Supernova 1987A är den mest studerade supernovan däruppe. I 30 år har den följts med teleskopen.

Den 24:e februari 1987 upptäcktes en supernova i Stora Magellanska molnet på södra natthimlen 168 000 ljusår bort från jorden.

Det var den ljusaste supernovan som visats i vår närhet sedan Keplers Supernova 1604 och den första sedan uppfinningen av teleskopet 1609 av Galileo Galilei.


 Det var två astronomer som arbetade vid Las Campanas-observatoriet i norra Chile som natten till den 24:e februari 1987 upptäckte supernovan vilken fick namnet 1987A. 


Yvette Cendes en doktorand på University of Toronto och Leiden-observatoriet har nu skapat en tidslinje vilken visar efterdyningarna av supernovan över en 25-årsperiod. Tidslinjen sträcker sig från 1992 till 2017.


Bilderna över denna tidsperiod visar hur supernovan började expandera utåt i form av en ring genom skräp från den ursprungliga stjärnan. 


Strålningen från novan har idag en hastighet av några tusen kilometer per sekund. Men den expanderar inte i ringform längre utan  i form av en torusformation genom skräpet efter stjärnan.


Supernovor är inte vanliga att se i dess första skede. Men det är tur att de inte inträffat närmare oss då det skulle fått katastrofala följder för vårt solsystem. Men vem vet om det inte skett i närområdet ca 200 ljusår från oss vilket är gränsen för stor fara för oss. Vi märker ju inte ännu om detta skett då ljusets hastighet inte visar stjärnhimlen i realtid.


Bild från Wikipedia visande en illustration föreställande ringarna runt supernova 1987A med de utslungade massorna från supernovautbrottet i mitten av den inre ringen.

Bennu är en asteroid det tagits en mycket skarp bild på. OBS det är inte bilden ovan.

Bennu är en jordnära asteroid vilken upptäcktes  den 11 september 1999 av Lincoln Near-Earth Asteroid Research i Socorro, New Mexico. Namnet Bennu kommer från  egyptiska mytologin där den kopplas till solen och har ett utseende som liknar en trana.


Idag är det närmsta avståndet mellan asteroidens och jordens omloppsbanor 500 000 kilometer vilket man kan jämföra med avståndet till månen som är  380 000 km. Omloppsbanan förändras med ca 200 meter per år vilket innebär att den kommer betydligt närmare jordens bana för varje år.


Sannolikheten för en kollision med Jorden bedöms med dagens mätteknik till 0,07% sannolikhet. Men för denna typ av beräkningar krävs det dock att man har bättre information om asteroidens form, dess rotation och hur den reflekterar värmestrålning. Kursen kan förändras snabbare och bli närmare Jorden än nuvarande beräkningar visar.


Enligt beräkningar av ett spanskt forskarlag vid universitetet i Valladolid i juli 2010 är risken för kollision mellan 1999 och jorden år 2182 en på tusen (0,01 %).


Den 29 oktober 2018  kom NASAS rymdfarkost OSIRIS-Rex  enbart 330 km från asteroiden och tog då högupplösta bilder av asteroiden.
  

Genom detta kan vi nu få bättre kunskap om dess form och bättre beräkningsunderlag på dess banförändringar över tid och därmed bättre möjlighet att riskbedöma för en kollision med Jorden
.

Bilden är på den egyptiska gudomen Bennu  vilken asteroiden namngetts efter för att se den högupplösta bilden på asteroiden följ länken ovan eller här. 

Från spiralgalaxen IRAS17020+4544 blåser en vind bestående av molekyler

På universitet i Amherst, Massachusetts, USA har ett internationellt team av astrofysiker använt det stora Millimeterteleskopet (LMT) beläget i centrala Mexiko och upptäckt ett oväntat och kraftfullt utflöde av molekylär gas (moln av dessa slag innehåller till störst del vätgas) från en avlägsen aktiv galax som liknar Vintergatan.


Galaxen IRAS17020+4544 finns 800 miljoner ljusår från jorden. Anna Lia Longinotti på INAOE som ledde forskningen säger att resultatet av undersökningen visar att molnet kommer från en oväntad plats i denna galax.


Två andra galaxer har även undersökts men dessa är mer damm och gashöljda till skillnad från galaxen ovan.


 IRAS17020+4544 är lik vår Vintergatan som spiralgalax.


Upptäckten av utsläpp av molekylär vind från IRAS17020+4544 centrum öppnar vägen för att undersöka möjligheten att undersöka aktiva galaxkärnor vilka producerar vindar av detta slag kanske med skilda egenskaper.

För ca två år sedan kom upptäckten från Europeiska rymdorganisationens satellit XMM-Newton en rapport om förekomsten av ultrasnabba utflöden av joniserad het gas från IRAS17020 + 4544. Utflödena då och nu tros ha sitt ursprung från och kring det supermassiva svarta hålet som finns i galaxens centrum (kvasar). 


Aktiviteten i galaxen är relaterad till den energi som frigörs av anhopningen av processer som äger rum nära det svarta hålet.  Gasen (den joniserade heta gasen)  är belägen på ett avstånd av mellan 2 000 – 20 000 ljusår från det centrala svarta hålet i galaxen varifrån den kommer.


Den molekylära gasen finns mycket närma det svarta hålet i galaxens centrum.  Longinotti säger ” I den här galaxen har vi bevis på en vind som utsänder gas till en annan plats i galaxen. Feedback-processer kallas det vilket kan vara resultat av stor utmatning av samlad gas och energi som har skett i galaxens centrum sedan den tid stjärnbildningen här var stor. 


Gasen fångas upp längre in i galaxen och här blir den till hjälp för bildning av nya stjärnor. 


En molekylär vind som utflödar i en hastighet av mellan 700 och 1000 km/s. Ett överskott av gas från centrum av galaxen vilken kanske (som jag ser det) dras mot områden där det är brist på denna för nya stjärnbildningar) Överskott av gas som dras mot områden med underskott av gas av väte i första hand. Kanske även ut från galaxer med överkott till galaxer med underskott. Framtida forskning får ge mer information inom området.


Bild från radioteleskopanläggningen i Mexiko nämnd ovan och satellit XMM-Newton vilken upptäckte fenomenet först.

Artificiell intelligens ska hjälpa till att hålla koll på galaxerna.

Det är inte enkelt att hålla koll på alla galaxer som finns därute. En katalogisering för att hitta dem igen fast de katalogiserats är inte så enkelt som man kan tro.


Dataprogram för att lättare hitta ett känt objekt arbetas nu fram och artificiell intelligens kan bli svaret på vad som kan lösa uppgiften ovan.


Forskare har undervisat ett artificiellt intelligensprogram för att användas till att identifiera galaxer som visas på bilder eller i andra sammanhang. 


Uppgiften för detta är att upptäcka radiovågor från galaxers centrala svarta hål vilka skiljer sig åt galax för galax.


ClaRAN heter denna AI- intelligens vilken ska användas av specialister inom området. Två av dessa är Dr. Chen Wu och astronomen Dr Ivy Wong vilka båda finns på The University of Western Australia på det internationella centret för radioastronomi forskning (ICRAR).


Dr Wong påstår att svarta hål finns i centrum av de flesta om inte alla galaxer. Något jag utan vidare kan hålla med om.


”Dessa supermassiva svarta hål släpper ut jetströmmar av gas som kan ses med ett radioteleskop”, säger Dr Wong.


”Över tid kan radiovågor sträcka sig långt från deras galax vilket gör det svårt för traditionella datorprogram att räkna ut vilken galax vågorna kommer från. Det är detta AI-projektet nu ska klara av.


”Det är vad vi försöker lära ClaRAN att göra”. Säger DrWong

Dr Wong säger att  ClaRAN har enorma positiva konsekvenser för hur teleskopobservationer kan bearbetas i framtiden.


En spännande upptäcktsfärd väntar därmed när väl ClaRAN finjusterats. Mycket har upptäckts däruppe men det är bara en bråkdel av vad som finns. Utöver det gäller samma sak om förståelsen om vad vi ser och vad vi inte kan se däruppe och att åter finna det vi tidigare funnit.


Bilden är på Dr Wong vilkens ord inlägget ovan grundas på.

Mystiskt moln upptäckt på Mars

För cirka en månad sedan upptäcktes det senaste plymliknande molnet på Mars.


Rymdfarkosten Mars Express och dess föregångare har tidigare upptäckt liknande moln vid minst tre olika tillfällen och dessas strukturer bildas ungefär samtidigt under som jag uppfattat det våren på Mars.


Det nu upptäckta molnet finns utmed ett berg som kallas Arsia Mons nära ekvatorn och hittades den 13 sept 2018 enligt ett uttalande från Europeiska rymdorganisationen (ESO). 


Men platsen är bara en tillfällighet tillägger ESO. På platsen finns ingen aktiv vulkanisk process som producerat molnet. Den vulkan (berget) där detta skedde har inte varit aktivt de senaste 50 miljoner åren enligt vad forskare kommit fram till.

Molnet är likt tidigare uppkomna moln innehållande vattenånga (upptinad is)  troligen har molnet skapats genom luftflöde längs med sidan av vulkanen.


 Forskare som studerat molnet har märkt att det växer till under morgonen och att dess sträckning är utmed ekvatorn. Det kan även formmässigt ha påverkats av dammet som fortfarande finns i atmosfären från den massiva sandstorm som upptäckts på Mars tidigare i år.


Men som jag förstår det har årstiden på Mars betydelse för när dessa moln uppstår och då Marsvåren. Men var det sker år för år är omöjligt att uttala sig om med nuvarande kunskaper om geologi och atmosfär på Mars.


Bilden förställer moln på Mars. Den mystiska molnformationen kan ses här.

Mystiska mönster kan ses på Saturnus måne Dione

På Saturnus måne Dione finns stora mängder av fruset vatten på ytan. Månen har den tredje högsta tätheten (densiteten) av  Saturnus månar vilket innebär att dess inre bör innehålla en stor mängd av tyngre material av ex silikatbergarter.


Det har nyligen upptäckts ljusa raka  ränder på Dione från Planetary Science Institute   vilket finns beläget i Arizona, USA. Detta av en forskare med namnet Alex Patthoff. 


Ursprunget till dessa linjära strimmor anses komma från att månen passerar genom Saturnus ringar. Isen på månen har därmed draperats på vissa platser av det grusaktiga material den passerat genom (och fortfarande kanske gör på sin bana runt Saturnus).


Strimmornas längd är mellan 10-100 km. Bredden däremot är enbart ca 5 km. Strimmorna är ljusare till färgen än den omgivande terrängen av is.  Om de finns på isens yta bör de vara yngre än isens bildning om de ligger en bit ner har de bildats innan isen frös till. 

Själv anser jag materialet bör ligga infruset i isen annars skulle det försvunnet igen och även nytt tillkommit vid månens färd genom Saturnus ringar. 


Riktningen på strimmorna är parallell med Diones ekvator vilket ger än mer belägg för att materien kommer från Saturnus ringar.


Jag misstänker som sagt starkt att materian ligger en bit ner i isen och att den fastnat innan isen helt frös till på månen.


Det bör även under isen finnas flytande vatten vars botten har än mer materia från Saturnus ringar.


Vatten där ev liv kan finnas påverkat genom den materia som kommit ner i detta en gång från ringarna på Saturnus.


Bild på Dione

I galaxen NGC 6334 bubblar det upp nya stjärnor.

Cat paw nebulosan eller NGC 6334 finns i skorpionens stjärnbild. NASA'S Spitzer Space Telescope har nyligen undersökt Cat's Paw nebulosan. Namnet kommer av nebulosans utseende.


Dess avstånd från jorden varierar från ca 4200 till cirka 5 500 ljusår.

Efter det att gas och damm inuti nebulosan kollapsar och det bildas nya stjärnor av detta innebär detta att de nya stjärnor som bildas i sin tur genom värme trycker iväg gas som omger dem innebärande att en gasexpansion sker vilket  ses som bubblor i galaxen.


 De på bild ljusa röda bubblorna inramas av gröna moln och är det dominerande inslaget i den bild som skapades med data från två av Spitzers instrument. Följ denna länk för att se effekten. 



De gröna områden visar platser där strålning från heta stjärnor kolliderar med stora molekyler kallade ”polycykliska aromatiska kolväten” vilka orsakar  att det fluorescerar.


I vissa fall kan bubblor så småningom skapa de U-formade funktioner som är särskilt tydliga i bilden (se ovan länk).


Spitzer är ett teleskop som söker inom det infraröda spektrumet och kan tränga igenom tjocka moln av gas och damm bättre än optiska ljusteleskop. 


Bild på teleskopet Spitzer omnämnt ovan.