Upptäckt intressant gasbubbla på Uranus som missades för 30 år sedan

Data som NASA: s Voyager 2 rymdfarkost samlades in då denna kretsade runt Uranus 1986 under 45 timmar har undersökts igen. Det visade sig då att tidigare undersökning missat en sak. Plasmoider något som var relativt okänt då data tidigare avsöktes och inte något man då hade så mycket kunskap om (enkelt uttryckt förklaras det som  en sammanhängande struktur av plasma och magnetiska fält).


I den nya forskningen tittade forskarna istället på dessas  förändringar varannan sekund. Det visade då vad som tidigare hade missats: ett plötsligt sicksack i magnetfältet som varade bara en minut av rymdfarkostens 45-timmars resa förbi Uranus.


Närmare bestämt tror forskarna bakom den nya forskningen att sicksacken i analysen markerar en plasmoid vilket är en typ av struktur som inte förstods särskilt väl vid tidpunkten för förbiflygningen i januari 1986 och den analys som därefter gjordes.


Men vid det här laget förstår forskare mer om plasmoider. En plasmoid är en massiv bubbla av plasma,  en soppa av laddade partiklar. Plasmoider kan bryta sig ut från toppen av  magnetisk fält som omger en planet likt en droppe. 

Forskare vill veta mer om plasmoider eftersom dessa strukturer kan dra laddade partiklar ur en planets atmosfär och kasta dem ut i rymden. Och om  en planets atmosfär förändras vilket detta gör ändras  planeten. Uranus är särskilt komplicerad eftersom planeten roterar olikt i riktning mot övriga planeter i vårt solsystem och dess magnetfält är skevt från både den axeln och det plan alla planeter ligger i annars i vårt solsystem.


Lite svårt att hålla koll på (min anm.) men Uranus är speciell så därför är upptäckten intressant då den kan ge kunskap om hur Uranus agerar och varför.
Bild från vikipedia på Uranus bilden tagen av Voyager 2.

Månfarkosten Orion testad

Orion rymdfarkost som kommer att flyga iArtemis 1 programmets första del runt månen (troligen 2021) har återvänt till NASA: s Kennedy Space Center i Florida, USA, efter avslutade rymdmiljötester.


 Rymdfarkosten, inklusive ESA:s European Service Module, är nu klar med slutdestinationstest före lanseringen. Orion tillbringade fyra månader vid NASA: s Plum Brook station där den utsattes för vakuum och temperaturer på -175 ° C till 75 ° C vilket är de temperaturskillnader den kommer att uppleva på sin flygning till månen.


Efter att ha bevisat sin rymdvärdighetkontrollerades elektroniken – inklusive de tusentals parametrar och funktioner i den europeiska servicemodulen som styr motorerna, elkraften och styrningen av solpanelerna.


Orion är en viktig del av Artemis 1 och dess uppdrag är testflygning runt månen som senare banar väg för Artemis 3 uppdraget som innebär att landa den första kvinnan och nästa man på månens yta 2024. Senast någon människa landade på månen (min anm) var 1972 då Apollo 17 sändes upp.


Bild från vikipedia på  Orion rymdfarkost som ingår i  Artemis 1 programmet, bild från februari 2020

Fysiken visar nu att vi kan glömma att resa tillbaks i tiden.

De flesta grundläggande lagar i fysiken har inga problem med orsak och verkan i tid och rum. En händelse påverkar nästa händelse och gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det som skett har skett.


Vill vi gå tillbaks i tiden och ändra något beslut i vårt tidigare liv är detta omöjligt. Det förflutna är tid som inte kan ändras. Till exempel flyger en kopp som faller i hundra bitar inte tillbaka in i handen spontant och oskadat. (För att göra det måste tiden gå baklänges).  Hittills har forskarna förklarat detta med bristen på tidssymmetri genom den statistiska interaktionen mellan ett stort antal partiklar. 


Men nu har tre astronomer visar att endast tre partiklar räcker för att bryta tidssymmetrin.  Forskarna, som leds av den nederländska astronomen Tjarda Boekholt ska publicera sina resultat i aprilnumret av tidskriften The Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. Tjarda Boekholt (Universitetet i Coimbra, Portugal), Simon Portegies Zwart (Leidens universitet) och Mauri Valtonen (Åbo universitet) beräknade banorna för tre svarta hål som påverkar varandra.


Detta gjordes i två simuleringar. I den första simuleringen sågs de svarta hålen i vila. Sedan rör de sig mot varandra och förbi varandra i komplicerade banor. Slutligen lämnar ett svart hål de övriga två. 


Den andra simuleringen började med slutsituationen för de två svarta hål som var kvar efter att det tredje lämnat dem. Nu försökte man vrida tillbaks händelsen med rymlingen till att denna återvände och den ursprungliga situationen enligt ex 1 återuppstod. Det visar sig att tiden (återvändandet till urspungssituationen) inte kan vändas i 5% av beräkningarna även om datorn använder mer än hundra decimaler.


De sista 5 procenten handlar därför inte om bättre datorer eller smartare beräkningsmetoder som man tidigare trott. Forskarna förklarar oåterkalleligheten med hjälp av begreppet Plancklängd  (själv är jag inte matematiker och förstår den inte) . Detta är en princip som är känd inom fysiken och som gäller fenomen på atomär nivå och mindre.


 Forskarledare Boekholt säger : "Rörelsen av de tre svarta hålen kan vara så oerhört kaotisk att något så litet som Plancklängden kommer att påverka rörelserna. Störningarna, storleken på Plancklängden har en exponentiell effekt och bryter inte tidssymmetrin."


Medförfattare Portegies Zwart tillägger: "Så att inte kunna vända tillbaka tiden är inte längre bara ett statistiskt argument. Det är redan dolt i naturens grundläggande lagar. Inte ett enda system med tre rörliga objekt, stora som små, planeter eller svarta hål, kan undkomma tidsriktningen."


Den intressanta frågan är (min anm.) varför är det i 5% av fallen är omöjligt att återgå till ett tidigare läge i tiden. Helt förstår man inte detta. Men analysen visar att det därmed också kan antas att tidsresor bakåt i tiden är omöjliga. Därmed faller alla argument för att framtidens jordbor besöker det förflutna eller oss.

Solsystemet bildades tidigare än man tidigare ansett.

Hypotesen är att solsystemet härstammar från ett gigantiskt moln av gas och damm. En hypotes som såg sitt första ljus under 1700-talet genom den tyske filosofen Immanuel Kant och vidareutvecklades av den franske matematikern Pierre-Simon de Laplace.

 Fram till nyligen var denna teori gällande inom vetenskapen. Teorin att solsystemet har fått sina nuvarande egenskaper till följd av en period av turbulens som inträffade cirka 700 miljoner år efter bildandet av solsystemet.


 Nu har den  senaste forskningen visat tecken på att solsystemets planeter kom till 600 miljoner år tidigare.
  

Framväxandet kom från gas- och dammoln som omgav solen för cirka 4,6 miljarder år sedan. Det var då de gigantiska planeterna (Gasplaneterna) bildandes och dess banor var också mer cirkulära under dess första tid än man tidigare ansett. De fyra jätteplaneterna – Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus  uppstod ur detta gas- och stoftmoln som då fanns säger ny forskning från  São Paulo State University's Engineering School (FEG-UNESP) i Guaratinguetá (Brasilien). Senare uppstod resterande planeter där jorden ingår. Men kontentan är att bildandet av solsystemets planeter började med de stora gasplaneterna och detta 600 miljoner år tidigare än man tidigare ansett.


Läs vidare om dessa nya rön vilket finns i en större sammanställning här från Phys.org. 



Bild från vikipedia på planeter och dvärgplaneter i solsystemet. Planeternas storlek är i skala, men undantag av det relativa avståndet till solen.

Kometen Barisov kommer att lämna a vårt solsystem i spillror.

Kometen  Borisov (från vikipedia) ovan på bild fotograferad i oktober 2019.  Upprepade observationer av objektet och spårning av dess bana visade att det var en komet som kommit från ett okänt solsystem och inte var en av de kometer som finns i vårt solsystem och besöker vårt närområde då och då.


Nu i mars fann astronomer som checkar in på objektet att något konstigt hände. Ett team baserat i Polen rapporterade att två gånger i mars hittills hade Comet Borisov ljusnat. "Detta beteende är starkt ett tecken på en pågående kärnfragmentering", skrev de i en anteckning som beskriver de nya observationerna. Den håller på att upplösas med andra ord. Ett  fenomen troligast orsakat av Borisovs bana då den var som närmst solen i december och dess is inte tålde detta för att hålla samman kometen i ett stycke.


 Borisov var en spännande upptäckt eftersom den likt asteroiden Oumuamua är dett  interstellära objekt. Skillnaden mot  Oumuamua  är att astronomer identifierade Borisov tidigt och kunde observera objektet under dess bana medan Oumuamua plötsligt dök upp och sågs enbart under kort tid.

Kometen Atlas kommer den 31 maj att ses på natthimlen.

I åratal har amatörastronomer väntat på att en komet ska passera jorden  i så starkt ljus att den kan ses utan hjälpmedel. Nu är vi där. 


Det är Comet ATLAS eller C/2019 Y4 som med all trolighet ska kunna ses med blotta ögat. Den upptäcktes den 28 december 2019  men var då en svag ljusfläck ej synlig utan teleskop. Men sedan dess har den ljusnat så snabbt att astronomer har stora förhoppningar att den ska bli väl synlig. Men astronomer vet av erfarenhet att ljusstarka objekt plötsligt kan minska i ljusstyrka.


Comet ATLAS upptäcktes i riktning mot Stora Björn på den 20:e magnituden och var då ett ytterst ljussvagt objekt. Den var då ungefär 398000 gånger svagare än stjärnor som är på tröskeln till att kunna ses med blotta ögat. I december var den 439 miljoner kilometer från solen.


Kometer lyser vanligtvis när de närmar sig solen och som närmast kommer Atlas den 31 maj och befinner sig då 37,8 miljoner km från solen. En sådan enorm förändring av solavstånd skulle normalt orsaka att en komet ökar i luminositet med nästan 11 magnituder, tillräckligt för att göra ATLAS väl synlig i ett litet teleskop eller en bra kikare. Men det är inte ljusstarkt nog för att ses utan hjälpmedel.


Men ATLAS har överraskat sedan upptäckten har kometen blivit ljusare med en nästan oöverträffad hastighet. Den 17 mars var ATLAS redan på magnitud +8,5 över 600 gånger ljusare än väntat. Därför är förväntningarna med denna isiga klump att den kan öka betydligt över ovanstående väntande 11 magnituder då den är som närmast solen. Om inget oväntat sker kommer den att bli synlig för blotta ögat från jorden. Något som amatörastronomer väntat på länge. En komet som kan ses av envar utan hjälpmedel. Själv (min anm.) är jag lite fundersam. Kanske denna snabba ljusstyrka visar på att den håller på att upplösas och gör så när den kommer än närmre solen. 


Bild från vikimedia på kometen Atlas bana i vårt närområde.

Stora kvasarer uppträder som tsunamier och stoppar stjärnbildning

I centrum (troligen) i varje galax i universum finns ett supermassivt svart hål som slukar all materia som kommer närma detta samtidigt som stora mängder strålning kommer från det. De största kallas kvasarer när infallande materia virvlar runt kvasarens i nästan ljushastighet värms denna upp och flyger utåt genom den otroliga kraften av sin egen strålning och värme. 

En kvasars strålning kan skina tusen gånger ljusare än en galax av 100 miljarder stjärnor. OBS detta gäller de som kallas kvasarer inte ordinära svarta hål som är just svarta då inget ljus kan komma ur dessa.  Men i flera rapporter antyds att samma strålning som sätter kvasarer på våra kartor över universum, samtidigt kan vara förödande för den galax där den finns.


I sex studier publicerade den 16 mars 2020 i en specialutgåva av The Astrophysical Journal visar astronomer som för studiens ändamål använde NASA: s Hubble Space Telescope att 13 kvasarers utflöden är höghastighetsstrålning. Genom att observera utflöden under flera år och i många våglängder över det elektromagnetiska spektrumet fann teamet att gasen forsar ut ur en kvasar med en hastighet av mer än 64 miljoner km /h och når miljarder grader i temperatur. Ett utflöde teamet studerade accelererade från nästan 69 miljoner km / h) till ungefär 74 miljoner km /h under en treårsperiod.  Den snabbast accelererande gasstrålning som någonsin upptäckts i rymden.


Denna heta, snabba gas kan orsaka stora skador i den galax där kvasaren finns säger forskarna. Denna hastighet av gas av stor värme härjar genom galaxen som en tsunami på jordens hav och spränger potentiellt stjärnbildande material djupt ut i galaxen.

Under ett enda år kan ett kvasarutflöde kasta hundratals materialflöden som kunde blivit stjärnor långt ut i den tomma rymden bortanför galaxen. En syn som ger fantastiska fyrverkerier då stjärnstoff och strålning träffas men som samtidigt förhindrar ny stjärnbildning. 


Bild från på en målning av hur en tsunami på jorden kan gestalta sig för en åskådare.