Hur ofta uppstår en Supernova? Svaret förvånar nog de flesta. Det handlar om sekunder.

En supernova är en exploderande stjärna. I en supernova utvecklas oerhörda mängder energi som lämnar reststjärnan i form av enormt kraftiga neutrinoflöden, gas och strålning. Detta får en supernova att under en viss tid lysa upp till hundra miljarder gånger starkare än vår sol eller lika mycket som lyskraften i en hel galax sett från oss.

En supernova inträffar i varje galax ungefär en gång vart femtionde år. Men de flesta supernovor döljs av stoft och gas och kan inte observeras från oss. I Vintergatan räknar man med tre från jorden synliga supernovor statistiskt kan ses ske per tusen år. Övriga döljs i gas o damm.

Om en supernova skulle förekomma inom 100–200 ljusårs avstånd från jorden kunde det innebära jordens undergång.

Den senaste supernovan man har kunnat se med blotta ögat inträffade år 1987 i det Stora magellanska molnet. Supernovan SN 1987A. Stjärnan som exploderade var av typ II (jättestjärna) och blev en supernova efter endast 10 miljoner års existens. En låg stjärnålder vår sol beräknas exempelvis bli 12 miljarder år gammal innan katastrofen sker här. Skulle mot all förmodan mänskligheten då finnas bör den för länge sedan ha koloniserat till en annan sols planeter 100 -200 ljusår härifrån om den skulle överleva.

På tal om Kepler så har teleskopet med samma namn som den kände astronomen  med samma namn med sina känsliga instrument börjat söka ljusfenomen i universum vilka ger sken från supernovor inte bara här i vår galax utan i alla galaxer i universum.

Detta då det i universums otroliga mängd av galaxer och att det i varje sådan finns otroliga mängder stjärnor ger en statistik på att det sker en supernova per sekund i universum. Det är siffror som är otroliga men likväl trovärdiga.  

Bild Keplers stjärna vilken visade sig vara en supernova sedd första gången 1604 av astronomen Johannes Kepler. Den finns i stjärnbilden Ormbäraren i Vintergatan ca 20 000 ljusår bort från Jorden.

Ett 300 000 ljusår stort gasmoln omsluter Vintergatan i detta moln agerar två dvärggalaxer.

Ett gasmoln 300 000 ljusår stort omsluter galaxen där vi finns med vårt solsystem i Vintergatan och i detta moln stöts två dvärggalaxer sakta in mot Vintergatan, stora och lilla Magellanska molnen (se bild).

Detta vätgasmoln håller de två Magellanska molnen samman. Men vilket moln (galax) som håller det andra kvar har inte fullt förståtts. Men mycket säger att det är det stora molnet som håller det lilla på plats.

Genom att försöka förstå effekterna av detta stora vätgasmoln effekter hoppas man förstå hur Vintergatan uppstod med all sin stjärnrikhet och kanske mer om vad som håller galaxen samman.

I framtiden kommer de Magellanska molnen att dras in i Vintergatan och sammanföras med denna. Processen pågår i detta nu.  Vad som då sker med den vätgas som håller samman molnen när de går in i Vintergatans gasmoln är en fråga som anses viktig att förstå i syfte för att förstå mer om Vintergatans och galaxers bildande. Två moln krockar nämligen då.

Men själva händelsen vilken troligen sker gradvis och utdraget är något som kanske inte sker under den tid Jorden (vårt solsystem) finns kvar eller än mindre mänskligheten då det är långt dit.

Vad ska vi få uppleva härnäst. Den mystiska månen Titans yta eller åter mer från kometen vilken Rosetta besökte 2015-16?

67P/Churyumov-Gerasimenko kometen vilken Rosetta besökte och fick nya rön om för några år sedan. Denna är en av valen för en ny färd planerad av NASA.

Här vill man ta markprover för att förstå mer om kometer och  denna i synnerhet.

Målet är då en fortsatt undersökning av denna för att förstå hur solsystemet uppkom och vilka material kometen (er)  innehåller. En fortsättning på förra uppdraget helt enkelt. Ännu vet vi inte mycket om kometer eller vad de innehåller eller hur de bildades.

Detta uppdrag är ett av två val. Vad man väljer är om detta blir verklighet eller en färd till Saturnus måne Titan. Ett även det högintressant område. Tyvärr finns inte ekonomi för båda projekten just nu.

Titan är en måne större än planeten Merkurius. Här vill man undersöka kvävesjöarna var i  det teoretiskt kan finnas enklare former av liv.

Personligen tycker jag en resa till Titan låter mer spännande.

Bilden är en illustration av NASA på Titan

Våra förfäder såg Scholz's stjärna när den svepte genom vårt solsystem en gång för länge sedan i mänsklighetens barndom på Jorden.

En gång var våra förfäder med om en unik händelse vilken tidigare eller senare generationer av människosläktet aldrig varit med om varken då eller senare av just detta slag.

Tiden var för 70 000 år sedan och troligen uppmärksammades det då människan ofta i forntiden såg ut mot rymden istället för som idag ner i en smartphone.

Det var den röda dvärgstjärnan Scholts star som svepte igenom Oorts moln. Molnet vilket innehåller rester från när vårt solsystem bildades. Här finns sten, grus, damm småplaneter och kanske den gäckande planet 9. Molnet finns i utkanten av vårt solsystem och dess yttersta gräns ligger nära ett ljusår från solen. Pluto ingår i molnet.

Säkert kunde människosläktet eller neandertalarna se denna röda sol om de lyfte blicken mot skyn.

Den svepte förbi i sin bana tillsammans med sin bruna dvärg. En brun dvärg är en misslyckad stjärnbildning. En kropp som kan ses som Jupiterlik men varmare och nästan med en kärnstrålning vilken är på gränsen för att starta processer för att bli en sol. Men vilken misslyckats med detta på grund av för låg temperatur.

Bilden är på Scholts star. Läs mer om var den finns idag här.

Röntgenstrålning från kometer. Varför nu detta.

Oxford university har arbetat fram en forskningsrapport i syfte att förklara mysteriet med kometers röntgenstrålning. Något som förvånat länge.

Detta då röntgenutsläpp normalt förknippas med mycket varma föremål som solen. Kometer däremot är bland de kallaste objekten i solsystemet.

Men nya rön visar att kometer interagerar med solstrålningen. Solvinden och solens magnetfält.

Genom denna integration produceras en synlig atmosfär runt kometen samt kometers svans och i vissa fall röntgenstrålning. Denna skapas på den sida solen träffar kometen genom att solens strålar påverkar kometers atmosfär.  Det konstaterades att elektroner då blir uppvärmda till ca en miljon grader i regionen uppströms av plasmaturbulensen.

Dessa heta elektroner avger då röntgenstrålning i närvaro av det magnetfält vilket även finns här.

Gåtan ska därmed vara löst och förklarad för mer utförlig förklaring se medföljande länk.

Nog kan man säga att universum är en strålande källa av all slags strålning på skilda våglängder även där man minst anar det.

Bilden visar C/2013 A1 en komet från Oorts kometmoln som upptäcktes 3 januari 2013 av Robert H. McNaught vid Siding Spring Observatoriet. Den 19 oktober 2014 passerade kometen planeten Mars på endast 140 000 km avstånd. ”Wikipedia”  https://sv.wikipedia.org/wiki/C/2013_A1

Kan det lite var som helst kretsa ensamma månar i universum. En del tyder på det.

Små dvärgplaneter kan fångas in av stora gasjättar och bli en måne till dessa. Månar finns runt de flesta av vårt solsystems planeter. Infångade eller som i Jordens fall troligen genom två krockande kroppars effekter i Jordens barndom.

Satelliter ses dessa kroppar som. I asteroidbältet finns liksom utanför Pluto en hel del dvärgplaneter och större asteroider.

Dessa är möjliga som månkandidater om de kom tillräckligt nära en planet och fångades in av denna.

I dag ses fritt flytande månar därute som mycket möjligt vanliga. Kanske även mellan solsystemen och stjärnorna inklusive mellan galaxerna därute.

Ensamma och osynliga därute sedan tidernas begynnelse likt en mängd isolerade och snabbt framskjutande asteroider bland tomheten därute.

Bilden är på vår egen måne.

Oumuamua den besökande främlingens färd och troliga bakgrund från det okända därute.

Vi kommer ihåg den första upptäckta asteroiden från ett främmande solsystem vi upptäckt och vilken besökte oss i slutet av förra året.

Den ca 400 meter cigarrformade Oumuamua och dess annorlunda snurrande genom vårt solsystem. Inte gjorde den som vårt solsystems regelbundet återkommande asteroider efter en rundning av solen. I en fortsatt bana i vårt solsystem för regelbunden återvändning i bana runt solen.

Nej, Den gick i stor hastighet och bröt solens bana och fortsatte sin färd ut ur vårt solsystem för vidare okända öden.

Frågan ställs om varifrån den kom och vilken trolig katastrof som ligger bakom dess mycket unika form. Frågan om hur den kunnat få en hastighet som slungat den ur sitt solsystem långt därute för kanske miljarder år sedan är även den intressant. Kan det ha varit från ett solsystem likt vårt?

Forskare idag tror inte det är möjligt. Troligaste kom den från ett dubbelstjärnsystem där något hänt vilket skapat dess form och slungat iväg den. Dess rörelse ser nämligen ut som om den slungats iväg. Den går inte som en pil i sin cigarrform utan oregelbundet som om den kastats iväg.

Se medföljande länk där en film visar  dess bana gick genom det inre av vårt solsystem. Jag själv kan inte annat än fascineras och förundras över denna stenbumling.