Locke ansåg att det nyfödda barnet var som ett oskrivet blad där yttre intryck gör sina inre tecken. Och härmed tar han enligt mig ställning för miljöns enbara påverkan av hur en individ kommer att tänka och agera som vuxen. Arv ser han därför inte som något intressant då han helt avsäger sig att något kan påverka innan yttre stimulans.
För min del kan jag förstå hur han tänker men att inte ta med arvsanlag är enligt mig helt galet. Låt säga att barnets medvetande är som ett oskrivet blad. Men ett blad som har vissa förutsättningar beroende på arvsanlag att reagera. Olika arvsanlag ger därför olikartade reaktioner på samma stimulans är min uppfattning.
I följande artikel
"Barns personlighet påverkas inte alls så mycket som vi tror av föräldrarnas agerande under uppväxten. I stället är våra gener, samt annan miljöpåverkan - den sociala miljön i stort, vänner och lärare - minst lika avgörande".
Här poängteras det man på 70-talet och en bit framåt helt nonchalerade generna. Generna är av minst lika stor betydelse som miljön. Tänk på familjens svarta får exempelvis. Ofta finns ett sådant som fastän det fått samma uppfostran och levt i samma miljö som sina syskon likväl gör saker som familjen i övrigt aldrig skulle göra.
Jag påstår att Locke istället skulle ha utarbetat en teori inom detta område där tabula rasa inte var allenarådande vid födelsen. Istället bör tabula rasa inklusive arv vara lika viktiga i förståelsen av ett mänskligt liv. I dag är den vanligaste teorin att arv och miljö präglar 50-50. För cirka 20 år sedan trodde många att miljön var allenarådande. Trams och önsketänkande var detta. En tro enbart på att miljön är betydelsefull innebär ett väldigt enkelt sätt att förklara mänskliga handlingar och begåvningar. Ingen eller ytterst få hoppas jag tror fortfarande på ett sådan naiv teori.