En tanke om hur det sett ut om Jorden likt Saturnus haft ringar.

 

Det finns forskare som anser att jorden en gång för flera miljarder år sedan hade en ring. De förmodar att denna ring dök upp tidigt vid bildandet av jordens måne. Enligt den allmänt accepterade teorin om hur månen kom till var det en planet som kallas Theia som kolliderade med jorden i det förflutna. Denna kollision orsakade en explosion av materia som kastades upp i jordens omloppsbana

Materian bildade en ring som så småningom drogs samman till den satellit vi kallar månen. Om denna ring av skräp hade stannat inom Roche gränsen kunde jorden fortfarande ha haft en ring likt Saturnus i stället för en måne. Roche-gränsen är en term uppkallad efter den franske matematikern Edouard Roche 1848. Roche listade ut att en planets gravitationskraft på sin måne är ojämlik - en planet utövar en större gravitationskraft på månens sida närmast planeten och en mindre gravitationell kraft på sidan vänd bort. Detta innebär att om en måne har en omloppsbana för nära en planet, kan den ojämlika gravitationskraften riva isär den alternativt bildas den inte. För bättre beskrivning av fenomenet se denna länk 

 En svagare satellit som en komet skulle brytas upp om den passerar innanför Roche-gränsen om den inte är stor nog för att istället krascha ner på jorden eller fortsätt förbi oss om hastigheten är hög. Kometen Shoemaker-Levy 9 är ett exempel på en komet som bröts itu. Den bröts upp i flera mindre fragment då den passerade genom Jupiters Roche-gräns 1992. 

Om jordens ursprungliga ringar fortfarande varit på plats eller någon annan kollision bildat en nya ringar runt jorden skulle synen på dessa ringar från jorden variera. Synen skulle bero på latitud och i vilken riktning du tittade. Ringarna skulle sannolikt mestadels bildas parallellt med jordens ekvator och vara synlig på himlen från en öst till en västorientering.

Nära ekvatorn, skulle ringarna vara som tunna ljusskivor som utbröt från avlägsna horisonter och sträckte sig upp i himlen så långt ögat kunde se. Ju längre bort du var från ekvatorn desto mer skulle utseendet på ringarna förändras. Ringarna skulle bli betydligt bredare och mer synliga och skulle, från vissa utsiktspunkter visas så nära horisonten att du skulle se det som att du skulle kunna nå ut och röra vid dem.

Bild från https://science.howstuffworks.com/

Tankar om varför det är (blev) vakuum (tomt) i universum

 

Varför är det vakuum i rymden? Nästintill vakuum om man räknar bort en och annan asteroid ett och annat gruskorn och annat av stenmineral,gas och is.

Tomheten resulterar i ett extremt lågt tryck. Men även om det är omöjligt att efterlikna denna tomhet i rymden på jorden kan forskare skapa extrema lågtrycksmiljöer i laboratoriemiljö.  I genomsnitt skulle rymden fortfarande vara ganska tomt även om  inte  gravitation existerade.

"Det finns inte bara en massa saker i förhållande till volymen av universum" enligt teoretisk astrofysiker Cameron Hummels vid California Institute of Technology (Caltech). Den genomsnittliga densiteten av universum, enligt NASA är 5,9 protoner (en positivt laddad subatomär partikel) per kubikmeter.

Gravitationen förstärker tomheten i vissa regioner i universum som i mellan solsystemen.  I planetsystem som utanför jorden ex finns mer grus asteroider och numera avfall från våra satellituppskjutningar än vid andra planeter i vårt solsystem.

I princip kommer objekt med en massa genom gravitation att dras till varandra. Därför har vi nedfall av gamla raketsteg, asteroidnedslag stjärnfall mm på jorden. Det är effekt av gravitationen i mertalet fall. Kollisionskurs är annat.

Faherty en av forskarna om vakuum i rymden beskriver det enligt följande. I rymden drar gravitationen närliggande objekt närmare varandra. Tillsammans ökar då deras kollektiva massa och mer massa innebär att de kan generera en starkare gravitationskraft med vilken man kan dra ännu mer materia till sig.

Vi kan ju tänka på svarta hål vilka har en otrolig täthet (massa) inget som kommer i närheten av dessas gravitation kommer undan.

Massa ökar gravitationskraften som ökar massan som ökar gravitationskraften. "Det är en skenande effekt”, säger Hummel en annan av forskarna om detta. Eftersom dessa gravitationella hotspots drar i närliggande materia minskar utrymmet mellan objekt och tomrum skapas säger Hummel.

Men universum började inte på det sättet. Efter Big Bang spreds materia enligt teorin (och fysikens grunder) mer enhetligt, "nästan som en dimma," säger Hummel. Men under miljarder år har gravitationen samlat materialet som materia till asteroider, planeter, stjärnor, solsystem, galaxer och mellan dessa lämnat tomrummet interplanetära, interstellära och intergalaktiska rymden.

Men inte ens rymdens vakuum är riktigt tomt. Mellan galaxer finns det mindre än en atom i varje kubikmeter, vilket betyder att intergalaktiska rymden inte är helt tom. Det har mycket mindre materia dock, än något vakuum människor kan simulera i ett laboratorium på jorden.

Sedan (min anm) finns universums expansion vilket gör att den atom man i dag beräknar finnas per kvadratmeter (i medeltal) efterhand kommer att få än större yta. Tomrummet (avstånden) ökar. En gång om allt fortsätter som hitills kan vi i vårt solsystem bara se en svart rymd utan stjärnor från jorden.

Bild från pixa.com

Snart kan vi lättare hitta tecken på liv i vissa solsystem (om de finns där).

 

I en studie publicerad i Astrophysical Journal Letters visas hur NASA: s kommande James Webb Space Telescope kan hitta signaturer av liv på jordliknande planeter som kretsar kring vita dvärgstjärnor. (OBS ännu har inga sådana hittats)

En planet som kretsar kring en liten stjärna producerar starka atmosfäriska signaler när den passerar framför, eller "transiter", dess värdstjärna vilket möjliggör för det kraftfulla James Webb teleskopet att avsöka planetsystem vid vita dvärgar på några dagar och ge besked på om där kan finnas liv. Just vita dvärgar kan avsökas lättast då deras storlek och eventuella planeter har kort bantid på grund av närhet till stjärnan vilket är en förutsättning om liv på en sådan planet ska kunna existera. Vita dvärgstjärnor är 100 gånger mindre än vår sol nästan lika små som jorden vilket ger astronomer en sällsynt möjlighet att hitta steniga planeter. "Om steniga planeter finns runt vita dvärgar kan vi upptäcka tecken på liv på dem under de närmaste åren,"säger författare Lisa Kaltenegger, docent i astronomi vid College of Arts and Sciences och chef för Carl Sagan Institutet.

 

Co-lead författare Ryan MacDonald forskarassistent vid institutet sa att James Webb Space Telescope är konstruerad för att hitta signaturer av liv på steniga exoplaneter så låt oss hoppas detta teleskop kommer iväg som planerat i oktober 2021.

"När teleskopet observerar jordliknande planeter som kretsar runt vita dvärgar, kan James Webb Space Telescope upptäcka vatten och koldioxid inom några timmar," sa MacDonalda. "Två dagars observerande med detta kraftfulla teleskop möjliggör upptäckter av biosignaturgaser, såsom ozon och metan."

 

Upptäckten av den första transiterade jätteplaneten (se mitt blogginlägg av i går min anm.) som kretsar kring en vit dvärg (WD 1856+534b) tillkännagavs i ett separat dokument - lett av medförfattare Andrew Vanderburg, biträdande professor vid University of Wisconsin, Madison säger att denna upptäckt bevisar förekomsten av planeter runt vita dvärgar.

Denna planet är dock en gasjätte och kan därför inte upprätthålla liv. Men dess existens tyder på att mindre steniga planeter, som skulle kunna upprätthålla liv, också skulle kunna existera i beboeliga zoner runt vita dvärgar. NASA: s Transiting Exoplanet Survey Satellite söker nu sådana steniga planeter. Om och när en av dessa världar hittas har Kaltenegger och hennes team utvecklat de modeller och verktyg som krävs för att identifiera tecken på liv i dessa planeters atmosfär. 

James Webbteleskopet kan snart påbörja sökandet. Uppgifterna visade att en planet ungefär lika stor som Jupiter, kanske lite större kretsade mycket nära sin stjärna. Vanderburgs team tror att gasjättens ordinarie bana då den vita dvärgen var en kanske gul sol  var mycket längre bort från den vita dvärgstjärnan som den gula solen blev efterhand som den krympt ihop efter sin tid som röd nova  och flyttade in i sin nuvarande bana efter att stjärnan utvecklats till en vit dvärg. Se gårdagens inlägg om denna upptäckt.

Bild från pixabay.com.

En vit dvärg visade sig ha planet

 

Ett internationellt team av astronomer som använde NASA: s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) och numera nedlagda Spitzer Space Telescope har rapporterat vad som kan vara den första intakta planet som hittats i omloppsbana runt en vit dvärg. En vit dvärg är den massiva resten av en solliknande stjärna med en storlek ca 40 % större än jorden.

Det Jupiter-storleksobjektet (planeten) kallat WD 1856 b, är ungefär sju gånger större än den vita dvärgen och har beteckningen WD 1856+534. Planeten cirklar runt denna stjärnrest med en omloppsbanetid på 34 timmar vilket är en mer än 60 gånger snabbare tid än Merkurius kretsar kring vår sol.

WD 1856 b finns ca 80 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Draken. Den kretsar kring en sval, tyst, vit dvärg som är ungefär 18000 kilometer i diameter och som är över 10 miljarder år gammal (att jämföra med vårt solsystem som är ca 4 miljarder år).

När en solliknande stjärna får slut på bränsle sväller den upp till hundratals till tusentals gånger sin ursprungliga storlek som en sval röd jättestjärna. Så småningom matar den som röd jättestjärna ut sina yttre lager av gas och förlorar upp till 80 % av sin massa. Den krymper ihop och den återstående heta kärnan blir en vit dvärgstjärna.

Alla närliggande objekt i denna händelsekedja blir uppslukade och förbränns under denna process (så kommer att ske med ex Jorden en gång när solen sväller ut till en röd jättestjärna).

 Vanderburg och hans kollegor uppskattar att WD 1856 b måste ha haft sin ursprungliga bana minst 50 gånger längre bort från sin nuvarande plats i annat fall skulle den utplånats vid det läge då dess sol var en röd jättestjärna.

”Vi har länge vetat att efter det att  vita dvärgar bildas kan avlägsna små objekt som asteroider och kometer sprida sig inåt mot dessa stjärnor (genom gravitation). De brukar då dras isär av den vita dvärgens starka gravitation och förvandlas till en skräpskiva runt denna, säger medförfattare Siyi Xu, en biträdande astronom vid den internationella Gemini Observatory i Hilo, Hawaii som är ett program för National Science Foundation's NOIRLab.

"Det är därför jag blev så upphetsad när Andrew berättade om detta system. Vi har sett antydningar om att planeter kunde sprida sig inåt också men detta verkar vara första gången vi har sett en planet som gjorde hela resan intakt." Det finns för närvarande inga bevis som tyder på att det finns andra planeter i systemet men det är möjligt ytterligare planeter finns som inte upptäckts ännu.

Nya rön (min anm.) om planeter och stjärnsystems förhållande kan vi lära utav detta. Hur det kan fungera kan vi ännu inte helt vara säkra på. Varje solsystem är unikt.

Bild från NASA 

Det finns minst en asteroid av en storlek av 2 km mellan Venus och solen.

 

Astronomer har under en längre tid förutspått, men inte hittat, asteroider med en diameter av ca 1 km med banor mellan solen och Venus. Nu har man hittat en första som därmed bekräftar att minst en finns.

Det var astronomer som arbetar vid Zwicky TransientFacility   som fann den och gav den beteckningen 2020AV2.  En rapport om upptäckten finns där huvudförfattaren är Dr Wing-Huen Ip, professor i astronomi vid Institutet för astronomi, National Central University, Taiwan sammanställde rapporten. 2020 Av2 upptäcktes först av Zwicky Transient Facility (ZTF) den 4 januari 2020. Uppföljningsobservationer med Palomar 60 tums teleskop och Kitt Peak 84 tums teleskop samlade därefter in än mer data om upptäckten.

Troligen har asteroiden  kommit från asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och på sin bana fångats in i en ny bana runt solen.

Asteroider av denna storlek är livsfarliga ifall de krockar med oss. Men denna är nog på tryggt avstånd och låst in sin bana i all framtid. Men fler kommer säkert därutifrån.

Bild. Sammansatt bild med lång exponering av 2020 AV2 (mitten) från vikipedia.

Äldsta avbildningen av rymden är inte äldst utan ett mysterium.

 

En av Tysklands mest kända antika artefakter kanske inte är vad den verkar enligt en ny studie.

En hård debatt om Nebra Sky Disk (Himmelsskivan) har resulterat i antagandet att den är minst 1000 år yngre än man tidigare trott och förmodligen inte har någon av de betydelser som föreslagits tidigare.

Den 30 centimeter stora bronsskivans inläggningar med guldcirklar, bågar och halvmånar hittades enligt uppgift 1999 nära staden Nebra i Tyskland tillsammans med andra fynd. Experter har en längre tid debatterat var skivan  har sitt ursprung (att den hittats där det uppgetts verkar inte stämma då övriga fynd där åldersmässigt inte är desamma) och vilken innebörd om någon den innehåller är omdebatterat vissa har även förklarat den som ett falskt fornfynd.

Detta fastän vetenskapliga tester tyder på att det är en autentisk artefakt som kan dateras från Europas pre-Celtic bronsåldern upp till 3800 tillbaks i tiden.

 

Om denna datering är korrekt, skulle  Nebra Sky Disk vara den äldst kända representationen av himlen som någonsin hittats, säger Jan-Heinrich Bunnefeld, arkeolog vid Sachsen-Anhalts state museum för fornhistoria i staden Halle, där skivan finns idag.

Men nya undersökningar ger besked om att skivan förmodligen inte är från bronsåldern  utan från den keltiska järnåldern för cirka 2800 och 2050 år sedan (Den äldsta stjärnkartan skulle då istället vara en gammal egyptisk stjärnkarta på taket till en grav från cirka 3500 år sedan).

Arkeologiska bevis i form av jordanalys och studier av spårisotoper (variationer av ett element med olika antal neutroner) i metallerna på disken visar att den måste ha hittats någon annanstans än Nebra och sedan sålts som en del av fynden som verkligen gjordes i Nebra: "Om du går tillbaka till fyndorten då hittar du inte något argument för att dessa objekt hör ihop ", säger arkeolog Rupert Gebhard som arbetar vid Goethe University i Frankfurt.

 

Gebhard hoppas att skattjägarna (de som en gång fann artefakten) ger sig tillkänna och avslöjar var Nebra Sky Disk hittades. Tidigare analys av konstruktionen av disken och de metaller som användes vid framställningen visar att Nebra Sky Disk gjordes i flera faser. Dess skapare lade först till en central grupp av guldstjärnor som har tolkats som Plejaderna därefter en stor guldcirkel och halvmåne som har tolkats som en fullmåne och en månskära.

De arrangerade senare om några av guldstjärnorna och lade också till två horisontbågar till kanten på skivan som troligen ska visa solens rörelse vid vinter- och sommarsolståndet. Under en än senare fas lade konstnärerna till en båge nära bottenkanten på disken som tidigare tolkades som en "solbåt" som bar solen över himlen.

Ingen vet denna skivas ursprung  mer än upphittarna vilka sålde den vidare och först därefter hamnade den som klenod på museum. Men något stämmer inte med denna klenod de enda som vet sanningen bör träda fram och berätta innan även dessa gått in i historiens töcken.

Bild från vikipedia på Nebra Sky eller Himmelskivan som finns på Halles museum  Tyskland.

Kan vi ha funnit liv i Venus atmosfär? (Jag tvivlar)

 

Ett internationellt forskarlag har rapporterat att de har upptäckt en ovanlig molekyl, fosfin (en gas) i Venus molntäcke. På jorden produceras denna gas endast industriellt och av mikrober som lever i syrefria miljöer. Astronomer har spekulerat i årtionden om de högre molnlagren på Venus kan ha liv och då mikrober som kan tolerera mycket hög surhetsgrad.

Upptäckten av fosfin kan indikera på utomjordiskt atmosfärsburet liv av ovan slag. Det internationella forskarlaget, med deltagare från Storbritannien, USA och Japan, uppskattar att fosfin (som består av väte och fosfor, PH3) förekommer i mycket små mängder endast cirka 20 styck på en miljard molekyler i atmosfären. Forskarna gjorde beräkningar för att kunna avgöra om den observerade halten skulle kunna produceras av icke-biologiska processer på planeten.

Bland de produktionsmöjligheter som utforskades var solljus, mineraler som stigit upp från ytan, vulkaner och blixturladdningar men ingen av dessa oorganiska processer kan med nuvarande kunskap producera på långt när tillräckliga halter av fosfin i Venus atmosfär. Tillsammans bidrog dessa icke-biologiska processer till endast en tusendel av den observerade fosfinhalten som detekterades i Venusatmosfären.

För att ge upphov till den observerade fosfinhalten på Venus skulle jordiska organismer behöva frigöra ämnet på omkring 10 % av sin maximala nivå, enligt forskarna. Jordbakterier tillverkar fosfin genom att ta upp fosfat från mineraler eller biologiskt material och addera till väte. Eventuella organismer på Venus skulle säkerligen vara mycket olika jordiskt liv men det skulle också kunna vara källan till fosfin i atmosfären på Venus.

Även om upptäckten kommit överraskande är astronomerna säkra på att  de upptäckt fosfin. “Till vår stora lättnad var förhållandena goda för ALMA-teleskopet att utföra uppföljande observationer när Venus stod i ett fördelaktigt läge till jorden. Databehandlingen av observationerna var dock svåra då ALMA normalt inte är optimerat för att observera så ljusstarka objekt som Venus” säger Anita Richards vid UK ALMA Regional Center och Manchesters universitet, som ingick i forskarlaget.

En annan av forskarna, Clara Sousa Silva vid Massachusetts Institute of Astronomy, USA, har studerat fosfin roll som biosignatur för liv i syrefria miljöer på planeter kring andra stjärnor eftersom andra processer ger upphov till så små halter av ämnet. “Att hitta fosfin på Venus var en oväntad bonus! Upptäckten ger upphov till en mängd frågor exempelvis hur producerande organismer skulle kunna överleva i Venus atmosfär. På jorden kan vissa mikrober överleva vid så låga syrahalter som omkring 5 %, medan molnen på Venus nästan uteslutande utgörs av syra”, säger hon.

Forskarlaget tror att upptäckten är signifikant då de kan utesluta många alternativa sätt att producera fosfin, men de medger att steget därifrån till att konstatera att liv förekommer kräver mycket mer arbete för att bevisas. Även om molnen på Venus har temperaturer upp till behagliga 30 grader Celsius har de en extremt hög syrahalt − omkring 95 % svavelsyra vilket utgör ett avsevärt hinder för mikrober att leva.

Jag (min anm.) kan inte utesluta att det kan finnas mikrober som kan leva och frodas i ren svavelsyra. Men jag misstänker likväl starkt att det inte är mikrober som bildat fosfin på Venus utan en ännu okänd ickebiologisk process som ligger bakom.

Bild från vikipedia där Venus ses i dess riktiga färg.

Åter var en amatörastronom först med en upptäckt av en större asteroid som nyligen passerade vårt närområde

 

En amatörastronom från Brasilien upptäckte en stor "potentiellt farlig" asteroid som dessbättre passerade jorden på säkert avstånd den 10 september.

Asteroid 2020 QU6 (namngavs den som) upptäcktes den 27 augusti av amatörastronomen Leonardo Amaral vid Campo dos Amarais-observatoriet nära Sao Paulo Brasilien. Amaral  fick under 2019 ett bidrag på 8 500 dollar från The Planetary Society för att köpa bättre teleskoputrustning som skulle göra det möjligt för honom att hitta, spåra och karakterisera jordnära objekt mer effektivt. Nu var han först med ett större objekt.

Asteroiden 2020 QU6 mäter ungefär 1000 meter i diamanter och är tillräckligt stor för att orsaka en global katastrof om den skulle träffat jorden. Men just denna gång var den ofarlig för oss då den passerade på ett avstånd från oss på mer än 40 miljoner kilometers avstånd vilket är mer än 100 gånger avståndet mellan jorden och månen enligt ett uttalande från Planetary Society.

Men (min anm.) Faran är att vi inte upptäcker en asteroid av större format i tid och inte hinner evakuera folk vid uträknande nedslagsplatsen eller spränga den innan den når oss. Alla upptäcks inte det har vi sett om och om igen och säkert har det varit än värre historiskt. Fler än tidigare upptäcks dock men inte alla. Vi har inte tillräckligt känslig övervakning av vårt närområde.

Bild från pikrepo.com

Kan liv finnas på atomkärnors ytor inte att förväxlas med atomer där vi själva lever.

 

Vi vet att jordliknande planeter är vanliga och även de byggstenar som krävs för liv som vi känner det baserat på kol och syre. Men vi har inte hittat bevis för livsformer utanför jorden.

Kanske problemet är att vi söker efter livsformer uppbyggda som de vi känner till från jorden. Men det är möjligt att främmande liv (om det finns) är så radikalt annorlunda det på jorden att vi missar det även om vi kanske kan ha det mitt framför oss. Alternativt inte söker på rätt platser med rätt utrustning för att upptäcka det.

Kanske Saturnus måne Titan har ett kvävebaserat liv där metan ersätter vattnets roll på jorden. Kanske kisel fungerar som ersättning för kolbaserat liv på någon plats.

Kan organismer vara beroende av sand (kisel) istället för kol som jordens liv är beroende av? Kan organiskt liv överleva i rymdens kalla djup eller på isiga kometer i Oorts moln? Ingen vet.

Författare av science fiction har ibland presenterat fantastiska idéer om liv i universum. På 1980-talet föreslog författaren Robert L. Forward en form av liv som inte fanns på atomer utan på atomkärnor. I Dragon's Egg, beskrev han en art som kallas cheela, som levde på ytan av en neutronstjärna. Eftersom nukleära interaktioner sker i en mycket snabbare takt än atomkemi förändras cheela civilisationen utvecklingsmässigt från enkla verktygsanvändade till avancerad teknik under loppet av en månad.

Jag (min anm.) anser dock ej att vi ska se det som att vi människor tog lång tid på oss att utvecklas från stenålder till vår digitala tidsålder. Något som försinkade utvecklingen redan vid en möjlig industrialisering redan vid pyramidernas tid eller greklands blomstringstid för 2500 år sedan var människans bekvämlighet. I form av att slavar var billigare än att uppfinna och tillverka maskiner. Därefter kom religionen som effektivt stoppade människans nya idéer tänk bara på hur idén om att jorden snurrade runt solen gav dödsstraff för en del.

 Trolldom ansågs ligga bakom det man inte förstod. Uppfinningar var därför farliga att försöka förmedla till mänskligheten. Så människans inneboende dumhet ligger bakom att det först nu gått snabbt att ta fram ny teknik att använda. Men ännu idag finns motarbete i form av inre problem som kriminalitet som kan förstöra och diktatorer som stoppar utveckling tillsammans med korruption och pengagalenhet, individualism och egosim.

 

I romanen ovan upptäcks cheela först när människor undersöker en neutronstjärna på nära håll. Cheela civilisation kunde inte upptäckas ljusår bort. Nyligen tittade ett forskarteam närmare på denna idé. Deras rapport är vild och spekulativ men det är en intressant idé de lägger fram. I stället för att förlita sig på rena nukleära interaktioner för att spela rollen av DNA föreslår teamet kosmiska strängar och magnetiska monopol. Kosmiska strängar är hypotetiska sprickor som kan ha bildats då det tidiga universum genomgick en fasövergång vid skapandet av materia. Magnetiska monopol är partiklar som bara har en magnetisk pol (nord eller syd) istället för magnetiska partiklar som har både en syd och en nordpol. Även om det inte finns några bevis för att något av detta finns visar teoretiskt arbete att det är möjligt att det finns. För att se rapporten i sin helhet se här 

Bild från vikimedia.org där en Konstnärs intryck visar två små men mycket täta neutronstjärnor vid den punkt där de går samman och exploderar som en kilonova  En sådan mycket sällsynt händelse förväntas ge både gravitationsvågor och en kort gammablixt, som båda observerades den 17 augusti 2017 av observatorierna LIGO–Virgo respektive Fermi/INTEGRAL. Efterföljande detaljerade observationer med många ESO-teleskop bekräftade att denna händelse i galaxen NGC 4993 cirka 130 miljoner ljusår från jorden är en kilonova. Sådana objekt är den huvudsakliga källan till mycket tunga kemiska element såsom guld och platina.

Det hittills starkaste magnetfältet i universum upptäckt

 

Neutronstjärnor har enligt nuvarande kunskap de starkaste magnetfälten i universum. Neutronstjärnors röntgenbinärer är system som är bestående av en neutronstjärna och en stjärna av vanligt slag som ex solen.  Som vi vet är en neutronstjärna ett av flertal möjliga slut för en stjärna. När en stjärna i slutet av sitt liv stöter bort sina yttre lager inträffar en gravitationskollaps då stjärnans kvarvarande inre delar imploderar. Om stjärnan däremot är så stor att den kvarvarande massan motsvarar 1,4–3 solmassor övergår den i en supernova. Återstoden blir en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner och övrigt material utspridda som rester från supernovan. En typisk neutronstjärna är endast ca 20 km i diameter, men har en massa motsvarande 1,4–3 solmassor. Detta innebär att neutronstjärnan har en densitet som är omkring 1 miljard ton per kubikcentimeter. Gravitationsfältet vid stjärnans yta är tvåhundra miljarder gånger starkare än på jorden vilket ger en flykthastighet på ungefär 100000 km/s innebärande ca 1/3 av ljusets hastighet. Ett fallande föremål uppnår då  6,5 miljoner km/h redan efter en meters fall på neutronstjärnans yta.

Neutronstjärnan omges av en disk av materia om magnetfältet är starkt kanaliseras den anhopade materian med magnetlinjer på neutronstjärnans yta vilket resulterar i röntgenstrålning.

Som ett resultat av detta blir resultatet det som kallas "en pulsar." Tidigare studier har visat att en märklig absorptionsfunktion (känd som en "cyclotron resonant spridningsfunktion") ibland kan hittas i spektrumet från röntgenpulsarer.

 Forskare tror att detta orsakas av övergångar mellan de diskreta Landau nivåerna av elektronisk rörelse vinkelrätt mot magnetfältet.  En sådan spridningsfunktion fungerar som en direkt sond till magnetfältet nära neutronstjärnans yta.

Insight-HXMT-teamet har utfört omfattande observationer av neutronstjärnan eller röntgenpulsaren GRO J1008-57  yta. Detta är det starkaste magnetfältet som t upptäcks i universum. Denna upptäckt publicerades i Astrophysical Journal och genomfördes främst av forskare från Institutet för högenergifysik (IHEP) i den kinesiska vetenskapsakademin och Eberhard Karls-universitetet i Tübingen, Tyskland.

Forskarna upptäckte röntgenpulsaren GRO J1008-57 genom Insight-HXMT under dess utbrott i augusti 2017. Insight-HXMT är den första kinesiska röntgenstrålningsundersökande satelliten. Satelliten innehåller vetenskapliga nyttolaster, inklusive ett högenergiteleskop, ett medelenergiteleskop, ett lågenergiteleskop och en rymdmiljömonitor. Jämfört med andra röntgensatelliter har Insight-HXMT enastående fördelar vid detektion av cyklotronlinjer (särskilt vid höga energier) på grund av dess bredbands -(1-250keV) spektraltäckning vilket täcker ett stort effektivt område vid höga energier, hög tidsupplösning, låg dödtid och försumbara störningseffekter från ljusa källor.

Det finns mycket däruppe kvar att upptäcka (min anm.).  Allt är inte lätt att förstå av upptäckter av oss lekmän men vi försöker förstå.

Bild från needpix.com

Något stämmer inte om mörk materia

 

Astronomer har upptäckt att det är något som saknas i teorin om hur mörk materia beter sig.

 

De har upptäckt en diskrepans mellan de teoretiska modellerna av hur mörk materia ska fördelas i galaxkluster och observationer av mörk materias grepp om dessa kluster.

 

 Galaxhopar är de mest massiva strukturerna i universum och består av enskilda galaxer som är samlade i klusterhopar. Här ska enligt teorin de största mängderna av mörk materia finnas. Galaxhoparna och galaxerna bör teoretiskt hållas samman av den mörka materias gravitation. Mörk materia i kluster fördelas därför på både stora och små skalor.

"Galaxkluster är idealiska laboratorier för att förstå om datorsimuleringar av universum är tillförlitliga och reproducerar det vi kan dra slutsatser  om  då det gäller mörk materia och dess samspel med materia," säger Massimo Meneghetti av INAF (National Institute for Astrophysics)-Observatory of Astrophysics and Space Science of Bologna i Italien, studiens huvudförfattare.

Fördelningen av mörk materia i kluster samlas via böjning av ljus vilket är snabbare än ljushastigheten eller den gravitationella linseffekt detta ger upphov till. Den mörka materians gravitation bör enligt teorin förstora och ljuset från avlägsna bakgrundsobjekt ungefär som en spegel gör i spegelhus på tivoli som producerar förvrängningar och ibland flera bilder av samma avlägsna galax. Ju högre koncentration av mörk materia i ett kluster desto mer dramatisk blir dess ljus böjning.

Hubbles skarpa bilder bildar tillsammans med spektra från VLT hjälp till forskarteamet att producera en exakt hifi mörk materia karta. De identifierade dussintals multiplicerat avbildade (linssynliga) bakgrundsgalaxer. Genom att mäta linsförvrängningarna kunde astronomer spåra mängden och fördelningen av mörk materia. OBS (min anm.) enligt mörk materia teorin.

 

De tre viktiga galaxkluster som undersöktes i analysen var MACS J1206.2-0847, MACS J0416.1-2403, och Abell S1063 och ingick i de två Hubble-undersökningar som det handlar om: The Frontier Fields och Cluster Lensing And Supernova-undersökningen med Hubble (CLASH)-programmet.

 

Till teamets förvåning visade Hubble-bilderna också mindre bågar och förvrängda bilder som var kapslade i de storskaliga linsdistorsionerna i varje klusters kärna, där de mest massiva galaxerna fanns.

 

Forskarna tror att de inbäddade linsspegelbilderna produceras av gravitationen av täta koncentrationer av mörk materia i samband med de enskilda klustergalaxerna. Mörk materias fördelning i de inre regionerna av enskilda galaxer är känd för att förbättra klustrets totala linseffekt.

 

Uppföljda spektroskopiska observationer bidrog till studien genom att mäta hastigheten hos de stjärnor som kretsar kring flera av klustergalaxerna. "Baserat på vår spektroskopiska studie kunde vi associera galaxerna med varje kluster och uppskatta deras avstånd", säger gruppmedlemmen Piero Rosati vid universitetet i Ferrara i Italien.

 

"Stjärnornas hastighet gav oss en uppskattning av varje enskild galax massa, inklusive mängden mörk materia," tillade teammedlem Pietro Bergamini vid INAF-observatoriet för astrofysik och rymdvetenskap i Bologna, Italien.

 

Teamet jämförde mörk materia-kartor med animeringar av simulerade galaxhopar med liknande massor som ligger på ungefär samma avstånd som de observerade klustren. Klustren i datorsimuleringarna visade inte samma nivå av mörk-materia-koncentration på de minsta skalorna – de skalor som är förknippade med enskilda klustergalaxer som man ser i universum.

 

Teamet ser fram emot att fortsätta sin testning av mörk materia modeller för att sätta fingret på dess spännande natur.

Men som nämndes ovan något saknas för att modellen ska bekräftas helt. För min del (min anm.) anser jag att mörk materia inte existerar utan är effekter från vanlig materia vi ännu inte förstår händelser i. Sammanhållningen av galaxer är enligt mig en form av svag gravitation som vi ännu inte förstår eller har upptäckt hur vi ska mäta. Mest troligt är mörk energi och gravitation är samma sak. Mest troligt är mörk materia även den gravitation där vanlig materia berörs på vis vi ännu inte förstår.

Bild från www.pikist.com

Yutu-2 ett lyckat månprogram

 

2018 skapade Kina rymdhistoria genom att sända en sond till månens baksida varifrån släpptes en månbil kallad Yutu-2 i januari 2019. Landningsplatsen var Von Karman-kratern på månens sydpol och där i den så kallade Aitkenkratern vilken tros vara den största och äldsta nedslagsstrukturen på månens yta. 

Rovern (rymdbilen) var utrustad med markpenetrerande radar för att  undersöka materialbeskaffenhet som utgör månens regolit (grus). Data från radarn visade att materialet runt rovern matchade de som var associerade med det som finns i den närliggande nedslagskratern. Detta visade att regolitmaterialet i närheten av rovern kommit dit efter att ha skjutits ut från kratern då den träffats av en asteroid. Inte att vulkanutbrott varit ursprunget vilket flera forskare ansett. 

 

Forskarna konstaterar att månens baksida även är mycket annorlunda från den sida som vetter mot oss. Baksidan har  fler kullar, kratrar och sprickor och kratrarna är djupare än de på framsidan. Framsidan kallas den sida som alltid riktas mot oss. Månen snurrar ej vilket Jorden gör. 

 Tidigare forskning har också visat att månens baksida är tyngre än den flackare sidan som vi ser från Jorden. Forskarna anser att resultaten från Yutu-2 bidrar till  bättre förståelse av geologin på månens baksida (och i synnerhet Sydpolen-Aitken kratern). Data från Yutu-2 kommer att hjälpa forskare att bättre förstå månens historia i allmänhet liksom den roll asteroidnedslag gjort som format månens yta och form.

Bild på Aitkenkratern där landningen skedde. Från vikipedia.

Lite om Vera Rubin Observatory

 

Vera Rubin Observatory är ett astronomiskt observatorium som är under uppbyggnad i Chile. Dess huvudsakliga uppgift kommer att vara astronomisk undersökning av universum. Innebärande att avfotografera hela det synliga södra universum med några dagars mellanrum.

Skärpan på dessa foton kommer att bli mycket stor.

Observatoriet ska ha ett brett fältreflekterande teleskop med en 8,4 meter primär spegel. En digitalkamera med pixlar som den som ska ingå

på Vera C. Rubin Observatory har knäppt sin första bilder i testsyfte. Detta gjordes till  Vera Rubin's SUV-storleks digitalkamera vilken  knäppte tre 200-megapixel fotografier under nuvarande tentor på Division of Power's (DOE) SLAC Nationwide Accelerator Laboratory i Kalifornien. ("SLAC" står för "Stanford Linear Accelerator Middle",  

Bilderna är de viktigaste single-shot bilder som någonsin tagits, SLAC officerare uppgav en så enorm skärpa att en golfboll kan ses från 25 kilometers avstånd i full skärpa.

De digitala kameratesterna ska fortsätta några år till innan allt är på plats i chilenska Anderna där Vera C. Rubin observatorium byggs.

Observatoriet är  i förväg allmänt känt som Large Synoptic Survey Telescope, kommer att använd sin 27,6 meter breda (8,fyra m) spegel och three.2-billion-pixel digitalkamera för att hålla koll på över den södra himlen och  omfatta bilder på cirka 20 miljarder galaxer.

Bild på observatoriet från vikipedia

Avsökningen av 10 miljoner stjärnsystem visade inga tecken på främmande teknik

 

Astronomer har nyligen använt Murchison Widefield Array (MWA) teleskop i Australien  för att utforska hundratals gånger större område av rymden än något tidigare sökande efter utomjordiskt livs teknikspår. Forskningen utfördes av CSIRO astronom dr Chenoa Tremblay och professor Steven Tingay, från Curtin University node av International Centre for Radio Astronomy Research (ICRAR).

Dr Tremblay sa att teleskopet letade efter kraftfulla radiovågsutsläpp vid frekvenser som liknar FM-frekvenser som kan tyda på närvaron av en intelligent källas radiotrafik.

Dessa möjliga radiovågor kallas "teknosignaturer".

 

"MWA i sig är ett unikt teleskop med ett utomordentligt brett avsökningsfält som gör det möjligt att observera miljontals stjärnor samtidigt," sa Chenoa Tremblay och tillägger. ”Men även om detta var en riktigt stor studie var storleken av stjärnhopen vi tittade på liten i förhållande till Vintergatans stjärnor. Man kan jämföra det något som att försöka hitta något i jordens oceaner men bara söka en slumpvis utvald volym vatten som motsvarar en stor pool”.

”Eftersom vi inte riktigt kan anta hur möjliga främmande civilisationer kan utnyttja teknik måste vi söka på många olika sätt. Med hjälp av radioteleskop kan vi utforska ett åttadimensionellt sökutrymme.

"Även om det är en lång väg att gå i sökandet efter utomjordisk intelligens kan teleskop som MWA fortsätta att tänja på gränserna i sökandet vi måste fortsätta att leta." säger Tingay.

"Vi observerade denna gång himlen runt stjärnbilden Vela (Stjärnseglet)  i 17 timmar och såg mer än 100 gånger bredare och djupare än någonsin tidigare.

"Men vi hittade inga teknosignaturer– inga tecken på intelligent liv."

Professor Tingay sade även om detta var den bredaste sökningen tills nu men han var inte förvånad över resultatet.

"Som Douglas Adams noterade i Liftarna Guide to the Galaxy, 'rymden är stor, riktigt stor'."

Bild från pixabay.com ännu är ingen tekniskt avancerad livsform upptäckt därute. Kanske det en gång fanns en men som nu ligger i ruiner därute. Om sökandet är förgäves vet vi inte. Sanningen finns därute.

Vad är verklighet och finns den.

 

Om ett träd faller i en skog och ingen är där för att höra det uppstår då  ett ljud? Kanske inte säger vissa.

Men om någon är där för att höra det? Ja självklart hör någon det då eller hur? Men detta antagande kan vara fel.

Det har hittats en ny paradox inom kvantmekaniken. Kvantmekaniken är en av våra två mest fundamentala vetenskapliga teorier tillsammans med Einsteins relativitetsteori – som kastar tvivel på något av det som vi anser sunda förnuftidéer om den fysiska verkligheten.

Verkligheten har sedan 1700-talet diskuterats inom filosofin innan någon hört talas om kvantmekaniken. Då var det George Berkley(1685-1753)  som diskuterade frågan om något existerade innan någon såg eller hörde det på plats.  Han ansåg att  verkligheten existerar enbart om det finns ett medvetande som upplever en händelse, om någon observerar en händelse händer den annars har inget skett.

Människan har möjligheter till fria val eller åtminstone, statistiskt slumpmässiga val.

Ett val som görs på ett ställe kan inte omedelbart påverka en avlägsen händelse.

Detta är intuitiva idéer och något allmänt som troddes på även av fysiker. Men ny forskning, publicerad i Nature Physics visar att det inte är sant inte då händelser sker på kvantnivå. Kvantmekanik fungerar mycket bra för att beskriva beteendet hos små föremål, såsom atomer eller partiklar av ljus (fotoner). Men beteendet är mycket udda mot vad vi ser som självklart och inlärt.

 

I många fall ger kvantteorin inte bestämda svar på frågor som "var är denna partikel just nu?" Istället ger det bara sannolikheter för var partikeln kan hittas när den observeras.

 

För Niels Bohr en av grundarna av kvantteorin för ett sekel sedan visar att vi saknar information då fysiska egenskaper som "position" egentligen inte existerar förrän de mäts. Läs mer om kvantmekanikens senaste rön här. Det är fascinerande och svårt att acceptera.  Läs sedan om också om Schrödingers katt Vilket även är ett tankeexperiment som är svårt att ta till sig.

Bild från pikist.com

Idéer söks från allmänheten om framtida rymduppdrag

 

Har du en idé till ett framtida rymduppdrag? Då vill ESA (European Space Agency ) veta detta. Man har utlyst en öppen uppmaning till idéer om nya uppdragskoncept inom hela sitt verksamhetsutbud. Alla välkomnas att lämna in sitt förslag, från forskningsinstitut och företag till "citizen scientist" allmänheten. Idéer kan lämnas in via ESA:s nya open space-innovationsplattform (OSIP), där det också ges fullständiga detaljer om tids-, process- och utvärderingskriterierna.

"Efter det framgångsrika Mötet i Space19+ ministermötet är det nu dags att plantera fröet till nya programbeslut för nya uppdrag och nya rymdprojekt", säger ESA:s generaldirektör Jan Wörner.

"Den här gången vill vi utnyttja insikt, kompetens och kreativitet i industrin, den akademiska världen och hos privatpersoner för att identifiera de bästa idéerna för nya rymduppdrag utöver vår nuvarande planering eller omfattning."

Spännande (min anm.) ta chansen att påverka och påtala vad du önskar det ska satsas på vid framtida uppdrag och hur det ska ske.

Bild från needpix.com

Då svarta hål slogs samman

 

Forskargruppen som i detta fall inkluderar fysiker från bland annat University of Maryland upptäckte 2019 två svarta håls sammanslagning. Ett av dessa svarta hål var 1 1 /2 gånger mer massivt än något som någonsin observerats vid en kollision. Forskarna tror i detta fall att det tyngre svarta hålet i paret kan vara resultatet av en tidigare sammanslagning mellan två svarta hål.

Händelsen, märkt GW190521 skulle därmed vara det första beviset för sådan tredubbel händelse. Forskarna identifierade de sammanslagande svarta hålen genom att upptäcka gravitationsvågorna—krusningar i rumtidens väv—vilket producerades i kollisionens sista ögonblick. Gravitationsvågorna från GW190521 upptäcktes den 21 maj 2019 av de två LIGO-detektorerna i Livingston, Louisiana och Hanford, Washington och Virgo detektorn nära Pisa, Italien.

Det större svarta hålet i det fusionerande paret har en massa som är 85 gånger större än solen. Ett möjligt scenario som därför föreslås är att det större objektet kan ha varit resultatet av en tidigare svart hål fusion snarare än resterna av en enda kollapsad stjärna. Enligt nuvarande förståelse ska inte svarta hål bildas med massor mellan 65 och 135 gånger större än vår sol då dessa inte kollapsar inåt när de dör utan istället exploderar som en supernova. Just därför tror man i detta fall att resultatet är från en trippelsammanslagning enligt ovan.

 GW190521 är en av de tre senaste gravitationsvågupptäckter som utmanar vår nuvarande förståelse av svarta hål och tillåter forskare att testa Einsteins teori om den allmänna relativitetsteorin på nya sätt.

De två andra händelserna inkluderade den första observerade sammanslagningen av två svarta hål med tydligt ojämlika massor och den andra en sammanslagning mellan ett svart hål och ett mystiskt objekt som troligast är det minsta svarta hål eller den största neutronstjärnan som någonsin observerats. Men det är osäkert vad som föll in i det svarta hål som gav upphov till den gravitationsvågen.

Bild från pxfere.com rymden utan specifikt mål.

Vegaraketen och dess uppdrag

 

Europeiska rymdorganisationen (ESA) Vegaraket återvände från rymden på onsdagen den 2 september till Franska Guyana efter sitt första uppdrag sedan ett misslyckande förra året.

 

Raketen lämnade jorden ungefär en timme före midnatt lokal tid efter att uppskjutningen skjutits upp flera gånger senast på grund av en tyfon som passerade över en spårningsstation i Sydkorea.

Det senaste uppdraget i juli 2019 misslyckades den gången cirka två minuter efter start på grund av ett uppenbart strukturellt fel som fick bärraketen att dela sig i två delar.

Det var då det första misslyckade uppdraget efter 14 lyckade uppskjutningar sedan verksamheten började med Vega  2012.

 

Europeiska rymdorganisationen generaldirektör Jan Woerner sade vid onsdagens uppskjutning att detta var ett "mycket viktigt projekt" som förebådade comeback av Vegaraketen.

Coronaviruspandemien och ihållande vindar över den sydamerikanska uppskjutningsplatsen orsakade också förseningar då det gällde datum.

Vega distribuerade denna gång ut i rymden framgångsrikt 53 små satelliter - de flesta mindre än 15 kg/st i vikt  på uppdrag av kunder från 13 länder.

"Jag hoppas att dessa mikrosatelliter njöt av sin tur på sin direktlinje till rymden!" sa Stephane Israel vd för lanseringen och tjänsteleverantör vid Arianespace, på Twitter.

Detta foto ovan släpptes den 2 september 2020 av Europeiska rymdorganisationen (ESA) och visar då Vega raketen lyfter från Europas Spaceport i Kourou, Franska Guyana. ESA:s Vega-raket med sina 53 små satelliter som nu plaserats ut under detta uppdrag lyckades väl och farkosten återvände i fullgott skick efter detta sitt 14 uppdrag sedan lanseringen 2012."AFP FOTO / ESA - CNES- ARIANEESPACE / JM GUILLON "

Jordens syre får månen att rosta

 

Hematit (även kallad blodsten, blodstensmalm eller järnglans) är en rödaktig järnoxid med formeln α-Fe2O3. Hematit är på jorden vanligt i tropiska jordar och är orsaken till den röda jorden i tropikerna.

Huvudförfattare till en rapport om rost på månen Shuai Li, biträdande forskare vid Hawai'i Institute of Geophysics and Planetology (HIGP) säger i en ny studie där han presenterar en ny teori om månens rödtonade poler att rödtoningen beror på att järnoxid på månen rostat då jordens syre hamnat här och resulterat i oxidation av hematit. Syre ska ha kommit från jordens övre atmosfärskikt genom årmiljarderna.

 

Detta syre "har kontinuerligt farit mot månens yta av solvinden när månen är i ett visst läge mot jordens magnetfält och då dragit med sig syre mot månen under årmiljarderna," enligt Shuai Li.  Järnoxidmineralet har upptäckts på höga breddgrader på månen där ytan och interiören är nästan helt utan syre (polerna).

Järn är mycket reaktivt med syre och bildar rödaktig rost vilket vi alla sett exempel på här på jorden.

Men i rapporten sägs även att väte finns i solvinden som träffar månens yta och den verkar i opposition (motverkar rostbildning)  till oxidation.

Detta får förekomsten av oxiderat järnbärande mineral på månen till en oväntad upptäckt och svår (min anm.) att ta till sig enligt teorin om syreförflyttning till månen.

 Enligt forskarna är de platser där hematit är närvarande högt korrelerade med vattenhalt på hög latitud. Som vi vet finns det vid månens poler vatten i form av tunn is och rörelser i denna  is (min anm. och teori) gör  är att vatten som innehåller syre frigörs och är anledningen till den rostfärgning vi ser på månen. 

Roströda fält ses i första hand vid månens poler där vattenhalten är högst och därmed syrehalten. Jag tror inte på teorin att syre kommit till månen från jorden då det syre som den vägen i små mängder eventuellt följt med jordens magnetfält inte hunnit fram innan solvindens dödande vätgas utplånat det. Jag anser att det istället beror på frigörande av syre i det vatten som finns i isen vid polerna.

Men det intressanta är att veta att det finns rostfärgade områden på månen.

Bild från vikipedia på hematit (blodsten).

18 metallfattiga stjärnor

 

Ett team av astronomer ledda av MIT:s Anirudh Chiti har upptäckt 18 metallfattiga röda jättestjärnor i dvärggalaxen Sgr dE vilken finns i riktning mot Skyttens stjärnbild. Detekteringen är baserad på spektralanalys med medelupplösning från MagE-spektrografen på Magellan-Baade-teleskopet i Las Campanas Observatory i Chile, metallhaltkänslighets fotometri från SkyMapper med tolkning från DR1.1-katalogen och korrekta rörelsedata från Gaia DR2 (Data Release 2).

Studien visar att nio stjärnor är mycket metallfattiga med en metallhalt under -2,0. Detta mer än fördubblar antalet kända  metallfattiga stjärnor i Sgr dSph. Objektet med den lägsta metallhalt (-3,08) av de 18 som beskrivs i rapporten är stjärnan Sgr-180.

Stjärnorna har temperaturer från 4106 C till 4897 C och innehåller inte mer koldioxid än ordinära stjärnor. Därav kan inget av dessa objekt klassificeras som koldioxidrikt fastän de bevisat är metallfattiga stjärnor vilka då borde vara mer koldioxidrika än ordinära stjärnor är.

 Detta är förbryllande då till exempel, stjärnorna i halo i Vintergatan i allmänhet uppvisar att en ökning av relativa kolhalter ha samband med en minskande metallhalt. Allt som allt är cirka 20 procent av stjärnorna i Vintergatans gloria klassificerade med metallhalt under -2,0. OBS det handlar om halo inte stjärnan i sig.

Bild i riktning mot Skyttens stjärnbild vilket även är riktningen mot Vintergatans centrum där denna dvärggalax med metallfattiga stjärnor finns. Dwarf Elliptical Galaxy (Sgr dE eller  Sag DEG). Bild från vikipedia.

Uppdrag Lucy fortsätter uppdateras

 

NASA har planerat flera asteroiduppdrag och genomfört en del asteroiduppdrag tidigare men har aldrig besökt Jupiterstrojanska asteroider. Två stora kluster av asteroidbälten som kretsar tillsammans med Jupiter i sin bana. Se animation här. 

 Lucy planeras sändas upp den 16 oktober 2021 och kommer då att göra sin första asteroid-förbiflygning i april 2025. Men först måste Lucy avsluta test-agendan här på jorden. Genom att nyligen ha klarat NASA:s standard Key Decision Point-D (KDP-D) har Lucys ingenjörer fått grönt ljus för att montera och testa farkosten och dess instrument, meddelade NASA den 28 augusti.

Forskarna hoppas att uppdraget ska ge bilder på de mineral som finns i de två trojanska klustrens asteroider. Man hoppas även få bekräftat att det finns vatten under dessa trojaners yta. Trojanerna bildades ungefär samtidigt som solsystemet vilket gör att de kan ses som enskilda fossiler från den tiden som kan hjälpa forskare att förstå hur hela vårt solsystem bildats.

Arbetet fortskrider och håller schemat fast coronaepidemin satt käppar i tidsplanen av leveranser av material och personal för hopsättning och testning av konstruktioner.

Bild från vikipedia på Lucyuppdragets logga.