes för.

Inte har det lönat sig att varken köpa eller vänta med att sälja denna aktie.

Småsparare lockas med fonder, där avgifterna i många fall äter upp aktieutdelning och värdestegring.

Många ser aktiefonden som en sparform där man efter några år kan få en vinst vilket många gånger istället blir en förlust.

När då börsen, som nu senast, sjunker och fluktuerar blir många småsparare rädda att förlora än mer och säljer därför med förlust.

Aktier i sig köper dock få småsparare, istället köper de andelar i fonder där deras bank gör alla affärer. Man litar på sin bank.

Men numera förlorar många på dessa fonder. De flesta. Det fanns guldår för småsparare i fonder. De såkallade allemansfonderna i slutet på 1970-talet

var vinstgivande.

Men idag är det för de flesta småsparare meningslöst att köpa fonder, förlusten väntar nästan säkert runt hörnet.