NY teknik för framdrivning av styrraketer i framtida resor till Mars

 

Bild https://www.jpl.nasa.gov  Prototypens Styrraket är innesluten i JPL:s (Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien) vakuumanläggning för kondenserbart metalldrivmedel CoMeT  , en unik nationell tillgång utformad för att säkert testa styrraketer ( i denna länk visas tydligt vad styrraketer är de raketer som håller kursen beroende vilken som vid behov  tänds) med metallånga som en del av potentiella megawattklass elektriska framdrivningssystem. Källa: NASA/JPL-Caltech

En teknik som kan driva bemannade uppdrag till Mars och robotdrivna rymdfarkoster i hela solsystemet testades nyligen vid NASAs Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien. Den 24 februari 2026 skedde detta och för första gången på flera år och med effektnivåer som översteg alla tidigare tester i USA startade ett team en elektromagnetisk styrraket som drivs av litiummetallånga.

Denna prototyp uppnådde effektnivåer över de mest kraftfulla elektriska styrraketer på någon av myndighetens nuvarande rymdfarkoster. Värdefulla data från den första avfyrningen av denna styrraket kommer att hjälpa till att konstruera en kommande testserie.

"På NASA arbetar vi med många saker samtidigt och vi har inte glömt bort Mars. Den framgångsrika prestandan hos vår styrraket i detta test visar verkliga framsteg mot att skicka en amerikansk astronaut att sätta sin fot på Mars," beskriver NASA:s administratör Jared Isaacman. "Detta markerar första gången i USA som ett elektriskt framdrivningssystem har fungerat vid så höga effektnivåer som upp till 120 kilowatt. Vi kommer att fortsätta göra strategiska investeringar som driver på nästa stora rymdsprång."

Under fem tändningar lyste volframelektroden i styrraketens centrum starkt vitt och nådde över 5 000 grader 2 800 grader Celsius. Arbetet utfördes i JPL:s Electric Propulsion Lab,  den kondenserbara metalldrivmedelsvakuumanläggningen vilken är  en unik nationell tillgång för säker testning av elektriska styrraketer som använder metallånga på upp till megawattklass effektnivåer. För att se testet kikade JPL:s seniorforskare James Polk genom en liten portal in i den 8 meter långa vattenkylda vakuumkammaren. Inuti flammade styrraketen igång, dess munstycksformade yttre elektrod glödde glödande när den avgav en livfull röd plym. Polk har forskat på litiummatade MPD-styrraketer i årtionden, efter att ha arbetat med NASAs Dawn-uppdrag och myndighetens Deep Space 1, den första demonstrationen av elektrisk framdrivning bortom jordens omloppsbana.

Teamet siktar på att nå effektnivåer mellan 500 kilowatt och 1 megawatt per styrraket under de kommande åren. Eftersom hårdvaran fungerar vid så höga temperaturer kommer det att vara en stor utmaning att bevisa att komponenterna tål värmen under många timmars testning. Ett bemannat uppdrag till Mars kan behöva 2 till 4 megawatt effekt, vilket kräver flera MPD-startraketer som måste fungera i mer än 23 000 timmar.

Litiummatade MPD-styrraketer har potential att arbeta vid höga effektnivåer, använda drivmedel effektivt och ge betydligt större dragkraft än nuvarande elektriska styrraketer. Fullt utvecklade och kopplade till en kärnkraftskälla kan de minska uppskjutningsmassan och stödja nyttolaster som krävs för bemannade Marsuppdrag.

MPD:s styrraketarbete, som har utvecklats under de senaste 2 1/2 åren, under ledning vid  JPL i samarbete med Princeton University i New Jersey och NASAs Glenn Research Center i Cleveland. Arbetet finansieras av NASAs Space Nuclear Propulsion-projekt, som 2020 började stödja ett megawatt-klass kärnkraftsdrivningsprogram för bemannade Marsuppdrag genom att fokusera på fem kritiska tekniska element varav det elektriska framdrivningsdelsystemet är ett av dem. Projektet, som är baserat vid myndighetens Marshall Space Flight Center i Huntsville, Alabama, är en del av NASAs Space Technology Mission Directorate.

Avsökningen av 10 miljoner stjärnsystem visade inga tecken på främmande teknik

 

Astronomer har nyligen använt Murchison Widefield Array (MWA) teleskop i Australien  för att utforska hundratals gånger större område av rymden än något tidigare sökande efter utomjordiskt livs teknikspår. Forskningen utfördes av CSIRO astronom dr Chenoa Tremblay och professor Steven Tingay, från Curtin University node av International Centre for Radio Astronomy Research (ICRAR).

Dr Tremblay sa att teleskopet letade efter kraftfulla radiovågsutsläpp vid frekvenser som liknar FM-frekvenser som kan tyda på närvaron av en intelligent källas radiotrafik.

Dessa möjliga radiovågor kallas "teknosignaturer".

 

"MWA i sig är ett unikt teleskop med ett utomordentligt brett avsökningsfält som gör det möjligt att observera miljontals stjärnor samtidigt," sa Chenoa Tremblay och tillägger. ”Men även om detta var en riktigt stor studie var storleken av stjärnhopen vi tittade på liten i förhållande till Vintergatans stjärnor. Man kan jämföra det något som att försöka hitta något i jordens oceaner men bara söka en slumpvis utvald volym vatten som motsvarar en stor pool”.

”Eftersom vi inte riktigt kan anta hur möjliga främmande civilisationer kan utnyttja teknik måste vi söka på många olika sätt. Med hjälp av radioteleskop kan vi utforska ett åttadimensionellt sökutrymme.

"Även om det är en lång väg att gå i sökandet efter utomjordisk intelligens kan teleskop som MWA fortsätta att tänja på gränserna i sökandet vi måste fortsätta att leta." säger Tingay.

"Vi observerade denna gång himlen runt stjärnbilden Vela (Stjärnseglet)  i 17 timmar och såg mer än 100 gånger bredare och djupare än någonsin tidigare.

"Men vi hittade inga teknosignaturer– inga tecken på intelligent liv."

Professor Tingay sade även om detta var den bredaste sökningen tills nu men han var inte förvånad över resultatet.

"Som Douglas Adams noterade i Liftarna Guide to the Galaxy, 'rymden är stor, riktigt stor'."

Bild från pixabay.com ännu är ingen tekniskt avancerad livsform upptäckt därute. Kanske det en gång fanns en men som nu ligger i ruiner därute. Om sökandet är förgäves vet vi inte. Sanningen finns därute.