Astroiden Psyche är inte vad vi trott den vara.

 

16 Psyche är en asteroid i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars vilken anses som en metallisk asteroid och vara järnkärnan av en  planetbildning som misslyckades under solsystemets tidigaste dagar. Hur detta skulle kunna misslyckas är inte förklarat (min anm).

 Men ny forskning från University of Arizona tyder  på att asteroiden kanske inte är så metallrik eller tät som man trott och påstår en helt annan ursprungshistoria för Psyche. Den slutliga lösningen kan kanske  fås vid NASA:s planerade Psyche-uppdrag 2022 då en farkost sänds upp för att komma fram till asteroiden 2026.

 UArizona-studenten David Cantillo är huvudförfattare till en ny artikel publicerad i The Planetary Science Journal. Här han föreslår att 16 Psyche består av 82,5% metall, 7% lågjärnspyroxen och 10,5% kolhaltig chondrite som sannolikt har sitt ursprungs från nedslag av meteoriter.

Cantillo och hans medarbetare uppskattar att 16 Psyches täthet (densitet) - är cirka 35 %. Detta är stor skillnad mot idigare antagande att asteroiden var kompakt järn upp till 95 %.

Snarare än att vara en intakt kärna av en tidigt misslyckad planetbildning är Psyche en skräphög liknande en annan nu grundligt studerad asteroid - Bennu. 

 Det är från UArizona forskningsuppdragsteamet arbetar på uppdrag av NASA (OSIRIS-REx-uppdrag)  som det hämtades ett prov från Bennus yta som nu är på väg tillbaka till jorden för analys här.

"Psyke som en skräphög skulle vara mycket oväntat, men våra data fortsätter att visa uppskattningar med låg densitet trots dess höga metalliska innehåll", säger Cantillo. 16 Psyche har ungefär lika stor yta som Massachusetts och forskare uppskattar att den innehåller cirka 1 % av allt asteroidbältesmaterial i asteroidbältet. Den upptäcktes första gången av en italiensk astronom 1852 och var den 16:e asteroiden som någonsin upptäckts.

Själv anser jag deras slutsats är trolig då jag har svårt att förstå den tidigare förklaringen om asteroiden (min anm).

Bild från vikipedia på en konstnärs illustration på hur en farkost som landar på Psyche skulle se ytan.

En brun dvärgars atmosfär

 

Jupiter är den mest massiva planeten i vårt solsystem. Men liten jämfört med många av de jätteplaneter som finns runt andra stjärnor.

Dessa främmande världar, kallade super-Jupiters, väger upp till 13 gånger mer än Jupiter.  Astronomer har analyserat sammansättningen av några av dessa jätteplaneter. Men det har varit svårt att analysera deras atmosfärer eftersom dessa gasjättars sken går vilse i sina moderstjärnors sken.

 

Forskare har däremot lättare för att undersöka atmosfären hos bruna dvärgar så kallade misslyckade stjärnor. Objekt som är upp till 80 gånger Jupiters massa. Dessa har bildats ur ett kollapsande moln av gas likt stjärnor gjort, men saknat tillräcklig massa för att bli tillräckligt varma för att upprätthålla kärnfusion i sina kärnor och därmed bli stjärnor.

 

Istället delar bruna dvärgar ett släktskap med super-Jupiters. De är mellanformen av gasjätte och stjärna. Båda typerna av objekt har liknande temperaturer och är extremt massiva. De har också komplexa, varierade atmosfärer.

Den enda skillnaden, tror astronomer är deras ursprung. Super-Jupiters bildas runt stjärnor; bruna dvärgar bildas ofta isolerat enligt ovan.

Ett team av astronomer, ledda av Elena Manjavacas vid Space Telescope Science Institute i Baltimore, Maryland, har testat ett nytt sätt att se genom molnlagren på bruna dvärgar. De använde ett instrument vid W.M. Keck Observatory på Hawaii för att se i nära infrarött ljus färgerna och ljusvariationerna in i lagren av molnstrukturen i den närliggande, fritt flytande bruna dvärgen känd som 2MASS J22081363 +2921215 som finns 115 ljusår bort. 

 

Bruna dvärgar är extremt heta. Den bruna dvärgen i Manjavacas studie är ett fräsande objekt av 1 527 grader Celsius. Den är cirka 12 gånger tyngre än Jupiter. Som ung kropp snurrar den otroligt snabbt och slutför en rotation var 3,5 timme, jämfört med Jupiters 10-timmars rotationsperiod. Här finns en dynamisk, turbulent atmosfär.

 

Keck Observatorys MOSFIRE-instrument stirrade på den bruna dvärgen i 2,5 timmar och tittade på hur ljuset som filtreras genom atmosfären från dvärgens heta inre lyser upp och dämpas över tid. Ljuspunkter som visas på det roterande objektet indikerar regioner där forskare kan se djupare in i atmosfären, där det är varmare. Med infrafraröda våglängder blir det möjligt för astronomer att kika djupare in i atmosfären. Observationerna tyder på att den bruna dvärgen har en fläckig atmosfär av spridda moln.  Dess spektrum avslöjar moln av heta sandkorn och andra exotiska element. Kaliumjodid spåras i objektets övre atmosfär där även magnesiumsilikatmoln finns. Längre ner i  atmosfären finns ett lager av natriumjodid och magnesiumsilikatmoln. Det innersta atmosfärlagret består av aluminiumoxidmoln. Atmosfärens totala djup är 718 kilometer. De upptäckta elementen representerar en typisk del av sammansättningen av bruna dvärgatmosfärer, enligt Manjavacas.

Bild från vikipedia.

Stoppa tiden (världen) jag vill stiga av. Men går det?

 

Musikalen med ovan namn hade premiär på Queen's Theatre i London 20 juli 1961 med Anthony Newley både i huvudrollen som clownen "Lilleman" och som regissör. Newley följde sedan med till Broadway 1962, där den gick 555 gånger. Men skulle det gå i verkliga livet? Ja den som avlider gör ju detta men i verkligheten och leva vidare? Att hoppa av i ett visst tidsögonblick och stanna där.

Men nu till en annan diskussion i ämnet.

Tidens obevekliga gång kan ge ångest. Vem har inte har önskat sig förmågan att frysa ett lyckligt ögonblick.

– För en fysiker är definitionen av tid inte så mystisk, säger Sean Carroll, teoretisk fysiker vid California Institute of Technology, till Live Science. "Tiden är bara en etikett på olika delar av universum. Det säger oss när något händer."

Många fysikekvationer gör liten skillnad mellan dåtid, nutid och framtid, säger Carroll. En plats-tid visas i Albert Einsteins relativitetsteori. Enligt Einsteins teori mäts tiden med klockor. Eftersom delar av en klocka måste röra sig genom rymden trasslar tiden in sig i rymden till ett större begrepp som kallas rymdtid och ligger till grund för universum.

 

Relativitet visar att tiden är beroende av hur snabbt en observatör rör sig i förhållande till en annan observatör. Om du skickar en person med en klocka på ett rymdskepp som rör sig i nästan ljushastighet verkar tiden passera långsammare för denne i skeppet än det skulle göra för en person kvar på jorden. Och en astronaut som faller ner i ett svart hål, vars enorma gravitation kan stoppa tiden, kan också detta upplevas som att tiden saktas ner i förhållande till en avlägsen observatörs.

Men det är inte det samma som att stoppa tiden, säger Carroll. Två klockor kanske inte visar lika men var och en kommer fortfarande att spela in den vanliga tiden inom sin egen referensram. På skeppet som far fram i nästan ljushastighet eller i det svarta hålet.

Om du närmade dig ett svart hål, "--- skulle du inte märka någon skillnad i tid. Du skulle titta på ditt armbandsur, och den skulle visa en sekund per sekund." säger Carroll

För resenären är det föga meningsfullt att prata om att tiden stannat. Vi vet att en bil rör sig eftersom den vid olika tidpunkter är på en annan plats än den föregående tiden, säger Carroll och tillägger. "Rörelse är förändring med hänsyn till tiden, så tiden själv rör sig inte." Med andra ord, om tiden stannade, skulle rörelse också upphöra.

Detta är något jag länge försökt förmedla men inte alla förstår försökte förklara det för min utbildningsansvarige när jag gick på utbildning en gång men möttes av oförstående (min anm.) att tid är mätningar av rörelser, utan rörelser som kan mätas av en klocka som mäter rörelser som ex solens rörelse eller en atoms svängning kan tid inte mätas eller upplevas eller finnas. Frågan är om liv då kan finnas eller något överhuvudtaget om allt skulle vara stilla då  ingen då skulle kunna observera detta. Att stoppa tiden och hoppa av kan ingen levande människa. Men nog hade det varit trevligt att hoppa av ett visst årtal då allt var underbart.

  Men tid är även mer än bara något som läses av på en klocka. Det är också en känsla som vi har i våra huvuden och kroppar, liksom de naturliga rytmerna i världen. Men i dessa fall kan tiden bli något som är föremål för personliga nycker.

Här kan lite forskning om nära döden upplevelser som upplevs som evigt liv enligt nobelpristagaren i medicin 2000  Arvid Carlsson (1923-2018) som lade fram en teori om upplevelsen av evigheten. Följ länken och följ den diskussionen här.

Bild från vikipedia. Original 1961 London Cast Recording.

Oddsen för om ett rymdskepp från stjärnorna varit här.

 

Folk ser ständigt saker på himlen som de inte förstår. De allra flesta ting är dock flygplan, satelliter, väderballonger, moln, raketuppskjutningar, norrsken, optiska reflektioner och så vidare. Men för vissa iakttagelser kallade UFO finns det ingen känd förklaring. Problemet är att många människor då drar slutsatsen utomjordingar. Varför inte änglar vilket var vanligt tidigare?

Men vad som man borde tänka utefter är att analysera utefter Bayes-formel 

En sats som arbetar utefter sannolikheten för något givet och bevismöjligt. Ekvationen visar hur troligt det är att UFO-observationer är utomjordingar jämfört med hur troligt det är att de inte är det.

Resultatet blir ett om alternativen är lika sannolika och högre om utomjordingar är den starkare slutsatsen.

Det finns två faktorer i ekvationen av hur troligt det är att utomjordingar är rätt slutsats. Det är ett uttalande om tro baserat på kunskap om världen (med hjälp av till exempel den berömda Drake-ekvationen).

Vilken baseras på:

R* = antalet nya stjärnor som bildas i Vintergatan

fp = andelen av dessa som har planetsystem

ne = andelen jordlika planeter som finns i genomsnitt i ett planetsystem

fl = andelen jordlika planeter där liv uppstår

fi = andelen av dessa där intelligent liv (civilisationer) utvecklas

fc = andelen civilisationer som utvecklar radioteknologi

L = den tid som en sådan civilisation ger ifrån sig mätbara radiosignaler ut i universum

N = antalet utvecklade civilisationer i Vintergatan med vilka radiokommunikation är möjlig

 

Detta måste multipliceras med en annan faktor (första parentes) kallad Bayes-faktorn. Det betecknar hur specifika bevisen vi ser är för utomjordingar mot inga utomjordingar.

Sökandet kommer utan tvekan att fortsätta, men vi bör leta efter specifika saker, inte tro. För vidare diskussion i ämnet se denna länk där diskussionen förs och jag utgått från. 

Var och en måste ta egna beslut då det gäller UFo-observationer. Var och en blir salig som det kallas på sin tro inom detta ämne. Jag själv är tveksam till besök eller att vi någon gång kan besöka eventuella utomjordiska civilisationer. Detta på grund av de otroliga avstånden mellan solsystemen (min anm). Troliga orsak till synerna är enligt mig oftast klotblixtar.

Bild från pixabay.com

Det är möjligt att det finns enstaka stjärnor däruppe som består av antimateria.

 

Antimateria är motsatsen till vanlig materia. Den som vi och vår galax och resten av vårt synliga universum består av. Antipartikeln är motsatsen till materia i form av  elektrisk laddning  till exempel proton–antiproton, neutron–antineutron och elektron–positron. Vissa partiklar är sina egna antipartiklar, till exempel fotoner och Z-bosoner.

Forskare producerar regelbundet antimateriapartiklar i experimentsyfte och har även en förklaring till dess kosmiska frånvaro: När antimateria och normal materia möts förintas de ömsesidigt i en energisprängning.  Det är därför fysiker var så förbryllade 2018 när chefen för Alpha Magnetic Spectrometer (AMS) vid ett  experiment monterat på utsidan av den internationella rymdstationen ISS meddelade att instrumentet kan ha upptäckt två antiheliumkärnor - förutom de sex som eventuellt upptäckts tidigare.

Inspirerad av de trevande AMS-resultaten publicerade då en grupp forskare en studie som beräknade det maximala antalet antimateriastjärnor som kan finnas i universum baserat på ett antal för närvarande oförklarliga gammastrålningskällor som hittats av Fermi Large Area Telescope (LAT).

Simon Dupourqué, studiens huvudförfattare och astrofysikstudent vid Forskningsinstitutet i astrofysik och planetologi vid Universitetet i Toulouse III–Paul Sabatier i Frankrike och Franska nationella centret för vetenskaplig forskning (CNRS) gjorde därefter en uppskattningen av antimateriastjärnor efter att ha letat efter antistjärnekandidater i ett decennium i LAT: s datainsamling.

Teamet som ingick i undersökningen analyserade10 år av data vilket var ungefär 6 000 ljusemitterande objekt. De tonade därefter ner listan till källor som strålat med den gammafrekvens (för att misstänkas vara antimateriaexplosioner - krockar mellan materia och antimateria) som inte analyserats tidigare och  katalogiserade dessa astronomiska objekt. Av dessa hittade14 kandidater enligt Dupourqué. uppskattades att ungefär en antistjärna kan finnas per  400000 vanliga materiastjärnor i vår del av universum.

Men i stället för några förmodade antistjärnor, säger Dupourqué, kan dessa gammablixtar   komma från pulsarer eller de supermassiva svarta hålen i galaxernas centrum.

För att inte detta inlägg ska bli för långt i diskussion läs vidare här på originalartikeln i Scientific American. 

För min del (min anm.)  är jag undrande över om inte de så kallade snabba radioblixtarna som explosivt kan detekteras under millisekunder kan ha samband med krockar av materia och antimateria? Dock inte i stjärnform utan kanske mindre gasmoln som krockar med vanliga gasmoln eller faller ner i en stjärna. Jag är även undrande över varför materia tog över som material och inte antimaterian? Vi vet att båda slagen skulle fungera lika bra under förutsättning att de inte möts. Det bör ha bildats betydligt mindre antimateria vid BigBang alternativt finns galaxer av antimateria därute långt bort.

Bild från vikipedia som föreställer. Partiklar från vänster uppifrån och ner: elektron, proton, neutron. Antipartiklar från höger uppifrån och ner: positron, antiproton, antineutron.

Juno besökte månen Ganymedes den 7 juni i år.

 

Jupiters måne Ganymedes är större än planeten Merkurius och är den enda månen i solsystemet med magnetosfär.

Den 7 juni klockan 13.35.m. EDT (10:35 a.m. PDT) befann sig NASA:s rymdfarkost Juno 1 038 kilometer över ytan på Jupiters största måne Ganymedes. En överflygning som är den närmaste en rymdfarkost kommit solsystemets största naturliga satellit sedan NASA:s rymdfarkost Galileo tog sin näst sista närbild i Jupiters system  den 20 maj 2000.

Bilderna vid den nuvarande överflygningen bör ge kunskap om månens sammansättning, jonosfär, magnetosfär och ishölje. Junos mätningar av strålningsmiljön nära månen kommer  att ge information till användning för framtida uppdrag i området.

"Ganymedes isskal innehåller några ljusa och mörka områden vilket tyder på att vissa områden där består av ren is medan andra områden innehåller smutsig is", säger Scott J. Bolton Juno-uppdragets huvudutredare vid Southwest Research Institute i San Antonio. "Undersökningen kommer att ge den första djupgående informationen av hur isens sammansättning och struktur varierar i tjocklek vilket leder till en bättre förståelse för hur isskalet bildats och de pågående processerna  i isen över tid."

Resultaten kommer att kompletteras vid ESA:s kommande JUICE-uppdrag. Uppdraget vars syfte är att undersöka isen med hjälp av radar i olika våglängder. Detta uppdrag är planerat till 2032.

Juno däremot är en rymdsond från NASA som sköts upp den 5 augusti 2011 för att gå in i bana runt Jupiter. Rymdsonden inträdde i sin bana runt planetens poler 5 juli 2016 för att studera dess magnetiska fält.

Ganymedes är en av de mest intressanta månarna däruppe (min anm.).

Bild från vikipedia på månen Ganymedes.

Så bildades Oorts kometmoln

 

 Kuiperbältet  är ett bälte med en stor mängd asteroider och småplaneter (här ingår ex Pluto)   i banor runt solen beläget bortom Neptunus bana  ca 20 astronomiska enheter utåt (inte att förväxla med asteroidbältet mellan Mars och Jupiter). Det har uppskattas innehålla åtminstone 70000 så kallade transneptuner (TNO) med en diameter större än 100 kilometer i Kuiperbältet men mestadels består det av mindre asteroider i hundratusental.

 Oorts kometmoln däremot är ett vidsträckt kometmoln som omger hela solsystemet. Det består av rester från  solsystemets bildande. Oorts kometmoln antas ha kometer på ett avstånd av 3 000 AE och 100 000 AE från solen (ett AE astronomisk enhet är avståndet solen-jorden). Molnet antas innehålla mellan 10¹² och 10¹³ kometer med en uppskattad största massa på kanske 100 jordmassor (dvs ungefär Saturnus massa).

 Många observerade kometer i vårt närområde tros vara delar av Oorts kometmoln som störts i sin bana och fallit in mot det inre av solsystemet. Detta förklarar hur det fortfarande kan komma kometer in mot oss. 

Oortmoln upptäcktes 1950 av den holländske astronomen Jan Hendrik Oort som genom denna upptäckt kunde förklara varför det fortsätter att komma nya kometer med långsträckta banor i vårt solsystem. 

Ett team av astronomer från Leiden i Nederländerna har lyckats beräkna de första 100 miljoner åren av Oort-molns historia. Molnet innehåller ungefär 100 miljarder kometliknande föremål och bildar ett enormt skal vid kanten av vårt solsystem.

 Astronomerna kommer snart att publicera sitt omfattande datasimulerings resultat som visar molnets historia och dess konsekvenser i tidskriften Astronomy & Astrophysics.  Oort-moln bekräftas i Leiden-simuleringarna vara en rest av den protoplenatära skivan av gas och skräp från vilken solsystemet uppstod för cirka 4,6 miljarder år sedan. 

Kometerna, mm  i Oorts moln kommer troligen från två platser i universum. En del av objekten kommer från närtid i solsystemet. Dessa spillror och asteroider har kastats ut av jätteplaneterna över tid. En del av skräpet lyckades dock inte med det och finns fortfarande i form av asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

 En andra population av objekt kommer från andra stjärnor. När solen t bildades fanns det tusen andra stjärnor i närheten. Många av kometerna i  Oorts-moln kan då ursprungligen ha fångats in från dessa stjärnor. Stjärnor som efter sitt bildande blev egna solsystem i bana som blev till genom universums expansion. 

Spännande och intressant forskning (min anm.) läs gärna vidare i denna artikel där viss fördjupning i ämnet finns. 

Bild från vikipedia vilken visar en konstnärs version av Kuiperbältet och Oorts kometmoln.